Jag har en favoritblogg när det gäller mode och inspiration. Det är en blogg som skrivs av Frida Fahrman. Hon inspirerar både med kläder, smink och hår. Jag gillar verkligen hennes stil, och i flera avseenden gillar vi samma saker. Som en gång, när jag just hade varit inne i en affär med ACNE-kläder och blev helt förälskad i deras klänningar, och då speciellt mönstret. Inte mycket senare skriver hon om exakt samma klänningar och hur mycket hon gillar mönstret. Dessutom så gillar jag att hennes figur är mer lik min än de flesta andra modebloggarna (som t.ex. Elin Kling, som för övrigt är en av Fridas bästa vänner), vilket gör att det hon passar i, antagligen kan passa mig också. Då känns tipsen mer konkreta på något vis. Jag är inte så mycket för modebloggar annars, men den här har jag fastnat för.

Hon är väldigt ödmjuk och väldigt duktig på det hon gör, så det kan ju vara därför.


Ett blogginlägg där hon har en typisk Frida Fahrman-outfit


Hennes blogg hittar du här.

(And it always works!)

För precis två dagar och två veckor sedan var jag i Louvren, Paris. Så fort vi kom dit så bestämde vi oss för att sikta in oss på Mona Lisa. Det visade sig att det inte vara särskilt svårt att hitta dit, eftersom det överallt fanns vägbeskrivningar till just Mona Lisa, och only Mona Lisa. Det tog dock ett tag att komma dit, men när vi väl gjort det så var det ganska uppenbart var tavlan hängde. Det var nämligen en klunga människor om sisådär 40-50 pers som stod i en liten inhängnad precis framför en liten tavla. En tavla som dessutom var inglasad. Här ska tilläggas, att det ingen annan stans där vi gick fanns någon tavla som var inglasad, inte heller någon som hade en fjärdedel så mycket människor runt sig, och inte heller något som skulle kunna kallas för inhängnad.

Jag hade hört att Mona Lisa följer en med blicken var man än går, och det ville jag undersöka när jag nu ändå var där. Jag hade tänkt springa från ena sidan av rummet till det andra, medan jag kollade henne i ögonen. Det gick väl inte så jättebra, för springa kunde jag inte, i den där knökade folksamlingen, som hade bestämt sig för att de skulle ta MINST femtio kort var på målningen. Vidare var det heller inte särskilt lätt att se tavlan från alla olika ställen i rummet, eftersom det var ett fyrtiotal kameror i luften.

I söndags läste jag i en söndagsbilaga (minns inte vilken) att Mona Lisa är den värdefullaste tavlan i världen. Om den nu skulle säljas. Den är nämligen värd 4,1 miljarder. Och jag undrar - är vi människor sjuka i huvudet? Varför, varför, varför, är det här den dyraste tavlan i världen? Jag förstår bara inte. Direkt när vi sett tavlan tänkte jag "What's all the fuzz about egentligen?"

Den hade glas och allt kring sig, och man fick inte gå hur nära som helst. Men jag tänker att, om nu någon skulle vara dum nog att sno den. Hur fan hade han tänkt att han skulle få pengar för den? Skulle personen han erbjöd tavlan säga "Nämen, vilken annorlunda tavla! Jag har aldrig sett något liknande! Vem har målat den? Har den något namn?" Föga troligt va? Alla känner till tavlan, och vet väl var den egentligen ska hänga. Att stjäla Mona Lisa, skulle inte det vara bland det dummaste man kan göra? Det skulle på direkten stå i tidningen, vilket gör tavlan en aning svårsåld. "Men, är inte det där tavlan någon snott från Louvren?" skulle den person säga, som tjuven försökte sälja tavlan till. Och om det nu, mot alla odds skulle finnas en person som köper tavlan, så får den vara väldigt noga med att inte ta hem besök, så att ingen misstänker något.

Kanske skulle tjuven säga att "Men köp den ändå, du kan ju alltid säga att det är en kopia!" Jaha, men ligger inte charmen hos äkta tavlor i att kunna säga att den faktiskt är äkta? Konstsamlare vill väl ändå ha äkta konstverk, och inte kopior? Och varför skulle någon människa betala miljarders med kronor för att köpa en tavla man sedan inte kan skryta med? Eller misstar jag mig om jag tror att konstsamlare tänker så?

Jag vet inte vad det är som får mig så "fired up" med den här tavlan. Men jag vill bara få er att förstå. Få er att förstå hur otroligt överskattad tavlan är. Kanske det mest överskattade som finns. Eller har ni några invändningar på det? Finns det något som är mer överskattat än den här tavlan av Leonardo Da Vinci?

Jag har en ny favorit på 1000apor - Style by Mats-Mats. Han har en flickvän som han kallar sin fästis, och driver en blogg som är en slags parodi på modebloggare. Men det är inte den som får mig att digga honom så mycket. Nej, det är Style by Mats-klippen. En favoritmoment är när han är på Kristallengalan och går runt och intervjuar diverse kändisar. En av dem är Pontus Gårdinger, som antagligen känner Mats genom bröderna Schulman. Och det lyser verkligen igenom ur mycket Pontus gillar Mats. Senare i klippet försöker Mats intervjua Özz. Och för er som inte visste det så är antagligen Özz den som fått mest skit från bröderna Schulman någonsin. Han är deras fiende nummer ett. Och nu när en medarbetare och vän till dem kommer och ska prata med honom så tar Özz ignonerandet till en helt ny nivå. Mats ansiktsuttryck när han hör vad det är Özz låtsas prata om med sin kompis är oslagbart.




Hans främsta fråga är "Är det här fashion?" och "What makes you go GAH this fall?" Lägg märke till att han är väldigt noga med att gå och dansa som en riktig modebloggare.

Och det verkar vara fler som gillar honom lika mycket som jag. På det här klippet så kommer Mats få en kärleksförklaring från Dominika Peczynski. Lägg märke till sekunderna innan, när hon precis fått syn på Mats. Oj vad hon börjar piffa till sig!

Jaha hörrni. Det där gick väl inte riktigt som det skulle. Det var som Titanic ungefär.

Men jag försöker förtränga det lite nu. Vi ska ju fira Märdie ikväll!

I "Kung Fu Panda" finns det en sköldpadda som bara säger en massa smarta saker hela tiden. Och en av sakerna råkade vara något mamma sa till mig i Paris när vi var där förra veckan. Mamma sa det på svenska, och jag förstod just hur mycket mer jag nappade när jag hörde det på engelska.


"Yesterday is history, tomorrow is a mystery, but today is a gift. That is why it is called the present."


That is why it is called the present. Låter logiskt.

Fick just ett samtal från min mamma. Och man kan väl säga att hon bekräftade att Erik Hassle, vars låt jag hade med i ett tidigare inlägg, faktiskt kommer från vår grannkommun Katrineholm. Anledningen till att hon vet detta är för att hon varit hemma hos familjen Hassle, och träffat både honom och hans familj, så hon råkar i och med det veta var de bor. Det tycker jag är lite coolt. Jag diggar verkligen honom och hans musik!

När han är stor och berömd (för det vet jag att han kommer bli) så kan vi ju alltid hålla i en sån där sightseeing, som man gör i Hollywood och Beverly Hills. "Här växte han upp gott folk, och går vi häråt så kan ni köpa lite souvenirer! För egengjorda hantverk av hans mamma, this way!" (Mamma berättade att hans mamma har en shop av något slag). Vad tror ni om den idéen?

Åh. Jag märker att fler än jag använder sig av uttrycket "Nejdå, jag filmar inte", när det egentligen är precis vad de gör. Jag älskar ju att fota och filma, vilket är något jag också gör väldigt ofta. Så jag har en del filmer att kolla på, om man säger så. Då tycker jag ibland att det kanske inte spelar någon roll om den jag filmar vet om det eller inte. Det blir ju bäst om de inte vet om det liksom. Det är mitt resonemang.

Alex Schulman gör också så. Här mot Björn Gustafsson. Fast Alex går ändå snäppet längre här.

Åh. Han är duktig. Läste någonstans att han var från Katrineholm. Det skulle göra mig till en stolt sörmlänning! Men oj vad jag önskar att den fanns att ladda ner. 

Vilken dag hörrni. Vilken dag. Den börjar med en körlektion, och jag försöker fortfarande komma ur det där livrädd-stadiet jag har när jag sitter bakom ratten. Inte mycket senare får jag ett samtal som chockade mig något otroligt, ett samtal som hade gjort att jag gått ända ut till ett litet hus på landet om det inte vore för att personen jag skulle göra det för inte tyckte att det var en bra idé. Men nära var det, för jag vill ju hjälpa så mycket jag kan, när en person som jag bryr mig så mycket om ringer och är så ledsen att mitt hjärta brister. Men jag vet att det ordnar sig, min vän.

Så åkte jag alltså för att simma med Sofia, som det var tänkt. Och inte nog med det så träffade jag dear Malla på stan precis innan, som jobbar 10 timmar om dan stackarn. Fast vi vet ju, att henne är det inte synd om. Hon är alltid lika glad, även i lägen där andra skulle vara som zombies. Och ännu lite innan jag träffar Sofia så börjar en liten kille prata med mig, en kille som blev helt otroligt imponerad av att jag var 19 år. "Wow", sa han, när jag svarat på hans fråga om min ålder. Som om det var en bedrift. Det tyckte jag var kul. Ungefär lika kul som när telefonförsäljaren jag pratade med idag sa "Hejdå" som om han blev nypt i rumpan precis mellan hej och då. Han pep till så roligt.

Efter en simtur på 1,5 timme så bastade vi som vanligt innan vi drog och tog varsin kycklingrulle, i brist på annat. Sedan blev det ICA för lite Ben & Jerry's innan vi tog oss hem till mig för att kolla lite på några satc-avsnitt. Och vad händer? Sofia får ett samtal från Frida som undrar om Sofia är intresserad av en resa. En resa på tu man hand med sin svärmor, som inte har något att göra, och som gärna betalar resan åt Proppisen. Och Proppis tackar ja. Klockan halv åtta på kvällen tackade hon ja, och tolv timmar senare kommer hon åka mot flygplatsen. Imorgon åker hon. Coolt tycker jag! Spontant var ordet.


Du vet att jag finns här, och att det du skrev när vi var i bassängen är ömsesidigt. Och jag tänker att, varför kan inte jag ge en låt till en person som betyder mycket för mig, skriven av en person som betyder mycket för personen som betyder mycket för mig, skriven till en person som betyder mycket för personen som betyder mycket för personen som betyder mycket för mig.

Jag är i Paris. Har varit ett tag, och kommer fortsätta vara ännu ett lite längre tag. Och jag kan börja med att meddela hur otroligt annorlunda tangentborden är. Om jag försöker skriva "Hej, hur är det med dig?" som vanligt sa ser det ut sahär: 3hej hur ùr det ,ed dig°3. Och om jag vill trycka pa punkt sa blir det : istället. Maste halla i Alt-knappen för att fa punkt. Sick.

I alla fulla fall. Jag har det bra, och jag vet att min himmel här nere ser lite vänligare ut en er gör där uppe i Norden. Men det är inte bara där Paris och Flen skiljer sig at. Inte bara i omgivningen och atmosfären. Ocksa i ljuden är de helt olika. När jag sticker ut huvudet fran var balkong "hör" jag Paris. För det verkar som om inte bara människorna pratar franska. Det är som om ocksa bilmotorerna pratar franska. Ljudet av däcken mot asfalten pratar franska. Sirenerna pratar franska. Vattnet i den stora lejonfontänen vid varat hotell pratar franska. Alla - och allt - pratar franska. Förutom mamma och jag förstas.

Vad vi har upplevt far ni höra sen. Om ni vill förstas. Annars har jag bara en sak kvar att säga: Jag saknar er.

Au revoir mes amies!

I lördags var det kräftskiva med släkten. Då hörde jag den bästa comebacken på länge. Jag skulle fråga något till min kusin Matilda, och just den dagen sade jag flera gånger fel ord. Jag sa alltså något helt annat än det jag tänkte. I alla fulla fall. Jag vet att hon heter Matilda, men istället för att hojta det så är det namnet "Johanna!" som kommer ur munnen på mig. Jag kom på mig själv och sade till Matilda vad jag gjort. Då berättade hon att hon människor på jobbet ofta tilltalar henne med fel namn. Nu minns jag inte riktigt vilket det var, men det var ett särskilt namn. Låt oss säga att de kallar henne Camilla.

Matilda: "På mitt jobb händer det att folk kallar mig Camilla. Då brukar jag kontra med: Heter du Konrad?"


Jag gillar't. Särskilt när jag tänker mig att hon frågar det här till någon som kanske egentligen heter Gunilla, för då är det inte lika självklart som om hon skulle fråga någon som heter Lars.