Ibland brukar kändisar få frågor i tidningar om de någonsin gjort något kriminellt. Och väldigt ofta är det några som säger "Jaaa, jag snattade ett nagellack när jag var ung och dum" eller något liknande. Ung och dum as in 13-14 år ungefär. Jag vet inte riktigt om jag håller med om att man måste vara dum bara för att man är i den åldern. Man förstår ju faktiskt ganska mycket. Multiplikationstabellen till exempel (hoppas jag!), och att man måste sova och äta för att överleva. Samt skillnaden mellan ditt och mitt. Sånt SKA man veta när man är tretton år. Men när man är tre år? Hmm, not that much.

Om någon frågade mig om jag någonsin snattat, skulle jag ljuga om jag sa nej. Sanningen är att jag gjorde det en gång. Och anledningen var faktiskt att jag var ung och dum. På riktigt. Jag var tre år, och förstod inte att man betalade, utan trodde att man helt enkelt tog det man ville ha i affären, och så var det inte mer med det.

Som tur är var mitt första snatteri (eller ska jag säga gratisshopping?) även mitt sista, då mamma inte långt efter händelsen upptäckte vad som hade hänt. Vi hade just varit på en mack, och jag satt och pillade med något i passagerarsätet.

- "Titta mamma vad jag har köpt!", sa jag.
- "Vad sa du älskling? Har du köpt något?" svarade mamma.
Jag höll upp ett kassetband. Dumbo. En söt elefant som kan flyga. Den verkade bra, tyckte tydligen Angelica, 3 år. För nöjd var hon, där hon satt, och beundrade elefantens långa öron.
- "Jaha.. Hur mycket kostade den?"
- "Kostade? Jag bara tog den. Ju."
- "Tog du den bara??"
- "Ja. Jag handlade den."

Och så fick jag lära mig att nej, man går inte bara och tar det man vill ha. Mamma visade mig en silverpeng, och sa att då måste man ge en sån här till de som jobbar där, om man vill ha något i deras butik. Annars är man en tjuv. Och då blev jag rädd. Betydde det att jag var en tjuv nu?

Jag har fortfarande kvar kassettbandet, och kan inte låta bli att le när jag ser det. För om naivitet skulle illustreras i en sak, så skulle man lätt kunna använda just det Dumbo-kassettbandet till det. Tänk va. Då fanns inte pengar i min värld. Jag trodde att man bara tog det man ville ha i en affär, tackade för sig, och glatt gick vidare. Jag tror att jag funnit källan till detta. Det stavas "Bullerbyn". Yes, you heard me. I said it. Allt är "Alla barnen i Bullerbyn"s fel! Everythiiiiiiiiing! I'ma sue'em! I'ma sue their asses! I'ma slap-

Hehe. Ojdå. Var var jag? Just ja, allt var Bullerbyns fel, så var det ja. And here's why:



Såg ni. SÅG ni? De går till affären inte mindre än FYRA gånger, och inte en enda gång betalar de. Nada ger de gubben. Däremot får de godis varje gång. Där gör man verkligen en bra affär som kund, visst då?

Ja, det har varit ett mysterium för mig, det där med Dumbo-kassetten. Varför förstod jag inte att man betalar för sakerna i affären? Men nu har vi iallafall en möjlig lösning; Jag trodde helt enkelt att jag var i Bullerbyn.

Kanske frågade jag till och med efter en karamell av kassören innan jag gick?

Jag skrev om ett fint häfte med teckningar som jag hade fått av dagisbarnen. Det vackraste med sådana saker är inte det man ser när man tittar igenom dem tycker jag, utan det man känner och minns. Hur glad och lycklig man blir av att se att de lagt ner sig själva i teckingen, och att man ser dem i den. Att kunna tänka "Så typiskt honom" och bli helt varm i hjärtat.

För två veckor sedan fick jag en sak av Malla och Sofia som var som kanske det finaste jag bläddrat i. Och precis som med teckinghäftet var det allra finaste av alltihop hur Malin hade lagt ner så mycket tid och kärlek i det hela. Och att det hon mindes när hon gjorde den, antagligen är precis det jag minns när jag tittar i den.

Hon hade gjort en scrapbook om oss, alla oss som blev Vi för fem år sedan.







Här var bara en liten del av de blädderbara minnen hon sammanställt i en enda stor bok om så gott som alla människor som gör mitt liv så mycket finare än det annars skulle vara. Allt fick hon med. Allt som gör oss till Oss.

Så himla fint.

Jag kände att jag var tvungen att visa den för er. För den känns inte riktigt som min. Utan som vår. Vår bok, om Oss, tillsammans. Och det är nog precis därför jag tycker om den så mycket. För den är ingen vanlig bok. Den är Ni.

Så var det alltså redan slut. Min tid på förskolan alldeles bakom skogen. Och jag har ingen aning om hur det gått till. Jag började ju nyss! Det var jag tydligen inte ensam om att tycka, för en jag pratade med var övertygad om att jag varit där i två veckor, och inte fem. Det jag kommit fram till är att det är barnens förtjänst. Att när man jobbar med barn går veckorna fort, för det är kul när man har roligt, och barn skrattar ju så mycket. Det var min sista dag idag, och de gav mig ett häfte, med en massa fina teckingar som alla barnen gjort, och så fick jag en mugg också! Så gulligt! Jag kommer sakna dem. Har aldrig varit med om så många gullisar under ett och samma tak förut.

Det var särskilt en tjej som inte riktigt ville släppa taget om min hand idag. Som inte tyckte att jag skulle gå riktigt än. Som tyckte att nej nu går vi härifrån, du och jag. Jag kunde inte låta bli att säga att jag kommer sakna henne. För det kommer jag göra. Henne och hennes frågor om vad vi ska göra sen, och om vi kan göra det tillsammans. En sak den här tjejen gillade extra mycket, var att höra på spökhistorier. Hon ville höra samma varje dag. Och det var ju bra, för jag märkte hur dåligt mitt spökhistorieförråd är nuförtiden jämfört med när det var Söderskolan-tider. Jag kan nämligen bara fyra historier i nuläget, och då var två av dem inte ens en tredjedel av vad de ursprungligen var. Hon hade full koll på mitt förråd, och sa alltid "berätta den om motorstoppet på bron" och så vidare. Men mest gillade hon den om ängeln bredvid sängen som lyste, satt med knäppta händer och vände sig om och tittade i mina ögon, ni vet.

Den har vi gemensamt hon och jag, spökhistoriefascinationen. På mellanstadiet var det det bästa som fanns tyckte jag. Häromveckan när jag och Jossan var på långprommis, mindes jag ett helt fantastiskt program, med bara riktigt bra spökhistorier, "Silvertåget" bland annat. Jag vet inte om ni minns det, men det hette "Spökafton", och jag älskade det. Nu har jag upptäckt att alla avsnitt finns på youtube. Lyckan i det. LYCKAN i det.

Det här är en spökhistorieskatt mina vänner. Skatt i tell you.




Just "På Andra Sidan"-avsnittet handlar om två tjejer som byter kroppar efter att en mystisk vikarie har börjat i klassen. Mobiltelefonerna är världens största, och det slutar inte alls som man tror att det ska. Det är så bra. Inte så konstigt förresten, när det är Ulf Malmros som skrivit manus.


Att jag älskar spökhistorier har jag vetat om länge. Men att jag älskar barn minst lika mycket visste jag inte förrän för fyra och en halv vecka sedan. Nu vet jag. Och det gör mig av någon anledning lite, lite gladare än vanligt. Fint ändå.

• Lördag morgon. Tittar på Disneydags, av hälsoskäl förstår ni. Och så dricker jag juice också, av samma anledning. Juice för C-vitamin, och Disneydags för något som kallas nostalgi. Det är någon slags feberdämpande mineral tror jag, vilket passar mig utmärkt! Tydligen kan man bli sjuk av att jobba på dagis. Who knew, liksom!

• När jag sedan avslutade den dagen med att titta på Stardust, och det visade sig att Robert De Niro dansar i balettkjol och fjäderboa i den. Han var väldigt divig och söt. Jag blev allt lite kär, det måste jag säga.

• När jag på måndagen upptäcker att min feber bara varade en helg.

• När en vän berättar att vi kommer få en till liten en att ge leksaker till och skratta med när hon eller han gör en rolig min.

• När dragkedjan till min jacka gick sönder så totalt på fredagen att vi började leta efter en ny, och att den sedan helt plötsligt funkade på måndagen igen. Jag fattade inte att jag faktiskt dragit upp dragkedjan förrän efter några Nalle Puh-sekunder framför spegeln, då jag tänkte "Vänta nu, vad var det som hände? Det är nått som inte stämmer, men vad? Tänk, tänk, tänk"

• När Allan Karlsson dödar en tjuv genom att låta sin väns elefant Sonja sätta sig på honom i "Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann". Lite märkligt att bli glad av kan tycka, men tilläggas ska att brottslingen dessutom redan låg i elefantbajs när det skedde.

• När jag i vardagarna kommer på mig själv att tycka mer och mer om de på dagiset, både personalen och barnen. Och då tyckte jag ändå bra om dem redan första dagen.

• En brevväxling med en person som ska dra till Australien med en kompis, och som vill ha alla tips jag vill ge. Och jag vill ge många. Det känns som om jag är där all over again.

• När jag upptäckte den ultimata grejen att göra när man har tråkigt, nämligen FREE RICE. Man lär sig engelska och skänker ris till behövande på samma gång. Underbart!

• När jag hör hur glad farmor blir när jag ringer för att berätta hur mycket jag tycker om henne. Och ännu mer när jag märker att mamma och pappa blir lika glada när jag gör samma sak för dem. Anledningen till detta? Jag tyckte att de skulle veta det. Ifall jag dör nångång. Av en elefant som sätter sig på mig eller så, höhö.

• När en tecknad gås sa "I was so scared it gave me peoplebumps!" i "Balto". Jag dog av skratt. Goosebumps - peoplebumps. HAHAHA. Om det var den sena timmen, cappucinon, sällskapet, kanelbullen (Kanelbullens dag, helloo) eller om det faktiskt var så kul som det var då är jag inte säker på. I'm feeling the sistnämnda.

• När Demi Moore hyllar sönder Spotify på Twitter, för att skaparna är värda det. Och av samma anledning - När Katy Perry obsessar över Robyn på samma sida.

• När en soting-tjej, 2 år, på dagis, slår tärning och vinner varje gång, eftersom bara hon kan reglerna. Det gör henne så obeskrivligt lycklig ska ni veta. Och vem skulle inte bli det, om man vann varenda gång? Så hon hurrade för livet. Bara det att hon inte ropade "Hurraaaa!" Hon ropade "BAAAAJS!" och strålade som en sol. Jag ville äta upp henne, men det gick inte, för det kan man inte när man skrattar.
  

• Varje gång jag myst upp mig i soffan med tio ungar och en bunt böcker. Och andra gånger de varit allmänt gulliga, vilket är ganska ofta. De är så söta att man dör, seriously.

• När jag ser att minst två av mina vänner får framtiden ordnat för sig. För det är de värda, allihop.

• När jag satt i en bubbelpool med en vän och kände att jag nog är väldigt nöjd med min närmaste framtid. Även om den kanske inte blir precis som jag planerat de senaste månaderna. Utan kanske till och med ännu bättre, om vi har tur. Och mycket av den känslan kom från en klok sak Ulrika sa. Tack Ullis!

• "Hellenius hörna". Genialt. David in my heart.

• När P Diddy jagar Russel Brand och Jonah Hill i "Get him to the greek" och ropar "You can't outrun me! I'm black!" It's funny, 'cause it's true, hihi. Eller nått.

• När jag hittade två riktiga gamla goingar på Spotify jag nästan hade glömt fanns. Det höjde sannerligen mitt nostalgi-mineral-förråd kan jag säga. För sånt här var bra när man var liten. Ju.

• När jag insåg hur mycket musiken på förskolan passar mig. För här är det ingen radio som kör samma sak om och om igen. Nej, här kör vi med "Astrid Lindgrens favoriter", och jag liksom spritter lite av lycka varje gång en favvo-låt kommer på. Typ "Pilutta dig". Och alla runt mig tycker om det lika mycket som jag. Det är som jag och Jennie i Aussie all over again!

• När vi sjöng "Huvud, axlar, knä och tå" idag och alla barnen dog av skratt. Det var roligt.

• När jag fick lära mig att denna månad har vi fem hela helger. Och vet ni? Sånt händer bara var 823:e år. Så att vi får vara med om det, visst är det allt bra coolt ändå?

• När jag fick gå hem lite tidigare, men upptäckte att jag inte hade haft något emot att stanna kvar. Att ledighet inte är något jag eftersträvar i min dagssituation. Att det som faktiskt gjorde att jag kände "Yes, HELG" inte var något annat än att jag ska träffa mina vänner lördag kväll. Och det, det gör mig lycklig det med.

Jag tror att alla kan hitta lycka i sina veckor. Bara det att vi glömmer det alldeles för fort. Jag tänkte att jag skulle försöka att inte göra det den här veckan.