Idag gick "Emil i Lönneberga" på tv, vilket gjorde mig mucho lycklig. Få saker kan göra mig så glad som när det kommer filmer på tv som man kan utantill för att man kollade på dem om och om igen som liten. Det var "Emil och Griseknoen" ni vet, när de åker till den där auktionen och Emil köper Halta Lotta och en massa sockerdricka. När en viss scen visades fick jag en helt otrolig flashback. 

I den fullkomligt rusar jag ut ur vardagsrummet, ställer mig med pannan mot väggen, håller för öronen, står så en stund, för att sedan ropa till pappa: "Är det sluuuut?". Fyra år tror jag att jag är. Så gjorde jag VARJE GÅNG Emils pappas raseri broke loose. Jag visste precis när det skulle komma, jag visste precis när jag skulle springa för att slippa se honom arg. Tydligen gjorde han mig något så otroligt rädd, denna fantastiska Allan Edwall-karaktär. Idag, när jag såg Anton Svensson ropa "Förgrömmade onge!" (och låta som en man utan tunga) lyfta Emil i håret , det var då it all came back to me. Gud vad jag tyckte att han var läskig! Tengil eller Katla i Bröderna Lejonhjärta var okej. Men Allan Edwall i blond mustach och ilsket ansikte gjorde mig fullständigt livrädd. Har försökt inse logiken i det här, men känner att jag inte riktigt lyckas.

Det dröjde många många år innan jag vågade se hur det egentligen såg ut när han fastnade i råttfällan. Det var det allra, allra läskigaste scenen tyckte jag. Och när jag väl såg det, då höll jag i en kudde, redo att täcka för ögonen, och hade den där känslan i magen som man ofta har när man åker uppför en backe i en bergochdalbana precis innan det där branta. Hur gammal jag var minns jag inte. Men jag minns precis hur det kändes, den där känslan i magen.

Här har vi den, den, enligt 4-åriga Angelica, absolut läskigaste scenen in history:

Okej, jag ska erkänna något för er. Ibland, när jag har tråkigt, brukar jag leka detektiv. Det jag gör är att facebooka gamla svenska barnskådisar. Det går att hitta förvånansvärt många, förutsatt att de inte har så vanliga namn alltså. Nils Karlsson Pyssling, hans kompis Bertil, Tzatsiki, ett flertal från Eva & Adam, Håkan Bråkan Andersson/Max Svensson, Kerstin i Bullerbyn, Lillan i Mysteriet på Greveholm, samtliga barn från Kalle Blomkvist, Berts kompis Åke, Madicken, Dynamit-Harry från Lilla Jönssonligan och massa andra finns alla att hitta på Facebook.

Jag blir så himla glad när jag känner igen dem. Alltså, jag känner riktig lycka. Det är som att se en bild på en gammal barndomskompis som man inte träffat på jättelänge. En sån där barndomskompis som man alltid hade kul och skrattade med. Och man tänker att "Ååh vad bra hon ser ut, hon har ju inte förändrats ett dugg!" Och med undantag för Berts Åke (har du sett det Lini?), Nils Karlsson Pyssling och Madicken så ser absolut alla precis likadana ut. Vilket kanske inte borde göra mig så glatt överraskad som det nu gör, eftersom folk ju brukar.. ja, vara sig lika. Men jag blir glad som aldrig förr, kikar förtjust runt på deras profil, tar en liten titt i deras vännerlista (ifall de möjligtvis har någon av de gamla kollegorna där, för vad kul det skulle vara om de fortfarande är vänner!) och känner mig som om jag är en privatdetektiv som just hittat ett barn som varit saknat i 8 år. Men mest av allt känner jag nostalgi. Ren och skär nostalgi.

Iallafall. Idag när jag kikade runt lite på Finest, snubblade jag över den här bilden:  



Herreguwdarsch vad han var bra. Och herreguwdarsch vad han är lik sig. Som med alla andra barnskådisar kändes det ju som om han aldrig borde kunna bli vuxen, lite som en verklighetens Peter Pan, och det är väl det som gör det så fascinerande att se att han och de andra faktiskt blev det trots allt. På ett mycket bra sätt. Undrar om han är lika cool nu som han var då? Jag får en känsla av det. Minns ni vem det är? 

Ledtråd: "Det svänger ju, Kung Louis!"

Största delen av nittiotalet var jag inte särskilt medveten om McDonalds i sig, att man kunde äta snabbmat där och så. Det var nämligen Clocks som gällde, när vi någon gång var utanför Flen. McDonalds var fortfarande något exotiskt och spännande, som jag på sin höjd kunde äta på en gång om året. 

Men ändå. Ändå kunde jag reklamjingeln så pass att jag sjöng med i låten i sömnen. Mamma har berättat om en gång när jag somnat i soffan hos henne, när jag var ungefär fyra, fem år. Så, när mamma ska bära in mig till "sängis", som vi sa, börjar jag sjunga och nynna i sömnen. Jag sjunger med och rör kroppen i takt med reklamen som går på tv:n i bakgrunden, och höjer rösten när det kommer till partiet "Livet har sina goda stunder". Sedan tystnar jag, och sover vidare som om inget hade hänt. Men det var ändå som om jag omedvetet förmedlade att just det där tillfället var ett riktigt fint exempel på livets goda stunder. Och kanske var det det. På den tiden var nästan allt det. Då fanns det riktigt många goda stunder, på den tiden man kunde somna i soffan, och vakna upp i sängen. På den tiden hela dagarna gick åt till att vara med dem man tycker om, och göra vad man vill.

När jag nu ser reklamen igen, så tänker jag, att gud vad härligt det var då. Det som är så slående är att låten, melodin och texten (ja, särskilt texten) beskriver exakt varför det var en så fin tid. För om vi bortser från McDonalds-biten, så var ju livet precis exakt så.

När jag var liten hade jag en absolut favorit bland mina videofilmer. Den är nog den filmen som jag sett flest gånger, ja efter "Titanic" såklart. För visst var det väl så när man var liten, att när man sett en film som man verkligen gillade, så tyckte man att det mest logiska var att se den en gång till. På en gång. Så spolade man tillbaka den, och började om. Om "man" inte gjorde det, så i alla fall jag. Och då i synnerhet med "Djungel-George". Åh, vad jag älskade den filmen. Och gör såklart fortfarande, sentimental som jag är. Och Brendan Fraser, honom tyckte jag nästan lika mycket om som filmen. Det har ändrats efter att ha sett filmen idag. Nu gillar jag honom mer. Vilken drömkille, den där George!

Minns ni på lågstadiet? Om någon var dum, eller lite retsam så sa man "Muckar du med mig, så muckar jag tillbaka" på italiensk dialekt. I alla fall på vår skola. Det slog aldrig fel. Det var bra mycket roligare och effektivare än "Ameh durå!" eller "Den som sa det han var det!" (som i och för sig måste ses som en god tvåa).

Men jag undrar lite över en sak. Vad är ursprunget? Uttrycket och dialekten tillsammans liksom. Var kommer det ifrån? Från en film? Ett tv-program? Varför började så många barn använda sig av det? Inte för att jag har något emot det. Tvärtom. Men det vore ändå kul att veta vem alla gick och citerade där på Söderskolan.

Jarå, det har varit en trevlig kväll, det har det. Och den avslutades hos Sandy och Barret med några avsnitt "Sunes jul". Precis som det bör om man vill sluta på topp! En favoritdel ur kalendern som vi hann se;

Det här var på den tiden telefonkiosker inte var utrotningshotade, på den tiden en hel nation gjorde allt de kunde för att vilseleda olika kändisar för att underlätta för sitt favoritrymmarpar. De lät dem sova över hos dem, de ringde in falska tips och de ljög rätt upp i ansiktet på de som försökte få fast de där härliga människorna som spenderade sina fredagskvällar i landets telefonkiosker för att kunna prata med Martin Timell. Mitt favoritpar? Hjalle och Heavy. Såklart. 
 

Vi lekte till och med "På rymmen" på rasterna. Vilket ju var, ja naivt är nog rätta ordet, eftersom vi inte hade några kameror som kunde visa att spårhunden fått rymmarparet på film. Nej, i vår version handlade det istället om att, om man var spårhund, kika igenom trasiga hopprephandtag, som om det var en kikare, och sedan, precis innan rasten var slut, säga ifall han eller hon lyckats få syn på rymmarparet. Visst är det väl lite gulligt att vi var så säkra på att den som var spårhund skulle vara ärlig, och säga att han/hon inte sett rymmarparet om så var fallet? Fast jag minns inte, vi kan ju ha haft särskilda regler angående det där, som underlättade det hela. Som att spårhunden var tvungen att säga exakt var han eller hon sett rymmarna. Eller något liknande. Hur som helst höll leken länge länge, för oj så kul vi hade!

Nostalgi i sin renaste form.