Klockan är 13.03 och mams ringer på min mobil. Ljudet av signalen är sådant att jag knappt hör det, då det låter väldigt långt bort, men ändå rätt nära. Jag går in i köket, och hör det lite tydligare.

Jag stannar vid kylskåpet och tänker: "Nej, det kan inte.." och öppnar. Och visst, där ligger den, min mobil. Och jag inser att det är där den har legat sedan klockan sex igår kväll.

Tankar kring detta:
1. Jag måste vara rätt dum i huvudet.
2. Jävlar i min lilla låda vad jag aldrig någonsin ska klaga på Nokia. Jag har tappat min mobil i backen massvis med gånger, råkat tappa den i vattenglas, och nu förvarat den i ett kylskåp i nästan ett dygn. Och den är fortfarande helt oskadd, sånär som på några skråmor på skalet. Fantastiskt.
3. När jag läser föregående punkt så inser jag att jag inte bara är "rätt dum i huvudet", jag är dessutom ett riktigt klantarsel. Med en, ursäkta ordvalet, jävla massa tur.


Det är inte tur i oturen vi snackar om här. Det är tur i klantigheten. Även om inte låter lika klatchigt, så vet jag inte hur man ska uttrycka det på ett bättre sätt. Tur i klantigheten. Ja jäklar.