Igår när jag satt och pratade med några arbetskamrater en rast, fick de syn på några kvinnliga och nakna bakdelar i en tidning. Den ena pekade och såg menande ut, och den andra svarade: "skinka". Jag blev lite förvånad över kommentaren, och tyckte att den var ganska rolig. Han svarade "skinka". Bara sådär. Inte "ojojoj" eller "haha" eller "höhö", som killar annars skulle göra, utan "skinka" var vad han sa. "Skinka" som i "en skinka". Såg han inte att de hade två var? Skinka så som han sa det är sådan som man äter. Så som han sa skinka hade han lika gärna kunnat säga "Skinka, mmm gott!". Vilket är ganska konstigt att säga när man ser några nakna människor.

I alla fall, när han hade sagt så började jag sjunga "Baaara skinka, japp japp! Priima skinka, japp japp!", ni vet det där som Timon och Pumba sjunger i Lejonkungen. Eller nej, det gjorde jag inte, men det hade varit kul om jag gjorde det. Eller om någon om de börjat sjunga samma sak. Eller om alla börjat sjunga det, samtidigt. Eller om en stämde upp och det slutade med att alla sjöng det, trestämmigt. När jag tänker på det, kan jag inte låta bli att fnissa lite för mig själv, där jag sitter vid maskinen.