Dagens Soundtrack
Åh, då var det slut på jobberiet på glassfabriken. Känns som om jag får sommarlov nu. Det får jag i och för sig inte, så vi byter ut ordet till något annat passande. Vad sägs om "semester"? Passande då att Lini ringde och berättade att vi ska åka till Sparreholm några stycken för att bada. Mysigt! Älskar att bada på kvällen. Perfekt semesterinvigning!
Tänkte ha ett soundtrack för idag, och vad passar väl bättre än den låt som var min aboluta favoritsommarlåt när jag var liten, den låt som är det bästa outrot någonsin (plus i kanten till de som minns till vilket program). Nostalgi när det är som bäst.
Tänkte ha ett soundtrack för idag, och vad passar väl bättre än den låt som var min aboluta favoritsommarlåt när jag var liten, den låt som är det bästa outrot någonsin (plus i kanten till de som minns till vilket program). Nostalgi när det är som bäst.
PS. Om ni fortfarande undrar så kan jag nu avslöja vad det var som fick mig att ta till "Pepparns kraft" häromdagen. Men det blir senare! DS.
Helyeahn
I fredags så inleddes den erkända Malmamarken i Malmköping. Självklart åkte jag dit för att kolla på pojkarna i EMD, och ja, de var väl som förväntat, fast ändå inte. De var okej, men inget slår Måns Mums-mums från förra året. Bäst av allt var att träffa babesen igen, särskilt Jay och Sandy. Jay som varit i Kroatien i en månad, och Sandy som varit på någon typ av utbildning inför ett jobb lika länge. Som jag har saknat dem! Och jag vet inte hur glad jag blev när jag fick höra att Sandy flyttar till Flen, det var den gladaste nyheten på länge. Innan EMD och Malmamarken hann jag läsa ut boken "När Lucy Sullivan skulle gifta sig" av Marian Keyes, den fjärde jag läser av henne. Har för mig att Sofia sa i Turkiet att hon hade läst den, och tyckte att den var väldigt bra. Och det var den, som alla andra böcker av Keyes. Men det känns konstigt att jag faktiskt hunnit läsa ut två böcker på jobbet, eftersom jag bara får kvartslånga raster på mig att läsa då och då, och särskilt eftersom de var sisådär 500 sidor var. Och så säger en massa folk att de längtar till semestern så att de kan läsa en massa böcker!
På lördagen var det Malmamarken som gällde igen, den här gången med Annski. Vi köpte på oss varsin het plånka och varsitt av ett likadant barbierosa nagellack. När Anna såg nagellacket sa hon "Åååh, det här ska vi köpa båda två!" och jag svarade "Okej, men då ska vi ha det båda två ikväll!" Och så blev det också. Och kvällen kom ganska snabbt, eftersom vi var så pass länge i Malmköping - hann liksom till och med ta varsin mjukglass på cafét vid Hosjöbadet. På kvällen vankades det fest, och förfesten var hos Jay. Jag och Annski gick dit tillsammans, och det var första gången någonsin jag kom först till något. När sedan Lini kom gick hon med öppen mun så fort hon såg mig, och stängde den inte förrän hon var tvungen att använda munnen till något annat, nämligen att tala om f ör oss hur förvånad hon var över denna konstiga händelse. Sedan kom Derneman, och ungefär då tyckte Ann a att en pizza skulle vara gott, så vi beställde två att dela på. Ungefär samtidigt som pizzan sedan kom, kom Märdie och Ebby, och så var vi full skara. Annski hade med sig martini, och hon bytte ett glas sådant mot en av mina cider, och ja, vad ska jag säga, det var nog det äckligaste (efter öl) jag smakat. Särskilt eftersom den enda oliven jag hittade inte var en grön sort, vilket kanske inte spelade så stor roll, eftersom den inte heller såg särskilt fresh ut i övrigt. Så drog vi sedan till Malmköping, till The Enbuske Mansion, där Tommy, Linda, Jimmy och Sandra partade loss med Tommys släktingar. Men de gick bara efter en liten stund sedan vi kommit. Jimmy gick och hämtade min saknade väska innehållandes mitt leg, som så fint vaktats av Jeppe. Efter en stund kom sistnämnde och Lennie för att joina, och efter ett litet tag drog vi över till värdshuset. Kan väl inte säga att det hela var värt 100 spänn, men det var helt okej i alla fall. Men det var mycket roligare där efter Hosjö Open. Taxi hem också, och Lini fick agera bank. Derne fick dåligt samvete och lovade att så snart han kunde komma ut med pengarna med en Ben&Jerry's. Paulina lät väldans nöjd över detta avtal. Who can blaim her?
Söndags: Hosjöbadet as we like it
Söndags: Mina nya brills invigdes
Söndags: Annski och jag i vårt Barbienagellack
Man kan alltså sammanfatta genom att säga att jag haft en riktig Malmköpingshelg!
PS. Nej, Derne kom inte ihåg vad han lovat Lini, men som den vän jag är påminde jag honom. Och vad gör han? Jo, eftersom han håller vad han lovar åker han ut med glassen på direkten till Lini. Well done, mate! DS.
Fredags: Malmamarken får finbesök
På lördagen var det Malmamarken som gällde igen, den här gången med Annski. Vi köpte på oss varsin het plånka och varsitt av ett likadant barbierosa nagellack. När Anna såg nagellacket sa hon "Åååh, det här ska vi köpa båda två!" och jag svarade "Okej, men då ska vi ha det båda två ikväll!" Och så blev det också. Och kvällen kom ganska snabbt, eftersom vi var så pass länge i Malmköping - hann liksom till och med ta varsin mjukglass på cafét vid Hosjöbadet. På kvällen vankades det fest, och förfesten var hos Jay. Jag och Annski gick dit tillsammans, och det var första gången någonsin jag kom först till något. När sedan Lini kom gick hon med öppen mun så fort hon såg mig, och stängde den inte förrän hon var tvungen att använda munnen till något annat, nämligen att tala om f ör oss hur förvånad hon var över denna konstiga händelse. Sedan kom Derneman, och ungefär då tyckte Ann a att en pizza skulle vara gott, så vi beställde två att dela på. Ungefär samtidigt som pizzan sedan kom, kom Märdie och Ebby, och så var vi full skara. Annski hade med sig martini, och hon bytte ett glas sådant mot en av mina cider, och ja, vad ska jag säga, det var nog det äckligaste (efter öl) jag smakat. Särskilt eftersom den enda oliven jag hittade inte var en grön sort, vilket kanske inte spelade så stor roll, eftersom den inte heller såg särskilt fresh ut i övrigt. Så drog vi sedan till Malmköping, till The Enbuske Mansion, där Tommy, Linda, Jimmy och Sandra partade loss med Tommys släktingar. Men de gick bara efter en liten stund sedan vi kommit. Jimmy gick och hämtade min saknade väska innehållandes mitt leg, som så fint vaktats av Jeppe. Efter en stund kom sistnämnde och Lennie för att joina, och efter ett litet tag drog vi över till värdshuset. Kan väl inte säga att det hela var värt 100 spänn, men det var helt okej i alla fall. Men det var mycket roligare där efter Hosjö Open. Taxi hem också, och Lini fick agera bank. Derne fick dåligt samvete och lovade att så snart han kunde komma ut med pengarna med en Ben&Jerry's. Paulina lät väldans nöjd över detta avtal. Who can blaim her?
Lördags: Annski med glass i hand!
Lördags: Förfest hos Jay
Lördags: Jay, som jag saknat så otroligt mycket, var värdinna
Söndagen spenderades mestadels vid Hojsöbadet i Malmköping med Annski. Vi matchade varandra så bra med våra naglar, så det gjorde inget att hon inte kunde parkera ordentligt. Det var riktigt härligt där borta, och när vi badat och stekt klart gick vi till cafét för att äta och prata om allt möjligt. Hur bra som helst hade vi det, och det var en sån där stund då jag kände att det är så livet ska vara. Najs att den tanken kommer upp ganska ofta, och har gjort det ett bra tag. Så att man kan uppskatta det man har medan man har det menar jag. På väg hem började det störtregna, och jag älskar störtregn. Sedan åkte pappa och jag till sommarstugan och åt med farmor och farfar, och farmor visade hur långt hon kommit med min klänning som hon håller på att laga. Hon har fått en hel hög med kläder av mig som hon ska förbättra på olika vis. Vilken tur jag har som har henne!Söndags: Hosjöbadet as we like it
Söndags: Mina nya brills invigdes
Söndags: Annski och jag i vårt Barbienagellack
Man kan alltså sammanfatta genom att säga att jag haft en riktig Malmköpingshelg!
PS. Nej, Derne kom inte ihåg vad han lovat Lini, men som den vän jag är påminde jag honom. Och vad gör han? Jo, eftersom han håller vad han lovar åker han ut med glassen på direkten till Lini. Well done, mate! DS.
Välj din framtid
På jobbet läste jag en sak i Illustrerad vetenskap som gjorde mig jävligt uppåt. Jag läste att man i Saudiarabien håller på att bygga den största botaniska trädgården i världen. Det har fått namnet "King Abdullah International Gardens". I denna ska man få gå in i olika trädgårdar, för att se hur jorden utvecklats. Det börjar i en trädgård som visar hur det var när inga människor eller djur fanns, och så går det vidare genom historien, med olika trädgårdar - en av dem visar till exempel hur det såg ut när dinosaurierna levde. Och jag hittade snabbt min favoritdel. Min absoluta favoritdel är "Garden of choices", där du får välja att gå in i den framtid du vill. I den ena trädgården får du se och uppleva hur det blir om vi fortsätter behandla vår jord som vi gör, och den andra visar hur det ser ut om vi gör något åt miljöförstöringen. Placet öppnas år 2010, och jag skulle gärna åka dit då. Jag tycker det här är en otroligt bra idé för att öppna ögonen på folk. Och det behövs. Kung Abdullah har gjort något nytänkande och vettigt med sina stålar. Det tackar vi för!
Go King Abdulla of Saudiarabien!
Om ni vill veta mer finns det här.
Go King Abdulla of Saudiarabien!
Om ni vill veta mer finns det här.
Pepparns kraft
Nu händer det något, men jag vet inte om jag vill berätta vad det är än, för då kanske det slutar. Och det vill vi inte. Det vill vi verkligen inte.
LV Hedrar Nelson Mandela
Väldigt fint tycker jag. Och onekligen prisvärt. Men det är en sak som jag verkligen undrar, något jag inte alls kan klura ut - vad är det för något?
Macken
De flesta av er som läser den här bloggen har säkert sett den underbara tv-serien "Macken" av Galenskaparna. Jag älskar den. Låtarna med. De flesta vet hur "Man ska ha husvagn" går, och det samma gäller signaturlåten. Den sistnämnda tycker jag väldigt mycket om, men den jag annars alltid tyckt allra mest om är "Privat". Lyssna på refrängen så får ni höra hur bra den är! När jag var liten och kollade på den inspelade serien och det här kom kunde jag inte låta bli att spola tillbaka för att höra den igen.
Det kanske bara är därför jag fortfarande gillar den, för att det är lite nostalgiskt. Eller är den bra på riktigt?
Det kanske bara är därför jag fortfarande gillar den, för att det är lite nostalgiskt. Eller är den bra på riktigt?
Helg v.29
Imorgon börjar helgen. Imorgon börjar Malmamarken. Imorgon får jag träffa mina älskade. Gud så skönt det ska bli. Har dessutom just kommit på att jag inte uppdaterade er på hur helgen var. Vilket är synd, för då kommer jag inte veta vad jag gjorde den helgen vecka 29, om jag om några månader kollar här. Så jag kan ju ge er en försenad update, nu när jag fortfarande kommer ihåg det.
Min fredag gick ut på att sova. Jag jobbade till sju på kvällen, och sedan stupade jag i säng. Hade jag varit vid liv hade det blivit myskväll med Lini och Derne, men nu var fallet tyvärr inte så.
På lördagen var det fest i Dennis sommarstuga, en fest som så fint fick namnet Lerbofestivalen. Kvällen bestod mest av deeptalk, min uppgift var mest att finnas där för de som behövde någon. Eller inte för alla, bara för de jag bryr mig mycket om, men ni förstår vad jag menar. Kvällen började i vilket fall som helst med ett chockerande avslöjande, och avslutade med ett telefonsamtal med en vilsen Lini in the middle of nowhere. Men någonstans mitt där i var det himla mycket roligt också, när vi kom igång med sugleken, som Maddis till slut vann efter en tuff final mot undertecknad. Efter lite "Jag har aldrig.." tyckte dock Derne att det var dags att åka hem, och eftersom även jag skulle med samma bil (med Joe bakom ratten) så var det bara att hänka. Och väl i bilen blev det allsång vill jag lova. Eller kanske snarare AnnG-och-Derne-vrålar-med-i-låtar-sång. Riktigt kul var det. Och när vi kom hem var det alltså dags att ta reda på var den unga damen som försvann från festen hade hamnat. Men det visade sig att hon visste det lika lite som vi.
Söndagen spenderades hos mamma, som just kommit hem från Liverpool. Hon hade köpt en hel del fina presenter, och visade mig några sms från en skotte hon träffade där. Det var väldigt kul att läsa ett av smsen hon skickat, där hon trodde att ordet "guy" stavades "gay", i ett inte alltför passande sammanhang. Istället blev det så att hon kallade honom för bög, och samtidigt menade att han därför säkert har flera tjejer som hänger efter honom. Det hade jag ganska roligt åt. När pappa hämtat mig såg jag "Höstlegender" med Brad Pitt i huvudrollen. Riktigt ögongodis är han, för han både ser bra ut och är en otrolig skådespelare. Vad gäller filmen så var den bra och det hände verkligen saker hela tiden. Dagen avslutas med ett välbehövligt deeptalk över msn.
Känslofylld är nog det ord som beskriver helgen bäst.
Min fredag gick ut på att sova. Jag jobbade till sju på kvällen, och sedan stupade jag i säng. Hade jag varit vid liv hade det blivit myskväll med Lini och Derne, men nu var fallet tyvärr inte så.
På lördagen var det fest i Dennis sommarstuga, en fest som så fint fick namnet Lerbofestivalen. Kvällen bestod mest av deeptalk, min uppgift var mest att finnas där för de som behövde någon. Eller inte för alla, bara för de jag bryr mig mycket om, men ni förstår vad jag menar. Kvällen började i vilket fall som helst med ett chockerande avslöjande, och avslutade med ett telefonsamtal med en vilsen Lini in the middle of nowhere. Men någonstans mitt där i var det himla mycket roligt också, när vi kom igång med sugleken, som Maddis till slut vann efter en tuff final mot undertecknad. Efter lite "Jag har aldrig.." tyckte dock Derne att det var dags att åka hem, och eftersom även jag skulle med samma bil (med Joe bakom ratten) så var det bara att hänka. Och väl i bilen blev det allsång vill jag lova. Eller kanske snarare AnnG-och-Derne-vrålar-med-i-låtar-sång. Riktigt kul var det. Och när vi kom hem var det alltså dags att ta reda på var den unga damen som försvann från festen hade hamnat. Men det visade sig att hon visste det lika lite som vi.
Söndagen spenderades hos mamma, som just kommit hem från Liverpool. Hon hade köpt en hel del fina presenter, och visade mig några sms från en skotte hon träffade där. Det var väldigt kul att läsa ett av smsen hon skickat, där hon trodde att ordet "guy" stavades "gay", i ett inte alltför passande sammanhang. Istället blev det så att hon kallade honom för bög, och samtidigt menade att han därför säkert har flera tjejer som hänger efter honom. Det hade jag ganska roligt åt. När pappa hämtat mig såg jag "Höstlegender" med Brad Pitt i huvudrollen. Riktigt ögongodis är han, för han både ser bra ut och är en otrolig skådespelare. Vad gäller filmen så var den bra och det hände verkligen saker hela tiden. Dagen avslutas med ett välbehövligt deeptalk över msn.
Känslofylld är nog det ord som beskriver helgen bäst.
Perez Hilton
Så här ser Perez Hilton själv ut, för er som undrar vem jag skrev om i ett tidigare inlägg. Det här är mannen som tycker att Eva Longoria är tjock. Och nu förstår jag vad det handlar om. Han är så bortskämd med att se sitt fagra jag i spegeln varje dag att han numera inte klarar av annat än perfektion. Synd för honom att alla inte kan vara lika snygga som han. Ni ser ju bara det vackra lila håret och den alldeles lagom sittande tröjan på hans vältränade överkropp. Och solbrillorna sedan. Oh my. GE MIG.
Prima "Prima skinka"-tillfällen
Jag kan inte sluta tänka på det där "Prima skinka". Jag försöker komma på så roliga scenarion som möjligt, där det hade varit kul om man sa/sjöng så. Som på stranden till exempel. Om någon går förbi så sjunger man "Baaara skinka, japp japp! Priima skinka, japp japp!" Hur reagerar personen då? Blir den smickrad? Eller tar den illa vid sig? Man sjunger ju trots allt att skinkan är "prima". Eller så kan vi tänka oss hur det vore när ett one nigt stand pågick och en av dem börjar sjunga det där. Eller så är det två föräldrar som håller på, och så kommer deras barn in, och när det ser dem, så börjar han/hon sjunga "Prima skinka"-låten. Det är faktiskt ganska kul.
Vad är det bästa/roligaste tillfället att sjunga "Prima skinka"-låten på? Kan ni inte skriva vad ni kommer på? Den som kommer på det bästa får en glass.
Prima Skinka
Igår när jag satt och pratade med några arbetskamrater en rast, fick de syn på några kvinnliga och nakna bakdelar i en tidning. Den ena pekade och såg menande ut, och den andra svarade: "skinka". Jag blev lite förvånad över kommentaren, och tyckte att den var ganska rolig. Han svarade "skinka". Bara sådär. Inte "ojojoj" eller "haha" eller "höhö", som killar annars skulle göra, utan "skinka" var vad han sa. "Skinka" som i "en skinka". Såg han inte att de hade två var? Skinka så som han sa det är sådan som man äter. Så som han sa skinka hade han lika gärna kunnat säga "Skinka, mmm gott!". Vilket är ganska konstigt att säga när man ser några nakna människor.
I alla fall, när han hade sagt så började jag sjunga "Baaara skinka, japp japp! Priima skinka, japp japp!", ni vet det där som Timon och Pumba sjunger i Lejonkungen. Eller nej, det gjorde jag inte, men det hade varit kul om jag gjorde det. Eller om någon om de börjat sjunga samma sak. Eller om alla börjat sjunga det, samtidigt. Eller om en stämde upp och det slutade med att alla sjöng det, trestämmigt. När jag tänker på det, kan jag inte låta bli att fnissa lite för mig själv, där jag sitter vid maskinen.
En Krossad Vision
Innan jag började jobba här på GB så hade jag en ganska romantiserad bild av hur fabriken skulle se ut. Jag hade en ganska klar bild över hur det skulle se ut, eftersom pappa titt som tätt pratade om sitt jobb (dvs. fabriken) och jag då skapade en viss bild för att hänga med i det han berättade. Jag blev ganska besviken när jag egentligen såg hur det var, om man säger så. Det var inte riktigt lika disigt, lika ohögljutt, som jag hade föreställt mig. Men mest besviken blev jag nog på det där om hur man gör innan man går in i fabriken.
Jag minns en gång när jag var liten, då pappa kom hem och berättade om att GB hade gjort om och ökat kraven på renligheten. Han berättade allt som skulle göras, och jag fick en vision av hur de som skulle till produktionen först var tvungna att gå igenom ett slags saneringsrum, som typ ångade bort alla bakterier samtidigt som man gick igenom någon slags rengörande vätska på golvet. Döm om min förvåning när jag förra året märkte att det inte alls var så, att det enda man gjorde, efter att ha bytt om till sjukhusmundering, var att tvätta händerna noga varje gång man gick in i produktionen.
Det var inte alls som en rengöringsmakeover, som jag hade föreställt mig. Jag hade föreställt mig ett rum där man gick igenom och POFF! så var man så ren att man gnistrade, ni vet som tallrikarna gör i diskmedelsreklam. Jag tror att det kan ha handlat om en dröm om en Småstjärnorna-makeover i vuxenvärlden. För det var så jag föreställde mig det.
"Not Pregnant - Just Fat"
Häromdagen när jag var och shoppade så hörde jag några tjejer prata. Vilket inte var särskilt konstigt, eftersom just vårt kön verkar gilla att prata lite mer än det andra. Det som fick mig att haja till vad var de sa. En av dem sa "Ja asså, jag tog en tugga av ett Bravo-kex och sen ba: pwooff" och så gjorde hon armrörelser som skulle visa hur tjock hon blev av den enda tuggan. De här tjejerna var kanske 14-15 år och såg helt normala ut, mer åt det smalare hållet än tvärtom. Så stod de där, och pratade om saker ingen människa ska behöva tänka på. För jag tror verkligen inte på det där. Att hon tog en tugga och sedan växte till en elefant.
Men så finns det tillfällen jag förstår varför vissa tjejer tänker så här. Det är självklart media som bidrar när de skriver att "Kolla in magen, hon måste vara gravid!" när en skådespelerska gått upp några kilo. Och fått en kropp som många tjejer (utan personliga tränare) har. Och även om det bara är vad pressen skrivit, så kan det ju sätta griller i huvudet på vem som helst. Då kan det till och med gå så långt att man får panikångest av att man tagit en tugga av ett Bravo-kex.
Så kollade jag in lite hos Perez Hilton. Hemsk människa enligt mig, som absolut inte ska ha något att säga till om vad gäller utseende enligt mig. Om ni förstår vad jag menar. Men läs vad han skrivit om Eva Longoria med rubriken "Not Pregnant, Just Fat - For Real!", så förstår man varför världen är som den är. Tycker ni att Eva ser särskilt tjock ut på bilden? Och kolla särskilt på den sista meningen. Jag mår illa när jag läser sånt.
Men så finns det tillfällen jag förstår varför vissa tjejer tänker så här. Det är självklart media som bidrar när de skriver att "Kolla in magen, hon måste vara gravid!" när en skådespelerska gått upp några kilo. Och fått en kropp som många tjejer (utan personliga tränare) har. Och även om det bara är vad pressen skrivit, så kan det ju sätta griller i huvudet på vem som helst. Då kan det till och med gå så långt att man får panikångest av att man tagit en tugga av ett Bravo-kex.
Så kollade jag in lite hos Perez Hilton. Hemsk människa enligt mig, som absolut inte ska ha något att säga till om vad gäller utseende enligt mig. Om ni förstår vad jag menar. Men läs vad han skrivit om Eva Longoria med rubriken "Not Pregnant, Just Fat - For Real!", så förstår man varför världen är som den är. Tycker ni att Eva ser särskilt tjock ut på bilden? Och kolla särskilt på den sista meningen. Jag mår illa när jag läser sånt.
Droppar
Det här inlägget skriver jag för att bli av med det jobbiga. När jag skrev om She-Hitlern var det för att bli av med känslorna, för jag visste inte vad jag skulle göra av dem. Och det funkade riktigt bra. Så nu tänker jag göra samma sak. Skriva för att bli av med de där känslorna jag inte vet vad jag ska göra med.
Jag lyssnar på "Fix you" av Coldplay och har en sån där känsla i kroppen som man inte vill ha. Låtar som "Fix you" kan man inte uppskatta jämt, utan kommer bara till sin rätt när allt inte riktigt är som det ska. När man behöver något som tröstar det där som ingen annan kan trösta. När man behöver något som gör det där onda i bröstet till droppar. Förstår ni vad jag menar när jag skriver så?
Det känns lite som om det funkar. Det där som inte ska finnas där löses upp. Tror att det beror på både låten, och det faktum att jag skriver allt jag tänker. Jag vet inte ens vad jag skriver, jag hör inte vad jag tänker, jag ser inte tangenterna. Mina tankar blir till ord innan jag ens tänkt dem. De går genom händerna innan de når huvudet.
Jag vet inte ens varför jag känner det jag känner. Men jag tror att det delvis är besvikelse för att helgen inte var vad jag behövde. Jag trodde att det var det. Jag har känt så här ett tag. Men det är så konstigt, för jag vet inte vad det är jag känner. Fast jag kan ha fel. Det kan vara så att det var en sån här helg jag behövde. Att det jag hörde igår behövde höras. Men det gör faktiskt ont att höra. Jag blev besviken. Jag trodde att det var mer.
Nu blev det till droppar. Det verkar funka det här. Vilket är anledningen till att jag skriver. Tro inte att jag gillar att öppna mig såhär. Jag gör det bara för att bli av med det, inget annat. Jag gör det bara för att bli av med det.
Jag blev besviken. Besviken blev jag. Av flera saker. Skönast vore att prata om det, men jag vet inte hur, inte med vem. Vad skulle jag säga? Och vad ska jag göra med det? Det är ju inte som om det är något som kan ändras eller så. Eller kan det?
Jag försöker komma på vad det var som gjorde mig så besviken. Jag tror att det var uppgivenheten och bristen på kämparglöd. Jag blev besviken på "jag-bryr-mig-inte"-attityden. Jag blev besviken på att det inte fanns någon tro. Den där tron på att allt blir till det bästa. Och anledningen till att det där gjorde lite mer ont än det borde, är för att jag upptäckte olikheten. För allt det där, det är vad jag inte är. Jag kände inte igen mig. Allt det där är vad jag föraktar. Och blandas det man föraktar med det älskar, så gör det ont. Det blir något som inte stämmer.
Om det fortfarande gör ont? Ja, det gör fortfarande ont. För visst gör det ont när knoppar brister. Men lika ont som förut gör det inte. Allt blir bra. Allt är som det ska, och blir så som det ska vara. Det vet jag. Det vet jag. Men ibland vill man att andra också ska veta det. När de jag bryr mig om inte verkar veta, inte verkar bryr sig, så blir jag besviken. Och jag antar att det är så det ska vara just nu. Så då är jag väl det. Besviken. Och nu är jag bara det. Bara besviken, för nu är jag inte ledsen längre.
Bara besviken.
Lägg märke till citatet i början av klippet, och lägg där till att det är låten "Fix you". När jag ser det känner jag att det här klippet ska vara här.
Jag lyssnar på "Fix you" av Coldplay och har en sån där känsla i kroppen som man inte vill ha. Låtar som "Fix you" kan man inte uppskatta jämt, utan kommer bara till sin rätt när allt inte riktigt är som det ska. När man behöver något som tröstar det där som ingen annan kan trösta. När man behöver något som gör det där onda i bröstet till droppar. Förstår ni vad jag menar när jag skriver så?
Det känns lite som om det funkar. Det där som inte ska finnas där löses upp. Tror att det beror på både låten, och det faktum att jag skriver allt jag tänker. Jag vet inte ens vad jag skriver, jag hör inte vad jag tänker, jag ser inte tangenterna. Mina tankar blir till ord innan jag ens tänkt dem. De går genom händerna innan de når huvudet.
Jag vet inte ens varför jag känner det jag känner. Men jag tror att det delvis är besvikelse för att helgen inte var vad jag behövde. Jag trodde att det var det. Jag har känt så här ett tag. Men det är så konstigt, för jag vet inte vad det är jag känner. Fast jag kan ha fel. Det kan vara så att det var en sån här helg jag behövde. Att det jag hörde igår behövde höras. Men det gör faktiskt ont att höra. Jag blev besviken. Jag trodde att det var mer.
Nu blev det till droppar. Det verkar funka det här. Vilket är anledningen till att jag skriver. Tro inte att jag gillar att öppna mig såhär. Jag gör det bara för att bli av med det, inget annat. Jag gör det bara för att bli av med det.
Jag blev besviken. Besviken blev jag. Av flera saker. Skönast vore att prata om det, men jag vet inte hur, inte med vem. Vad skulle jag säga? Och vad ska jag göra med det? Det är ju inte som om det är något som kan ändras eller så. Eller kan det?
Jag försöker komma på vad det var som gjorde mig så besviken. Jag tror att det var uppgivenheten och bristen på kämparglöd. Jag blev besviken på "jag-bryr-mig-inte"-attityden. Jag blev besviken på att det inte fanns någon tro. Den där tron på att allt blir till det bästa. Och anledningen till att det där gjorde lite mer ont än det borde, är för att jag upptäckte olikheten. För allt det där, det är vad jag inte är. Jag kände inte igen mig. Allt det där är vad jag föraktar. Och blandas det man föraktar med det älskar, så gör det ont. Det blir något som inte stämmer.
Om det fortfarande gör ont? Ja, det gör fortfarande ont. För visst gör det ont när knoppar brister. Men lika ont som förut gör det inte. Allt blir bra. Allt är som det ska, och blir så som det ska vara. Det vet jag. Det vet jag. Men ibland vill man att andra också ska veta det. När de jag bryr mig om inte verkar veta, inte verkar bryr sig, så blir jag besviken. Och jag antar att det är så det ska vara just nu. Så då är jag väl det. Besviken. Och nu är jag bara det. Bara besviken, för nu är jag inte ledsen längre.
Bara besviken.
Lägg märke till citatet i början av klippet, och lägg där till att det är låten "Fix you". När jag ser det känner jag att det här klippet ska vara här.
Tummen mitt i handen
En av mina favoritserier när jag var liten var "Tummen mitt i handen". Jag gillade den av två anledningar - för att jag tyckte att det var kul, men också för att jag hade en liten crush på mellanbrorsan Randy (Jonathan Taylor Thomas). Efter att ha kollat runt lite på youtube upptäckte jag att serien håller än. Och att Brads (den äldsta av bröderna) hockeyfrilla inte var att leka med.
H&M:s hårnålar
Hörrni. Ville bara ge ett litet råd. Köp absolut inte hårnålar på H&M. Don't do it. Det är så att jag vill fråga H&M om det ska vara på det här viset. Ska det det? Är det så?
Kolla bara på bilden nedan. Den ensamma hårnålen har bara använts en gång i sisådär 10 minuter. Jävla skithårnål.
Kolla bara på bilden nedan. Den ensamma hårnålen har bara använts en gång i sisådär 10 minuter. Jävla skithårnål.
En kanonkamera!
Kollade i en Hennes-tidning från 2003 på jobbet häromdagen. Och kolla vilken kanonkamera man fick i förstapris! Tänk bara, 3.2 megapixel!
Update
Jahapp, kanske skulle ge er en liten update på läget. Sitter på jobbet när jag börjar på det här inlägget, har lunchrast, och jobbar det enda veckoskift som är på kvällen jag kommer ha alls här på GB. Tydligen ska jag ha två förmiddagar efter varandra de följande två veckorna. Och sedan slutar jag. Fick reda på häromdagen att alla sommarjobbare måste gå en vecka (och en dag) tidigare, eftersom det säljs så dåligt med glass, så de måste dra ner på produktionen. På lagret finns 3 000 pallar överbliven glass. Det är sick.
I förrgår stod vår maskin still i 10 timmar. Vilket är ungefär 8 timmar för mycket, eftersom det egentligen bara skulle vara sortbyte. Men vet ni vad Jari berättade för mig? För varje timme maskinen står still, så förlorar företaget 40 000 spänn. 400 000 brändes på att den stod still i 10 timmar! He-rre-gud!
Vet ni, allt känns konstigt. Jag känner mig inte som mig själv. Har aldrig längtat så mycket till helgen som nu (om man bortser från de tuffaste veckorna i skolan då). Och jag känner mig inte som den där glada som jag brukar vara. Fattar inte vad som är grejen. Känner mig håglös. Har aldrig använt det ordet i något sammanhang förut, men här passar det otroligt bra. Det är liksom slappt i hela kroppen och det känns som om det susar i huvudet, så tomt är det. Tror att jag saknar mina tjejs för mycket. Särskilt de jag inte träffat på evigheter, som Jay, Sandy, Jessica och Malla. Och så saknar jag Lini, som kommer hem imorgon som tur är.
Man tänker väldigt mycket vid maskinerna, som ni av händelse kanske har märkt. Jag kom på en sak häromdagen, och det är att han Hagamannen på jobbet som jag nämnt tidigare, han pratar PRECIS som Tage Danielsson (speakerrösten på klippet). Och vet ni, det är när jag kommer på sånt här som jag blir lite gladare när jag annars inte är det.
Världens absolut bästa intro, någonsin!
Inte särskilt förvånande kanske att det är världens bästa Robyn som gjort den bästiga texten?
En fredagsinsikt
I fredags kom jag att tänka på en sak. Vilket jag borde skrivit om i fredags istället för idag, men glömsk som jag är tappades tanken bort. I vilket fall som helst så var det en tanke som gjorde mig glad.
Jag kom på att jag då hade jag jobbat i två veckor redan på GB, vilket innebar att om en vecka (räknat från i fredags) så hade jag redan jobbat hälften av tiden på GB, och Lini kommer hem från Cypern. Om ytterligare en vecka har Jay kommit hem och det är Malmamarken, så jag får utan tvekan träffa alla som jag saknar så mycket. Sedan är det bara två veckor kvar av jobbet, precis så länge som jag i fredags jobbat totalt här på GB. Två veckor som verkligen rann iväg. Och sedan åker jag till Paris i en vecka!
Tänk er då att eftersom det är tisdag nu är det ännu närmare den där halva tiden på GB. Ahh, najs!
The helg
På fredagen var det myskväll med Cammie och Proppis som gällde. De åkte och köpte godis, och jag hade med mig tinade hallon och några filmer att välja mellan. Valet blev "Hairspray", den enda av filmerna jag hade med mig som jag redan sett, men som jag tyckte var så bra att jag lika gärna kunde se den igen. De verkade gilla den de med, och båda fick varsin favoritlåt. Proppis hade samma som mig, så sedan körde vi lite Sing-A-Long med favvolåtarna innan vi började snacka bort kvällen. Tyvärr var Milli lite deppig efter en smärre olycka med hennes pappas BMW, men det visade sig senare vara obefogat som tur är.
På lördagen var det Proppis boyish Linus som hade fest, eftersom hans föräldrar var bortresta. Själv förfestade jag lite med Derne, Sandra och Jimmy (samt Annski och Lennie en liten stund) hemma hos Derne eftersom han bor så nära att det var lika bra. Han bjöd på supergod Ben & Jerry-"Which". Myms. Sedan skjutsade pappa oss till Ledenvik Mansion, där Proppis, Cammie, Linus, Frida, Johanna, Hole och Ingela redan hade börjat festen med det man kan använda en kortlek till. Men sedan bar det iväg ut, och där blev det först sugleken, sedan apelsinleken, ballongleken och vattenleken. Himla kul var det, även fast det bara var någon/några av killarna som vann hela tiden.
Söndagen var ganska soft, åkte som ni kanske märkte på bio med najsgänget (aja, nästan alla av dem), och såg den bästiga filmen "Mamma mia!" Sedan blev det glass på Donkan innan vi åkte hem igen. Vi pratade om minnen, så många skratt blev det. Av någon anledning började flera av dem till slut skratta så fort jag började prata, vet inte vad det handlade om riktigt men. Sedan for vi vidare, och som vanligt körde Lisell om oss i Cammies bil, något som börjar bli lite av en tradition. Sedan var det allsång hela vägen hem. Härlig helg!
1. 2. 3.
1. Min fredagskväll
2. Lördagen. Jag (den på knä) och Annski kör apelsinleken hos Linus och det går sådär
3. Min söndagskväll
Najs att utnyttja helgen till fullo för en gångs skull, så jag är nöjd och glad. Det tackar vi för!
På lördagen var det Proppis boyish Linus som hade fest, eftersom hans föräldrar var bortresta. Själv förfestade jag lite med Derne, Sandra och Jimmy (samt Annski och Lennie en liten stund) hemma hos Derne eftersom han bor så nära att det var lika bra. Han bjöd på supergod Ben & Jerry-"Which". Myms. Sedan skjutsade pappa oss till Ledenvik Mansion, där Proppis, Cammie, Linus, Frida, Johanna, Hole och Ingela redan hade börjat festen med det man kan använda en kortlek till. Men sedan bar det iväg ut, och där blev det först sugleken, sedan apelsinleken, ballongleken och vattenleken. Himla kul var det, även fast det bara var någon/några av killarna som vann hela tiden.
Söndagen var ganska soft, åkte som ni kanske märkte på bio med najsgänget (aja, nästan alla av dem), och såg den bästiga filmen "Mamma mia!" Sedan blev det glass på Donkan innan vi åkte hem igen. Vi pratade om minnen, så många skratt blev det. Av någon anledning började flera av dem till slut skratta så fort jag började prata, vet inte vad det handlade om riktigt men. Sedan for vi vidare, och som vanligt körde Lisell om oss i Cammies bil, något som börjar bli lite av en tradition. Sedan var det allsång hela vägen hem. Härlig helg!
1. 2. 3.
1. Min fredagskväll
2. Lördagen. Jag (den på knä) och Annski kör apelsinleken hos Linus och det går sådär
3. Min söndagskväll
Najs att utnyttja helgen till fullo för en gångs skull, så jag är nöjd och glad. Det tackar vi för!
Mamma mia!
Så vad tyckte jag om filmen? Jag tyckte att den var helt underbar! Den var allt en film ska vara! Den var väldigt fin att se på, och jag log verkligen igenom hela filmen! Jag råflinade verkligen. Och när jag såg mig omkring så gjorde alla andra det också. Om de inte torkade tårarna ur ögonen. Jag var ju där med Cammie, Märdie, Ebby, Eva, Joe, Proppis, Lissie och Lissies Perra. Och jag tror inte att någon blev besviken. Den var till och med bättre än "Sex and the city"! Vi kom fram till att om de två filmerna hade en egen skala från 1-5, så skulle "Sex and the city" få 4.5/5 och "Mamma mia!" skulle få 5/5.
Det var verkligen den ultimata feel good-filmen! Har aldrig varit med om något liknande lyckorus efter en film. Det pirrade i hela kroppen verkligen och jag ville bara skutta fram. Och det höll i sig hela kvällen kan jag tala om! SE DEN! Kan vara den bästa filmen jag sett! Och jag vet att åtminstone Proppis håller med om det, eftersom hon hela tiden sa " Bästa filmen!" när vi sett den. Och Cammie var lika lycklig i kroppen som jag. Och ja, jag har sett musikalen på Cirkus i Stockholm. Som var den bästa musikalen jag sett. Och jag kan tala om att filmen var precis lika bra!
Och jag och Eva fick båda lite flashbacks till vår ABBA-konsert vi hade i nian. Vi gick båda i samma musikklass, och det var vår allra sista konsert med klassen. Det var verkligen en upplevelse, särskilt eftersom vi (ganska otippat) fick stående ovationer alla (jag tror det var 4?) konserter. Särskilt en låt fick mig att minnas igen. Och det var "When all is said and done". Den var min absoluta favorit under konserten, för det var så mycket känslor när vi sjöng den på scen och stämmorna i början av låten fick mig alltid att rysa.
"When all is said and done" på vår Abba-konsert i nian, för tre år sedan (jag är den kortaste)
Här är låten. Lyssna på stämmorna i början. De fick mig att rysa varje konsert när vi sjöng det, och jag minns fortfarande hur alla stämmor gick. "When all is said and done" med ABBA.
Amanda Seyfried
Nu ska jag snart åka och kolla på "Mamma mia" med tjejsen. Det ska bli himla kul, har sett fram emot det, eftersom själva musikalen var den bästa jag sett. Men vet ni. Ända sedan jag kollat på affischerna till filmen har jag tyckt att jag känt igen den där Amanda Seyfried. Men jag har inte kommit på varifrån. Och eftersom ingen annan kände igen henne trodde jag att jag bara inbillade mig. Eller tänkte att jag kanske sett henne på catwalken eller nått.
Men kan ni tänka er. Jag inbillade mig inte. För bara någon dag sedan insåg jag varifrån jag kände igen henne. Kolla in det här klippet, så förstår ni!
Vem, förutom Alex Schulman, hade kommit på detta?
Greatest Hits of Rollo 1
För er som inte vet jobbar jag den här sommaren på Rollo 1, en maskin på vilken man gör små pinnglassar som päronsplitt, piggelin och liknande. På den har vi fem stationer, fast bara fyra av dem är på maskinen, då den femte är rast. Men jag har märkt, att varje station har sitt läte, och sin rytm. Samma rytm som låtar. Därför kommer nu en Greatest hits of Rollo 1, så att ni får höra hur det låter vid de olika stationerna. På ett ungefär.
1. Ringen. Här plockar man upp glassar som fastnat, och det är här själva glassarna görs. Ljudet man hör är mest rasslet av glasspinnarna, och det läte som hörs när ringen snurrar en bit för att en ny rad koppar ska få sitt innehåll samtidigt som några andra (som redan har ett innehåll) får pinnar, samtidigt som klara glassar plockas upp. Lätet är ungefär dirrrrrr-pang, dirrrrr-pang osv.
Och vet ni, det är i precis samma takt som refrängen till "Dirrty" med Christina Aguilera. På de ställena det är stämmor är panget om ni förstår. Observera att det är i refrängen, people.
2. Papperet. Här kollar man så att glassarna får sitt papper som de ska. De läten som hörs är när maskiner hoppar ett snäpp fram och liksom släpper ner glassarna i papperet. I en särskild takt. I samma takt som en låt jag bara hört en gång, för inte så länge sedan.
Lätet är precis i den takt som refrängen av "Bang bang (My baby shot me down)"
3. Vortex. Här kollar man så att inga dubbelglassar (dvs. 2 glassar i ett papper) är påväg ner i kartongerna och dylikt. Lätet har jag inte tänkt på. Men av någon konstig anledning börjar jag allt som oftast sjunga/nynna på "Far jag kan inte få upp min kokosnöt" av Povel Ramel när jag sitter där.
4. Vågen. Här hamnar man när man städat på golvet och fyllt på kartonger på den sista stationen man går på rast. Det som hörs då och då är ett lite sugande ljud. I samma takt som refrängen i "Apologize" av One Republic och Timbaland. Det där sugande ljudet i låten är i samma takt som det sugande ljudet vid vågen när kartongerna med glassarna förflyttas.
Rasten har inget sound. Men jag vet en annan maskin som låter precis som en låt hela den. Men det kan vi ta en annan gång om ni vill.
1. Ringen. Här plockar man upp glassar som fastnat, och det är här själva glassarna görs. Ljudet man hör är mest rasslet av glasspinnarna, och det läte som hörs när ringen snurrar en bit för att en ny rad koppar ska få sitt innehåll samtidigt som några andra (som redan har ett innehåll) får pinnar, samtidigt som klara glassar plockas upp. Lätet är ungefär dirrrrrr-pang, dirrrrr-pang osv.
Och vet ni, det är i precis samma takt som refrängen till "Dirrty" med Christina Aguilera. På de ställena det är stämmor är panget om ni förstår. Observera att det är i refrängen, people.
2. Papperet. Här kollar man så att glassarna får sitt papper som de ska. De läten som hörs är när maskiner hoppar ett snäpp fram och liksom släpper ner glassarna i papperet. I en särskild takt. I samma takt som en låt jag bara hört en gång, för inte så länge sedan.
Lätet är precis i den takt som refrängen av "Bang bang (My baby shot me down)"
3. Vortex. Här kollar man så att inga dubbelglassar (dvs. 2 glassar i ett papper) är påväg ner i kartongerna och dylikt. Lätet har jag inte tänkt på. Men av någon konstig anledning börjar jag allt som oftast sjunga/nynna på "Far jag kan inte få upp min kokosnöt" av Povel Ramel när jag sitter där.
4. Vågen. Här hamnar man när man städat på golvet och fyllt på kartonger på den sista stationen man går på rast. Det som hörs då och då är ett lite sugande ljud. I samma takt som refrängen i "Apologize" av One Republic och Timbaland. Det där sugande ljudet i låten är i samma takt som det sugande ljudet vid vågen när kartongerna med glassarna förflyttas.
Rasten har inget sound. Men jag vet en annan maskin som låter precis som en låt hela den. Men det kan vi ta en annan gång om ni vill.
Nostalgi på hög nivå
Är det bara jag som känner för att ta på mig strumpor med halkskydd under, en rosa bomullspyjamas med kaniner på och borsta tänderna med en Bamse-tandkräm som smakar godis? Eller bara känner sig en aning nostalgisk när de ser det här?
En She-Hitler på maskinen
Herregud. Jag bara måste skriva av mig! Är lite arg, så ni får ursäkta om jag skriver konstiga saker, vi får se om jag klarar mig från fula ord. Anledningen till detta är att idag så jobbade det en She-Hitler på vår maskin. Vi har pratat förut när vi båda haft rast, och då har jag tyckt att hon verkar trevlig när hon pratat på om både sin son och sin dotter. Tidigare i veckan har jag sett henne springa runt på maskinen bredvid vår, och det har då inte verkat vara något fel på henne.
Men så idag, kom hon över till vår maskin. Och Gud i himlen, maken till kontrollfreak har jag väl aldrig varit med om. Första gången jag reagerade var när det blev krångel vid papperet, som var den stationen jag satt på. Jag sprang dit, redo att fixa det, och började göra det som Phan lärt mig, och som jag faktiskt hunnit med några gånger under de här nästan två veckorna på maskinen. Allt under kontroll. Men vad händer? She-Hitlern springer fram och tar tag i mig och säger åt mig att ställa mig på andra sidan, där de pappersförsedda glassarna kommer ut. Så att jag ska plocka tompapperena, medan hon löser problemet. Och varför det? tänker jag, men gör som hon säger. Men inte kommer det något tompapper, och varför gör det inte det? Jo, för att jag stängde av den bana som det är fel på, så att det inte skulle komma några tompapper. Så att allt skulle bli mycket lättare. Så att jag skulle kunna göra vad som behövdes utan att förstöra för någon annan.
Och ni vet den där känslan. Den där känslan av att vara underskattad, och som många är med om när de är små. Det som fick och får så många att säga, alternativt skrika, "Jag kan själv!" Precis så kändes det. Samma känsla som det skulle vara ifall jag låt oss säga, gick i trean i mellanstadiet. Då kan man ju läsa ganska bra. Tänk er då, att vi är på biblioteket med klassen, fröken och någon vikarie vi aldrig pratat med. Fröken säger, att "Nu när ni är så duktiga på att läsa så hade jag tänkt att ni skulle få låna med lite böcker, som ni senare kan berätta om för klassen". Och så går du och hittar en bok som verkar intressant, och sätter dig och börjar läsa, som de andra barnen. När du läst några sidor kommer vikarien och säger "Låt mig läsa för dig, sätt dig här i mitt knä, så kan du titta på bilderna när jag läser". SÅ kändes det. Men, tänker man, jag sitter ju här och läser redan, ser du inte att jag kan? Att jag inte behöver din hjälp?
She-Hitler kanske bara ville hjälpa tänker ni. Nej, säger jag. Det ville hon inte. Hon är bara övertygad om att inget blir gjort om inte hon är med. Hon tror att jag inte kan ett skit utan order. 4 gånger under en timme bossade hon med mig. Det är inte okej ska jag meddela. Andra gången var när jag satt vid Vortex, då började hon gorma och ha sig för att en glass hamnade på snedden, som någon liksom råkade tappa och jag inte hann ändra på. Så det blev ett litet stopp. Sånt som händer, men som jag vet att man helst ska undvika. Men hon skrek: "Du tietta glassar! Du tietta, glassar liegga rokt! Iente tietta annanstans!" osv (jag hörde inte allt hon sa, antagligen för att jag inte lyssnade). Och vad ska man säga. Nu var det bara en droppe kvar, så skulle bägaren rinna över. Ingen annan på maskinen sitter och glor bara på glassarna, i alla fall inte de som har jobbat där i 20 år (!) som Phan, men det verkar inte hon märkt. Antagligen är det för att hon inte gjort annat än titta på glassar som flyger förbi.
Så kom det som gjorde att droppen rann över. Nästa station går ut på att först fylla på kartonger, städa upp glassar, byta plast till inplastaren om det behövs och sist att kolla så att glassarna ligger rätt i kartongerna. Vissa sätter sig och kollar på kartongerna, andra glider runt nära vågen så att de är där ifall det händer nått. När jag precis gjort och kollat allt och samlat ihop alla glassar på golvet, så är hon där igen. "Du behiöva inta vara där, du ska sietta och tietta kartongger!" Och det var fanimej droppen. Fy fan vad jag blev arg. Men jag visste inte alls vad jag skulle säga. Jag bara visste att jag hatar henne, över allt annat. Vet ni varför? Jo, för att hon verkar vara övertygad om att jag är totalt förståndshandikappad. Vilket jag, för er som inte vet, alltså inte är. Nu blir jag väldigt sällan arg. Jag tror att bara två av mina kompisar sett mig arg. Men då ville jag bara skrika: "Men kärringjävel! Tror du att jag är helt dum i huvudet? Och har ingen talat om för dig att den vid pappersmaskinen, alltså DU ska kolla kartongerna under tiden medan jag städar upp? Du kan ju inte ett skit! Och för i helvete, sluta tro att du bestämmer över mig!" En vuxen version av "Jag kan själv!" skulle man kunna säga. Men som den svensk jag är höll jag käften och satt och tjurade så fort hon kom i närheten. Men fylldes av kärlek när Phan eller nån annan kom, för att de inte är som henne. Antar att det är därför jag skriver här, för att bli av med känslorna.
Så går jag och sätter mig, och hyperventilerar, så arg är jag på tanten. Jag märker att det är ganska lungt, märker att oj, det är ju typ en massa kuddar i taket. Och så kommer hon IGEN och säger så att spottet flyger åt alla håll (och en del av det hamnar på min kind): "Du tietta kartongger! Iente tiänka po framtid! Du sitta tietta kartongger, eller du går!" Den här tanten är inte sann tänker jag. Hon har just ropat på mig och befallit mig att sitta ner på stolen, som jag redan var beredd att göra, och när jag sedan sitter på stolen, så skäller hon på mig för att jag tittar mig omkring. Och inte nog med det. När hon senare är på samma station, så står hon vid Vortex och kollar inte ett skit på kartongerna, för hon har ryggen emot. Fattar ni hur arg hon gör mig? Låter inte det som en äkta She-Hitler?
Skulle inte förvåna mig om hon säger till mig att vi borde attackera England och ta över Polen, samt sätta alla sommarjobbare i koncentrationsläger.
Och Märdie, ifall du kanske skulle träffa på henne på jobbet, så ser hon ut som Kommandoran i Emil i Lönneberga (bilden) och har lila hår som sticker ut under hatten. Så att du vet.
Men så idag, kom hon över till vår maskin. Och Gud i himlen, maken till kontrollfreak har jag väl aldrig varit med om. Första gången jag reagerade var när det blev krångel vid papperet, som var den stationen jag satt på. Jag sprang dit, redo att fixa det, och började göra det som Phan lärt mig, och som jag faktiskt hunnit med några gånger under de här nästan två veckorna på maskinen. Allt under kontroll. Men vad händer? She-Hitlern springer fram och tar tag i mig och säger åt mig att ställa mig på andra sidan, där de pappersförsedda glassarna kommer ut. Så att jag ska plocka tompapperena, medan hon löser problemet. Och varför det? tänker jag, men gör som hon säger. Men inte kommer det något tompapper, och varför gör det inte det? Jo, för att jag stängde av den bana som det är fel på, så att det inte skulle komma några tompapper. Så att allt skulle bli mycket lättare. Så att jag skulle kunna göra vad som behövdes utan att förstöra för någon annan.
Och ni vet den där känslan. Den där känslan av att vara underskattad, och som många är med om när de är små. Det som fick och får så många att säga, alternativt skrika, "Jag kan själv!" Precis så kändes det. Samma känsla som det skulle vara ifall jag låt oss säga, gick i trean i mellanstadiet. Då kan man ju läsa ganska bra. Tänk er då, att vi är på biblioteket med klassen, fröken och någon vikarie vi aldrig pratat med. Fröken säger, att "Nu när ni är så duktiga på att läsa så hade jag tänkt att ni skulle få låna med lite böcker, som ni senare kan berätta om för klassen". Och så går du och hittar en bok som verkar intressant, och sätter dig och börjar läsa, som de andra barnen. När du läst några sidor kommer vikarien och säger "Låt mig läsa för dig, sätt dig här i mitt knä, så kan du titta på bilderna när jag läser". SÅ kändes det. Men, tänker man, jag sitter ju här och läser redan, ser du inte att jag kan? Att jag inte behöver din hjälp?
She-Hitler kanske bara ville hjälpa tänker ni. Nej, säger jag. Det ville hon inte. Hon är bara övertygad om att inget blir gjort om inte hon är med. Hon tror att jag inte kan ett skit utan order. 4 gånger under en timme bossade hon med mig. Det är inte okej ska jag meddela. Andra gången var när jag satt vid Vortex, då började hon gorma och ha sig för att en glass hamnade på snedden, som någon liksom råkade tappa och jag inte hann ändra på. Så det blev ett litet stopp. Sånt som händer, men som jag vet att man helst ska undvika. Men hon skrek: "Du tietta glassar! Du tietta, glassar liegga rokt! Iente tietta annanstans!" osv (jag hörde inte allt hon sa, antagligen för att jag inte lyssnade). Och vad ska man säga. Nu var det bara en droppe kvar, så skulle bägaren rinna över. Ingen annan på maskinen sitter och glor bara på glassarna, i alla fall inte de som har jobbat där i 20 år (!) som Phan, men det verkar inte hon märkt. Antagligen är det för att hon inte gjort annat än titta på glassar som flyger förbi.
Så kom det som gjorde att droppen rann över. Nästa station går ut på att först fylla på kartonger, städa upp glassar, byta plast till inplastaren om det behövs och sist att kolla så att glassarna ligger rätt i kartongerna. Vissa sätter sig och kollar på kartongerna, andra glider runt nära vågen så att de är där ifall det händer nått. När jag precis gjort och kollat allt och samlat ihop alla glassar på golvet, så är hon där igen. "Du behiöva inta vara där, du ska sietta och tietta kartongger!" Och det var fanimej droppen. Fy fan vad jag blev arg. Men jag visste inte alls vad jag skulle säga. Jag bara visste att jag hatar henne, över allt annat. Vet ni varför? Jo, för att hon verkar vara övertygad om att jag är totalt förståndshandikappad. Vilket jag, för er som inte vet, alltså inte är. Nu blir jag väldigt sällan arg. Jag tror att bara två av mina kompisar sett mig arg. Men då ville jag bara skrika: "Men kärringjävel! Tror du att jag är helt dum i huvudet? Och har ingen talat om för dig att den vid pappersmaskinen, alltså DU ska kolla kartongerna under tiden medan jag städar upp? Du kan ju inte ett skit! Och för i helvete, sluta tro att du bestämmer över mig!" En vuxen version av "Jag kan själv!" skulle man kunna säga. Men som den svensk jag är höll jag käften och satt och tjurade så fort hon kom i närheten. Men fylldes av kärlek när Phan eller nån annan kom, för att de inte är som henne. Antar att det är därför jag skriver här, för att bli av med känslorna.
Så går jag och sätter mig, och hyperventilerar, så arg är jag på tanten. Jag märker att det är ganska lungt, märker att oj, det är ju typ en massa kuddar i taket. Och så kommer hon IGEN och säger så att spottet flyger åt alla håll (och en del av det hamnar på min kind): "Du tietta kartongger! Iente tiänka po framtid! Du sitta tietta kartongger, eller du går!" Den här tanten är inte sann tänker jag. Hon har just ropat på mig och befallit mig att sitta ner på stolen, som jag redan var beredd att göra, och när jag sedan sitter på stolen, så skäller hon på mig för att jag tittar mig omkring. Och inte nog med det. När hon senare är på samma station, så står hon vid Vortex och kollar inte ett skit på kartongerna, för hon har ryggen emot. Fattar ni hur arg hon gör mig? Låter inte det som en äkta She-Hitler?
Skulle inte förvåna mig om hon säger till mig att vi borde attackera England och ta över Polen, samt sätta alla sommarjobbare i koncentrationsläger.
Och Märdie, ifall du kanske skulle träffa på henne på jobbet, så ser hon ut som Kommandoran i Emil i Lönneberga (bilden) och har lila hår som sticker ut under hatten. Så att du vet.
Att ha en favorit
Jag kom att tänka på en sak. Är det inte alltid så, att man alltid förväntades ha en favorit när pojkbanden var som populärast? Till och med när vi gick i trean skulle man säga vem som var ens favorit i Hanson. Har för mig att de flesta tyckte att den mellersta var sötast, vad han nu heter. Sedan skulle man ha en i Backstreet Boys, och det tror jag att alla hade. Min favorit var först Nick, men sedan var det både han och Kevin.
Nu skriver jag det här som om det inte existerar längre, men det är ju i så fall fel, för jag tror att det visst gör det. Det är som om att är man fan till ett band, så ska man ha en som man tycker lite bättre om än de andra. De som älskar McFly verkar alla ha en favorit, i alla fall om kan kollar på kommentarerna till deras klipp på Youtube. Alla som älskar Tokio Hotel har någon i bandet som de är lite småkära i. Varför är det så, undrar jag?
Samma sak verkar det vara med fotboll. Man ska heja på något lag. Jag skiljer mig lite från majoriteten genom att nöja mig med att heja på Sverige. Ni får ursäkta, men jag pallar inte annat. Tycker att det är onödigt bara. Och inte har jag någon favorit i de banden jag gillar heller.
Men jag får väl trösta mig med att jag i alla fall inte kommer favorisera någon om det visar sig att jag får flera barn. Känns tryggt. Då gör det inte så mycket att jag, så att säga, skiljer mig ganska mycket från mängden.
Nu skriver jag det här som om det inte existerar längre, men det är ju i så fall fel, för jag tror att det visst gör det. Det är som om att är man fan till ett band, så ska man ha en som man tycker lite bättre om än de andra. De som älskar McFly verkar alla ha en favorit, i alla fall om kan kollar på kommentarerna till deras klipp på Youtube. Alla som älskar Tokio Hotel har någon i bandet som de är lite småkära i. Varför är det så, undrar jag?
Samma sak verkar det vara med fotboll. Man ska heja på något lag. Jag skiljer mig lite från majoriteten genom att nöja mig med att heja på Sverige. Ni får ursäkta, men jag pallar inte annat. Tycker att det är onödigt bara. Och inte har jag någon favorit i de banden jag gillar heller.
Men jag får väl trösta mig med att jag i alla fall inte kommer favorisera någon om det visar sig att jag får flera barn. Känns tryggt. Då gör det inte så mycket att jag, så att säga, skiljer mig ganska mycket från mängden.
Nej.
Jag pallar inte.
Je ne pallar pas.
I do not pall.
För att ta det på olika språk.
På den tiden Brad Pitt och Jennifer Aniston var ett par
Don't we miss it?
Helgen som gått
Man kan säga att helgen inleddes med en pizza på Venezia tillsammans med Märdie i fredags. Vi skulle ha en avskedsmiddag, för det var enda veckan vi jobbade tillsammans. Vi var båda helt slut, och jag var så trött och hungrig att jag höll på att spy. Eller så var jag bara sjuk, vad vet jag.
På lördagen var det Dernes place som gällde, för att fira att han snart var 19 år. Jag och Lini köpte hela "Bert"-serien till honom. Det var uppskattat, vilket ju är förståeligt, eftersom "Bert" är helt sjukt bra. Jag kom nästan sist, för när jag kom var redan Lini, Axel, Märdie, Ebby, Linda och Lollhoe där, men Joe kom förbi en stund även hon, och lite senare kom Lissie samt Elin och Lindberg. Det var trevligt hos Derne, och jag ackompanjerade musiken med mitt flaskspelande. Har det på film, så om ni vill kanske jag lägger upp den här på bloggen, haha. Efter ett tag kände vi att vi ville hitta på något annat, och Paulina skulle iväg och fira ett annat födelsedagsbarn som hon kallar Gicht. Vi hängde med, men det visade sig ganska snart att det inte var ett ställe man ville vara på, på något vis faktiskt. Inget emot födelsedagsbarnet, men det fanns ju vissa som uppenbarligen glömt hur man beter sig. Jag förvånades över hur omogna de var, jag var verkligen helt chockad. Det var i princip bara tre trevliga personer på hela stället. Jag ringde Annski, som tyckte att vi kunde komma till Malmköping.
Så off we went, jag, Märdie, Derne och Ebby, efter endast två minuter. Jag minns inte ens resan dit med Dernes pappa som chaufför, så fort gick den. Det första vi gjorde när vi kom till värdshuset var att hitta Annski, som satt nere i källaren med Lennie och några till. Sedan letade vi upp Jimmy som hade deltagit i Hosjö Open tidigare på dan. Som alltid när det är fest i Malmköping var det hur kul som helst. Människorna är faktiskt generellt mycket gladare och öppnare där än i Flen tycker jag. Jag träffade massor med nya, trevliga människor, men det var ju najs att träffa de man redan kände också, som Jeff, Emil, Biffen och Åkerlund m.fl. Den enda jag saknade där inne var Sandy (som ju trots allt är Malmköpingsbo). Att sedan ta sig till efterfesten tog ett tag, även fast det inte alls var långt bort. Vi gick till Anita, som hade massor av söta djur. Det var najs där, och jag testade om killar kan uppskatta min hårmassage lika mycket som tjejsen (och då särskilt Sandy, Jay och Sofia), och svaret blev: Ja. Åkerlund, Jimmy, Oscar och Biffen fick agera testpersoner, och Åkerlund (eller ska jag säga Rasmus på luffen? maha) somnade. Skjuts hem fick vi av Ebbys mamma, och precis när de släppt av mig visade det sig att jag glömt min väska hos Anita. Pra gjorrt!
Söndagen bestod av chill och åter chill. En sann bakisdag. Efter en riktigt rolig lördag. Tack ni som gjorde kvällen precis som den skulle vara!
Sandy - "Spank the mouse"
Ett tag, när jag var ledsen, så var det alltid en särskild person jag tänkte på, för jag visste att jag alltid skulle bli glad igen om jag gjorde det. Personen jag talar om är allas vår Sandy. Hon berättade en gång om hur hon hade börjat skratta där hon satt på bussen, för hon hade sett mig cykla förbi, skrattandes för mig själv. Och jag blir så glad av den tanken - Sandy som sitter på bussen och ser mig skratta, och hon börjar skratta lika mycket som jag. Jag vet inte varför, men det där fick mig alltid på så bra humör.
Den här tjejen var min första kontakt med Malmköping. Jag hade inte ens pratat med någon därifrån innan jag träffade henne. Jag hade inte särskilt stor uppfattning om Malmbying, mer än att det var ganska mysigt och gammaldags, samt att Malmamarken hölls där varje år. Men vet ni? Nu älskar jag Malmköping. Man kan ju inte göra annat när hon bor där. Det är tack vare den staden Sandy blev den hon är, och det hade varit så otroligt sorgligt om världen inte fick ta del av henne. Hon som är så speciell, så otroligt uppfinningsrik. Hon är inte som en massa andra, som inte kan tänka utanför ramarna. Detta gör att hon ofta har väldigt bra idéer, men också att hon är en riktig uppfinnare när det gäller nya ord. Några ord som kommer från henne är: myshys, uus, myppig, uff, göö m.fl.
Sandy är en sådan som jag skulle vara avundsjuk på om jag inte kände henne. För hon är och har allt det där som man vill vara och ha. Hon är otroligt duktig på en massa saker, hon ser bra ut och hon har en toppenpojkvän som hon passar så otroligt bra ihop med. Hon är duktig på att skriva, har väldigt bra betyg och en massa fina vänner. Hon är helt enkelt en sådan man har flera orsaker att vara avundsjuk på. Men nu är det så, att när man lär känna henne så går det inte att tänka annat än att ingen annan förtjänar det mer än hon. För om jag skulle beskriva Sandy med ett ord, så skulle det vara bäst. För det är vad hon är, hon är helt enkelt bäst. På allt. Men mest på att vara en underbar vän.
Men jag tror att jag vet varför hon blivit så himla bra. Det är för att när andra ger upp, så pressar hon sig ännu mer. Jag minns när vi hade BIP-test på gympan, och Sandy sprang tills hon spydde. Vår gympalärare Putte sa att det bara är riktigt bra idrottare som klarar att göra något sådant. Han var lika imponerad som jag. Jag var en gång med när hon trotsade en av sina största rädslor, och jag kan säga att det har med vatten att göra. Jag var så otroligt stolt över henne just då. Det var jag, Jay och hon, och jag var så glad över att ha fått vara med och hjälpa. Hon är ett så bra stöd alltjämt, så det var det minsta man kunde begära från mig att jag satt där vid bassängkanten.
Med Sandy har man alltid så himla kul, som när vi hade vårt kundvagnsrace. Eller när hon, jag, Joe och Jay hade myskväll hos henne då vi kollade på film och en massa bilder av det vi gjort, spelade spel och sov tre stycken (Sandy, jag och Joe) i en 1.05-säng med Ace Ventura spelandes i bakgrunden. Vi hade så otroligt kul! Eller när vi var hos Malla - hon, jag, Joe och Malla - och åt hallonsorbet och maränger och kollade på skräckfilm och Mysteriet på Greveholm. Eller när vi åkte på kryssning nu i våras och hon, hennes boyish, jag och Jay bodde i samma hytt. Eller på förfesten hos mig innan Afterski-studentfesten, då vi öste järnet till "En sån karl" och "Älskade ängel". Eller alla de där tisdagarna i tvåan, då hon och jag hade hålish samtidigt och sprang runt och var helt galna. På den tiden då vi blev BB:s, då vi blev bitchbryds. På den tiden Fröbo var det roligaste vi hört. Och som bara vi förstod.
Sandy, jag hoppas att du förstår hur otroligt glad jag är över att du hamnade (och stannade kvar) i vår klass. Jag är lika glad över det som du skulle bli ifall du fick en kram av Ronaldihno. Jag kan inte ens tänka mig hur det skulle vara om jag inte hade dig i mitt liv. För du tillför så otroligt mycket. Jag vet att du inte vet om det här, men du är en helt fantastisk människa, som jag är otroligt stolt över att ha i min närhet. Du är min Sandy, mitt myshys. Och kommer alltid att vara det.
Det finns en låt jag alltid kommer att tänka på Sandy när jag hör. Sedan finns det en låt som jag så starkt förknippade med henne när den kom att festkvällen inte var fulländad om inte hon var med och dansade till den. Båda låtarna är gjorda av Justin Timberlake, som hon och jag var och såg live i Globen tillsammans med Joe och Ebby. Här är de, i samma klipp, av bådas vår kung Justin.
Detta skrev hon i min studentmössa:
"'Oj, jag glömde syret' - Bitchbryden # 1
Älskar dig <3 Bästa vän och inget Sp3 utan dig! /Sandy BB2"
Nu har hon slutat skriva, men förr var hennes min absoluta favoritblogg. Hon beskriver allt vi upplevt så himla bra, och jag skulle bli så glad om hon började skriva igen. Läs den här.
Dagens bakläxa går till Aftonbladets Olivia Svenson
Vill ni veta ni en sak som gör mig arg? När journalister har dålig koll på det de skriver om. Jag skäms varje gång jag har bättre koll än dem, de ska liksom inte skriva om saker de inte har någon koll på. Igår så hade Olivia Svenson på Aftonbladet en egen sida i Klick, som hette "Fröken Olivias nutidsorientering".
Dagens bakläxa från henne gick till Marie Picasso. Varför? Här är motiveringen: "Jag har aldrig förstått det här med att tatuera in sitt eget namn på kroppen. Om man inte är senil vill säga. Såg att Marie Picasso har varit i Thailand och gaddat sig. På ena armen står det "I believe". På andra "Picasso". Och då heter hon inte ens Picasso på riktigt - utan Pettersson. Pablo vänder sig i graven."
Nu är jag inget fan av Marie Picasso på det sättet. Men jag vet att hon hade en hund vid namn Picasso när hon var i tonåren, som hon ansåg var hennes bästa vän. Sitt efternamn bytte hon sedan för att hedra sin hund när han gick bort. Det är hundens namn hon tatuerat in på sin ena arm, inte sitt eget, varför vet inte Olivia det? Och så dissar hon Marie Picasso för något hon inte gjort? Och vaddå "Pablo vänder sig i graven"? Skulle han bli arg av det där? Herregud.
Nej, dagens bakläxa ska gå till Olivia Svenson. Fy fan säger jag bara. Jag blir så förbannad när människor är orättvisa. Skämmes tamejfan.
Dagens bakläxa från henne gick till Marie Picasso. Varför? Här är motiveringen: "Jag har aldrig förstått det här med att tatuera in sitt eget namn på kroppen. Om man inte är senil vill säga. Såg att Marie Picasso har varit i Thailand och gaddat sig. På ena armen står det "I believe". På andra "Picasso". Och då heter hon inte ens Picasso på riktigt - utan Pettersson. Pablo vänder sig i graven."
Nu är jag inget fan av Marie Picasso på det sättet. Men jag vet att hon hade en hund vid namn Picasso när hon var i tonåren, som hon ansåg var hennes bästa vän. Sitt efternamn bytte hon sedan för att hedra sin hund när han gick bort. Det är hundens namn hon tatuerat in på sin ena arm, inte sitt eget, varför vet inte Olivia det? Och så dissar hon Marie Picasso för något hon inte gjort? Och vaddå "Pablo vänder sig i graven"? Skulle han bli arg av det där? Herregud.
Nej, dagens bakläxa ska gå till Olivia Svenson. Fy fan säger jag bara. Jag blir så förbannad när människor är orättvisa. Skämmes tamejfan.
Afasi & Filthy
Den här låten får mig att minnas senaste festen i lördags. Det var den vi lyssnade påväg till Amazon. Eller om det var på väg därifrån. Den är bra. Men det visste ni kanske redan?
Ett snack över flygande glassar
Jag sitter vid Vortex på jobbet, där man ser till att glassarna som snart ska hamna i kartonger inte är missbildade eller så. Då kommer en av mina arbetskamrater och snackar. Han är lite märklig ibland.
Han: Nästa vecka börjar vi jobba klockan sex.
Jag: Haha, japp!
Han: Tror du att du klarar det?
Jag: Jadå, det ska nog inte vara några problem.
Han: Du vet, de där veckorna man jobbar morgon. Det är som jobbigast att gå upp de första fem dagarna.
Jag: (tystnad)
Han: (tystnad)
Jag: Jahaa! Det tog ett tag innan jag fattade.
Han: Det var det som var meningen.
Jag: (tystnad)
Han: (tystnad)
Jag: Okej.
Och vet ni. Jag har en konstig magkänsla över honom. Han är en såndär som skulle kunna vara en mördare, som Hagamannen. En familjefar som ingen trodde skulle kunna vara en mördare. En sån.
Men jag ser igenom honom. Mig kan han inte lura.
Han: Nästa vecka börjar vi jobba klockan sex.
Jag: Haha, japp!
Han: Tror du att du klarar det?
Jag: Jadå, det ska nog inte vara några problem.
Han: Du vet, de där veckorna man jobbar morgon. Det är som jobbigast att gå upp de första fem dagarna.
Jag: (tystnad)
Han: (tystnad)
Jag: Jahaa! Det tog ett tag innan jag fattade.
Han: Det var det som var meningen.
Jag: (tystnad)
Han: (tystnad)
Jag: Okej.
Och vet ni. Jag har en konstig magkänsla över honom. Han är en såndär som skulle kunna vara en mördare, som Hagamannen. En familjefar som ingen trodde skulle kunna vara en mördare. En sån.
Men jag ser igenom honom. Mig kan han inte lura.
Bästa hårinpackingen!
Måste bara tipsa er om den bästa hårinpackingen jag testat någonsin. Den är billig, luktar sjukt gott och gör vad den ska. Igår när jag grejade med håret tänkte jag att "Fan, jag måste verkligen klippa mig" när jag såg hur slitet det var med såna där kluvna hårtoppar. Men idag, dagen efter jag använde den här hårinpackningen, så syns inga kluvna hårtoppar! Jag visste inte att sånt funkade, så jag blev jätteförvånad. Och väldigt glad! Då slipper jag beställa tid hos frisören på ett tag då. Najz.
Men då vet jag vilken hårinpackning jag kommer köra med ett bra tag framöver i alla fall! Garnier Respons olivolja & citron, som du får för en femtiolapp!
Men då vet jag vilken hårinpackning jag kommer köra med ett bra tag framöver i alla fall! Garnier Respons olivolja & citron, som du får för en femtiolapp!
Min polare fru Lindroth
Det är något konstigt i luften hörrni. Ända sedan förra veckan har folk kollat ovanligt mycket på mig, i bilar vänder de huvudena ur led. Typ som när jag vandrade med Joe och Proppis längs Turkiets gator. Jag undrar vad det är, för jag har ju inte konstiga kläder eller så. Är väl mer som jag brukar, men folk tittade aldrig så förut. Jag börjar tro att jag har illgrönt hår eller nått.
Dessutom så har fler börjat ta mer kontakt med mig. Som idag, när jag gick hem från gymmet, så stoppade en dam mig, och frågade om jag visste vad det varit för brand där runt Hammarvallen. Jag svarade att jag inte visste och gjorde mig beredd att gå vidare. Men hon fortsatte prata, fru Lindroth, som hon kallade sig. Oj vad saker hon hade att berätta. I en timme pratade hon. Hon nämnde bl.a 3 barn, 4 barnbarn, 2 barnbarnsbarn, 3 som varit dumma mot hennes barn eller barnbarn och 3 som fått cancer. Hon berättade om när hennes mamma och pappa var vid hovet i Ryssland innan hon blev född och såg en general bli spetsad av kommunister, och om när hon fick både den svenske stadsministern (Erlandsson tror jag att han hette) och Finlands president till ett dop i Sparreholm.
Hon hade saker att berätta kan jag tala om! Men jag ska inte rabbla upp allt hon sa, det ska ni få slippa. Men det jag inte fattar är hur hon liksom får till sina skruvar. Jag menar, hon glider från ämne till ämne lite sådär "apropå", även fast det inte är "apropå" om ni förstår vad jag menar. Hon pratade så mycket att jag inte hann säga att jag var tvungen att gå förrän hon andades efter sisådär 50 minuter, och då bad hon om ursäkt, men fortsatte ändå att prata.
Jag kunde inte låta bli att skratta då och då. För hon påminde så mycket om Henrik Dorsin i Parlamentet. Precis så var hon, fast hon pratade med finlandssvenska och höll på i en timme.
Dessutom så har fler börjat ta mer kontakt med mig. Som idag, när jag gick hem från gymmet, så stoppade en dam mig, och frågade om jag visste vad det varit för brand där runt Hammarvallen. Jag svarade att jag inte visste och gjorde mig beredd att gå vidare. Men hon fortsatte prata, fru Lindroth, som hon kallade sig. Oj vad saker hon hade att berätta. I en timme pratade hon. Hon nämnde bl.a 3 barn, 4 barnbarn, 2 barnbarnsbarn, 3 som varit dumma mot hennes barn eller barnbarn och 3 som fått cancer. Hon berättade om när hennes mamma och pappa var vid hovet i Ryssland innan hon blev född och såg en general bli spetsad av kommunister, och om när hon fick både den svenske stadsministern (Erlandsson tror jag att han hette) och Finlands president till ett dop i Sparreholm.
Hon hade saker att berätta kan jag tala om! Men jag ska inte rabbla upp allt hon sa, det ska ni få slippa. Men det jag inte fattar är hur hon liksom får till sina skruvar. Jag menar, hon glider från ämne till ämne lite sådär "apropå", även fast det inte är "apropå" om ni förstår vad jag menar. Hon pratade så mycket att jag inte hann säga att jag var tvungen att gå förrän hon andades efter sisådär 50 minuter, och då bad hon om ursäkt, men fortsatte ändå att prata.
Jag kunde inte låta bli att skratta då och då. För hon påminde så mycket om Henrik Dorsin i Parlamentet. Precis så var hon, fast hon pratade med finlandssvenska och höll på i en timme.
Trevligt
I morse vaknade jag av mig själv, vilket var en väldigt tur, för jag hade inte ställt väckarklockan. Det förvånar mig lite att jag vaknade av mig själv kvart i sex, men det är väl bara att tacka och ta emot antar jag. När jag sedan såg mig i spegeln, upptäckte jag att väckarklockan inte var det enda som blev försummat innan jag lade mig. Både linserna och sminket från gårdagen satt kvar. Antar att det är för att jag var helt sjukt trött när jag kom hem från bion igår.
Och apropå bion, så var mamma och jag alltså och såg "Sex and the city", för det blev inte av i fredags. Hade jag inte lovat mamma det hade det blivit grillkväll hos Lissie med en massa najs folk, men nu blev det som det blev, och de fick ha det trevligt utan mig. Dessutom så vill jag ju träffa mams innan hon åker till England och är borta i typ två veckor.
När man ser en film för andra gången så är det lite annorlunda än första gången, och igår var inget undantag. Den här gången fattade jag vad Miranda menade när hon sa "Ja, fast om den andre inte kommer, så är man ratad och står på en bro. Inte lika bra". Dessutom så tänkte jag på att inte nog med att Carrie sover i pärlhalsband - Miranda hade högklackat vid poolen när de var i Mexico. Hm. De är inte särskilt mycket för bekvämlighet de där brudarna. Men desto glamorösare blir det förstås.
Nu: tillbaka till jobbet, och sedan gymmet.
Och apropå bion, så var mamma och jag alltså och såg "Sex and the city", för det blev inte av i fredags. Hade jag inte lovat mamma det hade det blivit grillkväll hos Lissie med en massa najs folk, men nu blev det som det blev, och de fick ha det trevligt utan mig. Dessutom så vill jag ju träffa mams innan hon åker till England och är borta i typ två veckor.
När man ser en film för andra gången så är det lite annorlunda än första gången, och igår var inget undantag. Den här gången fattade jag vad Miranda menade när hon sa "Ja, fast om den andre inte kommer, så är man ratad och står på en bro. Inte lika bra". Dessutom så tänkte jag på att inte nog med att Carrie sover i pärlhalsband - Miranda hade högklackat vid poolen när de var i Mexico. Hm. De är inte särskilt mycket för bekvämlighet de där brudarna. Men desto glamorösare blir det förstås.
Nu: tillbaka till jobbet, och sedan gymmet.
"Var ligger Fjol?"
När jag var liten trodde jag att det fanns en stad som hette Fjol. Och det verkade som om alla varit där, och jag var så nyfiken på hur det kunde se ut. Ofta hörde jag någon säga saker som "Det var mycket finare väder i Fjol" och sådant. Så en gång när någon pratade om den där nedrans staden Fjol så bestämde jag mig för att fråga vad det är för område egentligen. Jag visste ju inte ens var det ligger.
Jag: "Var ligger Fjol?"
Mamma: "Fjol?"
J: "Jaa, hon på tv sa att det var mycket finare väder i Fjol."
M: (skrattar halvt ihjäl sig)
J: "Vad?"
M: "Älskling, man säger ju 'i fjol' när man menar 'förra året'!"
Och då blev jag både häpen och lite besviken. Fjol hade jag ju sett fram emot att åka till, uppleva och senare prata om med alla som ville höra på, precis som alla andra. Men det var alltså inte en stad. Pilutta mig, eller vad man nu säger.
Staden Fjol?
Jag: "Var ligger Fjol?"
Mamma: "Fjol?"
J: "Jaa, hon på tv sa att det var mycket finare väder i Fjol."
M: (skrattar halvt ihjäl sig)
J: "Vad?"
M: "Älskling, man säger ju 'i fjol' när man menar 'förra året'!"
Och då blev jag både häpen och lite besviken. Fjol hade jag ju sett fram emot att åka till, uppleva och senare prata om med alla som ville höra på, precis som alla andra. Men det var alltså inte en stad. Pilutta mig, eller vad man nu säger.
Staden Fjol?
Ellen Degeneres är skön, som en bra stol ungefär
Phan
Just ja. Jag började jobba på GB i måndags. Min fadder är en vietnames som heter Phan. Det uttalas som svordomen. Hennes man är svensk och hon har bott i Sverige i över 25 år, men ändå kan hon inte svenska särskilt bra. Men vi förstår varandra ganska bra ändå. Eller så nickar jag och låtsas att jag förstår. Det kan ju inte göra så stor skada.
Phan kan inte säga R. Och hon är helt galen. Och faktiskt en väldigt bra pedagog. Så här lär hon mig hur man ska göra:
Glassen vi gör (och kommer göra i två veckor) är päronsplitt. Ifall ni ville veta, alltså.
Phan kan inte säga R. Och hon är helt galen. Och faktiskt en väldigt bra pedagog. Så här lär hon mig hur man ska göra:
- Om hon pekar på något och säger "inte", så betyder det att jag ska låta bli att göra vad helst man kan göra med det hon pekar på.
- När hon säger "inte bla" och gör en handling samtidigt, så säger hon att jag inte ska göra som hon gör.
- När hon säger "bla" och gör tummen upp så innebär det att jag gjorde rätt, och alltså inte gjorde som hon gjorde när hon sa "inte bla".
Glassen vi gör (och kommer göra i två veckor) är päronsplitt. Ifall ni ville veta, alltså.
Hur jag gör med mina mejl
Varje dag får jag några mejl från astrology.com. Jag vet inte hur de började komma från första början, men jag klagar inte. Sånt är ju bara kul tycker jag. I vilket fall som helst så är det tre olika sorter man får varje dag; Daily Horoscope, Singles Romantic Horoscope och Couple Romantic Horoscope.
Nu är det så att jag har märkt hur jag gör när jag får de där mejlen. Om det står bra saker, så behåller jag mejlet, ifall jag skulle må dåligt och vill få lite peppning eller bara känna att "Jaha, det här är kanske en bra dag i alla fall", ni vet. Då är det tänkt att jag kan gå in där och kolla. Det gör jag aldrig. Men jag ger mig i alla fall möjligheten. Idag sparade jag den här (inte lika bra som det kan bli, men ändå ganska najs):
Om det är dåligt så tar jag inte till mig det jag läser för fem öre. Och för att hindra det ytterligare från att påverka mig så tar jag bort inlägget. SWISH! säger det, och så är det borta. Nu kan det inte skada mig mer. Detta mejl kan be sin sista bön:
I've got the power! Mohaha.
Nu är det så att jag har märkt hur jag gör när jag får de där mejlen. Om det står bra saker, så behåller jag mejlet, ifall jag skulle må dåligt och vill få lite peppning eller bara känna att "Jaha, det här är kanske en bra dag i alla fall", ni vet. Då är det tänkt att jag kan gå in där och kolla. Det gör jag aldrig. Men jag ger mig i alla fall möjligheten. Idag sparade jag den här (inte lika bra som det kan bli, men ändå ganska najs):
Om det är dåligt så tar jag inte till mig det jag läser för fem öre. Och för att hindra det ytterligare från att påverka mig så tar jag bort inlägget. SWISH! säger det, och så är det borta. Nu kan det inte skada mig mer. Detta mejl kan be sin sista bön:
I've got the power! Mohaha.
"Om jag inte vaknar.."
Jag har ju redan nämnt Astrid Lindgren här på bloggen. Under hennes sista år inledde hon och hennes syster sina telefonsamtal med ordet "Döden". "Döden, döden, döden" sa de till varandra när den andre svarade och behövde på så vis inte presentera sig. De gjorde detta för att neutralisera ämnet, de två. Jag läste om författaren Anna Jansson i tidningen under en av rasterna på jobbet. Hennes 90-åriga gammelfarmor var cool. Helt orädd för döden. Hon brukade säga "Om jag inte vaknar när jag sovit middag så är jag död" till sköterskorna innan hon gick och lade sig. Jag gillar't. Så skulle jag också vilja kunna säga när jag är så gammal. Och troligtvis kommer jag göra det också, om jag nu blir gammal, och om jag nu inte ändrar mig och blir rädd för att dö. För det är jag inte nu. Det känns ganska najs, eftersom det inte direkt är något varken jag eller någon annan slipper undan. Visst?
