Jag har haft med den här killen i bloggen tidigare, när han gjorde ett Tv-medley. Nu har han gjort ett för barnprogram. Han är förjäkla bra. Han växlar mellan fyra olika språk i klippet och låter hur bra som helst doing it. Mest impad är jag av hur exakt han prickar in alla röster "Trasdockorna".

Det bästa med att träffa Daniel Adams-Ray igår var att upptäcka vilken soft och rolig kille han faktiskt är. Jag minns att vi pratade, men minns så gott som ingenting av vad vi sa. När några gav honom en komplimang för hans smilgropar sa han "Jag målade dit dem hemma! Närå, tack så mycket". Han gjorde olika poser med alla människor han tog kort med, och när vi två skulle ta kort tog han av sig hatten och satte den på mig istället. Med Paulina stod han som en riktig tuffing, jag tror att hon fick honom lite ur balans! "Jag måste ju hävda mig!" sa han. Haha.

För precis en vecka sedan fick jag ett mejl som gjorde mig så väldigt glad. Det var från P3 Live Session, och de sa att jag vunnit biljetter till en kompis och mig för att se Daniel Adams-Rays P3 Live-spelning i radiohuset, och att jag eventuellt kommer få ställa min fråga till honom. Jag som aldrig brukar vinna saker satt bara och glodde på mejlet i säkert en halvtimme innan jag fattade. Och så ringde jag Lini och berättade och bjöd med. Hennes boyish tyckte att vi var som två småflickor, så vi var nog ganska glada båda två! Haha. Jag tyckte att det var det enda rätta för hon har alltid älskat Danne så mycket! Och trots att jag älskar honom jag med, så var det faktiskt med henne i åtanke som jag skickade in bidraget.

 

Och nu har dagen kommit, nu ska vi till Sveriges Radio, och se den sjukt talangfulla Big Danne, som han kallades back in the days (Snook ftw). Och jag tänker att det bästa vore om han var lika ägig och charmig som när han var med i The Voice och deras instrument bestod av klackskor, handklapp, en tamburin, en insamlingsbössa och en gitarr. Titta bara hur han lyser;

När jag ser det här förstår jag var Lina came from. Visst är Kihlen otroligt duktig och har en jäkligt snygg näsa (den snyggaste faktiskt), men herregud vilken kille det här här. Jag smälter!

Risken finns att jag aldrig kommer ur Radiohuset ikväll. Jag kanske har smält till en pöl när showen är slut. Vi får se!

Men ett tips iallafall: Om ni vill höra vad vi ser, lyssna på P3 Live Session ikväll, 20.30-22.00!


Kanske hörs vi då! Puss

Vet ni. Igår trodde jag att jag skulle bli halvblind. Eller kanske till och med helblind. På riktigt. I flera timmar gick jag runt i svart. Jag trodde att jag hade fått nått virus som skulle slå ut all min förmåga att se. Jag såg ut som Karl Alfred där jag gick runt, som bara kan hålla ett öga uppe genom att kisa ni vet. Det var jag igår. En halt Karl Alfred, hade nämligen gjort illa foten. Hade jag bara varit lite sur också och sagt "Arrr", så hade jag varit en fulfjädrad pirat! Hade ioförsig varit skönt till Halloweenfesten imörrn. Ha! 

Och så idag var allt bra igen. Könstigt ändå.


Jag är glad att jag inte är blind. För då kan jag skriva roliga ord, som körv, könsigt, pöjkar och krejvings.

Det här är otroligt, men det här är faktiskt killens jobb. På riktigt. Och jag älskar honom. Matt Harding lever min (och visst, antagligen sin egen också) dröm. Vet ni vad han gör? Jag citerar: "Dancing badly all over the world" är vad han gör. Och, han får allt betalt, av ett tuggummi-företag som låter honom göra sin grej, och det var DE som hittade honom. Han har dansat i över 80 länder nu.

Och inte nog med det. Han verkar dessutom förtjäna det här toppenjobbet. För det gör man om man är en skön person. Och det tycker jag att han verkar vara. Några av hans frågor (som han fått från andra men fraserat själv) och svar, från hans hemsida:

Can I come with you on your next trip?

Um…I don’t know you.

You’d like me. I’m awesome.

This may be true. But have you ever considered that you might not like me?

Why is the world so screwed up?

Men.

How do we fix it?

Women.

Who holds the camera for you?

If I’m traveling with someone, they hold it. When I’m on my own, I recruit whoever’s nearby. They assume I want a snapshot. By the time I start dancing, it's too late to back out. Generally, folks just laugh and play along.

Have you ever been robbed or mugged?

I used to quote Don King and say, “Only in America.” But I can’t anymore. I had my wallet stolen on a train in Italy. And, full disclosure, I caught a kid with his hand in my pocket at the Thai/Cambodian border and experienced a botched pick-pocketing in Vietnam that yielded only my free map of Saigon. There was an awkward moment, we all looked at each other in confusion, then the kids ran off.

This is all a big hoax, isn't it? You did it with a green screen. You never left your house. It's true, isn't it?

Yes.

Särskilt gillar jag det där att han bara tar tag i någon som tror att de ska ta ett turistkort på honom, och så börjar han helt plötsligt dansa istället. Och så älskar jag hur han i klippet ovan, hur lycklig som helst, står och dansar bredvid en stenansiktig nordkorean.

Så nu har jag alltså hittat mitt drömjobb. Härligt! Det blir nog lätt att ordna. Finns det någon utbildning tror ni?

Ha!

Jag tycker så mycket om den här bilden. Den tog fina Sandra för två år sedan, utan att Anna och jag visste om det. Fina Anna, känner jag när jag ser den här bilden, dig har jag saknat så himla mycket. Så tänkte jag antagligen precis när bilden togs också. Om jag skulle illustrera "Vänskap" med en bild, skulle det antagligen bli den här.

Det är något särskilt att se sig själv krama någon som betyder mycket för en. Som att utifrån se hur man ser ut när man har hjärtat utanpå. För det har man när man kramas med en vän. För då är hjärtat inte mitt, utan vårt. För en vän är en sån som tar hand som ens hjärta åt en. Som hjälper till att pussla ihop det när det har gått i bitar. Som talar lugnande ord till det när dunkar av nervositet och oro. Som hjälper hjärtat att fortsätta slå, när det inte vill längre. Hjärtat är vårt, inte mitt. Det är därför mitt hjärta gråter när deras hjärta gråter. Det är därför mitt hjärta sjunger när deras hjärta sjunger. För att det inte är deras, inte mitt, utan vårat, att ta hand om tillsammans. För ett hjärta är ibland för tungt att bära ensam, och ibland för lätt för att inte lyftas upp tillsammans av.

Jag minns hur det var när jag kom tillbaka från Australien (där jag förresten landade för precis ett år sedan idag, herreguwdars!). Vad otroligt lycklig jag blir när jag tänker på det. Vilka otroligt fina människor det är jag delar hjärta med. De hade fått varsin del av mitt hjärta innan jag åkte och det märktes att bitar av deras hjärta hade varit med mig hela tiden också. För när vi firade att vi var tillsammans igen, mina fränds och jag, firade också alla hjärtbitarna att de var tillsammans igen. Och de dansade så mycket att mitt hjärta började gunga, så att det tillslut svämmade över. Det sjöng, hjärtat. Hjärtat som inte var mitt, utan vårt. Våra hjärtan sjöng kan man säga, tillsammans.

Det är vad som händer tror jag, när man träffar någon igen, som man saknat så att hjärtat brustit. Lyckan man känner då, det är hjärtat som blir helt igen. Det är vad jag tror.

Vi har alla några som hjälper till att ta hand om våra hjärtan. Som ÄR våra hjärtan. Tänk på vilka som hjälper till att hålla era hjärtan hela. Vad fina de är ändå. Och visst förtjänar de väl att veta det? Ibland kan man glömma hur viktiga de är för ens välmående, men efter ett tag märker man hur hjärtat liksom ropar efter dem. Det är då man ska berätta hur mycket man saknar dem. För då blir de glada, och i och med det blir ens eget hjärta glatt igen.

Jag har vänner som gör mitt hjärta glatt hela tiden, och jag vill liksom bara säga tack för det. Tack för att ni finns hörreni. Era hjärtan är värda att ha det bra, så jag försöker ta hand om dem som om de bor femstjärnigt. Frukost på sängen, jacuzzi och kanske en liten betjänt med rolig mustasch som kan trolla. Hoppas ni märker det. Och tack för att ni gör detsamma med mitt. Kom ihåg att aldrig checka ut från mitt hjärta, okej?

Jag har tänkt på en grej. Om man har två ostmackor framför sig, där enda skillnaden är att på den ena så är osten smält, varför får man för sig att den med smält ost är onyttigare då? Inte gör väl lite värme en macka onyttigare än en som inte utsatts för värme? De borde väl vara lika onyttiga/nyttiga?

Allvarligt nu, är det bara jag som tänker på det här? Kanske inte.

Är det bara jag som tänker på det mitt i natten, utan någon som helst macka i sikte? Definitivt.

Jaha. Innebär det att jag är sjuk i huvudet? Bara lite.


OH NOOO. SAY IT ISN'T SO!


"Bara lite". Jag som trodde jag var helsjuk i huvudet. Men ICKE! sa Micke.