Idag ringde jag till kunder för första gången. Och jag som tidigare haft lite av telefonfobi våndades en del innan absolut första samtalet, men så fort jag ringt blev det lättare och lättare efter varje samtal. Och det bästa samtalet hade jag med en som faktiskt tackade nej, men som gjorde det på ett underbart sätt. Han var sådär jättesnäll och gav en massa komplimanger och massa sånt. De flesta andra som säger nej är mest tvära och bestämda annars.

Och att det var just Sissela Kyles bror (jag fick detta noga berättat i telefonen innan jag fick prata med honom) Görgen jag hade det samtalet med tyckte jag var spännande. Vilket, om jag nu ser på det objektivt, kanske gör mig till en rätt löjlig person. En bror till en kändis liksom, det är väl inget särskilt det? Men det är ju ungefär samma sak som att jag gärna nämner Marcus Schenkenbergs föräldrar när jag pratar om min resa till Thailandet, och jag och mitt fina resesällskaps umgänge med dem när vi var i där. Jag skäms nu när jag skriver det här ska ni veta. Men även mina dåliga sidor måste ni väl få ta del av antar jag. 

Eller så säger vi att jag bara följer det motto som dearing-Märdie har till sin blogg; "Det är en tillgång att kunna glädjas åt det lilla".

Ja, det tror jag att vi gör. Jag mår bättre så.