Idag gick "Emil i Lönneberga" på tv, vilket gjorde mig mucho lycklig. Få saker kan göra mig så glad som när det kommer filmer på tv som man kan utantill för att man kollade på dem om och om igen som liten. Det var "Emil och Griseknoen" ni vet, när de åker till den där auktionen och Emil köper Halta Lotta och en massa sockerdricka. När en viss scen visades fick jag en helt otrolig flashback. 

I den fullkomligt rusar jag ut ur vardagsrummet, ställer mig med pannan mot väggen, håller för öronen, står så en stund, för att sedan ropa till pappa: "Är det sluuuut?". Fyra år tror jag att jag är. Så gjorde jag VARJE GÅNG Emils pappas raseri broke loose. Jag visste precis när det skulle komma, jag visste precis när jag skulle springa för att slippa se honom arg. Tydligen gjorde han mig något så otroligt rädd, denna fantastiska Allan Edwall-karaktär. Idag, när jag såg Anton Svensson ropa "Förgrömmade onge!" (och låta som en man utan tunga) lyfta Emil i håret , det var då it all came back to me. Gud vad jag tyckte att han var läskig! Tengil eller Katla i Bröderna Lejonhjärta var okej. Men Allan Edwall i blond mustach och ilsket ansikte gjorde mig fullständigt livrädd. Har försökt inse logiken i det här, men känner att jag inte riktigt lyckas.

Det dröjde många många år innan jag vågade se hur det egentligen såg ut när han fastnade i råttfällan. Det var det allra, allra läskigaste scenen tyckte jag. Och när jag väl såg det, då höll jag i en kudde, redo att täcka för ögonen, och hade den där känslan i magen som man ofta har när man åker uppför en backe i en bergochdalbana precis innan det där branta. Hur gammal jag var minns jag inte. Men jag minns precis hur det kändes, den där känslan i magen.

Här har vi den, den, enligt 4-åriga Angelica, absolut läskigaste scenen in history:

.. och inte något annat heller för den delen. Men det här gillar jag. Alex Skarsgård och Joel Kinnaman, tillsammans liksom. De är gulliga.

Jag har ju tidigare nämnt hur lätt det var att bonda med andra backpackers i Australien bara genom att nämna Twilight. Förutsatt att det var en av kvinnligt kön man pratade med, det vill säga. Men det finns faktiskt något som gör det lätt att bli kompis med backpackers som var just svenskar också. Mysteriet på Greveholm bland annat. Herregud, hur mycket kult den är bland oss sena åttiotalister och tidiga nittiotalister hade jag ingen aning om innan jag drog till Australien. Men mer än något annat var det en kille som hette Sune Andersson som förde oss samman. Prata om "Sunes jul" eller "Sunes sommar"/ dra en replik ur någon av dessa, och snart sitter du och garvar och pratar med en person som för bara några minuter sedan var en total främling.

Det fina i det.

Och alltid alltid alltid, var det en särskild dialog som togs upp i absolut alla dessa konversationer, blev garvad åt och "hahaha, ååååh, ja!":ad åt. Och det var denna:


- "Wow, lakritsbåtar! Får man ta?"
- " NEJ FÖR HELVETE!"

Jag sitter och har en stor klump i bröstet. Det är så svårt att fatta, det jag precis fått reda på, det som hänt. Hur en person vars vägar korsade mina, i det där landet långt borta, inte finns längre. I det fina landet Down under, där ens vägar kan korsas av så många fina människor under så kort tid. Att inga andras vägar kommer korsas av den här fina personen någonsin igen smärtar mig. Att ingen annan ska få uppleva en så solig och glädjespridande person igen, att veta det. Att veta det tar tag i hjärtat, och liksom vrider om det på ett smärtsamt sätt.

Den här killen när det hände. Han hade precis rest kommit till Thailand efter flera månader i Australien, firade sin födelsedag, och var lycklig. Han skrev på Facebook hur fin hans födelsedag var, och att de nu skulle ta bussen till Chang Mai, kanske för att träffa de där tigrarna hans vänner pratat om. Och sätter sig på bussen gör de. Men de kommer inte fram. Han och hans vän kommer inte dit. Hans vän för att han blir skadad och hamnar på sjukhus. Han själv för att man inte kan ta sig någonstans när man lämnat det här livet. Just 19 år fyllda, hela livet framför sig. Hans vägar slutar där, i en buss i Thailand, långt borta från hans vänner och familj.




Det är så fruktansvärt, och gör mig så otroligt ledsen. När jag läser alla hundratals meddelanden på hans Facebook kan jag inte låta bli att göra annat än gråta (det var när jag läste den ovan som det brast). Det får mig att minnas det jag var så rädd för. Där i Australien, var det en sak jag fruktade mer än något annat, och det var att inte ha fått sagt hur mycket en person betyder för mig innan det är för sent. Jag var rädd för att det skulle hända er något, eller för att det skulle hända mig något. Inte för att jag är rädd för att dö, utan för att jag var rädd för att ni inte skulle veta hur mycket finare mitt liv blev med er i det.

Det var därför jag alltid skrev i inläggen från Australien hur fina ni är, hur mycket ni betyder för mig. Så att ni skulle veta det. Så att ni aldrig skulle behöva undra, om jag försvann. Det var det viktigaste för mig. Att ni skulle veta hur mycket ni berikar mitt liv. Att ni målar hela min värld i den ljusaste, vackraste nyans. Att den hade varit grå utan er.  

Därför gör det så ont i mig att veta att Felix inte fick möjlighet att visa hur mycket hans vänner och familj i England betydde för honom innan han försvann. Det gör så ont i mig. Jag känner med honom, med hans familj och med hans vänner. Det är så sorgligt att jorden har förlorat lite av sitt solsken. Att ingen annan kommer få känna värmen från hans leende. Jag kände honom inte så bra. Men jag såg vem han var, och kände värmen från hans leende, tillräckligt mycket för att känna med hans nära vänner och familj. Tillräckligt mycket för att veta, att det de känner just nu är så mycket smärta att de inte kan andas. Och det får mig att gråta. Det får mitt hjärta att gråta. Men att veta att han kände frihet den sista tiden i sitt liv, så som man gör när man är ute i världen, gör klumpen i bröstet lite lättare, och världen lite lite ljusare.

Jag lyssnar på en och samma låt, om och om igen, för det känns som om den handlar om honom. Iallafall om man ska tro hans vänner, som skriver att han alltid varit, och alltid kommer vara "The brightest star in the sky". Och jag vet, att det är inte bara solen som skiner för honom. För honom, skiner även stjärnorna. Och så kommer det alltid vara.

Yellow - Coldplay

AAAH! Underbart! Är det bara jag som längtar liite liite (hähä) till 30 juni? För jag dör over here.

Så. Var tvungen. Ska inte hända igen!

Australien var all in all en riktigt fin resa, det var det. Jag älskar och älskade mycket med den. Människorna, gemenskapen, äventyret. Jag var ofta lycklig, eller rent av euforisk. Men när jag inte var det. När jag inte var lycklig, men ville bli det, då var det alltid några särskilda minnen jag plockade fram ur minnet. Det finns mycket fint och kul som delat med fina människor i mitt liv. Men det var vissa minnen som gjorde mig glad oftare än andra där borta i Aussie, då jag kom på att de var riktigt effektiva glädjepiller. Minns ni dessa?

• Slow motion-håltimmen. Vad jag minns hade några av oss gått förbi en massa skåp i skolan, där båda fått samma impuls att grabba tag i en persons kroppsdel. En person de inte kände så bra ska tilläggas. Vad som händer är att vi börjar tänka oss denna persons reaktion om detta hänt, i slow motion. Det hela börjar utvecklas till att vi kommer på fler och fler roliga scenarion där en person skriker "NOOOO!" i slow motion av olika anledningar, och alltid har denna person ett obetalbart ansiktsuttryck. And there's liksom no end to it. Vi kommer på fler och fler roliga slow mo-situationer, den ena roligare än den andra. Jessica som alltid är lika klockren visade hur det skulle vara om någon ringde 112 i slow motion efter en olycka, och det är den jag kommer ihåg mest. Det hela var så roligt att min mage värkte i säkert en timme efter allt skratt! Underbart är vad det var!

• När vi satt några stycken i det som då var studioverkstaden och pratade om en alldeles särskild glass. Jag har nämnt det här förut i bloggen, när jag skrev om Jay. Paulina berättade att hon spruckit läppen, och att det var på grund av en isglass. Elin fick det timslånga underbara samtalet att låta mer och mer perverst ju mer Paulina försökte förklara hur det egentligen kom sig, vilket hon kände var nödvändigt då Elin Jay uppenbarligen feltolkade allt hon sa. Hon lyckades aldrig, Jay var helt otrolig. Det var så kul att jag trodde att jag skulle dö där och då.

• Rygg-mot-mage-leken-rasten. Paulina låg på en bänk i skolan en dag i gymnasiet. Och eftersom jag också ville ligga ner, men inte fann någon annan bänk, lade jag mig helt sonika på henne, så att jag har min rygg mot hennes mage. Lina tycker detta är mycket roligt, och börjar skratta, vilket gör att jag också börjar skratta, vilket får henne att skratta ännu mer, och efter inte en särskilt lång stund ligger vi där i en hög och vrider oss av skratt båda två, och bara kan inte sluta. Jag vet inte om ni sett youtube-klippet på de två bebistvillingarna som ligger och skrattar med varandra, men ungefär så var vi. Det var ett riktigt skratt-domino. Om en skrattade, brast den andra ut i skratt, och så höll det på hela rasten tills vi tillslut inte kunde andas. När rasten var slut hade jag så ont i magmusklerna att jag knappt kunde resa mig upp. Good times!

• Sugleken en mini-julafton hos Jessica. Ett spelkort. En Angelica. En Märdie. Ett fallande spelkort. En läpp istället för ett spelkort. 12 personer som, som i slow motion, tillsammans faller till marken i ett unisont, ljudlöst asgarv. Där ligger vi som en stor bunt glädje, hur länge vet jag inte, och skrattar tills vi dör. Sedan återuppstår vi, till en bunt mycket flummiga, fnittriga människor. Just då, var vi bara en lycklig massa, för att vi hade varandra, och för att vi dessutom var tillsammans.

Sånt. Sånna minnen fick, och gör mig, alltid gladare än jag var innan.