En kort sammanfattning av december

I början av december var jag i London med Josse och hälsade på hos Märdie och Amanda. Helgen efter det var jag i Malmö med farmor och såg Ola Salo i "Jesus Christ Superstar". Veckan därpå var jag i Eskilstuna med Sofia och var på arbetsintervju. Och i slutet av den veckan fick jag reda på att jag fått jobbet. Sedan var det fest med en massa roliga människor hos Johansson innan vi drog till Amazon och hade lika kul där. Därefter kom julveckan, med allt vad det innebär, med släkt och familj. I förrgår var jag hos Camilla med Josse och spelade spel, och igår var jag och mina underbaringar hos Märd och hade det så mysigt som bara vi kan. Och i övermorgon är det nyårsafton, och då ska vi alla till Camilla. Och sedan är 2008 slut.

Jag kan inte låta bli att tänka att det här året avslutades med en riktig kanonmånad. Och det är allt tack vare mina fränds. Allt. Det har jag räknat ut nämligen, så då är det så.

För när vi var samlade nästan alla där igår, så kunde jag inte må annat än bra. Och jag fick ett sånt där moment som man får ibland, då man förstår att man är hemma. Då man liksom vill krama hela rummet för att det innehåller så fina människor.

Så jag vill bara säga tack för att ni finns. Ni är finast, bäst och vackrast, glöm inte det!


En sak jag undrat mycket över...



Hur sjutton bär de sig åt för att räkna ut hur många tittare ett program haft? Den som kan berätta detta för mig är min hjälte, för då besparar denne mig många grubbeltimmar. Annars kan jag inte låta bli att fortsätta fundera på alla olika sorters metoder de använder sig av, för att sedan (om allt är som vanligt) inse att de antagligen inte använder just den metoden. Och det undviker jag helst.

Kalle Anka och Hacke Hackspett - i behov av en psykolog?

Idag är det annandagen. Vilket innebär att det var julafton för två dagar sedan. Och julafton innebär Kalle Anka. Man ser när han och hans vänner åker på husvagnssemester, och när han och Hacke Hackspett i "Kalle Anka och Djungelns pajas" inte riktigt kan hålla sams.

Och just "Kalle Anka och Djungelns pajas" var vad jag gjorde ett fördjupningsarbete om i psykologi. Jag utgick från detta klipp:



Sedan analyserade jag Kalle Anka och Hacke Hackspett ur det psykodynamiska perspektivet, ur det humanistiska perspektivet, ur det kognitiva perspektivet och ur det kemiskt-biologiska perspektivet. Hela uppsatsen är alldeles för stor för att passa som ett blogginlägg, men jag kan ju alltid plocka ut det jag kom fram till.

 

"Slutsats

När det gäller Kalle Anka så har han varit med om trauman i sitt liv som fått honom att ha alla dessa hysteriska anfall. Om Kalle Anka hade en pappa är det troligt att denne hade kort stubin och inte var särskilt tålmodig med barnen, vilket i så fall är anledningen till att Kalle skriker (och då förskjuter sina känslor) på andra. På behovstrappan ligger han antagligen på självförverkligandebehovet, vilket han försöker tillfredsställa genom att fota fåglar. Han skulle må bra av att förändra sin inställning, och inte ta allt på så stort allvar, då hans tankesätt som det är nu får honom att bli rasande när saker inte går som han vill att de ska. Kalle har troligtvis hjärnskador i amygdala, men kan även ha det i centrat för aggressioner och lustupplevelser. Han lider även av manodepression och han passar väldigt bra in på en beskrivning av hur en psykopat är, så det är han antagligen också.

 

Gällande Hacke Hackspett så fick han troligtvis inte en särskilt bra uppväxt, utan snarare en kärleksfattig, vilket har gjort att han idag har en negativ självuppfattning. Risken finns att han inte haft några föräldrar, eftersom han inte vet hur han ska bete sig runt andra människor. Om han hade några föräldrar var de inte särskilt bra. De kan till och med ha slagit honom (vilket i så fall är anledningen till att han själv är så våldsbenägen). Han har en neurotisk och hysterisk karaktär och det är lite oklart var på behovstrappan han är. Antingen är han vid trygghetsbehovet eller vid kontaktbehovet, förmodligen den sistnämnda. Han verkar ha en förhållandevis bra inställning till livet, men det verkar som om han har flera olika hjärnskador, och då i Wernickes och Brocas area, men också i centrat för lustupplevelser och aggressioner. Vidare finns symptom på att han har manodepression, men också på att han har damp. Även han passar in på termen ”psykopat”."

 

(Ur Analysen)

"Om allt i slutsatsen stämmer så är sättet vi ska bota dem på följande vis:

Kalle Anka botar vi med hjälp av psykoanalys (hans undanträngda konflikter), kognitiv terapi eller hypnos (hans sätt att tänka) och en litiumbehandling (hans manodepression). När det gäller hans skada i det limbiska systemet, alltså centrat för vrede och rädsla, kanske man bara kan bota det med kirurgi, om ens det. Hacke Hackspett botas med psykoterapi (hans svåra uppväxt), psykoanalys (hans hysteriska karaktär) och en litiumbehandling (hans manodepression). Hans hjärnskador kan möjligtvis botas genom hjärnkirurgi."

 

Alltså, Kalle Anka är psykopat med en traumatisk barndom, och Hacke Hackspett är en psykopat med diagnosen damp, och förutom det så har båda hjärnskador och lider av manodepression. De är alltså i stort behov av en psykolog båda två. Om ni frågar mig (och tydligen även min psykologilärare) alltså. Och det är ju inte helt säkert att vi är de absolut bästa på det här med psykologisk analys. Men ändå.

 

Nu vet ni i alla fall, att om ni träffar på Hacke Hackspett och/eller Kalle Anka, så var på er vakt - ni kan ha och göra med psykopater.


Lyckopiller

När jag känner mig ledsen brukar jag kolla på fina youtube-klipp. Till exempel sista scenen i "The Holiday", från när Cameron Diaz springer hela vägen tillbaka till Jude Law. Det är så himla fint. Och så brukar jag kolla på den nyaste "Peter Pan", när Wendy gör så att Peter Pan kan flyga igen. För kärlek, som finns i båda klippen, gör mig alltid så himla glad. Eller, om jag inte är på det humöret, så söker jag på "Best of Tobbe".

Men det första jag kollar på är alltid sista scenen ur "August Rush". För den gör mig alltid helt glad och pirrig. Musiken är underbar, och allt är bara så fint.

När jag sett det klippet vet jag att allt är bra. För det är det. 


Det hoppas jag att ni vet, ni med.

Pöss!

Pilutta er, era små pessimister!

HA! SNÖ! S.N.Ö - SNÖÖÖ!

IN YOUR FACE ALLA SNÖ-TILL-JUL-TVIVLARE!


Och just ja - GOD JUL! <3

Det närmar sig!

Nu är det dan före dopparedan - en perfekt dag för en liten dans!
Här med bloggens mesta kommenterare (ja, jag har räknat).

   

Send your own ElfYourself eCards


Kan ni inte se dansen här (vilket i så fall beror på att bloggen fortfarande inte vill det jag vill), så klicka här istället.

Nu är det mys på hög nivå. Mamma har just tänt en brasa och en massa ljus, var stans finns paket som ligger och väntar, julmusiken är igång och i glasen har vi julmust. Atmosfären känns precis så julig som jag vill att den ska vara. Juligare än den känts på flera år faktiskt. Lite snö på det så är det perfekt. Men än är det inte julafton, än har naturen tid att göra årets jul vit. Och så kommer jag att fortsätta tänka tills efter juldagarna. Då får snön gärna försvinna, för på nyårsafton är det obligatoriskt med klackar, och sådana är det ju ganska mycket lättare att gå i på en snölös mark, som inte är hal och dann.


God dag-före-julafton!


Jag gjorde det ju för att just ni skulle se det!

Det är en grej som jag har gjort, som jag verkligen vill att ni ska se. Synd bara att inte bloggen vill det.


Konstigt nog gör det mig inte mindre glad än innan.


(Det där sista var en lögn.)


Det borde jag väl ändå ha fattat!


Alltid när jag sett sådana där Rosa bandet-band som finns att köpa i affärerna har jag ofta tänkt att de en sak man ju faktiskt kan göra hemma. Så som man ibland kan göra när man ser något i affären. Som man kanske gör för att man känner sig smart när man inte köper det, för om man vill ha det kan man ju alltid göra det själv liksom. Men det är ju ganska fel, det där tänket. För visst är det ju så, att hela grejen med Rosa band är att jag ska skänka pengar, och att det hela blir lite roligare om jag faktiskt får ett band (som jag sedan kan sätta på jackan om jag känner för att visa omvärlden min ofantliga givmildhet), än om jag inte får någonting alls.

Dessutom, så har jag nu förstått smartheten i att de är så lätta att tillverka. För tänk vad mycket tillverkningskostnader de sparar in! Tänk hur mycket mer pengar som kommer in till Rosa bandet jämfört med om de hade gjort en massa motsvarigheter till de nuvarande banden gjorda av vad som helst utom just det. Det är ju såklart DET allt handlar om. De har tänkt till de där, det har de. Vilka "de" är? Jag vet inte. Men en sak vet jag, och det är att de förtjänar credd.

Och det är väl det som är den tydligaste skillnaden mellan dem och mig i den här frågan. Om jag skäms? Ja, det kan man säga att jag gör. Om jag känner ett stort behov av att köpa hundra rosa band för att göra allt bättre? Nej. Om jag känner ett stort behov av att köpa tio rosa band för att göra allt bättre? Ja.

Fylleinlägg eller nått

Jarå, det har varit en trevlig kväll, det har det. Och den avslutades hos Sandy och Barret med några avsnitt "Sunes jul". Precis som det bör om man vill sluta på topp! En favoritdel ur kalendern som vi hann se;



Rudolf: Ut nu. Håkan?
Håkan: Nej.
Rudolf: Va?
Håkan: Kan vi inte åka fram till en gran och hugga den från bildörren?
Rudolf: Nä, nö va, varför då?
Håkan: För att jag är trött i benen.
Rudolf: Jamen sluta nu Håkan, kom nu!
Håkan: Då sitter jag hellre kvar i bilen.
Rudolf: Jaja okej gör det då. Men flåsa inte så mycket, det blir imma, svårt att få bort! Du får andas lite försiktigt. Hej så länge då.

Och så kommer det bästa. 


Najs kväll hörrni. Och jag är jävlans nöjd här nu, för jag har inte stavat fel en enda gång! Yeah!

Woho!

UNDERBART ÄR ORDET!


Min första och ihållande reaktion på detta är "GO APORNA!"


Frågan är om min reaktion är en sund människas reaktion
(eftersom djurmisshandlaren faktiskt förtjänar det) eller om det är en skadad persons reaktion (eftersom jag som är människa automatiskt borde ta människans parti istället för apornas).

Vad tror ni, wunderbarings? Borde jag söka upp närmaste behandlingshem/ mentalsjukhus?

Ur senaste Cosmopolitan:


Detta är alltså från senaste Cosmopolitan. Och jag kan berätta för er att INGEN av de där sakerna fanns att läsa på någon av ovan nämnda sidor. Om man letade lite, så okej, då kunde man hitta tre av fyra. Inte på angivna sidor, men i alla fall i tidningen. Men det där med brösten, det hittade jag aldrig. För inte kan väl en annons med Chloé Sevigny, som alltså finns på sida 25, ha något med bröst att göra?


Min första tanke är att det måste vara så att Cosmopolitan bara skriver sidnummer, lite hipp som happ liksom, vid "Saker jag inte visste förrän det här numret", utan att dubbelkolla. För så verkar det onekligen.

Min andra tanke är: Nej, jag visste inte heller att bröst är tillbaka. Jag visste inte ens att de var borta!

Vad menar de egentligen med det, förresten? Att brösten är tillbaka? Refererar de till någon som "kan" det där med vad som är ute och vad som är inne, som sagt de är väldigt moderiktiga just nu? Att de förut varit, så att säga, ute i kylan och nu är bland det hetaste man kan ha? Något som måste få många fashionistor att tänka att "Äntligen får jag användning av dem! Jag har väntat på att få höra det här av honom/henne!"

Hur, undrar jag, kan någonting som faktiskt alla av kvinnligt kön har, vara ute eller inne? Vad får vi läsa i nästa nummer? "Öron är tillbaka! (Yes!)" Jag vet, jag vet, öron har alla människor på hela jorden, medan bröst är något som bara hälften av jordens befolkning besitter. Men det borde inte spela någon roll. Det är ändå samma princip.


Fast vad vet jag. Kanske gör jag en höna av en fjäder. Fast jävlar vilken fjäder det måste vara som kan göra en hel höna. Den måste vara stort som ett berg. Eller, som en höna menar jag. Ja, fjädern är stor som en höna. Fatta vilken stor fjäder!

(PS. Jo, jag vet. Jag borde sova. När man börjar snacka bokstavligt om ett ordspråk man ska tala bildligt om, så har man nog kommit in lite på fel spår. Och om man känner en stark lust att fortsätta skriva om huruvida ordspråket borde snackas om - bildligt eller bokstavligt, alltså -, ja då har det gått ganska mycket för långt. Som nu. Jag kan typ inte sluta skriva. Nu slutar jag. Så. Bra.

The end säger vi. Det är ett bra avslut. Fast njaa. Äsch, det får duga.

The end.)

Det viktiga

Nu har jag gjort det viktiga. Nu har jag varit på arbetsintervju. Jag får reda på hur det gick nu i veckan eller nästa. Och om det går dåligt så kan ni ju räkna med att jag inte kommer skriva det. Vi gör så här tycker jag. Vi har kodmeningar helt enkelt. Får jag inte jobbet, så skriver jag "Hundar är söta. Särskilt valpar."

Får jag jobbet, så skriver jag istället "Underbart är ordet!"


Ska vi säga så?

Viktiga saker

Idag ska jag göra viktiga saker, för att citera kära Lini, a.k.a ramlad.

Jag är en missbrukare

Jag har kommit på en grej. Jag har varit beroende, och är fortfarande kvar lite i det, så som missbrukare ofta är, trots att de slutat med doserna. Jag märkte det igår, när jag läste söndagsbilagorna, så som jag alltid gör på söndagar. Så märkte jag att trots att jag inte läser allt, så läser jag alltid varje artikels sista mening. Alltid. Det är liksom lika självklart som att läsa rubriken, men det i mitten är alltså inte lika viktigt.

Det var då jag insåg att jag varit beroende av bra "sista meningar". I gymnasiet, som ju är ett kapitel i mitt liv som inte finns särskilt många sidor bort, älskade jag att skriva. Jag gör det förstås fortfarande, men jag fick göra det i en större utsträckning då. Och anledningen till min kärlek till skrivandet stavas "punchline". Lyckades jag med sista meningen av en uppsats fick jag alltid en riktig kick, ett riktigt "rush". I trean var det till och med så att jag inte gav mig förrän jag fått till den "perfekta" sista meningen. Det var ett beroende. Kanske var det därför jag gillade svenska så mycket. För när vi fick en skrivuppgift visste jag ju att jag skulle få min "dos".

Och idag, när jag inte skriver lika mycket, försöker jag på något undermedvetet sätt få min dos genom att alltid läsa sista meningen, i allt som innehåller ord.  Allt i hopp om att få den där kicken. Och till och med om någon avslutar ett blogginlägg på ett dåligt sätt kan jag känna mig besviken, som om personen som skriver tagit ifrån mig chansen att få de där rysningarna man kan få om man läser något riktigt bra. Men det är ju ganska konstigt, eftersom blogginlägg sällan har riktigt riktigt bra punchlines. I böcker är de desto vanligare. Punchlines finns faktiskt nästan överallt, bara man letar. Och jag hoppas litegrann att det är så med mitt beroende också, att det finns människor lite överallt som är som jag. Annars får det bli AA-möten med A-lagarna. Och det undviker jag helst.


"Hej, jag heter Angelica, och jag är beroende av slutmeningar!"

Fina, fina Heath

Jag var nyss hos Derne med Sofia och såg "Patrioten", som by the way var underbar. Jag blev helt kär i Heath Ledger. Igen. Första gången var i "En riddares historia". Hans leende är ju inte att leka med om man säger så. För att inte nämna hans skådespeleri. Det är han och Johnny Depp som är där uppe tillsammans, i det där "sjukt bra skådisar som är experter på att skapa karaktärer"-facket.

Sedan jag kom hem har jag setat och kollat på en massa klipp från hans filmer på youtube. Och självklart en massa "Till minne av Heath"-filmer - det är nämligen helt oundvikligt att inte göra det, för de är överallt! Det finns en alldeles särskilt fin tribute till honom, som de gav honom under en gala. Den är så bra att man helt glömmer bort att kvaliteten inte är i toppklass. Och darrade jag inte på läppen innan så gjorde jag det definitivt i slutet, när filmen (och Heath) applåderas av alla skådespelare i salen (och Märd, en av dem är Orlando Bloom!).



Det gör mig ledsen i ögat att han inte finns längre.

Apropå nostalgi

Kolla vad jag hittade i vårdcentralens väntrum!



Jag blev så till mig att jag sprang hem och lyssnade på en av mina gamla favoriter "Mimmi och jag". Så nu sitter jag och fånler.

"När du hör den här signalen... *pling* ...när du hör den, då vet du att det är dags att vända blad. Då börjar vi!"


Ett ord - Kärlek!

Skräp-tv som egentligen inte var skräp-tv

Jag har ju tidigare tagit upp "På rymmen" som sändes för sisådär tio år sedan. Jag minns, att ungefär den tiden, då Hjalle och Heavy var på rymmen, fick vi också följa Martin Melin och ett antal personer till, strandsatta på en ö. Tv-historia skapades, skulle man kunna säga, nu i efterhand. För oj vad det blev framgångsrikt det där programmet. Nästan hela svenska folket samlades framför tv:n på lördagskvällarna för att se hur de gick för deltagarna. Jag minns att jag tyckte väldigt mycket om Martin, kanske var han till och med en av mina första kändiscrushes.

Mamma och jag hade varsin favorit i tv-rutan det året. Hjalle ur bådas vårt favoritpar Hjalle & Heavy var mammas favorit, och polisen Martin var min. I "På rymmen" vann Hjalle, och i "Robinson" vann Martin. Lycka! Nu är det lite nostalgi att se honom, och alla de andra. Fast jag undrar lite varför det blev stackars (och ja, det är stackars!) Martin som skulle få snoppmassage. Kolla bara in det här klippet:


Länge höll det där programmet. Oh, så bra det var. Tills det hamnade på trean. Och nu börjar det väl på fyran igen har jag hört. Och jag hoppas så väldigt att de inte förstör det så som trean gjorde. För visst, det har ju kallats skräp-tv. Men innan det hamnade på trean var det allt annat än skräp. Tycker i alla fall jag.

Ett hot

Så ni förstår alltså precis vad som menas med "Travel should take you places"? Allvarligt talat? Ni tycker att jag är dum i huvudet som inte förstår säkert. Att jag suger på engelska, som inte fattar det där simpla. För jag förstår verkligen inte. Jag tycker att det fattas nått, ordet "to" eller så. Det skulle ställa en del till rätta.

Eller så är det lite kejsarens-nya-stil-tänk ni sysslar med. Ni tänker, att om ni inte skriver att ni inte vet så tror alla att ni vet vad det betyder. På samma sätt som alla invånare inte sa något om den nakna kejsaren för att ingen då skulle tro att personen i fråga var dum i huvudet. Är det så med er med? Att ni inte vill verka dumma i huvudet?

Eller förstår alla vad det här betyder utom jag? Isåfall, vad betyder det då, smartypants?



(Jag skriver inget tills ni svarat. Och det här är ett hot. Funkar inte det hotet så får jag väl helt enkelt börja lägga ut pinsamma bilder/filmer på er, alternativt börjar plåga er med att lägga ut klipp där jag sjunger, eller bilder på mig som jag gjort mänskligheten en tjänst genom att bespara)


Helgens största fråga: Är det meningen att man ska förstå Hiltons slogan?


Mellan två resor

Imorgon ska jag till Malmö med farmor. Vi åker buss dit. Buss ja. Härligt att vi tar ett så miljövänligt och effektivt transportmedel! Men jag ska inte klaga. Absolut inte. För vi ska åka och se Jesus Christ Superstar med Ola Salo i en av huvudrollerna! Jag får det i namnsdagspresent. Jag tycker att det är en bra namnsdagspresent. Vi ska bo på ett Hilton-hotell, och det första ordet som kom upp i huvudet på mig när jag hörde det var, och jag citerar; "fancy". Fancyschmancy.

Angående London så kan jag meddela att det var riktigt kul! En härlig upplevelse, men det tar jag nog senare. För jag borde sova nu, ska upp i ottan! Men jag kan ju i alla fall dela med mig att vi hann se en celebrity! Alltså, vi såg ju massor på Madame Tussauds, men de var liksom inte så levande. Men en levande träffade vi på, i tunnelbanan. Kan ni gissa vem det var? Jag tvivlar väldigt mycket på det.



Hur ligger det till egentligen?

Jag undrar en grej. Finns det några allmänna uppfattningar om vilka månader som tillhör de olika årstiderna? Tack vare Per Gessle och Gyllene tider vet vi ju att juni, juli och augusti tillhör sommaren. Men de andra då? Hur är det med höst, vinter och vår? Har alla tre månader var? Och tillhör november hösten eller vintern?

Och sist av allt; Är jag efter när jag inte vet hur det här ligger till? Brukar man inte lära sig sånt här på förskolan? Det innebär isåfall att jag är på en femårings nivå, och det är jag tacksam om ni hjälper mig upp ur.


För några sekunder sedan

Trött stämning på rummet efter en lång dag.

Märd: Nej, nu får vi börja supa!
Jag: Haha, men Madde ditt jävla fyllo!
Märd: Var är vinöppnaren?


Och just precis kom deras granne Febe in och sa att det finns stor chans att hon ger oss choklad och chokladdoppade jordgubbar imorgon, och deras andra granne Robbert ska komma med Häägen Dazz-glass. Ja,  Maddes och Amandas liv är glamoröst!


Till Paulina: Min röst är hesare than ever. Är lite sad över att du inte kan få höra den.


Hoppas ni har det bra i Sverige! Pözz


Mot London!

Till de flesta av er - På återseende!

Till Märdie, Ams och ett antal sydafrikaner samt övriga londonbor - Hi! Nice to meet you!



Ta hand om Sverige medan jag och Josse är borta my luvs! Pözz!








RSS 2.0