För exakt tio dagar sedan var jag på avskedsfest för, och hos, en av de finaste människorna jag vet. Det är en person jag bara känt i tre år, men som det känns som om jag känt mycket längre än så. Kanske beror det på att vi har en liten historia från en tid då vi inte ens var påtänkta, då hennes mamma och min mamma umgicks mycket när de var i vår ålder. Ändå minns jag inte att jag träffat henne förrän någon gång i första året på gymnasiet, när hon fortfarande gick i Natur, men var med på tjejsens födelsedagsfester och myskvällar. Vi pratade inte så mycket de första gångerna, men jag minns att jag tyckte att hon verkade vara snäll och lite blyg. Nu, fyra år senare, känns det som om jag känt henne i hela mitt liv. Hon heter Josephine.

Som tur är bytte hon från Natur till vår klass i tvåan. Och jag kan väl säga att jag aldrig varit så glad för ett byte som jag är över det här. För vad skulle jag gjort utan Josse? Den här tjejen som jag har så mycket minnen med att de kan fylla en hel bok. Vad skulle jag ha gjort utan henne? Hon är den person jag rest med mest av alla i hela världen. Vi har åkt till Polen (med resten av klassen), till Turkiet (med Sofia) och till England för att hälsa på hos Märd. Och ska jag vara ärlig så kunde jag inte önska mig en bättre resepartner. Turkietresan är för övrigt den bästa resan jag någonsin varit på. Jag minns hur lyckliga vi blev när det visade sig att vårt ospecificerade hotell var det underbara hotellet Villa Sunflower, med marmorgolv, vattenfall kring huset och i poolen och världens härligaste personal. Det kunde inte ha blivit bättre! Jag minns hur vi första kvällen gick till havet och såg en solnedgång så fin att jag blev helt euforisk. Sen gick vi till en restaurang och åt turkisk gryta. Och jag har för mig att det enda vi pratade om var hur underbar allt var. Och det var det. Varje dag.

Varje gång vi gick ut så ropade folk "Charlie's Angels" eller "Spice girls" efter oss. Vi trodde först att det bara var något någon råkade säga, men sen var det fler och fler som ropade antingen det ena eller det andra. Det skulle antagligen vara någon typ av komplimang. Vilket jag kan förstå, eftersom jag umgicks med två tjejer som är i klass med hollywoodstjärnor. En av oss fick mer uppmärksamhet än oss andra, och ni kan ju gissa vem det var? Just det - blondinen Joe, som vi ju också kallar henne. Under vår första middag fick hon en lapp i handen med en kypares nummer, som hon innan hon såg vad det var trodde var knark! Dessutom blev Ali, en ur hotellpersonalen, olyckligt kär i henne. För hon hade ju pojkvän. Men det är inte bara i Turkiet killar faller för henne - det händer överallt. Jag vet ingen som satt hjärtan i brand som hon. Och det kan jag förstå. Hon är underbar, på alla sätt och vis. Som människa, som vän. Men vad jag vet är det bara en som har satt hennes i brand på samma sätt, och det är den person hon är i Perth med, precis just nu.

När jag säger underbar, så menar jag underbar. Hon är den vänligaste, vänaste människa jag känner. Man brukar ju säga att det är tanken som räknas. Därför är allt hon gör det finaste i världen, eftersom tanken bakom alltid är god. Eftersom allt hon gör är för att göra andra människor glada. Jag vet ingen människa som är så snäll och full av goda avsikter som hon. Jag har aldrig hört henne säga något elakt, någonsin. Något som är väldigt speciellt med henne är att hon kan få mig glad på en sekund. Det hon säger är alltid sånt som värmer, även när hon retas. Hon är en sån som kan säga så fina saker att man blir mållös. Hon säger det man inte visste att man ville höra, men som man efteråt inser var precis vad man behövde. Förstår ni hur fantastisk Josse är?

Joe är min partyprinsessa, skulle man kunna säga. Det finns ingen jag har så kul med på dansgolvet som hon. Ett dansgolv utan henne är inget dansgolv. Och när det är fest och hon inte är där, känns det så tomt så tomt. Så har det varit ända sedan den där kvällen i Vadsbro. Den kvällen då det var vi två, då "Piece of me" blev vår låt, och vi gjorde en egen liten dans. Hur det var utan henne på fest märkte jag ganska snart därefter. För då åkte hon till Norge för att jobba. Som för att säga hejdå hade vi världens mysigaste kväll tillsammans några stycken på hennes rum, där vi gick igenom en massa gamla brev, skrattade och njöt av varandras sällskap. Sen flyttade hon. Och jag minns, att en gång när jag saknade henne som mest, så skickade hon ett sms. "Babe, de spelar vår låt på radion! <3". Tänk, till och med när hon var i ett annat land lyckades hon få mig att le. Fina Josse.

Det var alldeles för tråkigt utan henne i Sverige, så det var tur att hon inte stannade lika länge i Norgeland som planerat. Men nu har vi alltså haft ytterligare ett avsked. För som jag nämnde är hon i Perth (Australien) nu, och ska vara ett tag framöver. Det avskedet hade varit riktigt jobbigt om det inte vore för att vi snart kommer vara i samma land igen. För jag ska till Australien jag med, och jag känner på mig att vi kommer ses där nere. Hade det inte varit för att jag också skulle dit, skulle jag dö av saknad. Jag vet att jag kommer känna mig trygg när jag har henne i samma land som mig igen. För hon är en person jag verkligen litar på. Och som jag känner mig trygg med. Visste ni att det var hon som skötte det mesta under våra gemensamma resor? Hon var så duktig, bokade och ordnade, och allt som oftast var det hon som tog tag i disken om det fanns. Flera gånger under Turkietresan kom jag på mig själv med att tänka "Josse måste vara världens bästa sambo". För när det gäller henne, finns det inget att klaga på.

Josse, jag saknar dig. Jag tänker på dig, om hur du har det där nere. Och jag tänker för mig själv, att jag hoppas att du inte glömmer hur fin och bra du är. För det är du, babe, och det får du aldrig någonsin glömma. Du betyder så mycket för mig, du ger mig allt en vän kan behöva. När jag är ledsen gör du mig glad, när jag är glad gör du mig ännu gladare. Du är en person jag känner att jag verkligen kan lita på, samtidigt som vi många gånger haft hur kul som helst. Du är den ideala sambon, resekamraten, vännen. Jag kan inte tänka mig ett liv utan dig i det. Jag hoppas du förstår hur glad jag är att du bytte till vår klass. Hade du inte gjort det hade jag kanske inte lärt känna dig, den godaste människan jag vet. För det är du, och vet du något som är otroligt med dig? Du har inte några dåliga sidor - alls. När jag tänker på dig, kan jag bara komma på bra egenskaper. Du är så en så underbar vän, på alla sätt och vis. Du är en sån person som är vacker rakt igenom, inifrån och ut. Jag är så glad över att ha dig som vän. Till sådana som dig kan man inte säga annat än tack. Tack darling. Tack för att du finns!


Vår låt. Du och jag babe!