Varför jag föredrar den svenska sommaren
Titta vad jag hittade! Flaskan till höger i bilden nedanför hade jag med mig till Australien. Den till vänster är en ny. Det var så den såg ut från början.
Den har alltså smält, flaskan. Den har till och med en droppe på nedansidan, så att den inte kan stå upp. Det finns ingenting som tar mig tillbaka 6 månader så mycket, som just den här flaskan. Det får mig att minnas hur outhärdligt varmt det var. Det var en tid då vi dansade av glädje när de på nyheterna sa att det skulle bli 33 grader, för då skulle vi änteLIGEN få "svalka". Helt otroligt varmt var det. Alltid mellan 40 och 50 grader, och då satt vi i 10 timmar på en skugglös åker och plockade ingefära hela dagarna. Vart man än tittade liksom dallrade luften. Det var då jag satte en frigolitlåda på huvudet om ni minns? Så fick jag lite skugga iallafall. Då, mina vänner, var regn det bästa som fanns.
Då satt vi i bilen, och lyssnade på regnet och franska låtar, jag och the frenchies. Den här gillade jag mest:
Zazie - Je suis un homme
Nähe hörrni. Aldrig mer klageri på vädret från min sida från och med nu har jag bestämt. För oavsett vad, behöver vi i Sverige iallafall aldrig utstå vad min flaska gjorde där borta. Tack gode guwd!
Den har alltså smält, flaskan. Den har till och med en droppe på nedansidan, så att den inte kan stå upp. Det finns ingenting som tar mig tillbaka 6 månader så mycket, som just den här flaskan. Det får mig att minnas hur outhärdligt varmt det var. Det var en tid då vi dansade av glädje när de på nyheterna sa att det skulle bli 33 grader, för då skulle vi änteLIGEN få "svalka". Helt otroligt varmt var det. Alltid mellan 40 och 50 grader, och då satt vi i 10 timmar på en skugglös åker och plockade ingefära hela dagarna. Vart man än tittade liksom dallrade luften. Det var då jag satte en frigolitlåda på huvudet om ni minns? Så fick jag lite skugga iallafall. Då, mina vänner, var regn det bästa som fanns.
Då satt vi i bilen, och lyssnade på regnet och franska låtar, jag och the frenchies. Den här gillade jag mest:
Zazie - Je suis un homme
Nähe hörrni. Aldrig mer klageri på vädret från min sida från och med nu har jag bestämt. För oavsett vad, behöver vi i Sverige iallafall aldrig utstå vad min flaska gjorde där borta. Tack gode guwd!
Sagan om den lilla fågeln Olle
Nu ska jag berätta något jag inte pratat lika mycket om som det betyder för mig. Något som påverkade mig väldigt mycket, och som fortfarande gör ont när jag tänker på det. Jag hoppas litegrann att det, när jag skrivit klart det här, kan göra lite mindre ont nästa gång jag tänker på det. På den. Fågeln.
Det var den 16 februari det här året, och dagen spenderades på en stor stor ingefärsåker i Yandina, som så många andra dagar i mitt Australien-februari. Timmarna där gick ut på att dra upp ingefära i dess långa strån, slänga allt i en hög och sedan rensa bort stråna och rötterna. Sjöng gjorde vi visst också, jag och Jennie. Men den här dagen såg jag något i den nyplockade högen som jag aldrig sett förut. Vid första anblick såg det ut som en boll spindelväv. Jag rörde lite på den för att se vad det var, och innehållet började pipa! Det var ett litet fågelbo jag hade hittat.
Jag hamnade i chock. Herregud, vad ska jag göra nu då? Fem små fågelungar låg däri, ulliga och dunlösa på samma gång, med munnarna vidöppna och små små kroppar som vibrerade av pipningar. Det enda som betydde något just då för mig var att få dem i säkerhet. Så jag lade fågelboet under några avlägsnade ingefärablad. Inte mycket senare kom en han- och honfågel i samma art. Deras mamma och pappa. De hade mat i munnen, och flög runt och letate efter sina bebisar. Så jag tog fram fågelboet igen, och lade dem bland ingefärabuskarna som ännu inte plockats, i närheten av där de låg från början, i hopp om att de skulle se sina ungar. Men det gjorde de inte. Och det gjorde så ont att se.
Mamman och pappan flög runt och ropade på sina ungar, men från fågelboet hördes inte ett ljud. "Men pip snälla ni, så att era föräldrar hittar er!" viskade jag till fågelungarna. Flera gånger satt fågelföräldrarna bara några centimeter ifrån sina ungar, utan att se eller märka dem. De letade febrilt efter sina ungar, men såg dem inte, eftersom de inte såg på sånt som inte luktade som deras barn. De flög runt som galningar för att kunna hitta sina barn och ge dem mat, och de såg inte att deras barn var precis framför ögonen på dem.
Jag har inte gråtit så mycket på flera år. Jag grät och grät och grät. Jag var arg, för jag visste att ungarna skulle dö nu. Jag visste att mamman och pappan skulle leta livet ur sig för sina ungar, och ungarna skulle undra varför de aldrig får någon mat och värme från sina föräldrar. Sen skulle ulldunen dö. Att veta en sån sak. Smärtan i det. Smärtan i att veta, att nu kommer de sötaste på hela åkern dö, för jag har rört dem, så nu luktar de inte som deras mamma och pappa tycker att de ska lukta. Mitt hjärta gjorde så ont att jag var tvungen att ta mig för bröstet. I timmar flög de där, föräldrarna, och letade, och jag grät, hela tiden. Jag kan inte minnas när jag grät så mycket sist.
När jag insåg att familjen aldrig skulle återförenas igen bestämde jag mig för att lägga ungarna någonstans där de var säkra, där inga människor drog upp buskarna de bodde i, där inga traktorer drog fram. Så jag tog den varma lilla tussen i handen, och hela jag kände en så ofantlig moderskärlek till den lilla tussen med fågelbebisar i att bara ville pussa på den. Det var det finaste jag sett och känt. Den var värme, kärlek och sorg. Jag ville inte att de skulle dö. Jag ville att de skulle leva. Jennie sa "Men Angelica, det är naturens gång förstår du väl". Men jag bara grät. Jag insåg att jag kände med de där fågelungarna. Jag visste hur det var att vara utelämnad, att sakna och undra om ens förälder alls skulle komma tillbaka och isåfall när. Och hur hemskt det måste vara för en förälder att mista det enda som är viktigt för dem. Och tänk fågelungarna. Att se någon man älskar så nära, man ser den och vill ha den hos sig, men den ser en inte som man ser den. Det var den dagen jag förstod vad som menades med att hjärtan kan brista. För det var precis vad mitt gjorde. Jag lade ungarna i boet bland högt gräs, där jag visste att de var säkra. Och jag tröstade mig med att de iallafall hade varandra där i den lilla varma tussen av kärlek. Det jag inte visste var att det fanns en till.
En liten bit in bland de oplockade ingefärabladen låg han. Han darrade och darrade, och var så liten och utblottad att jag genast kände jag mig som hans mamma. Jag skulle skydda honom, rädda honom. Han var så vacker, så liten. Han var full av små fjädrar och dun, förutom på bröstet, där han var kal. Så ung var han. Jag döpte honom till Olle. Nu i efterhand tänker jag att det kanske var min avlidne morfar jag omedvetet döpte honom efter, det var ju trots allt han som var den som fick mig att våga åka till Australien. Eller så var det för att han såg ut som en Olle. Jag lät bli att plocka ingefäran som var där han låg, så att han skulle känna sig lite tryggare. Min lilla Olle. Skakandes och utblottad. Jag plockade gröna larver och matade honom.
Hela den dagen grät jag. Timme ut och timme in. Och det tror jag att mamma och pappa fågel också hade gjort om de kunnat. I minst sex timmar flög de runt och letade efter sina ungar. Varje gång jag såg dem blev jag lika förtvivlad. Jag tänkte på Bambi. Med mig hem fick jag en egenflätad korg med tak av några blad, och en liten unge som heter Olle. Jag skulle rädda honom hade jag bestämt. Hur visste jag inte. Hur tänkte jag att jag skulle mata honom om jag är och jobbar 10 timmar per dag? När vi kom hem satte jag korgen i en klyka mellan ett par palmer för att gå och betala hyra. Då fick jag reda på att vi skulle vara tvungna att flytta till en annan barack, bums. Det var folk som väntade på huset vi bodde i just då. En timme hade vi på oss. Oj så brott vi fick, det var vi inte beredda på. Så, hade vi allt? Mat, kläder, necessärer, böcker? Och så sprang vi, dit vi blev förflyttade, fram och tillbaka. Sista vändan kom regnet. Man kunde knappt se två meter framför sig, så mycket regnade det. Det var som att stå i ett vattenfall. Och då kom jag på det. Jag glömde Olle. Jag glömde Olle, jag glömde Olle. Och det regnade så mycket, och jag ville inte springa och hämta honom ifall han skulle krossas av regnet när jag sprang hem med honom. Nu hade han skydd från palmbladen, men då skulle han inte ha något. Och om han överlevde det, vad skulle hända sedan?
Så jag stod där, och kollade ut i skyregnet. På nyheterna sa de att det regnade 24 cm på 10 minuter. Ovädret höll på hela natten. Och jag kunde inte sova, för jag tänkte på Olle. Jag gick inte tillbaka nästa dag. Och inte dagen därpå heller. Jag var rädd att det skulle göra för ont. Ondare än det redan gjorde. Men kanske hade det varit bättre om jag gjort det. För då hade det gjort väldans ont på en gång, och sen kanske inte gjort ont något mer. Inte varit som nu, gjort lite ont mest hela tiden. Då hade det kanske inte gjort ont fortfarande när jag tänker på honom, min Olle. Men nu är det så, att jag gick aldrig tillbaka. Det, och att jag inte räddade honom, har jag så ofantligt dåligt samvete för, jag skäms för det, och jag är så väldigt ledsen att jag inte kunde rädda honom som jag tänkt. Vissa kanske säger att "Äsch, det var ju bara en fågel". Men för mig var han mer än så. Han betydde något. Och jag hoppas så väldigt att han kan förlåta mig, så är det iallafall någon som kan göra det. Och att han har det bra däruppe i himlen, med sina syskon. Och att de fortfarande är som en boll med kärlek med varandra, även utanför boet. Kanske har han lärt sig flyga, Olle. Åh, vad fint det skulle vara att se det. Och så hoppas jag att mamma och pappa Fågel får nya ungar att mata och ta hand om, och att de växer upp och blir det Olle och hans syskon aldrig blev. De är värda det. De gav aldrig upp, de slutade aldrig leta och älska. Och för det är de nog de bästa föräldrar en liten fågel kan få.
Det var den 16 februari det här året, och dagen spenderades på en stor stor ingefärsåker i Yandina, som så många andra dagar i mitt Australien-februari. Timmarna där gick ut på att dra upp ingefära i dess långa strån, slänga allt i en hög och sedan rensa bort stråna och rötterna. Sjöng gjorde vi visst också, jag och Jennie. Men den här dagen såg jag något i den nyplockade högen som jag aldrig sett förut. Vid första anblick såg det ut som en boll spindelväv. Jag rörde lite på den för att se vad det var, och innehållet började pipa! Det var ett litet fågelbo jag hade hittat.
Jag hamnade i chock. Herregud, vad ska jag göra nu då? Fem små fågelungar låg däri, ulliga och dunlösa på samma gång, med munnarna vidöppna och små små kroppar som vibrerade av pipningar. Det enda som betydde något just då för mig var att få dem i säkerhet. Så jag lade fågelboet under några avlägsnade ingefärablad. Inte mycket senare kom en han- och honfågel i samma art. Deras mamma och pappa. De hade mat i munnen, och flög runt och letate efter sina bebisar. Så jag tog fram fågelboet igen, och lade dem bland ingefärabuskarna som ännu inte plockats, i närheten av där de låg från början, i hopp om att de skulle se sina ungar. Men det gjorde de inte. Och det gjorde så ont att se.
Mamman och pappan flög runt och ropade på sina ungar, men från fågelboet hördes inte ett ljud. "Men pip snälla ni, så att era föräldrar hittar er!" viskade jag till fågelungarna. Flera gånger satt fågelföräldrarna bara några centimeter ifrån sina ungar, utan att se eller märka dem. De letade febrilt efter sina ungar, men såg dem inte, eftersom de inte såg på sånt som inte luktade som deras barn. De flög runt som galningar för att kunna hitta sina barn och ge dem mat, och de såg inte att deras barn var precis framför ögonen på dem.
Jag har inte gråtit så mycket på flera år. Jag grät och grät och grät. Jag var arg, för jag visste att ungarna skulle dö nu. Jag visste att mamman och pappan skulle leta livet ur sig för sina ungar, och ungarna skulle undra varför de aldrig får någon mat och värme från sina föräldrar. Sen skulle ulldunen dö. Att veta en sån sak. Smärtan i det. Smärtan i att veta, att nu kommer de sötaste på hela åkern dö, för jag har rört dem, så nu luktar de inte som deras mamma och pappa tycker att de ska lukta. Mitt hjärta gjorde så ont att jag var tvungen att ta mig för bröstet. I timmar flög de där, föräldrarna, och letade, och jag grät, hela tiden. Jag kan inte minnas när jag grät så mycket sist.
När jag insåg att familjen aldrig skulle återförenas igen bestämde jag mig för att lägga ungarna någonstans där de var säkra, där inga människor drog upp buskarna de bodde i, där inga traktorer drog fram. Så jag tog den varma lilla tussen i handen, och hela jag kände en så ofantlig moderskärlek till den lilla tussen med fågelbebisar i att bara ville pussa på den. Det var det finaste jag sett och känt. Den var värme, kärlek och sorg. Jag ville inte att de skulle dö. Jag ville att de skulle leva. Jennie sa "Men Angelica, det är naturens gång förstår du väl". Men jag bara grät. Jag insåg att jag kände med de där fågelungarna. Jag visste hur det var att vara utelämnad, att sakna och undra om ens förälder alls skulle komma tillbaka och isåfall när. Och hur hemskt det måste vara för en förälder att mista det enda som är viktigt för dem. Och tänk fågelungarna. Att se någon man älskar så nära, man ser den och vill ha den hos sig, men den ser en inte som man ser den. Det var den dagen jag förstod vad som menades med att hjärtan kan brista. För det var precis vad mitt gjorde. Jag lade ungarna i boet bland högt gräs, där jag visste att de var säkra. Och jag tröstade mig med att de iallafall hade varandra där i den lilla varma tussen av kärlek. Det jag inte visste var att det fanns en till.
En liten bit in bland de oplockade ingefärabladen låg han. Han darrade och darrade, och var så liten och utblottad att jag genast kände jag mig som hans mamma. Jag skulle skydda honom, rädda honom. Han var så vacker, så liten. Han var full av små fjädrar och dun, förutom på bröstet, där han var kal. Så ung var han. Jag döpte honom till Olle. Nu i efterhand tänker jag att det kanske var min avlidne morfar jag omedvetet döpte honom efter, det var ju trots allt han som var den som fick mig att våga åka till Australien. Eller så var det för att han såg ut som en Olle. Jag lät bli att plocka ingefäran som var där han låg, så att han skulle känna sig lite tryggare. Min lilla Olle. Skakandes och utblottad. Jag plockade gröna larver och matade honom.
Hela den dagen grät jag. Timme ut och timme in. Och det tror jag att mamma och pappa fågel också hade gjort om de kunnat. I minst sex timmar flög de runt och letade efter sina ungar. Varje gång jag såg dem blev jag lika förtvivlad. Jag tänkte på Bambi. Med mig hem fick jag en egenflätad korg med tak av några blad, och en liten unge som heter Olle. Jag skulle rädda honom hade jag bestämt. Hur visste jag inte. Hur tänkte jag att jag skulle mata honom om jag är och jobbar 10 timmar per dag? När vi kom hem satte jag korgen i en klyka mellan ett par palmer för att gå och betala hyra. Då fick jag reda på att vi skulle vara tvungna att flytta till en annan barack, bums. Det var folk som väntade på huset vi bodde i just då. En timme hade vi på oss. Oj så brott vi fick, det var vi inte beredda på. Så, hade vi allt? Mat, kläder, necessärer, böcker? Och så sprang vi, dit vi blev förflyttade, fram och tillbaka. Sista vändan kom regnet. Man kunde knappt se två meter framför sig, så mycket regnade det. Det var som att stå i ett vattenfall. Och då kom jag på det. Jag glömde Olle. Jag glömde Olle, jag glömde Olle. Och det regnade så mycket, och jag ville inte springa och hämta honom ifall han skulle krossas av regnet när jag sprang hem med honom. Nu hade han skydd från palmbladen, men då skulle han inte ha något. Och om han överlevde det, vad skulle hända sedan?
Så jag stod där, och kollade ut i skyregnet. På nyheterna sa de att det regnade 24 cm på 10 minuter. Ovädret höll på hela natten. Och jag kunde inte sova, för jag tänkte på Olle. Jag gick inte tillbaka nästa dag. Och inte dagen därpå heller. Jag var rädd att det skulle göra för ont. Ondare än det redan gjorde. Men kanske hade det varit bättre om jag gjort det. För då hade det gjort väldans ont på en gång, och sen kanske inte gjort ont något mer. Inte varit som nu, gjort lite ont mest hela tiden. Då hade det kanske inte gjort ont fortfarande när jag tänker på honom, min Olle. Men nu är det så, att jag gick aldrig tillbaka. Det, och att jag inte räddade honom, har jag så ofantligt dåligt samvete för, jag skäms för det, och jag är så väldigt ledsen att jag inte kunde rädda honom som jag tänkt. Vissa kanske säger att "Äsch, det var ju bara en fågel". Men för mig var han mer än så. Han betydde något. Och jag hoppas så väldigt att han kan förlåta mig, så är det iallafall någon som kan göra det. Och att han har det bra däruppe i himlen, med sina syskon. Och att de fortfarande är som en boll med kärlek med varandra, även utanför boet. Kanske har han lärt sig flyga, Olle. Åh, vad fint det skulle vara att se det. Och så hoppas jag att mamma och pappa Fågel får nya ungar att mata och ta hand om, och att de växer upp och blir det Olle och hans syskon aldrig blev. De är värda det. De gav aldrig upp, de slutade aldrig leta och älska. Och för det är de nog de bästa föräldrar en liten fågel kan få.
Olle i den lilla kärlekstussen.
FB-mejl med Oskar Linnros, hans näsa, och att äta hjort
Nähe hörrni! Fasen vad jag känner mig pigg idag! Kan det vara för att vi åt hjort till middag hos farmor och farfar idag? Det brukar vi ju inte göra annars menar jag. Jag lekte att jag var en person som inte kommer från Sverige när jag åt det. Jag tittade på köttet sådär noga som man gör när man smakar något man aldrig provat förut, tittade förundrat på det, och liksom sög på köttet för att känna smaken och konsistensen. Sen försökte jag komma på vad det smakar som, så att man kan förklara smaken för de där hemma, där vi inte kan äta hjort! Det var roligt. Jag var lika pirrig i magen som när jag smakade krokodil och känguru i Australien, sådär fjärilaktigt alltså. Jag gillar den känslan.
Men nu ska vi inte prata hjort, vi kan ju prata vad jag har gjort istället? (HAHA..ha) Låter bra! För ungefär en timme sedan kom jag på vad Märdie berättat för mig, som jag missat att kolla upp! Hon berättade att Oskar Linnros varit med i P3 i en timme förra veckan, så jag bestämde mig för att lyssna på det här på webben. Nu har jag lyssnat klart. Och sett lite klipp. Och han är ju för rar. Kolla här hur liksom busig han ser ut i det här klippet (som jag kollat på typ tusen gånger):
När jag lyssnade på programmet slogs jag av hur otroligt artig och charmig han var mot alla som ringde in. Hur han liksom svarar överartigt, fast naturligt. Och jag kommer att tänka på när jag skrev till honom på Facebook för ett år sedan, hur glad jag blev när han svarade, hur artigt han svarade även då, och hur gulligt jag tyckte det var att han kallade mig "fröken".
Hihi. "Fröken".
Nu när jag hört intervjun med honom gillar jag honom ännu mer, inte bara för hans näsa och hans musik, utan för hur han är som person också. Och sånt är ju allt bra härligt, visst då? Och fy farao vad coolt av honom att han inte bara sjunger, utan dessutom spelar alla instrument på skivan! Det visste jag inte förut! Så tack Märdie med kollen! Hihi.
Älskar den här albumtrailern med hans bästa sjunga med-låt "25"! Love!
PS. Jag tycker fortfarande att han har den snyggaste näsan jag sett! DS.
Dagens upptäckt:
Såg klart på "The quick and the dead" för en liten stund sedan, med Leonardo Dicaprio (som btw var hur soet som helst! Synd att han dog!), Russel Crowe, Sharon Stone och han som spelar gudfadern, vad han nu heter. Men, så skymtar en annan person, som man inte kan tro ska vara med i en westernfilm från mitten av 90-talet, förbi. Jag var tvungen att spola tillbaka för att kolla igen. Och visst ser det väl ut som honom. Se här:
Ja, dra mig baklänges och kalla mig Gunnar! Jag satt och förväntade mig att mannen där i mustasch skulle berätta om någon jordbävning som ägt rum eller ett mord som skett. Men men, det kan ju vara skönt för Bengt Magnusson att göra annat än att sitta och berätta tråkiga saker för en kamera! Tänk va, att han spelat i samma film som Russel Crowe och Leo! Ja, nu unnar vi honom det tycker jag! Herregud, sluta reta honom för att hans kläder är lite dammiga, sluta opp, hör ni det? Sluta opp med de där fasonerna!
Så. Och så säger vi förlåt till Bengan! Bra. Och så kramas n.. ne.. nähe nej, ja ja, spring iväg du bara, GÖR DET! HAN VILLE ÄNDÅ INTE HA NÅN KRAM FRÅN DIG! DU..! Äsch! Hehe, förlåt Bengt, hehe, hon menade inget illa förstår du, hehe, höhö, eh. Hrm.. och.. bilen går bra?
Att läsa om ljusa sommarnätter, söta klänningar och kärlek till en varg
Apropå saker som gör mig glad har jag hittat en sak ganska nyligen som också gör det! Mig glad alltså. Ni som känner mig vet att byxor inte finns i min värld. Och vet ni vad? Jag har hittat en likasinnad! Även hon bär endast kjolar och klänningar! Hon har till och med en mjukisklänning ni vet, en sån man har när man inte har mjukisbyxor? Och inte nog med det - hon skriver så sött och så enkelt, får vardagen att verka romantisk och tar riktigt vackra bilder. Jag blir inspirerad, vill springa runt barfota i gräset med en pojke jag håller kär och känna hur den tunna klänningen med rosor på fladdrar runt knäna. Bara andas in lycka och känna att jag lever.
Så jäkla cool. Det är hon, det.
Ja, hon är allt bra fin, hon den där Elsa Billgren. Vill ni se mer av hennes fina ord och bilder, klicka HÄR.
Så jäkla cool. Det är hon, det.
Ja, hon är allt bra fin, hon den där Elsa Billgren. Vill ni se mer av hennes fina ord och bilder, klicka HÄR.
Störda saker jag gillar
Jag har just gått runt och fnittrat för mig själv ganska länge. För min katt är störd, och jag älskar det. Jag upptäckte just att han ÄLSKAR senap! Han gillar ju allt en vanlig katt gillar, men även sånt de annars inte gillar så mycket. Typ skorpor, apelsin, kakor, banan, tomat, ja allt möjligt!
Och nu har jag tänkt lite, och vad jag kommit fram till är följande: Jag ÄLSKAR störda saker. Det gör mig liksom fnittrig och glad på ett helt underbart sätt.
Här har vi andra störda saker jag älskar:
- När Märdie skrattar som en man.
- När fulla fransmän tar på sig en av mina klänningar och dansar som Borat.
- När Jennie pressar sig mot ett fönster och skriker "LET ME OUT OF HEERE" eventuellt kryper på alla fyra och säger "Oh, loverboooy".
- När Ulrika och Jennie tar på sig trosor på huvudet och hoppar upp och skriker "BUUU!" för att skrämma en granne.
- När Ulrika ser en bild på sin katt, kallar den för "Bajskatten" och pratar som om hon vill äta upp den.
- När personalen på en båt säger "Wait, I here Jaws coming!" och nynnar Hajen-musiken strax innan jag och en sjukt hajrädd Jennie under parasailing ska doppas i vattnet.
- Att stå vid en havsstrand på världens största sandö med Martina och en tysk skrika "WIGGLE, WIGGLE, WIGGLE" och tillsammans vicka på kroppen som en epileptiker för att tårna ska sjunka ner i sanden.
- När ett ordförande för det Europeiska ungdomsparlamentet visar hur en lek går till, och den leken slutar med att han ligger på rygg, och skakar på hela kroppen, med armar och ben rakt upp i luften.
- När en viss gymnasielärare slutar mitt i en mening och viftar med armarna för att hon vill att vi ska avsluta hennes mening.
- När ens chef sitter och gapsjunger låtar där hon bytt ut ord till svordomar och könsord samtidigt som man ska ringa och prata med potentiella kunder.
- När hundar jagar sina svansar.
- När Cammie dansar till Günther.
- När en person i dramaklassen dansar balett fram på scen och operasjunger "Jag vill smaka på KOORVEEN!"
- När Alex Schulman skriver att hans dotter Charlie, ett år gammal, är ägd.
- Så gott som allt Sarah Silverman, Russel Brand, Robert Pattinson och min vän Jessica säger. Vilket är stördhet i all it's glory!
- När Paulina springer runt och hoppgalopperar för att sedan helt sonika lägga sig mitt på vägen när jag ropar "LIGG!"
- När Tommy pratar skånska, låtsas vara Gonza, och intervjuar Jimmy, som låtsas vara Timbuktu, och de hittar på egna texter till låtar.
- Att springa runt på ett fartyg med Elin Jay och Sandy, göra vårskrik varje gång vi når en ny våning med hissen vi står i, och göra tummen upp à la I en annan del av Köping-Linda till alla vi möter och skrika med fjortisröster så att alla tror att vi är mentalt handikappade.
- Att springa över hela Flen med Sandra, Sandy och två kundvagnar och låtsas att vi åker bergochdalbana.
- När Derne ligger på en gräsplätt mitt i natten och ropar "Fan vad skööönt det är!" helt för sig själv.
- Att sitta och sälja jordgubbar med Anna med en bikiniöverdel på huvudet.
- Att springa runt i skogen och skrika och fnittra med Anna och Amanda och låtsas att vi är jagade, fast det helt klart inte finns något farligt i närheten.
- Att vandra från ena sidan till den andra i en isbetäckt damm med Felicia.
- Att hänga upp leksaker i ett helt träd, klättra upp i det och vinka till lokförare som åker förbi på järnvägen alldeles bredvid.
- Att Astrid Lindgren klättrade i träd ända tills hon var 90 år.
- När det är julafton och man firar jul med japaner som spelar indiantrummor och springer runt och fäktas med brinnande facklor, och de ändå inte är knäppast på stället.
- Att varje gång jag gick runt i Alanya med Josse och Sofia ropade de "Hey, Spice girls!" och "Destiny's child!" av oklar anledning och att vi när vi gick hem igen så gjorde vi det i sällskap av tre nakna svenskar.
- Den här videon. Eller ja, första delen. För det finns ingen anledning att hitta på en låt om ett köpcenter, och inte heller att börja dansa i det. Och jag älskar att de bara har kul och inte bryr sig ett dugg om vad andra tycker.
- Att ha en mapp på datorn som bara innehåller enbart foton på rumpor som jag så vackert förevigat, vilka innefattar alla människor jag känner, och samtliga lärare jag hade under gymnasiet. (Smygfotning var min hobby under de första två gymnasieåren).
- När Håkan Bråkan sitter i ett träd i Sunes jul och säger "AAARMEEEEEN!"
Ja, det var dem jag kom på just nu. Aj lööv!
