• Forsta samtalet med Jennie och Ulrika pa hostelet i Sydney. Nar de presenterade sig och Ulrika sa att hon hette Nordqvist-Gräll i efternamn, sa sa jag "Jaha, ungefar som i 'skräll'? Jag tror jag ska kalla dig for Skrällen hadanafter!" Och sa borjade de skratta. Och sa var det vi. Tyvarr holl hennes smeknamn bara i nagra dagar, men det ska allt fa en comeback nar jag traffar henni igen!

• Minen pa den australienska killen som jobbade pa Sydney-hostelet (a.k.a pilutta dig-killen) nar jag sa att jag skulle kalla honom Jackie, for att jag tycker att han paminner om Hugh Jackman. Han blev jattegenerad och jatteglad. Och jatterod. "Now I'm blushing" sa han. Det var roligt.

• Forsta gangen jag stod upp pa surfbradan pa Surfcamp. Nagra stallde sig upp tidigt under surfcampet, medan andra inte gjorde det forran vi knappt hade nagra lektioner kvar. Jag var en av de senare. Och da tog jag lektionens forsta vag. Det har kommer jag aldrig glomma, for det var verkligen en san dar stund man ser pa film. Ni vet nar allt ar i slow motion, och de spelar den dar laten (Dumdumdumdumdum ticktickticktick.. Dum dum dum dum dum..) Typ Baywatch. Sa var det. PRECIS sa var det. Tank er mig pa surfbradan, med varldens mest forvanade min (herregud, jag lyckades liksom STA pa bradan!), medan resten av alla andra i vattnet (nagra dussin) borjade appladera och saga "Go Angelica!" Det var helt sjukt. Och helt sant.

• De forsta gangerna jag loggade in pa Facebook eller laste era bloggkommentarer har i Australien. Jag grat. Kan ni tanka er det? Jag grat, mitt bland en massa folk (da det ju var pa diverse internetcaféer). For jag saknade er, for ni ar varldens finaste, och sa laser jag det ni skrivit och sa ar ni precis sa fina som jag minns och da kan man liksom bara inte halla inne allt. Det gick inte.

• Lyckan nar jag, Ulrika och Jennie fick var cabin. Vi sprang runt som yra hons och ropade: "Ah, en VATTENKOKARE!", "Kolla, en FRYS!", och det storsta ogonblicket for min del var nar jag sag att det lag en kudde pa min sang. "EN KUUDDEEEEE!" skrek jag. For i min forsta cabin fanns varken kudde eller tacke till mig, sa jag sov med en badhandduk till tacke, och en egentillverkad kudde, som jag gjorde av en tygpase och diverse bocker och tidningar. Jag overdriver inte nar jag sager att det inte direkt var de skonaste natter jag varit med om, om man sager sa. Inte visste jag da att man kunde ga till receptionen och fa en kudde. Trakigt nog insag jag inte det forran min sista vecka i Gatton.

• Hur Jennie alltid satt och skrev lattexter hela tiden. Sarskilt en mening var alltid aterkommande, och det var ur Kents "Socker". "Som flugorna pa socker, betyder ingenting". Att hon gjorde det narhelst hon inte gjorde nagot annat gav var cabin en riktigt hemtrevlig kansla pa nagot vis. Det var liksom lite som att se farmor sticka och farfar losa korsord om ni forstar. Sant som bara man ser det gor en glad i hjartat.

• Alla citat ur barnfilmer vi sa ratt ut nar vi kom pa dem. Som nar Alfred och Lina i Emil i Lonneberga diskuterar giftermal. Alfred: "Horredu det dar giftermalet vi pratet om.. Det tycker jag vi tar och skiter i!" Fryst bild pa tv:n, och man undrar "Herregud, vad hander nu?! Och sa svarar Lina: "SKITER I? Ha, tror du ja!"

• Den dar gangen da vi alla tre duschade samtidigt i varsitt bas bredvid varandra, vilket gjorde att vi kunde prata hur mycket vi ville. Men vi pratade inte. Vi sjong. Eller gapade, beroende pa hur man vill se det. Jag och Jennie skotte det mesta av sjungandet. "It aint me, babe" och "Alskade angel" sjong vi nog hogst, men roligast var nar vi sjong "Love medley" ur Moulin Rouge, dar Jennie agerade Nicole Kidman och jag Ewan Mcgregor. Kom det in nagon annan pa toaletten sa tvivlar jag inte pa att de blev sa radda att de vande i dorren. Men kul var det!

• Alla ljumma kvallar vi satt utanfor var cabin och bara pratade om allt mellan himmel och jord.

• Att varje gang jag var nagon annanstans an dar Jennie och Ulrika var, sa ropade de pa mig tills jag kom. Det var gulligt, och det fick mig att minnas att jag betyder nagot for nagon. Nu i efterhand saknar jag det.

• Den otroligt fina och speciella komplimangen Jennie gav mig en av de dar kvallarna, precis efter att hon skallt pa mig for att jag sagt "Namen det sager du bara.." efter att Jennie sagt att jag ar sa sot att jag inte behover smink. Hon brukar aldrig ge nagon komplimanger, och nar hon val gor det sa tror jag inte pa henne, sa hon. Hon menade det ju verkligen. "Oh, namen tack isafall Jennie! Du ar sa gullig!" sa jag da. Da sa hon det. Det dar fina. "Alltsa, innan jag traffade dig kunde jag inte definera sot. Men om jag skulle gora det nu sa skulle det vara med ett ord; Angelica". Sa himla fint sagt. Fina Jennie.

• Det Jennie och Ulrika tyckt att jag ska jobba med. De tycker att jag ska bli barnprogramledare alternativt en sandar som jobbar med att imitera folk i typ "Hey Baberiba". Det har jag aldrig hort forut, och jag skrattade lika mycket varje gang de sa det. Nastan lika mycket som jag skrattade nar Jennie sa att jag ser ut som Nalle i ett stort blatt hus nar jag skrattar. Nastan lika mycket som Jennie skrattade nar jag sa att jag ser ut som en Who! (ni vet, manniskorna i "Grinchen"). Men bara nastan.

• Ulrikas tacos. Det ska jag bjuda pa nar jag kommer hem!

• Den troliga anledningen till att jag sa "Det roda ljuset" och pekade pa vaggen den dar gangen jag vackte Jennie mitt i natten. Det var antagligen for att jag var helt besatt av boken "Lasermannen" just da, som for ovrigt ar en sjukt bra bok! Efter varje kapitel kunde jag inte halla mig fran att beratta for mina tva vanner vad jag just last. Och lasermannen, (han som gjorde att vi inte fick leka med laserpennor pa lektionerna ni vet), sags sallan av offren. Men nagot som sa gott som alla av dem sag, var ett rott ljus.

• Hur underbar stamning det blev varje gang Ulrika sag ett djur. Hon pratar namligen riktigt roligt nar hon ser ett djur, det ar omojligt att inte skratta nar hon drar igang. Det ar nagot hon gor omedvetet, och det ar ett sa gulligt karaktarsdrag att jag dor. Hon pratade med ihopbitna tander, som om hon var arg ungefar. Fast det var hon ju inte. Sahar kunde det lata (obs! ihopbitna tander!): "NAMEN! Odlan da! Och SVANSEN! Namen! Den ligger bara dar, svansen. Ooh, sa smal svans! NAMEN! Soota ODLAN DA! GOO'!" 

• Hur Ulrika och Jennies asikter om Mewen och Valentin forandrades fran svart till vitt. "Chloes vanner ar ganska snygga" sa jag nar hon precis flyttat in. U och J, som inte sett dem, blev genast nyfikna. Nar de sedan sag dem sa dem "Njaa, de ser ganska hariga ut". Nasta gang de sag dem sa dem "Fast, de ser ju inte saa pjakiga ut", till att slutligen bli "Guud, de ar ju hur snygga som helst. Och det sjuka ar att de bara blir snyggare och snyggare for varje gang jag ser dem!"

• Att det ar valdigt kul att skriva dikter och ge bort dem i fodelsedagspresent. Mamma, pappa och farmor fyllde alla ar i slutet av december, och alla fick en egendedikerad dikt. Det roligaste var att det var sa uppskattat, och gjorde dem sa glada. For de ar varda all lycka jag kan ge dem, sa kanner jag.

• Att Ulrika far nagon form av spasmer nar hennes kropp tror att hon svavar i luften. Detta blev vi varse om alltfor manga ganger pa Guldkusten, men forsta gangen var nar vi akte Kamikaze pa Wet'n'Wild. Det som en jattebrant skateboardramp ungefar, i vilken man blir nedkastad i en luftmadrass som man sitter tva pa. Nu rakade det vara jag som akte med Ulrika, och nar hon borjade skaka blev jag helt, och da menar jag helt, skrackslagen. For att sedan borja skratta som en galning nar det var over, i ren chock antar jag. Och Jennie, som sett hela spektaklet, skrattade sa hon nastan ramlade omkull. Varje gang var det en valdigt traumatisk upplevelse for alla tre. Detta vill jag alltsa inte minnas for att det ar kul lika mycket som jag vill minnas det for att jag ska minnas vilka attraktioner Ulrika INTE ska aka.

• Att Ulrika och Jennie ar valdigt bra att ga pa nojesparker med, for vi ar valdigt lika i det att vi alla vill aka ALLT.

• Att Jennie alltid alltid alltid vill aka den attraktion hon akte sist EN GANG TILL. Den hon akte sist var liksom alltid hennes favorit. Vilket var gulligt, lite som ett barn som vill se sin nya film om och om igen.

• Hur jag larde mig att det lattaste sattet att bekanta sig med svenskar i var alder har i Aussie ar genom att pa nagot vis fa in Sunes jul i konversationen.

• Av nagon konstig anledning maste jag upp med fingrarna i ett peace-tecken sa fort en kamera ar i narheten, och jag kan for allt i varlden inte forsta varfor. Det maste vara nagon typ av tics. Ska forsoka gora mig av med det!

• Alla fina hejda-lappar, hejda-presenter och hejda-halsningar. Och kramarna. Hejda-kramar ar de hemskaste, men pa samma gang de finaste, som finns.

• Hur jag, varje gang jag pratade med andra manniskor och de namnde familj eller vanner, blev pamind om hur lyckligt lottad jag faktiskt ar. Visste ni babes, att det vi har tillsammans, ar nagot valdigt fint och unikt? For det ar det har jag lart mig har nere. Att vara sa nara varandra, kunna prata om allt mojligt, ha kul saval som trosta varandra nar nagon av oss har det svart, ar valdigt ovanligt. Och att vi ar en sa pass stor grupp gor det annu ovanligare. Det som gor det helt fantastiskt ar att ni alla ar helt underbara manniskor. Det finns ingenting att klaga pa. Nar andra berattade om sina vanner, fanns det oftast nagot den personen gjort som sarat berattaren, eller nagot beteende som gjorde berattaren besvarad. Men nar jag pratade (och pratar) om er med andra, gjorde/gor jag det alltid med stolthet och entusiasm pa rosten. Hur lycklig maste inte jag vara, som har sa sjukt manga fina manniskor till vanner? Den tanken gor mig alltid valdigt glad. Och eftersom jag tanker den sa pass ofta, ar jag sallan olycklig har nere. Tank att jag har ER. Tank att VI har VARANDRA!
  
  

Nyar. Och saklart handtecknet som jag namnt i inlagget. Herriguwd.

Och dar har vi ett alldeles eget kapitel i min Australienhistoria. Och passande nog slutade den med att jag blev raddad, av en fransman. Jag missade ett tag i Brisbane nar jag skulle ta mig fran Guldkusten till Gatton, vilket gjorde att jag missade sista bussen fran Rosewood till Gatton. Jag fick panik, och ringde Ulrika, som sa att jag skulle ta in pa hostel i Brisbane. Det ville inte jag. Ett par sms senare, och jag kunde kanna mig saker igen - Jérémy skulle hamta upp mig i Rosewood. Jag hamnade i samma cabin som hans tva franska tjejkompisar Camille och Caroline, och en vecka senare akte vi fyra till Yandina, Sunshine coast.

Och dar borjade ett nytt kapitel. Ett kapitel som pagar just precis nu, pa Solskenskusten. Och solen, den skiner varje dag.