Jag har ju redan nämnt Astrid Lindgren här på bloggen. Under hennes sista år inledde hon och hennes syster sina telefonsamtal med ordet "Döden". "Döden, döden, döden" sa de till varandra när den andre svarade och behövde på så vis inte presentera sig. De gjorde detta för att neutralisera ämnet, de två. Jag läste om författaren Anna Jansson i tidningen under en av rasterna på jobbet. Hennes 90-åriga gammelfarmor var cool. Helt orädd för döden. Hon brukade säga "Om jag inte vaknar när jag sovit middag så är jag död" till sköterskorna innan hon gick och lade sig. Jag gillar't. Så skulle jag också vilja kunna säga när jag är så gammal. Och troligtvis kommer jag göra det också, om jag nu blir gammal, och om jag nu inte ändrar mig och blir rädd för att dö. För det är jag inte nu. Det känns ganska najs, eftersom det inte direkt är något varken jag eller någon annan slipper undan. Visst?