Var nära att skriva en statusuppdatering på FB, men kom på mig själv med att inte vilja plåga folk som inte bryr sig ett dugg om vad jag har hållt på med den sista veckan i LA (I don't blame you!). Så det fick bli här istället! Hihi. 

 

USA har verkligen levererat. På alla sätt och vis. Det blir för tråkigt om jag rabblar upp allt vi gjort i hela USA, men huvudsakerna innan LA var väl Alcatraz i San Francisco, den nakna killen på Bourbon street i New Orleans, Harry Potter-world i Orlando, delfinerna i Miami, och underbara Greenwich village i New York (det var precis som att vara i Sex and the city-serien!!). I New York sov vi nog minst, vi var på stan 18 timmar av dygnets 24, eftersom vi hade så få dagar där, och lyckligtvis klarade vi oss ifrån Sandy! (inte min bästing-Sandy, utan storm-bitchen). 

 

Det sämsta var nog när vi nästan kidnappades i Orlando och när jag senare blev bestulen på 3500 spänn (som jag ännu inte vet om jag får tillbaka). När sånt händer är det tur att man har världens snällaste och gulligaste pappa!

 

Men i LA kan vi nog ha hunnit mest; 

• Vi varit über-turister på Walk Of Fame
• Sett Förhäxad-huset (Josse i extas!)
• Hoppat från livräddar-utkikstorn på Venice Beach, där jag var dum nog att ha strumpbyxor, så kunde inte ens doppa fötterna i havet!
• Ätit världens godaste sushi på Sunset Boulevard
• Fikat med fina Maria Montazami
• Fått reda på att Vin Diesel (och typ majoriteten av hela Hollywood) är gay, Salma Hayek är en kokainbrutta och inside-saker om folk i Hollywood från en i entertainment-businessen (började gilla Brad Pitt ännu mer efter det!)
• Blivit bortskrämda från Leonardo DiCaprios hus
• Varit på amerikansk tv från när vi var vid röda mattan till American Music Awards
• Varit på Jay Leno och skrattat åt Jennifer Lawrences roliga humor (om jag var kille eller gay skulle jag lätt gifta mig med henne!)
• Sett senaste Twilight (fy fasen så bra den var, bästa i serien enligt mig! Vilken twist i slutet, och så himla fint filmad! Och jag som inte ens gillar Kristen Stewart tyckte hon var både bra och snygg i denna!)
• Cruisat runt i Warner Bro's Studios där de spelade in Big Bang Theory och Hangover 3 (!!) samtidigt och fangirlat vid Central Perk, samt gått runt i The Mentalist-kontoret
• Blivit raggad på av en 70-årig uteliggare på le buss ("I have decided to get one new friend every year. If you are really nice maybe you get to help me with that ;)")
• Fått en ölburk kastad efter mig varpå tanten som kastar den skriker "WRÖÖÖÖH"
• Fått frågan om jag och Josse är systrar för hundrade gången
• Insett hur stor del av populationen i USA som är weirdos
• Fått frågan varför jag inte är blond fastän jag är från Sverige för tusende gången

 

Nu är vi i Lima, vi hade tänkt sova på flygplatsen som vi gjorde i New York (rekommenderas INTE), men ångrade oss, så fick dela taxi med ett gulligt amerikanskt par till deras hostel i säkraste delen av Lima. Vi har haft väldig tur på många ställen, och mamma skulle helt klart kalla många av de som hjälpt oss för skyddsänglar. Under vår resa har det varit så otroligt många som sagt tack ungefär hundra gånger för att DE fått hjälpa OSS! Otroligt! Världen är fin, och man märker det väldigt mycket när man reser. (Yes, flum-AnnG behövde komma ut och få lite luft!)

Nu ska vi boka en 21-timmars bussresa från Lima till Cuzco, hehe. Tydligen är Cuzco så högt upp att man måste tugga kokainblad för att inte bli höjdsjuk. Återkommer senare om detta stämmer. 

 

Ju mer jag pratar med er fina hemma, desto mer saknar jag er. Ni är bäst och jag är så glad att jag har er! Nu är det bara en månad tills jag får krama sönder er och tro inte att jag inte kommer ta vara på det tillfället! 

 

 

(Förlåt om jag skrämmer er med den stora bilden på mig, vet inte hur man gör den mindre!) Glöm inte hur bäst ni är. Pusshej!

Jag vet inte om nån läser här längre eller inte men jag bara måste skriva av mig lite. Vet inte om nån som inte känner mig läser, men är iallafall ute på en jorden runt-resa just nu, och häromdagen hade vi enmånadsjubileum. Det har än så länge gått bättre än förväntat om man bortser från att jag blev sjuk här i Kambodja. Vädret är fint och alla ställen har sett har varit urfina, men allt går så fort så man hinner knappt med. Det här är vårt sjätte land än så länge, helt sjukt!

Allt är jättebra och jag har egentligen inget att klaga på nu när jag är frisk och vi bor på ett urfräscht och lyxigt hotell med swimmingpool för bara 70 spänn/natten. Men hjärtat värker lite. Jag saknar er där hemma så väldans mycket. Jag saknar era skratt och era peppningar och våra pratstunder. Jag saknar hur ni förstår precis vad jag menar fastän jag bara sagt halva meningen, och hur jag alltid känner mig hemma var jag än är, bara jag är med er.

Tidigare trodde jag att jag skulle klara mig ifrån allt ont-i-hjärtat-saknande som jag hade i Australien nu när jag har en snäll och guldhjärtad kompanjon med mig. Jag har känt att det varit okej, om man bortser från att jag saknat min systemkamera varje dag, särskilt i Kina där alla kort blev korniga på grund av alla avgaser, och jag blir riktigt deppig när alla kort blir dåliga. Som tur är kommer jag nog återförenas med den i september, tack vare en mycket snäll faster. Då trodde jag att det inte skulle bli värre än så.

Trodde jag alltså. Tidigare. Men nu sitter jag här och gråter ändå. Vet inte om det är Wall-e på tv's fel eller om jag bara.. Känner så ofantligt mycket. Jag menar, er då? Er kommer jag inte få träffa på alldeles för länge. Och ni betyder såklart 100 gånger mer än min systemkamera (och vi vet ju alla hur mycket jag älskar den). Hade jag kunnat ta med er överallt och vetat att alla ni funnits där bara jag sträckt ut handen, då hade allt känts bra igen. Jag får väl låtsas att ni är här helt enkelt.

Att ikväll när vi går och äter på Angelina Jolies favorithak här i Siem Reap, då är ni med. Jag var inte så jättesugen på drink innan, men så köper ni in cosmopolitans och daquiris, vin och cider och så vill jag också ha, och så dricker vi och skrattar och pratar om imorgon då vi ska sola och bada i poolen och kanske kolla på några tempel i solnedgången. Vi börjar prata om något jättekonstigt och så skrattar vi åt det och precis DÅ inser jag varför jag tycker så ofantligt mycket om er. Mina flenstjejer som är bättre än alla i världen.

Kanske läser ingen det här alls, och då gör inte det något, jag får se det som ett dagboksinlägg ingen kommer se. Jag bara behövde få ut. Har ju inte skrivit här på länge för tycker att designen behöver ändras, men är för lat för att ändra det just nu.

Oavsett vad vill jag att ni fina människor ska veta en sak. Och även om ni inte läser det, kanske ni känner det lite lite i själen nu när jag skriver det. Att ni är alla så fantastiskt bra. Jag saknar varenda en av er och hoppas att ni har det bra. Jag har det bra, solen har bränt mig, så det flagnar och svider, men det känns inget jämfört med hur det känns i hjärtat just nu. Försöker skicka massa sol och Ni är bäst-tankar till er och hoppas ni känner det!

Tack för att ni finns jämt.

Allt är fint och bra och det mesta verkar lösa sig, det är inte det. Jag bor fint nu, med fina människor. Är nästan halvvägs till min dröm. Men ibland tänker jag på hur det var när jag fick träffa er jämt.

Hur vi satt och fick skolan att vara så himla otroligt kul. Det där som var VI. Hur man alltid kunde spåra var vi var i matsalen genom att lyssna efter Linis skratt, och hur nämnda person bara kunde galoppera iväg med iPoden i högsta hugg och försvinna. Hur Jay alltid sa "Men jag då? Har inte JAG fina byxor?" eller liknande och hur hon alltid sprang och mötte Vedran så fort hon såg honom. Sandys y-ord, hur vi gjorde stor skillnad på en "mupp" och en "mypp" och när vi hittade på en historia om ett frö. Jessicas alla oneliners och hur hon och Jay alltid fick mig att skratta ihjäl mig efter att de imiterat hur jag just gjort. Hur Märd saktade ner sina steg lite när hon såg att jag gick sist så att vi gick tillsammans, och hur hon borstade bort suddresterna från sina böcker hela tiden. När Malla inte kunde gå för hon tyckte hon hade för höga klackar, fastän det inte var mer än en centimeter. Hur det enda man behövde ibland var en Ebby-kram. När Cammie köpte morotskaka och alltid åt den likadant och vi hittade breven i vilka hon berättade för barn-Jag att tomten inte fanns. Hur Josse alltid hade så fin ordning på alla sina saker och skrev så fint jag var så himla tvärtom och glömde min mobil med det blåa fodralet VARJE lektion. Piglet, första turen med Cittran och när Lini sa sitt efternamn. När Jimmy och Tommy skrev sina hyllningsdikter till varandra. Skåpet-på-bilen-incidenten hos Derne och alla torsdagskvällar vi spenderade där. När Sofia och jag gick till Hammarvallen var och varannan dag för att badabasta och prata om alltalltallt. När Josse och Ebby anordnade världens bästa nyårsfest och Jessica den allra bästaste lill-julaftonen med massa bastu och lekar. Hur stolt jag kände mig var gång Anna stod på scen. När vi hade svenskalektioner med Spid och det var bra för då fick vi träffa Lisell och Sandra. Hur vi stod där på flaket, sjöng med i "24 timmar" men inte visste om vi skulle vara glada för att slippa alla måsten, eller ledsna för att vi inte visste om våra liv skulle ta oss ifrån varandra eller låta oss ha varandra jämt.

Nu i efterhand känns det så skönt att vi inte behövde oroa oss. Jag vill bara att ni ska veta hur glad jag är för det. Att jag fortfarande får behålla er. För det är lite så det känns. Ni är som en evig hundvalp som gör mig glad varje dag. Om det inte är för att jag är med hundvalpen så är det för att jag tänker på den. Den hundvalpen är ni. (Om ni någonsin glömmer)

Jämförde jag just mina vänner med en hundvalp? Ja, jag gjorde nog det. Jag är en mupp. Och tyvärr är ju inte det någon nyhet precis.

Titta på klippet ovan så ska ni få se när Alexander Skarsgård var gäst hos Jimmy Fallon i måndags och bara var hur oemotståndlig som helst. Jag vet inte, men det verkar som om till och med Jimmy Fallon blir lite kär. Jag tror det är när Alex börjar snacka engelska med svensk dialekt. Det är då the magic händer, så att säga.

Man vill bara springa upp och krama honom. Rufsa honom i håret och säga "Du är allt en liten charmplutt du". Och så ställer han sig upp och så ser man att han är visst inte alls så liten, och så smälter man till en hög på marken som nån stackars sate får gå och torka upp. Egentligen hade han slutat för dagen, skulle ju gå hem, är trött efter att ha städat bort popcorn och försökt få bort tuggummit under Mr Fallons stol, men nu måste han städa bort en pöl också plötsligt och det var ju också själva fan!

Vill hitta en Jennie och en Ulrika här i Norge. Jag tror att det var tack vare dem Australien blev så bra. För att det fanns några att dela skratt och glädje med. Att prata med, att glädjas åt, att gråta hos, att trösta. Att bry sig med. Att känna med. Eller en Erik och en Anna, de gjorde de första dagarna hur bra som helst. Eller en Isabelle, som gjorde flygresan och första dagen bra. Jag märker nu hur viktigt det är med människorna som är runt en. Jag bara vet hur annorlunda det hade varit om jag åkt hit med någon jag känner.

Sånt kan jag tänka på.

PS. Jag fick jobbet i Norge! Är sprickglad! IH!

Det var den här dagen han tecknade av henne. Men det är det som är nu - natten - som är mest intressant. Den här natten, för exakt 99 år sedan, körde Titanic in i ett isberg. Just den här tiden (21:00 amerikansk tid, de var ju nästan i USA just då) kanske de gick på en liten kvällspromenad på däck, för att bli lite trötta tills de skulle lägga sig, så att de skulle sova ordentligt. De visste inte att de inte skulle få sova något alls den natten. Två timmar senare, klockan 23:40, krockar de med isberget. Passagerarna känner en liten skakning och undrar vad sjutton det kan vara, för att sedan vandra vidare. Besättningen säger att det bara skett ett litet missöde, att de kan vara lugna. Att allt är i sin ordning.

Just det hände just mig! Eller inte den där dö-delen. Slungande delen! På något vis slungades jag tillbaka till Darling Harbour i Sydney, det är kväll och i vattnet som skvalpar i brisen ser man alla ljus från nattklubbarna som ligger runt hela hamnen och allt är bara så fint, men luktar lite udda kan man inte komma ifrån att det gör.

Och jag inser att pappas tandkräm luktar Australiensk hamn. Samt smakar som australienskt vatten.

Det upptäckte jag just. Och jag såg nästan precis ut som Jack Sparrow här in the process.

PS. På lördag har jag arbetsintervju i Norge. Om jag är nervös?

Heheee, nejrå inte alls!

PS2. Det där sista var ljug.

Eller så är det för att Leo är min första och största crush och jag älskar Kate lika mycket och jag vill att de ska inse hur mycket de älskat varandra i alla år för ingenting kommer upp till det de har och det finaste är att de upptäcker sin kärlek för varandra på en båtresa över Atlanten när de står i fören och Kate säger "This is where we first met" och man skulle kunna tro att Leo ska pussa henne i pannan som i filmen men det gör han inte för han pussar henne på munnen och nio månader senare får de en mini-Leo och senare några mini-Kates som alla springer runt på gräsmattan och fnittrar när deras numera gifta mamma och pappa dansar i trädgården till en låt bara de hör för det gör de alltid efter att de bråkat om disken och blivit sams igen fast sen när de kysser varandra så kan inte barnen låta bli att ropa "Blää" för de vet att pappa kommer jaga och kittla dem tills de dör om de gör så och det gör Leo för han älskar sina barn och sin familj så mycket att det inte går att beskriva och när han vänder sig om för att titta på Kate så ser han i hennes ögon att för henne behöver han inte beskriva det hon vet precis.

Herregud. Om någon kan förklara detta, så gör gärna det. Min historielärare Ingela kanske? I'm all ears isåfall! :)

Ena gången på flygplanet för att jag äntligen fick upp mitt kodlås som jag inte hade någon aning om vad kombinationen var, andra gången var nyss. Vi får se om jag berättar varför. Men lycklig är jag, så väldigt. Och jag ÄLSKAR Newcastle! Just nu är jag bara en stor boll lycka!