Allt är fint och bra och det mesta verkar lösa sig, det är inte det. Jag bor fint nu, med fina människor. Är nästan halvvägs till min dröm. Men ibland tänker jag på hur det var när jag fick träffa er jämt.

Hur vi satt och fick skolan att vara så himla otroligt kul. Det där som var VI. Hur man alltid kunde spåra var vi var i matsalen genom att lyssna efter Linis skratt, och hur nämnda person bara kunde galoppera iväg med iPoden i högsta hugg och försvinna. Hur Jay alltid sa "Men jag då? Har inte JAG fina byxor?" eller liknande och hur hon alltid sprang och mötte Vedran så fort hon såg honom. Sandys y-ord, hur vi gjorde stor skillnad på en "mupp" och en "mypp" och när vi hittade på en historia om ett frö. Jessicas alla oneliners och hur hon och Jay alltid fick mig att skratta ihjäl mig efter att de imiterat hur jag just gjort. Hur Märd saktade ner sina steg lite när hon såg att jag gick sist så att vi gick tillsammans, och hur hon borstade bort suddresterna från sina böcker hela tiden. När Malla inte kunde gå för hon tyckte hon hade för höga klackar, fastän det inte var mer än en centimeter. Hur det enda man behövde ibland var en Ebby-kram. När Cammie köpte morotskaka och alltid åt den likadant och vi hittade breven i vilka hon berättade för barn-Jag att tomten inte fanns. Hur Josse alltid hade så fin ordning på alla sina saker och skrev så fint jag var så himla tvärtom och glömde min mobil med det blåa fodralet VARJE lektion. Piglet, första turen med Cittran och när Lini sa sitt efternamn. När Jimmy och Tommy skrev sina hyllningsdikter till varandra. Skåpet-på-bilen-incidenten hos Derne och alla torsdagskvällar vi spenderade där. När Sofia och jag gick till Hammarvallen var och varannan dag för att badabasta och prata om alltalltallt. När Josse och Ebby anordnade världens bästa nyårsfest och Jessica den allra bästaste lill-julaftonen med massa bastu och lekar. Hur stolt jag kände mig var gång Anna stod på scen. När vi hade svenskalektioner med Spid och det var bra för då fick vi träffa Lisell och Sandra. Hur vi stod där på flaket, sjöng med i "24 timmar" men inte visste om vi skulle vara glada för att slippa alla måsten, eller ledsna för att vi inte visste om våra liv skulle ta oss ifrån varandra eller låta oss ha varandra jämt.

Nu i efterhand känns det så skönt att vi inte behövde oroa oss. Jag vill bara att ni ska veta hur glad jag är för det. Att jag fortfarande får behålla er. För det är lite så det känns. Ni är som en evig hundvalp som gör mig glad varje dag. Om det inte är för att jag är med hundvalpen så är det för att jag tänker på den. Den hundvalpen är ni. (Om ni någonsin glömmer)

Jämförde jag just mina vänner med en hundvalp? Ja, jag gjorde nog det. Jag är en mupp. Och tyvärr är ju inte det någon nyhet precis.

Titta på klippet ovan så ska ni få se när Alexander Skarsgård var gäst hos Jimmy Fallon i måndags och bara var hur oemotståndlig som helst. Jag vet inte, men det verkar som om till och med Jimmy Fallon blir lite kär. Jag tror det är när Alex börjar snacka engelska med svensk dialekt. Det är då the magic händer, så att säga.

Man vill bara springa upp och krama honom. Rufsa honom i håret och säga "Du är allt en liten charmplutt du". Och så ställer han sig upp och så ser man att han är visst inte alls så liten, och så smälter man till en hög på marken som nån stackars sate får gå och torka upp. Egentligen hade han slutat för dagen, skulle ju gå hem, är trött efter att ha städat bort popcorn och försökt få bort tuggummit under Mr Fallons stol, men nu måste han städa bort en pöl också plötsligt och det var ju också själva fan!

Vill hitta en Jennie och en Ulrika här i Norge. Jag tror att det var tack vare dem Australien blev så bra. För att det fanns några att dela skratt och glädje med. Att prata med, att glädjas åt, att gråta hos, att trösta. Att bry sig med. Att känna med. Eller en Erik och en Anna, de gjorde de första dagarna hur bra som helst. Eller en Isabelle, som gjorde flygresan och första dagen bra. Jag märker nu hur viktigt det är med människorna som är runt en. Jag bara vet hur annorlunda det hade varit om jag åkt hit med någon jag känner.

Sånt kan jag tänka på.

PS. Jag fick jobbet i Norge! Är sprickglad! IH!

Det var den här dagen han tecknade av henne. Men det är det som är nu - natten - som är mest intressant. Den här natten, för exakt 99 år sedan, körde Titanic in i ett isberg. Just den här tiden (21:00 amerikansk tid, de var ju nästan i USA just då) kanske de gick på en liten kvällspromenad på däck, för att bli lite trötta tills de skulle lägga sig, så att de skulle sova ordentligt. De visste inte att de inte skulle få sova något alls den natten. Två timmar senare, klockan 23:40, krockar de med isberget. Passagerarna känner en liten skakning och undrar vad sjutton det kan vara, för att sedan vandra vidare. Besättningen säger att det bara skett ett litet missöde, att de kan vara lugna. Att allt är i sin ordning.

Just det hände just mig! Eller inte den där dö-delen. Slungande delen! På något vis slungades jag tillbaka till Darling Harbour i Sydney, det är kväll och i vattnet som skvalpar i brisen ser man alla ljus från nattklubbarna som ligger runt hela hamnen och allt är bara så fint, men luktar lite udda kan man inte komma ifrån att det gör.

Och jag inser att pappas tandkräm luktar Australiensk hamn. Samt smakar som australienskt vatten.

Det upptäckte jag just. Och jag såg nästan precis ut som Jack Sparrow här in the process.

PS. På lördag har jag arbetsintervju i Norge. Om jag är nervös?

Heheee, nejrå inte alls!

PS2. Det där sista var ljug.

Eller så är det för att Leo är min första och största crush och jag älskar Kate lika mycket och jag vill att de ska inse hur mycket de älskat varandra i alla år för ingenting kommer upp till det de har och det finaste är att de upptäcker sin kärlek för varandra på en båtresa över Atlanten när de står i fören och Kate säger "This is where we first met" och man skulle kunna tro att Leo ska pussa henne i pannan som i filmen men det gör han inte för han pussar henne på munnen och nio månader senare får de en mini-Leo och senare några mini-Kates som alla springer runt på gräsmattan och fnittrar när deras numera gifta mamma och pappa dansar i trädgården till en låt bara de hör för det gör de alltid efter att de bråkat om disken och blivit sams igen fast sen när de kysser varandra så kan inte barnen låta bli att ropa "Blää" för de vet att pappa kommer jaga och kittla dem tills de dör om de gör så och det gör Leo för han älskar sina barn och sin familj så mycket att det inte går att beskriva och när han vänder sig om för att titta på Kate så ser han i hennes ögon att för henne behöver han inte beskriva det hon vet precis.

Herregud. Om någon kan förklara detta, så gör gärna det. Min historielärare Ingela kanske? I'm all ears isåfall! :)

Ena gången på flygplanet för att jag äntligen fick upp mitt kodlås som jag inte hade någon aning om vad kombinationen var, andra gången var nyss. Vi får se om jag berättar varför. Men lycklig är jag, så väldigt. Och jag ÄLSKAR Newcastle! Just nu är jag bara en stor boll lycka!

Min farmor är världens, världens finaste! ♥

På Uppsalas tågstation. Vi ska om inte så lång stund åka hem till Sörmland igen. Jag vet att det kommer ta många timmar innan vi är hemma, så jag bestämmer mig för att gå på damernas, som man säger, i förebyggande syfte. As you do.

Vi är bara tre stycken som står och väntar på vår tur, en dam i päls och lagt hår, jag, och så en annan dam i medelåldern med snällt leende. Jag var sist på plats, och ser att det här handlar om pengatoaletter eller vad de nu heter. Ni vet de där då man måste peta ner ett mynt för att komma in i. Jag har inga småpengar på mig, men hoppas litegrann att det kanske kan lösa sig ändå. Det gör det ju oftast.

Så står vi där och gör just ingenting, tills vi alla upptäcker att det visst redan är en toalett ledig. Jag tar ett steg bakåt, som för att säga "Gå in du!" för jag kom ju ändå sist. Pälsdamen går fram till dörren, som visar sig vara på glänt. Kanske var det någon vänlig själ som ställde den så med mening, så att nästa person kan lägga fem kronor på något annat. Kanske inte. Ledig och gratis är den likväl. Pälsdamen tar tag i dörrhandtaget, tittar på dörren som hon nu halvt öppnat. Hejdar sig. Står kvar så ett tag, liksom för att låta sin hjärna hinna ikapp det som händer. Det här var hon inte beredd på. Där står hon nu, lite som om det just regnat pengar från skyn, och hon står där och tittar på guldmynten som ligger och glittrar i hennes händer.

Plötsligt, utan att gå in, drämmer hon igen dörren. Stänger sig själv ute. Puttar till den, som för att försäkra sig om att den är helt stängd. Rycker lite i dörrhandtaget för att se ifall dörren går att öppna den här gången, och det klickar till. Hon ser varken nöjd eller besviken ut när hon inser att den nu är helt låst, men antagligen tänker hon att "Nej här kommer ingen jävel in, åtminstone inte utan att betala". När hon försäkrat sig om att hon inte kommer in där gratis, som om hon är toalettens portvakt, lägger hon varsamt i en femkrona. Dörren klickar till, hon öppnar dörren, kliver in och stänger med bestämd min dörren om sig.

Hon hade en möjlighet där att bara tacka och ta emot det som gavs henne. Men hon gjorde det inte. Hon gav själva fan i den där goda gärningen någon, medvetet eller omedvetet, gjort henne.

Jag stod länge där. Tittade på dörren. Försökte förstå.