Andra dagen i Oslo, och jag saknar er mer än någonsin
Det finns så mycket jag skulle kunna säga och skriva. Men jag vet inte riktigt hur. Om några timmar är det första dagen på jobbet. Åh vad jag vill att det ska vara bra! För jag vill att det ska kännas värt det. I nuläget finns en del tvivel, jag tänker väldigt mycket. Sängen jag sover i är ovandelen på en våningssäng, där nederdelen är en dubbelsäng, och överdelen är det smalaste jag sett. Den är precis lika bred som min arm är lång. Ingen vill sova där. För det finns ingen planka, så man kan ramla ner. Jag har satt dit en golvmoppsstång provisoriskt.
Vill hitta en Jennie och en Ulrika här i Norge. Jag tror att det var tack vare dem Australien blev så bra. För att det fanns några att dela skratt och glädje med. Att prata med, att glädjas åt, att gråta hos, att trösta. Att bry sig med. Att känna med. Eller en Erik och en Anna, de gjorde de första dagarna hur bra som helst. Eller en Isabelle, som gjorde flygresan och första dagen bra. Jag märker nu hur viktigt det är med människorna som är runt en. Jag bara vet hur annorlunda det hade varit om jag åkt hit med någon jag känner.
Som det är nu känns Oslo mest bara väldigt stort och jag väldigt liten. Alla där hemma, ni skulle bara veta hur mycket ni fattas mig just nu. Det känns i hela hela mig.
Mest av allt vill jag bara prata med någon. Så himla mycket.
