Pratade just med farmor i telefon. Häromdagen hade hon varit ute på Valdemaren eller vad sjön vid vår sommarstuga nu heter, med mina kusinbarn Viola 4 år och Tom 2 år. De åkte bryggbåt, vilket ju är ganska långt ifrån de skepp man ser att pirater har. Men det verkar inte ha gjort upplevelsen mindre spännande för Viola, om man säger så.

Tänk er scenariot. Det är en vacker dag. Perfekt för en liten båttur. Bryggbåten i trä glider sakta över den spegellika Valdemaren. Fåglarna kvittrar, solen skiner. Allt frid och fröjd. Barnen fingrar på vattenytan för att känna det friska vattnet brusa kring fingrarna. Men så störs lugnet. Man ser något närma sig några hundra meter bort. Det är en annan båt som är ute på sjön.

Viola börjar ana oråd. Men hon drar till minnes vad folk brukar säga när sånt här händer. Så hon ställer sig upp och skriker över hela sjön:
- "Skepp i sikte! LADDA KANONERNA!"

Och lilla Tom, som man vanligtvis inte skulle säga var en gosse av ord, grips av stunden och skanderar, även han, det ord av dessa han finner mest värde i. "Kanoner!" säger han. "Kanoner!" 

Det är nog inte så svårt att lista ut vem det är som är deras inspiration. Tobhias, deras far och tillika min kusin, hade nämligen haft ett litet piratsnack med barnen innan de åkte ut med båten, i vilken han berättade vikten av att ha med sig vapen ombord ifall farliga pirater närmade sig. Det löste de genom att ha med sig små plastknivar och pilbågar på bryggbåten. Pippi Långstrump hade blivit stolt.


Jag älskar det här. Det får mig att tänka på när mamma och jag var ute och letade efter troll i skogen när jag var liten. Och så skulle jag ge mycket för att se minerna på personerna i den andra båten, i det där speciella ögonblicket då de ser en liten tjeja i en båt längre bort skrika ordern om att ladda de obefintliga, men inte desto mindre laddningsbara, kanonerna, för att skjuta ner deras båt.


För en sak är ju säker. Och det är att den båten blev ägd av Viola. Ja? 


Den mötande båten. Så. Otroligt. Ägd.