Det är sjukt det här. Varje gång, VARJE gång jag tar bort något från mitt skrivbord på datorn blir jag förvånad när jag ser att det ligger något i Papperskorgen.

"Nämen! Kolla! Det ligger något i Papperskorgen. Då måste jag skynda mig att tömma! Konstigt, det var ju inget däri förut." tänker jag.

Varje gång. Är det inte underligt? Logiskt sett borde det väl inte ens hända en gång? Logiskt sett borde jag väl vara beredd på, att om jag tar bort något så är det i Papperskorgen det hamnar? Annars måste det väl betyda att jag lider av dåligt närminne, logiskt sett alltså.


Nu dröjer det väl inte lång tid innan jag mitt i en promenad med en kompis börjar titta snett på personen i fråga som om jag inte har en aning om vem det är och jag undrar varför i helvete hon inte slutar följa efter mig så förbannat. Jag ökar stegen för att liksom komma ifrån denna främmande människa, men då ökar hon också stegen. Så jag börjar springa, för herregud, vad vill den här människan egentligen?! "Men vänta, Angelica, vad gör du?" frågar hon mig och springer efter. Och jag inser att herregud, den här människan vet vad jag heter. Och hon måste vara galen, hon slutar ju inte följa efter mig! Så jag börjar springa i sicksack, som för att villa bort henne. Men det fungerar inte. Så jag vänder mig om, spänner blicken i henne, och säger "Men KAN DU LÄGGA AV! Jag försöker njuta av en promenad här! Muckar du med mig eller, vad vill du, va?! Sluta följa efter mig!"

Precis som Doris i "Hitta Nemo" gör i det här klippet. Beware people. Snart är det här jag. Så nu vet ni vad som har hänt om jag beter mig annorlunda. Nämnligen naturens gång. En liten varning sådär bara!




PS. Jag älskar Doris. Och jag älskar Robert Pattinson. Visst är det väl ett sjukt sammanträffande att samtidigt som jag skriver om Doris så är han hos Jay Leno nu på nian?! Inte det.. ne.. he...