På valborg för två år sen var vi små, och försökte prata skånska
Jag minns att personligen så var jag imponerad av Tommys skånska, hans professionella intervjuteknik, men framförallt hans improvisationsförmåga, när jag spelade in det här. Och Sahara Notnice i form av Paulina och Jay var lika förtjusta de med. Jimmy gillade inte Schulman, men däremot producenten. Folk på youtube verkar vara avundsjuka på pojkarna i klippet, för en har kommenterat klippet med "Det störiga är att tjejer alltid skrattar åt dåliga skämt!" Det tycker jag är kul. Men inte lika kul som att se det här klippet igen. För det här var från en helt fantastiskt rolig tid, och det är tiden precis innan vi tog studenten.
Cammie - "Va? Mammutar har väl ingen snabel?"
Nu var det längesen jag såg en morotskaka. Men just morotskakor har en förmåga att alltid få mig på bra humör. Alltså, inte när jag äter dem, utan när jag ser dem. För varje gång jag ser en sådan tänker jag på en alldeles speciell person. Inte för att hon på något vis frossar i morotskaka som ett morotskaks-monster. Men att hon gillar morotskakor, det kan man inte komma ifrån. De fredagar då gymnasiets skolcafeteria hade morotskaka kunde man lita på att hon skulle ta vara på det, om ni förstår. Hon gillar såklart inte bara morotskaka, det finns ju en massa annat också. Den jag pratar om är Camilla, även kallad Cammie, Millan, Milli, MilliVanilli och en massa andra liknande saker. Det var i gymnasiet jag lärde känna henne på riktigt. Det var där vi blev fränds. Det var då hon blev en del av mitt liv, och i och med det också en del av mig. En väldigt fin och viktig del, om jag ska vara ärlig.
Men det var inte i gymnasiet vi först började bekanta oss. Nej, det var i lågstadiet, då vi, under Flens kommuns skolors arrangemang, blev brevvänner. Hon gick på Nybbleskolan och jag på Söderskolan, och jag antar att man i Flens kommun tyckte att en brevväxling över gränserna, skolor emellan, skulle berika skolbarnens liv. För min del gjorde det det, för Camilla var en väldigt bra brevvän. Om man bortser ifrån att hon totalsågade min berättelse om mitt möte med tomten. Den julen hade det nämligen kommit en jultomte i släde, dragen av en häst, men både tomtemor och tomtenissar. Och - tomtens skägg var äkta! Jag var överlycklig! Att tomten när jag frågade vad han hette sa att han hette "Sven" reflekterade jag inte över. Självklart skrev jag om denna upplevelse för min jämngamla brevvän. Förnumsigt berättade den 8-åriga Camilla att det med all säkerhet visst inte var någon riktigt tomte, eftersom det finns att hyra tomte med släde i Flen, och att det säkert var han som hade kommit till oss.
Jag minns inte vad jag svarade henne. Men jag minns att jag inte var riktigt beredd på det svaret, och att säga att jag var en smula besviken är nog ingen överdrift. Snarare det motsatta. I övrigt bildade jag mig snabbt en uppfattning om denna lilla tjej, som bodde på andra sidan stan. Det stod snabbt klart för mig att hon gillade aerobics, Spice Girls och Britney Spears, och att hon gärna ställde gåtor. Att avslöja vad det var för svar på gåtorna var inte lika viktigt. Inte viktigt alls faktiskt. En gång skrev hon "Hur vet man att en banan är och badar?" eller något liknande. Men hon skrev aldrig vad svaret var. Och på den tiden fanns inte google, så jag fick fortsätta mitt liv, ovetandes om punchlinen till vitsen. Millan tyckte alltid att det var frågorna som var det viktiga. Det blev jag också varse, då hon i ett brev på ett så smidigt sätt hon kunde försökte få mig att skriva lite frågor till henne också. Det brevet såg väl ut ungefär såhär:
"Hej
Igår var vi på disco, det var kul. Vi dansade till Britney Spears.
Här kommer några frågor. Här är dem:
1. Vilka är ditt favoritband?
2. Gillar du Gyllene tider?
3. Kan inte du skriva lite frågor till mig i nästa brev?
<3-liga (en bild på en häl)-sningar Camilla"
Så gulligt att jag dör. Breven var som vykort, där vi på ena sidan skrev ett meddelande, och på andra sidan målade vi något fint. Hon målade oftast sin kanin. Hon gillade sin kanin förstod jag. Fast inte lika mycket som hon gillade sin storasyster. Jag förstod snabbt att Jennie var hennes idol. Men en gång träffade Camilla en annan, lite mer känd måste jag nog säga, idol. Hon var med i ett program där de fick ställa frågor till självaste Britney Spears, och tydligen var Brittan väldigt snäll. Det var på den tiden hon hade kommit ut med sitt grymma "Oops.. I did it again"-album och åkte runt i världen och spelade i alla möjliga arenor. Camilla var för liten för att gå på hennes konsert då. Så när Britney kom till Sverige förra året passade vi på, Cammie, Ebby och jag. Vi hade världens bästa platser och kunde se Britneys rynkor. Om hon hade haft några alltså. Det var en mycket fin kväll. Fast Camilla kunde inte riktigt acceptera att Brittan inte körde sina gamla godingar, så att vi kunde gapa med i "Crazy" och "Oops..", och jag kunde inte annat än hålla med henne.
När vi gick på den konserten hade vi känt varandra "på riktigt" i en sisådär fyra år. Första gången jag träffade henne "på riktigt" var på Flens golfbana med Paulina. Jag tyckte att hon verkade glad, snäll och ordentlig. Och visst stämmer det till viss del. Till hälften ungefär. För Camilla är lite som en silverpeng. Hon har två helt olika sidor. En där hon är precis som den där tjejen jag mötte första gången vi träffades. Artig, ordningsam och trevlig. Och så finns det en annan sida. Som är helt tvärtom. Den sidan drar en massa sexskämt, hittar på danser som kan anses stötande och är bara hur galen som helst. Hur galen - och hur rolig - som helst. Vissa personer har en favorit när det kommer till att singla slant - krona eller klave. Jag älskar båda sidor. De är så väldigt fina båda två, liksom. Och med den sistnämnda sidan är hon den mesta stämningshöjaren jag vet. She can get a party started om man säger så. Apropå fester så råkar Camilla vara den absolut bästa festfixaren jag känner. Om jag gifter mig, skulle jag vilja ha Camilla som toastmaster. Jag vet ingen som är så bra på att arrangera och ordna som hon. För förutom att det alltid är kul och bra ordnat, så tar hon sig ann värdinnerollen med glimten i ögat och får alla att trivas, skratta och ha kul.
Det går ju inte att komma ifrån att hon är bra på att fixa och ordna. När vi hade ett UF-företag (som hette Pendelfrullen UF och var typ världens bästa!) var det hon som höll i ekonomin, och alltså drog det tyngsta lasset. Hon var så himla bra, och på den tiden hade hon också otroligt mycket att göra det där sista året på gymnasiet, ändå lyckades hon verkligen med allt hon tog sig för. Det kan ju inte betyda något annat än att hon är sjukt bra på att planera. Något jag anser är väldigt beundransvärt, eftersom jag inte har en tillstymmelse till planeringsförmåga. Men när jag tänker efter, så är Camilla en sån som är bra på allt. Jag kan inte komma på någonting som Camilla inte är bra på. Hon är som Lotta på Bråkmakargatan, bara det att Camilla ju faktiskt kan åka slalom. Anledningen till hennes breda register över saker hon är bra på tror jag beror på att hon är så pass driven och ambitiös. Plus att hon äger och så. Herregud, hon lyckas ju så det står härliga till, jämt! Och det ska ni komma ihåg, att det är hon värd! För hon är en så otroligt fin människa, och hon kämpar för att nå dit hon vill. Att hon var den som fick flest stipendium på hela skolan under studenten och var en av två som hade bäst betyg av alla i hela årskursen är hon värd. Så jävla värd. Och vet ni vad? Trots att hon är så bra på allt, trots att det finns så mycket hon skulle kunna skryta om, så gör hon inte det. Aldrig någonsin. Jag vet ingen som är så ödmjuk som Milli.
Jag skulle kunna babbla hur mycket som helst om vad det är som gör henne så bra. Men en av de ovanligaste, och därför också finaste, egenskaperna hon besitter är hennes äkthet. Don't get me wrong här, alla mina vänner är äkta och fina. Det är bara det att Milli gör sig liksom aldrig någonsin till, mot någon, någonsin. Om hon inte tycker att ett skämt är kul så skrattar eller ler hon inte bara för att göra personen som sa skämtet glad. Hon säger nog snarare "Okej" och så var det inte mer med det. Hon är sig själv, fullt ut, hela tiden. Antingen sin ena sida (den trevliga, och lite professionella, sida), eller sin andra (som är en mer utflippad person). Personer hon inte känner så bra, får bara se halva hennes personlighet. Och åh vad de missar mycket fint, roligt och underbart! För det är precis vad hon är. Och hennes äkthet och oinsmickrande personlighet gör att när hon säger vad hon tycker om en så tar det så mycket mer. När jag kom hem från Australien sa hon bland annat att "Jag är så himla stolt över dig, AnnG, för att du lyckades göra allt det där helt själv". Jag blev så otroligt glad när hon sa så. Jag har annars alltid så svårt att ta emot komplimanger, men när en person som bara säger vad hon verkligen tycker hela tiden säger det så måste det ju vara sant på något vis, så känns det. Det värmde så fint, allt hon sa. Finaste Milli, som alltid får både mig och mitt hjärta att le.
För det gör du verkligen. I Australien, när jag var lite nere, så var det faktiskt videor med dig jag tittade på. När du säger världens bästa "vi ses snart"-hälsning, men allra mest den där guiden du gjorde till mig i samband med en tänkt present inför Peace & Love. Den kollade jag på så mycket att de flesta svenskar jag hängde med gapskrattade när jag citerade dig med "den här är för små asiat*******". PRECIS så här är hon, tänkte jag, och log åt alla minnen, och allt du är. Varje gång du skrev nått på Facebook eller i bloggen flinade jag som en krokodil. För trots att du ibland är ganska skeptisk när jag istället bara är entusistisk (som under Pendelfrullen) och inte riktigt tror att det kommer gå tillräckligt bra (som under Pendelfrullen) när jag tror att det kommer gå skitbra och trots att du är här i Flen allt för sällan numera så är du så härlig att man dör. För det är ju bara du som frågar om jag hittat några australiensiska pojkar där borta down under på det sättet du gör, och som skriver utan prickar (dvs. åäö)"så att jag ska förstå". För du är ju faktiskt helt störd, och det älskar jag dig för. Som med allt annat med dig. Jag älskar när du berättar om din systerdotter Cornelia, när du drar fräckisar, när du pratar om din framtida man Måns Zelmerlöw, när du peppar inför Melodifestivalen, när du föreslår att vi ska prostituera din Barbapappa för att vinna UF-priser, när du dansar till Günther, när du skrattar åt Ross i Vänner, när du blir arg på andra bilister, när du blir förbannad på Mr Big i "Sex & the City - the movie", när du instruerar aerobics och step up, när du kallar dig "Lund" i Linas blogg och framförallt - framförallt när du skrattar åt dina egna skämt.
Jag har inspelat första gången du spelade "Fuck you" av Lily Allen för oss en härlig kväll för kanske ett år sedan. Den tittade jag också väldigt mycket på i Australien. Och varje gång jag hör den låten tänker jag på dig, vännie. Och ler. För vad annat kan man göra, när man tänker på dig?
Det här otroligt känslostarka skrev hon i min studentmössa:
"Var är mina nycklar? Under väskan? / Milli"
Island och allt det där
En liten undring bara, med Island och inställda flyg and all. Flygreklamerna går på tv för fullt. Finns det faktiskt människor som går på dem just nu? Som tänker "Ja herregud, jag behöver faktiskt en liten semester just nu känner jag! Jag ska nog allt ta en liten weekend till nått annat land nästa helg, tänk vad skönt att vila upp sig och slippa vardagen lite! En vecka i Spanien kanske?"
Gör någon det, så vaknar de nog upp om de tittar på Vings hemsida. För deras sista minuten-resor är liksom inte så mycket sista minuten. Deras sista minuten-resor handlar om resor tidigast i augusti! AUGUSTI! Kommer det ta SÅ lång tid för den här himla vulkanen?!
Och en sista grej. Varför verkar ingen bry sig om islänningarna? Det står med rätta massvis om flygen, men jämförelsevis står det alldeles för lite om hur de på Island har det. De lever ju ändå som i en precis nersläckt brand. Om VI drabbas av röken, hur mycket drabbas inte DEM? Jag tycker så himla synd om dem just nu. För visst gick det landet dessutom i typ konkurrs (hur nu ett land kan göra det) för några månader sen? Jag har för mig att nån ståupp-komiker sa det på Sthlm live iallafall. Ja, enligt min åsikt är det dem som måste ha det värst, inte de som är fast i Grekland nån extra vecka.
Titta vem jag har hittat!
Okej, jag ska erkänna något för er. Ibland, när jag har tråkigt, brukar jag leka detektiv. Det jag gör är att facebooka gamla svenska barnskådisar. Det går att hitta förvånansvärt många, förutsatt att de inte har så vanliga namn alltså. Nils Karlsson Pyssling, hans kompis Bertil, Tzatsiki, ett flertal från Eva & Adam, Håkan Bråkan Andersson/Max Svensson, Kerstin i Bullerbyn, Lillan i Mysteriet på Greveholm, samtliga barn från Kalle Blomkvist, Berts kompis Åke, Madicken, Dynamit-Harry från Lilla Jönssonligan och massa andra finns alla att hitta på Facebook.
Jag blir så himla glad när jag känner igen dem. Alltså, jag känner riktig lycka. Det är som att se en bild på en gammal barndomskompis som man inte träffat på jättelänge. En sån där barndomskompis som man alltid hade kul och skrattade med. Och man tänker att "Ååh vad bra hon ser ut, hon har ju inte förändrats ett dugg!" Och med undantag för Berts Åke (har du sett det Lini?), Nils Karlsson Pyssling och Madicken så ser absolut alla precis likadana ut. Vilket kanske inte borde göra mig så glatt överraskad som det nu gör, eftersom folk ju brukar.. ja, vara sig lika. Men jag blir glad som aldrig förr, kikar förtjust runt på deras profil, tar en liten titt i deras vännerlista (ifall de möjligtvis har någon av de gamla kollegorna där, för vad kul det skulle vara om de fortfarande är vänner!) och känner mig som om jag är en privatdetektiv som just hittat ett barn som varit saknat i 8 år. Men mest av allt känner jag nostalgi. Ren och skär nostalgi.
Iallafall. Idag när jag kikade runt lite på Finest, snubblade jag över den här bilden: 
Herreguwdarsch vad han var bra. Och herreguwdarsch vad han är lik sig. Som med alla andra barnskådisar kändes det ju som om han aldrig borde kunna bli vuxen, lite som en verklighetens Peter Pan, och det är väl det som gör det så fascinerande att se att han och de andra faktiskt blev det trots allt. På ett mycket bra sätt. Undrar om han är lika cool nu som han var då? Jag får en känsla av det. Minns ni vem det är?
Ledtråd: "Det svänger ju, Kung Louis!"
En av anledningarna till att jag älskar Youtube
Snubblade just över en kille på youtube som gjorde mig riktigt glad! I ett av den här månadens populäraste youtube-klipp gör en kille som kallar sig Freddie ett medley av en massa TV-serie-intron. Det är nästan bara program man känner igen, och det underliga är att jag känner lite nostalgi när han kör introna till "Arkiv X", "Cheers", "The Office" och andra program som jag aldrig riktigt tittat på ordentligt. Iallafall så är han sjukt duktig, han sjunger i två stämmor, och spelar både piano, gitarr och munspel till alla 22 intron. Ibland låter han nästan precis som Märdies favoriter Mcfly (typ under "Big Bang Theory" 5:51 - 5:56), och han prickar in allt så bra så bra!
Kolla så får ni se!
Dyktig! Bäst tycker jag är hur bra han synkar alltihop. Jag kan inte riktigt begripa hur han bar sig åt, men impad är jag iallafall. Inte konstigt att han fått 1,3 miljoner visningar på mindre än en månad. Och eftersom han heter Fredrik Larsson måste han la vara svensk också? Får jag för mig. Jag vet inte vad ni tycker, men för min del tycker jag att det gör klippet ännu bättre. Av någon lite oklar anledning.
En kväll jag aldrig kommer glömma (för det vill jag inte)
I mitt förra inlägg skrev jag att jag var lycklig, ni vet, precis innan jag flög hem. Det är ingenting emot hur jag kände igår. Ingenting. Jag gick och torkade glädjetårar ur ögonvrån hela kvällen. På riktigt. Äntligen fick jag träffa de finaste i världen (med några få undantag förstås, som tyvärr inte kunde närvara).
Åh, vad allt bara kändes hur fint som helst! Glädje- och tårfyllda kramar, vackra ord och stora, underbara leenden, det är vad kvällen bestod av. Det var som om ingen av oss riktigt kunde fatta att vi äntligen var tillsammans igen. Jag vet inte hur många gånger mina dear fränds (som jag vid det laget hälsat och kramat och allt sånt) strålande vände sig mot mig och sa "Du är HEMMA!". Men det var bra, för det hade jag nästan glömt mitt i alltihop! Det var som om jag inte kunde tänka, det enda jag kunde göra var liksom att gå runt och känna lycka och kärlek hela kvällen. Jag var ett enda stort leende. Och min hand var aldrig tom. 
Tack för en underbar kväll finies! Tack för att ni är bäst i hela världen. Och mest av allt - Tack för att ni finns!
Jag hjärtar er.
PS. Nu har jag en annan, hel telefon igen! Woho! Nu behöver jag bara alla nummer jag hade på min förra så är absolut allt som det ska vara igen (för som det är nu har jag bara tre)! OCH! Min dygnsrytm är nästan helt hel igen! Haj fajv! Det gillar vi, a-adå.
