Vissa människor har uppenbarligen svårt att skilja på "ditt" och "mitt"
Vet inte vad jag ska säga. Är ganska arg. För igår när jag och pappa kom hem, upptäckte vi att min cykel inte längre stod där den skulle (läs: på vår tomt). Det resulterade i att vi åkte runt i hela Flen i hopp om att hitta den. Det gjorde vi inte. Och det gör mig ledsen. Min cykel ser precis ut som den på bilden, och var så bra så bra. Eller, den är. Den är fortfarande bra. Men när jag hade den hos mig kändes den bättre. Allt kändes bättre.
Det bästa vore om den som stal den ställde tillbaka den där den ska vara. Så att jag inte börjar tvivla på människorasen ännu mer än jag redan gör. Iallafall, om ni ser en cykel som ser ut som den på bilden, skulle jag vara jätteglad om ni delade med er av det ni vet. För den cykeln betyder mycket för mig. Något vissa uppenbarligen inte verkar förstå. Och nu får ni ursäkta, men jag måste avreagera mig.
Vilka satans jävla idioter! Fy fan säger jag bara. Fy fan. Jag vill slå på någon, så arg är jag. Jag känner mig som Carrie i "Sex and the city- the movie" när hon slår på Mr Big med sin bröllopsbukett. Jag vill också slå på någon med en bukett. Eller med någonting hårdare, det funkar det med.
Hur man inte tackar sina gäster
Han demonstrerar för Filip och Fredrik, som båda häpnar av hans skicklighet. Så ska lillkillen göra ett försök, där och då, att slå hans redan befintliga världsrekord. Det görs två försök, men båda gångerna går det två sekunder för mycket.
Filips avskedsfras till den lille pojken ger mig obehagskänslor. Det är så oproffessionellt. Det är som om Filip faktiskt var övertygad om att killen skulle slå sitt världsrekord, som om han inte ens tänkt tanken att det fanns en möjlighet att pojken inte skulle göra det.
Det han säger är "Thanks anyway".
Han berömmer honom inte, han tackar honom inte för att han kom. Han säger bara "Thanks anyway", som om killen lika gärna hade kunnat låta bli att komma till showen, eftersom han inte slog sitt sjuka världsrekordsresultat. Han skulle lika gärna kunna ha sagt "You sucked, but thanks anyway". Och så kan man ju inte säga som värd, eller "host" som man säger i USA.
Jag kunde inte låta bli att fnysa där i tv-soffan. "Thanks anyway". Pfft. "Ge killen lite slack, din klant!" ville jag skrika.
Att känna sig lurad
Det är första april idag. Det är säkert många som känner sig lurade, eftersom det ju är dagen D vad gäller hittepå. Själv har jag inte blivit lurad, och det beror inte på att jag är så smart att ingen kan lura mig. Nej, det har helt enkelt inte varit någon som försökt. Men ändå känner jag mig lurad.
Jag gillar det inte. Jag känner mig lurad. Inte "april, april, din dumma sill, jag kan lura dig vart jag vill"-lurad, utan mer "era satans falska kräk, ni har lurat mig hela tiden"-lurad.
Hade jag varit Alex Schulman hade jag här uttryckt en vrede som var tio gånger så stor som den egentligen är. Jag hade skanderat: DÖD ÅT BORDTILLVERKAREN! SÅ FORT JAG FÅR REDA PÅ VEM SOM KOMMIT PÅ DENNA IDIOTI, SKA JAG DRA DIG I SMUTSEN DIN SATANS (Han gillar att använda det ordet) INKOMPETENTA JÄVEL. I WILL MAKE YOUR LIFE A LIVING HELL.
Så hade jag sagt. Om jag var Alex Schulman.
Ord jag inte vill läsa
Jag älskar att läsa, särskilt när det är skrivet av personer som faktiskt har talang. Ni har ju redan hört lite om min faiblesse för riktigt bra skrivna meningar. Nu har jag sådan tur att de av mina finingar till vänner som bloggar är duktiga på att skriva (do ta åt er Lini, Märdie och Sandy) , och eftersom det mest är deras bloggar jag läser slipper jag alltså sitta och bli så där irriterad som jag kan bli när jag upptäcker ord som aldrig borde ha blivit skrivna.
För ett tag sedan skrev Alex Schulman, som enligt mig är Sveriges bästa bloggare, om hur fel han tycker att det blir när författare använder sig av ordet "tja" i dialogerna i sina böcker. Inte "tja" som i "tjena", utan mer som i det engelska ordet "well". "Tja, det skulle ju kunna vara vad som helst". Ett sånt "tja". Det framkommer som så att han tycker att det är ett okej ord att använda så länge man inte gör det i dialog. För det finns ju faktiskt ingen människa i världen som faktiskt använder sig av det ordet när de talar. Det är liksom inget ord som tillhör talspråket. Och han har ju en poäng, den där Alex.
Själv har jag några ord som jag helst inte skulle vilja se skrivna. Som jag ogillar lika mycket som särskrivningar. Ord som är talspråk, och som jag helst vill ska stanna där, om ens det.
Dessa ord är som följer:
Vart - Jag hatar, hatar, hatar det ordet. Jag vet inte vad det är med mig, men jag fylls alltid med ett kryddmått äckel när jag läser eller hör det ordet. "Vart ligger det?", "Vart ska vi?", sådant säger folk. Nu vet inte jag vad som är korrekt svenska, men jag vill att man i så fall kan säga "Var ligger det?" och "Var ska vi?". Varför det där fula t:et?
Man - Inte ordet generellt nu, utan när det används såhär: "Man tycker att de borde göra någonting åt det där" eller "Sedan så gick man ner till mormor och morfar och åt lite bullar". Varför säger och skriver de inte "jag" istället? Jag får alltid en känsla av att personerna som uttryckt sig så inte vågar stå för sina åsikter eller vad de gjort. Som om de inte vill att man ska förstå att det är de själva de talar om. Jag gillar det inte.
Mwihihi - Vad är det för jävla ord? Kvalificeras det ens som talspråk? "Haha" funkar, för så låter det ju när man skrattar. Och när man fnittrar låter det som "hihi". Men "mwihihi", det låter ju som om personen i fråga först velat skratta sådär onskefullt och härligt som elakingarna på film gör, och sedan på något oerhört schizofrent sätt valt att fnittra istället. Istället för det råa och härliga "Moahaha" blev det "Mwihihi". Förövrigt är det väl inget ord man använder i dagliga livet. Skratt och fnitter är ju reflexer. Men "mwihihi" kan jag inte tänka mig skulle användas av annat än förställda människor. "Mwihihi". Får en att tänka lite på galningar, som finns på psykhem, eller hur? Som sitter i fosterställning med armarna om knäna och gungar fram och tillbaka medan de med besatta ögon utstöter ett "mwihihi" som aldrig slutar. Och de andra patienterna kollar på personen och tänker att "Stackars människa. Hon får nog stanna här längre än alla oss andra tillsammans". Ja, det ordet används nog bara av schizofrena och förställda människor. Så måste det vara.
Yikes - Yikes? Vad är det meningen att man ska förmedla med det ordet? Är det ett ord man ska använda för att uttrycka hur konstigt man tycker att någonting är? Eller kanske istället för ordet "Jävlar!" när man vill ge respons på någonting man tyckte var extremt? Jag förstår i alla fall inte riktigt varför någon skulle vilja använda det. I en bokdialog kan det vara okej, men aldrig aldrig annars. Det ger mig dåliga vibbar. Fult ord.
Yay - Får mig alltid att tänka att personen som använder det är sarkastisk. Som när ordet "Jippi" används utan entusiasm. Det ger mig obehag, ordet "yay". Och det är inte för att det sägs sarkastiskt, för sarkasm har jag ingenting emot. Inte heller att någon säger "Jippi" med sarkasm får mig illa till mods. Det är uttrycket i sig. Det känns falskt. Som ett ord som bara används när man vill låtsas vara gladare än man är. Och det får mig lite nere, för det känns som att personen som använder det inte är glad på riktigt. Och det vill jag att han eller hon ska vara. Det är liksom härligare att vara lycklig, än att låtsas vara det.
Nu var man klar. Yikes, det blev rätt långt. Ska leta reda på min katt, yay! Vet inte vart han är någonstans, mwihihi.
Jag fick just reda på en grej
Ni kan nog ana vem det inbegriper. Jag spyr nog snart.
Angående översättare som borde byta bransch
Detta fanns att läsa under förtexterna till filmen:
What all the schoolchildren learn,
Those to whom evil is done
Do evil in return.
- W. H. Auden
När jag läste det här tänkte jag att "Åh, vad bra sagt." För det är det ju verkligen. Så bra, så sant. Min lycka över den fint formulerade meningen varade inte så länge jag hade hoppats. För det här var översättningen:
Vad alla skolbarn får lära
Var ond mot de onda
- W. H. Auden -
Jag trodde inte mina ögon när jag satt där i soffan. Om jag varit en afroamerikansk kvinna (som de där på typ Ricky Lake ni vet) hade jag sagt "Oh no you didn't!" med bestämd röst, medan jag fört pekfingret i en S-rörelse mot tv:n och rört huvudet från höger till vänster i ryckande rörelser. Hade tv:n sedan försökt be om förlåtelse hade jag fyrat av ett rungande "Talk to the hand!" och i ren protest tittat åt ett helt annat håll efter att ha knyckt på huvudet sådär som de gör när de vill visa att den andre personen är helt dum i huvudet. Jag spolade tillbaka i förhoppningen om att jag hade sett fel. Men det hade jag inte. Och aldrig har jag väl sett någon misshandla ett citat så. Under en så liten väg som från engelska till svenska hade det massakrerats till oigenkännlighet. Ett otroligt klokt och välformulerat citat förvandlades till motsatsen. Jag bara hoppas hoppas hoppas att de som ser filmen endast läser citatet på engelska. Och att översättaren får sparken. Att översättaren får sparken så inåt helvete.
Konsten att irritera
Det finns en kille (eller man eller gubbe, vad vet jag) på msn som skriver varje gång jag loggar in. Och varje gång har jag försökt förklara att jag inte förstår. Varje gång är det samma sak - han fortsätter att skriva, på det sättet jag inte förstår. Antagligen för att han inte förstår att jag inte förstår. Ni kan se ovan hur jag till slut reagerade.
Något jag undrar väldigt mycket över är vad han egentligen anser att vi får för utbyte, vad det faktiskt är som får honom att skriva till mig varje gång vi är inne samtidigt, eftersom det inte verkar som om någon av oss förstår vad den andre skriver.
Och trots att han försöker, så hjälper det inte med blomman. Jag kan inte sluta undra, vad vill människan?
Kanske är det här anledningen till varför jag använder msn så sällan?
Helgens största fråga: Är det meningen att man ska förstå Hiltons slogan?
Pluspoäng till Svenska Lantchips!
Anledningen till denna angryness är att man inte får återvinna dem, och elda upp dem får man inte heller, för om man eldar dem frigörs en massa giftiga kemikalier och skit. Det enda man kan göra är alltså att slänga dem i hushållssoporna. Och var hamnar de då? Jo, på de stora sophögarna på soptippen. Vad gör man med det sedan då? För det kan ju inte bara ligga där. Vad gör man vanligtvis med det som hamnar där? Jo, man bränner det!
Hörde ni? Man bränner det! Tror ni inte att man bränner de här aluminiumfoliesakerna också? Det som ju faktiskt är miljöfarligt att elda upp? Eller ligger de bara där på en hög som bara växer och växer? Känns mindre troligt. Jag tänker på Svenska Lantchips. Deras påsar är minsann inte gjorda av material som inte är återvinningsbart! Nej, de använder kraftpapper, som man kan återvinna genom att slänga i papperscontainern. Varför har inte alla chipstillverkare anammat detta?
I say bort med silvermaterialförpackningarna! Jag säger som Ace Ventura så fint uttryckt det; "Hey ho, silver! Awaaay!"
Vad händer sedan?
Ibland händer det att jag kollar på "Extreme Home Makeover", fast då helst i slutet, när familjen kommer hem och blir så glada så glada. Och jag blir lika glad jag. Jag älskar program där man gör världen till en bättre och/eller vackrare plats. Men ändå. Ändå kan jag inte låta bli att tänka på hur det blir för den där killen som fick ett rum helt uppbyggt som ett berg. Eller den lilla killen som fick ett rum inspirerat av sin älsklingsbok "The very hungry caterpillar". Vad händer när de växt upp? Då de inte vill att deras rum ska se ut som ett berg, då de inte vill sova i en säng som ser ut som en larv. Hur gör de då?
Vad jag förstår är familjerna som får vara med i programmet inte direkt rika, så jag undrar om de låter barnens rum vara som de är, så länge barnen bor hemma. För inte har de väl råd att renovera om ett helt rum? Nej, jag tror att det snarare är så att föräldrarna säger "Gillar du inte ditt rum längre? Är du inte tacksam för det fina vi fått? Du vill ha det mer vuxet säger du. Och det tycker du att vi ska ordna. Vad händer sedan då? Nästa gång du inte trivs, för att det är 'för barnsligt'? Ska vi göra om det igen då tycker du? Ska vi det, va?"
Men så kan jag ju ha fel också. Hoppas det.
What's up med Mona Lisa?
För precis två dagar och två veckor sedan var jag i Louvren, Paris. Så fort vi kom dit så bestämde vi oss för att sikta in oss på Mona Lisa. Det visade sig att det inte vara särskilt svårt att hitta dit, eftersom det överallt fanns vägbeskrivningar till just Mona Lisa, och only Mona Lisa. Det tog dock ett tag att komma dit, men när vi väl gjort det så var det ganska uppenbart var tavlan hängde. Det var nämligen en klunga människor om sisådär 40-50 pers som stod i en liten inhängnad precis framför en liten tavla. En tavla som dessutom var inglasad. Här ska tilläggas, att det ingen annan stans där vi gick fanns någon tavla som var inglasad, inte heller någon som hade en fjärdedel så mycket människor runt sig, och inte heller något som skulle kunna kallas för inhängnad.
Jag hade hört att Mona Lisa följer en med blicken var man än går, och det ville jag undersöka när jag nu ändå var där. Jag hade tänkt springa från ena sidan av rummet till det andra, medan jag kollade henne i ögonen. Det gick väl inte så jättebra, för springa kunde jag inte, i den där knökade folksamlingen, som hade bestämt sig för att de skulle ta MINST femtio kort var på målningen. Vidare var det heller inte särskilt lätt att se tavlan från alla olika ställen i rummet, eftersom det var ett fyrtiotal kameror i luften.
I söndags läste jag i en söndagsbilaga (minns inte vilken) att Mona Lisa är den värdefullaste tavlan i världen. Om den nu skulle säljas. Den är nämligen värd 4,1 miljarder. Och jag undrar - är vi människor sjuka i huvudet? Varför, varför, varför, är det här den dyraste tavlan i världen? Jag förstår bara inte. Direkt när vi sett tavlan tänkte jag "What's all the fuzz about egentligen?"
Den hade glas och allt kring sig, och man fick inte gå hur nära som helst. Men jag tänker att, om nu någon skulle vara dum nog att sno den. Hur fan hade han tänkt att han skulle få pengar för den? Skulle personen han erbjöd tavlan säga "Nämen, vilken annorlunda tavla! Jag har aldrig sett något liknande! Vem har målat den? Har den något namn?" Föga troligt va? Alla känner till tavlan, och vet väl var den egentligen ska hänga. Att stjäla Mona Lisa, skulle inte det vara bland det dummaste man kan göra? Det skulle på direkten stå i tidningen, vilket gör tavlan en aning svårsåld. "Men, är inte det där tavlan någon snott från Louvren?" skulle den person säga, som tjuven försökte sälja tavlan till. Och om det nu, mot alla odds skulle finnas en person som köper tavlan, så får den vara väldigt noga med att inte ta hem besök, så att ingen misstänker något.
Kanske skulle tjuven säga att "Men köp den ändå, du kan ju alltid säga att det är en kopia!" Jaha, men ligger inte charmen hos äkta tavlor i att kunna säga att den faktiskt är äkta? Konstsamlare vill väl ändå ha äkta konstverk, och inte kopior? Och varför skulle någon människa betala miljarders med kronor för att köpa en tavla man sedan inte kan skryta med? Eller misstar jag mig om jag tror att konstsamlare tänker så?
Jag vet inte vad det är som får mig så "fired up" med den här tavlan. Men jag vill bara få er att förstå. Få er att förstå hur otroligt överskattad tavlan är. Kanske det mest överskattade som finns. Eller har ni några invändningar på det? Finns det något som är mer överskattat än den här tavlan av Leonardo Da Vinci?
Hollywoodfruarnas intro kan leda till självmord
Tankarna yr i huvudet som löven under en blåsig höstdag, de vägrar lägga sig - tankarna, löven. De fortsätter yra. Ögonen vill inte längre hålla sig öppna för att kolla på detta obegripliga intro, som om ögonen känner sig förmer än programmet. Men kvinnorna kämpar vidare, detta ska de klara. De fortsätter att proppa i sig koffeintabletterna, för att kämpa emot sig själva - nu kan inte introt vara mycket längre, nu borde programmet börja snart!
Men det bara fortsätter, och fler och fler märkesaffärers entréer zoomas in, fler och fler kvinnor och män presenteras. Männen är alltid allvarliga, kvinnorna alltid våpiga. Champagneflaskor smeks, juvelhalsband hängs runt anonyma halsar, och de som tittar blir mer och mer självmordsbenägna. Nu klarar de snart inte mer, de springer ut i boden för att hämta en hammare, ifall introt fortfarande är igång när de kommer tillbaka.
Till deras förskräckelse är introt fortfarande igång - det verkar som om detta är ett enda långt förklätt intro, som låtsas vara ett program fast det egentligen bara är en enda lång presentation av dyra märken, sura män och kvinnor som låtsas borsta håret fast de egentligen bara duttar lite med borsten över håret. Hammaren är nu i deras händer, och kvinnorna funderar på att använda den i huvudet så att de tuppar av tillräckligt länge för att introt ska vara över när de vaknar upp. Om de vaknar upp. De är villiga att ta risken, för de är hellre medvetslösa än tittar på detta obegripligt dåliga skräp. Det gör inget om de dör på kuppen, bara de slipper.
På grund av den alltför stora mängden koffeintabletterna har de nu inget förnuft kvar i sin kropp, och istället för att leta efter fjärrkontrollen använder de hammaren. De bryr sig inte om att de kan dö på kuppen, 'cause that's a risk they're willing to take.
Christer Björkmans skrev
Perez Hilton
Så här ser Perez Hilton själv ut, för er som undrar vem jag skrev om i ett tidigare inlägg. Det här är mannen som tycker att Eva Longoria är tjock. Och nu förstår jag vad det handlar om. Han är så bortskämd med att se sitt fagra jag i spegeln varje dag att han numera inte klarar av annat än perfektion. Synd för honom att alla inte kan vara lika snygga som han. Ni ser ju bara det vackra lila håret och den alldeles lagom sittande tröjan på hans vältränade överkropp. Och solbrillorna sedan. Oh my. GE MIG.
"Not Pregnant - Just Fat"
Men så finns det tillfällen jag förstår varför vissa tjejer tänker så här. Det är självklart media som bidrar när de skriver att "Kolla in magen, hon måste vara gravid!" när en skådespelerska gått upp några kilo. Och fått en kropp som många tjejer (utan personliga tränare) har. Och även om det bara är vad pressen skrivit, så kan det ju sätta griller i huvudet på vem som helst. Då kan det till och med gå så långt att man får panikångest av att man tagit en tugga av ett Bravo-kex.
Så kollade jag in lite hos Perez Hilton. Hemsk människa enligt mig, som absolut inte ska ha något att säga till om vad gäller utseende enligt mig. Om ni förstår vad jag menar. Men läs vad han skrivit om Eva Longoria med rubriken "Not Pregnant, Just Fat - For Real!", så förstår man varför världen är som den är. Tycker ni att Eva ser särskilt tjock ut på bilden? Och kolla särskilt på den sista meningen. Jag mår illa när jag läser sånt.
H&M:s hårnålar
Kolla bara på bilden nedan. Den ensamma hårnålen har bara använts en gång i sisådär 10 minuter. Jävla skithårnål.
Dagens bakläxa går till Aftonbladets Olivia Svenson
Dagens bakläxa från henne gick till Marie Picasso. Varför? Här är motiveringen: "Jag har aldrig förstått det här med att tatuera in sitt eget namn på kroppen. Om man inte är senil vill säga. Såg att Marie Picasso har varit i Thailand och gaddat sig. På ena armen står det "I believe". På andra "Picasso". Och då heter hon inte ens Picasso på riktigt - utan Pettersson. Pablo vänder sig i graven."
Nu är jag inget fan av Marie Picasso på det sättet. Men jag vet att hon hade en hund vid namn Picasso när hon var i tonåren, som hon ansåg var hennes bästa vän. Sitt efternamn bytte hon sedan för att hedra sin hund när han gick bort. Det är hundens namn hon tatuerat in på sin ena arm, inte sitt eget, varför vet inte Olivia det? Och så dissar hon Marie Picasso för något hon inte gjort? Och vaddå "Pablo vänder sig i graven"? Skulle han bli arg av det där? Herregud.
Nej, dagens bakläxa ska gå till Olivia Svenson. Fy fan säger jag bara. Jag blir så förbannad när människor är orättvisa. Skämmes tamejfan.
En fallen stjärna
Jag googlade hans namn Jason James Richter och fick veta att hans sista film gjordes för 10 år sedan. En film som inte gick särskilt bra. Först blev jag förvånad över hur abrupt hans karriär slutade, men sedan kom jag på hur det var. Han är en av de många barnskådespelare som nu kan se sig själva som fallna stjärnor. Som Macaulay Culkin. Sånt gör mig lite ledsen i hjärtat.
