Jag älskar hundar. Hundvalpar kan göra mig så lycklig att jag blir tårögd. Särskilt om de är av rasen Golden retriever, vilket antagligen beror på att min allra första hund var av den rasen, och han var en otroligt underbar varelse som jag älskade (och fortfarande älskar) otroligt mycket. Han fanns när jag föddes, och var under mina första åtta år en självklar del i mitt liv. Så när jag blir stor ska jag skaffa en golden, det har jag bestämt.

Något som förvånade mig ganska mycket var att jag blev gråtfärdig av att se detta klipp på youtube, där en goldenvalp tittar på "Air Buddies". Och enda anledningen till det var att den var så söt, (om bloggen var på engelska skulle jag dock beskrivit hunden som "adorable", för det är den allra bästa definitionen enligt mig).

Jag blir så glad av den här sotingen, jag kan riktigt se vad hon (Molly heter hon tydligen) "säger", och det hon säger är så charmigt det kan bli. Det är så konstigt, för jag förstår precis allt, men jag skulle inte kunna översätta det till människospråk. Det är som med engelska (under förutsättningen att man kan det hyffsat bra), man lyssnar och förstår, och behöver inte tänka efter hur det blir översatt till svenska, som i början, när man inte kunde språket så bra. Samma sak är det med hundspråket tycker jag. Jag förstår precis, men om någon bad mig översätta till människospråk skulle jag vara tvungen att tänka efter riktigt ordentligt för att budskapet skulle bli någorlunda rätt översatt. Jag skulle antagligen bara säga grundmeningen - att hon är glad. Detta trots att hon egentligen uttrycker mycket mer saker än så. Jag har inte tänkt på det tidigare, att hundspråket också är något som är kul och också ganska bra att kunna, och att det faktiskt är något lärbart. Det är ganska härligt att veta vad en hund tänker/känner bara genom att se på hunden ett ögonblick. Och det tror jag att andra som vet vad jag talar om håller med om. Undrar om det är något man kan använda i CV:t?

Detta känns det som att det är något man lär sig bäst om man verkligen växer upp med en hund från att man är bebis, och jag tror att detsamma gäller katter. Och även fast jag förstår min katt, så förstår jag inte katter i samma utsträckning som hundar, av den anledningen att jag inte bekantade mig med en katt förrän jag var 11 år. Kanske är det ens allra tidigaste år som avgör om man blir en katt- eller hundmänniska?

Och visst var valpisen söt? Särskilt öronen vill jag pussa på. Det är något särskilt med det. Jag älskar hundöron, fast när det gäller kattdjur är det tassarna jag är förtjust i. Det är liksom det som gör dem sötare än vanligt på något vis. Sådär söta att jag börjar prata bäbisspråk med dem.

"Men det är en annan historia, som får berättas en annan gång" som Michael Ende (som skrivit "Den oändliga historien") skulle säga.