Varför jag älskar snören


Jag älskar snören. Eller, inte alla snören i världen. Men alla snören som hänger på GB. De finns där för att man ska kunna öppna fabrikens portar, och varje gång jag drar i dem översköljs jag av nostalgi. Pappa har  jobbat på GB Glace-fabriken hela mitt liv, och när jag kom och hälsade på honom kunde det hända att jag fick smaka på den smälta chokladen som lastbilarna han tog emot kom med. Och varje gång jag besökte honom fick jag ta vilken glass jag ville från den stora frysboxen. Men det minne dessa snören främst får mig att minnas är det allra första, och kanske allra bästa, minne jag har av fabriken.

Jag var fyra år tror jag, och det var första gången pappa visade mig GB:s stora frys. För att komma in där måste man dra i ett snöre som hänger från taket. Spänningen jag kände när jag drog i det snöret glömmer jag aldrig. För oj vad det var mäktigt. Frysen var stor som ett hus, och när vi klev in i lokalen, liksom frös det till i näsborrarna. Att andas där inne var bland det häftigaste jag varit med om. Så när jag stängt porten igen genom att dra i ytterligare ett snöre, (det får ju inte komma in värme i frysen) drog jag in så mycket luft jag kunde i lungorna. Det kändes som om jag fick istappar i näsborrarna, och luften jag drog ner i lungorna var tjockare än luft annars är, så det kändes i hela halsen. Men bara där, i näsan och lungorna, frös jag. För jag var i pappas famn, och för att jag inte skulle frysa, höll han om mig med sin tjocka, mjuka jacka. Jag kände en sån fullständig trygghet som jag tror att man vanligtvis bara känner när man ligger i mammas mage.

Där, i pappas famn, tyckte jag att jag var på den mysigaste platsen i världen. Och eftersom jag alltid älskat att uppleva nya saker, var jag väldigt lycklig just då. För pappa visade mig hela frysen, då det visade sig att det stora rummet som var stort som ett hus bara var en slags hall. All glass fanns i de andra rummen. Och för varje rum fanns det ett snöre att dra i. Och när jag drog i de snörena - den lyckan jag kände då. Det var en wow-upplevelse varje gång. Jag fick se mer glass än jag sett sammanlagt under hela mitt liv; travar med Piggelinkartonger, tusentals Bigpack-lådor staplade på varandra, hyllmeter efter hyllmeter med en massa kartonger som innehöll Sandwich, 88:an, Nogger och Daimglass. Mäktigt är bara förnamnet.

Jag drog i ett snöre, och fick vara med om det häftigaste jag varit med om under mitt fyraåriga liv. Ni må tro att jag tyckte att snören var magiska efter det. Särskilt de som hängde från tak.


Det är därför jag älskar snören. För det är inte bara portar dessa snören öppnar. De öppnar också hjärtan. I alla fall mitt.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback


>br/>
RSS 2.0