Vad är grejen med nattkrämer?
Har tänkt på en sak. Nattkräm och dagkräm är uppenbarligen två olika saker. Som ska användas under den tid namnen antyder. För annars blir det tydligen vääldigt fel, det säger iallafall experterna. Man börjar kanske odla skäggväxt som tjej eller nått liknande, jag vet inte. Då undrar jag, hur vet huden om det är natt eller dag? Eller, det kanske den vet, om man har fått in en dygnsrytm. Men hur blir det om jag har jetlag då? Då kan väl inte kroppen veta när det är natt eller dag, allra minst huden! Hur gör man om man drar till Australien? Ska jag då smörja in nattkrämen när det är natt där eller när det är natt här? För natten här är ju vad min kropp går efter, men natten där är dock min "riktiga" natt just då. Jag blir inte klok på't.
Sånt kan jag tänka på.
PS. Jag fick jobbet i Norge! Är sprickglad! IH!
Min lite annorlunda hobby
Det finns en sak jag finner så ljuvligt och intressant att jag nästan börjar undra ifall jag inte är lite sjuk i huvudet. I flera timmar kan jag sitta, som om jag sitter och pluggar inför ett stort prov i ämnet "Onödiga saker att veta om filmer", på imdb och läsa igenom movie trivias om alla filmer jag någonsin sett. Det kan ju inte vara helt normalt. Och vet ni vad? Jag tycker att det är KUL. Rent av lite KITTLANDE. Borde jag prata med någon om detta? För bevaremigväl, att jag kände ren och skär tillfredsställelse av att veta det nedan, det kan ju inte vara helt normalt.
Den här natten, för exakt 99 år sedan
Nu är det natten den 14 april. Vet ni vad det innebär?
Det var den här dagen han tecknade av henne. Men det är det som är nu - natten - som är mest intressant. Den här natten, för exakt 99 år sedan, körde Titanic in i ett isberg. Just den här tiden (21:00 amerikansk tid, de var ju nästan i USA just då) kanske de gick på en liten kvällspromenad på däck, för att bli lite trötta tills de skulle lägga sig, så att de skulle sova ordentligt. De visste inte att de inte skulle få sova något alls den natten. Två timmar senare, klockan 23:40, krockar de med isberget. Passagerarna känner en liten skakning och undrar vad sjutton det kan vara, för att sedan vandra vidare. Besättningen säger att det bara skett ett litet missöde, att de kan vara lugna. Att allt är i sin ordning.
Men i maskinrummen längst nere i båten, där visste man. Att nu är det åt helvete. För visst måste det vara så man tänker när man ser vatten forsa mot en från ett hål i skrovet?
Klockan 00:05 får de reda på sanningen. Och tror den inte. Istället för att gå i livbåtarna som besättningen säger till dem, vägrar de. De är helt övertygade om att skeppet är osänkbart. Att det sjunkande skeppet är säkrare än de flytande livbåtarna. Är det inte väldigt märkligt att tänka på nu i efterhand? Att något vi kan vara så övertygade om, kanske inte alls stämmer. Att ifall vi klänger fast vid något vi "vet" är en sanning, kan det stjälpa oss snarare än hjälpa?
Klockan 00:05 får de reda på sanningen. Och tror den inte. Istället för att gå i livbåtarna som besättningen säger till dem, vägrar de. De är helt övertygade om att skeppet är osänkbart. Att det sjunkande skeppet är säkrare än de flytande livbåtarna. Är det inte väldigt märkligt att tänka på nu i efterhand? Att något vi kan vara så övertygade om, kanske inte alls stämmer. Att ifall vi klänger fast vid något vi "vet" är en sanning, kan det stjälpa oss snarare än hjälpa?
När de vaknade för 99 år och 15 timmar sedan, tror ni att de visste vad de skulle vara med om då? Tror ni att de visste att det här skulle bli en hemsk dag? Nej, visst visste de ingenting? De trodde att det skulle bli en helt vanlig dag på havet. Lite frukost, kanske en liten promenad på däck och så skulle det bli allmänt chill, som alla andra dagar. Ett dygn senare hade majoriteten av alla på båten förlorat någon de älskar. Om vi bara kan sätta oss in i det. Att vakna en dag som börjar som vilken som helst, och avsluta dagen i aktern på en båt i panik, för du missade alla livbåtar, som åkte iväg trots att de bara var halvfulla. Nu är den enda möjliga slutstationen ett iskallt vatten i ett stort svart hav, och där vill du inte hamna. Men det gör du ju, förr eller senare.
Jag måste dock medge att utan "Titanic"-filmen hade jag nog inte vetat allt jag visste idag, för jag hade inte fått upp det intresset tror jag. Jag hade nog bara sett det som vilken olycka som helst, som Estonia eller liknande. Jag hade inte riktigt fattat. Det hade inte känts tillräckligt nära för att jag skulle förstå. Jag skulle vilja påstå att jag gör det nu. Förstår.
Nu tänker iallafall jag hålla en tyst minut för de 1500 personer som miste sitt liv den här kvällen. Samt de andra som miste dem. Och under tiden ska jag titta på fina GIFS från filmen.
Läget just nu
Borstade just tänderna med pappas tandkräm och det underligaste hände. Precis som man ser i filmer, en person går på stan och chillar, oftast nydumpad, och helt plötsligt ser han något som både han och vi känner igen eftersom det visats i något (oftast romantiskt) sammanhang tidigare i filmen. Då, plötsligt, liksom SLUNGAS ett minne emot honom, och där står han som ett rådjur i bilstrålkastarljus och fattar inte vad som hände. Så bryter han ihop, för han vill ju bara bli ÄLSKAD FÖRIHELVETE.
Just det hände just mig! Eller inte den där dö-delen. Slungande delen! På något vis slungades jag tillbaka till Darling Harbour i Sydney, det är kväll och i vattnet som skvalpar i brisen ser man alla ljus från nattklubbarna som ligger runt hela hamnen och allt är bara så fint, men luktar lite udda kan man inte komma ifrån att det gör.
Och jag inser att pappas tandkräm luktar Australiensk hamn. Samt smakar som australienskt vatten.
Det upptäckte jag just. Och jag såg nästan precis ut som Jack Sparrow här in the process.
PS. På lördag har jag arbetsintervju i Norge. Om jag är nervös?
Heheee, nejrå inte alls!
PS2. Det där sista var ljug.
