Bridget Jones och jag

Just nu läser jag Bridget Jones dagbok. Hon och jag har en sak gemensamt. Vi är båda tidsoptimister. Jag känner igen mig i mycket i Bridgets morgonprocedur. Särskilt om man ser till de senare klockslagen. Så om ni vill veta hur jag lyckas komma försent så ofta har ni svaret här.

Ur Bridget Jones dagbok, s. 93-94:

"07.00. Väger mig.
07.03. Kryper i säng igen, modlös efter vägningen. Mår dåligt. Somna om lika otänkbart som att stiga upp. Tänker på Daniel.
07.30. Hungern tvingar mig ur sängen. Lagar kaffe, funderar på grapefrukt. Tinar chokladcroissant.
07.35-07.50. Tittar ut genom fönstret.
07.55. Öppnar garderobsdörren. Stirrar på kläderna.
08.00. Väljer skjortblus. Försöker hitta korta svarta stretchkjolen. Drar fram kläder från garderobsgolvet på jakt efter kjolen. Går igenom byrålådor och letar bakom stol. Rotar igenom korgen med smutsvätt. Kjolen försvunnen. Tar ett bloss för att muntra upp mig.
08.20. Torrborstning (mot celluliter), bad och hårtvätt.
08.35. Börjar välja underkläder. Tvättkris innebär att enda tillgängliga trosor är enorma vita bomulls. För fula att ens fundera på, ens på jobbet (psykiskt skadliga). Tillbaka till korgen med ren tvätt. Hittar ett par svarta spets, olämpligt små - obekvämt men bättre än gräsliga tantunderbyxorna.
08.45. Börjar leta ogenomskinliga svarta strumpbyxor. Par 1 tycks ha krympt - skrevet 7 cm ovanför knäna. Drar på mig par 2 och upptäcker hål på ena vaden. Kastar bort. Kommer plötsligt på att jag hade korta stretchkjolen på mig när jag kom hem med Daniel sist. Går ut i vardagsrummet. Hittar triumferande kjolen mellan soffdynorna.
08.55. Återgår till strumpbyxor. Par 3 har hål endast i tån. Tar på mig dem. Hålet förvandlas till en lång maska som kommer att synas även med skor på. Åter till korgen med ren tvätt. Hittar sista paret ogenomskinliga svarta strumpbyxor hopsnodda till ett rep, vitprickigt av pappersnäsdukfragment. Vecklar ut, avlägsnar pappersprickar.
09.05. Har fått på mig strumpbyxorna. Tillsätter kjolen. Börjar stryka skjortblusen.
09.10. Märker plötsligt att håret håller på att torka i konstig form. Letar efter hårborsten. Hittar den i handväskan. Fönar håret. Sprayar medel mot ohyra på krukväxter och fönar lite till.
09.40 Återgår till strykningen och upptäcker envis fläck framtill på blusen. Alla andra tänkbara blusar smutsiga. Tidspanik. Försöker tvätta bort fläcken. Hela skjortblusen dyblöt. Stryker den torr.
09.55. Mkt sen nu. Röker i förtvivlan en cigarett och läser resekatalog i 5 lugnande minuter.
10.00. Försöker hitta handväskan. Handväskan försvunnen. Beslutar att se efter om det kommit något trevligt med posten.
10.07. Bara ett brev från kreditkortsföretaget betr. obetald minimiavbetalning. Försöker komma på vad jag letade efter. Fortsätter jakten på handväskan.
10.15. Bortom all försening. Kommer plötsligt på att jag hade handväskan i sovrummet när jag letade efter hårborsten. Hittar den dock inte. Till sist dyker den upp under kläderna från garderoben igen. Tar på mig jackan. Ska gå. Hittar inte nycklarna. Ursinnig husrannsakan.
10.25. Hittar nycklarna i handväskan. Upptäcker att jag har glömt hårborsten.
10.35. Går hemifrån. "

Malla - "Hur stavar man till Bibeln?"




Jag har en vän som heter Malin. Hon är den kompis jag delat hem med under längst tid av alla (om man bortser från mina föräldrar). Vi åkte nämligen till Thailand tillsammans, hon, jag och Patrik, som under resan blev hennes pojkvän (utan min vetskap). Vi bodde tillsammans i två veckor, i en lägenhet bredvid hennes farmor och farfar. De är ena riktiga lyxlirar-farföräldrar, som bor i Thailand och har det allmänt najs. De är vänner med Marcus Schenkenbergs föräldrar, och spelar brigde (tror jag det var) med dem. Jag och Patrik var imponerade över att träffa en riktig supermodells föräldrar, men Malin hade ingen aning om vem Marcus Schenkenberg var, så hon blev lite förvånad när de började prata om hur det var när de var på ett födelsedagskalas för en av Pamela Andersons barn.

Den här tjejen har jag många gånger blivit imponerad av. Visst, hon vet inte säkert hur bibeln stavas eller att ABBA är från Sverige, men det är inte så viktigt här i världen. Hon är bra på så mycket annat - en naturbegåvning i golf, hon lär sig låttexter hur snabbt som helst utan att anstränga sig, hon är bra på att fota, hon vinner ofta i brottning och massor av andra saker. Få är så duktiga på lika många saker som hon.

Något som är väldigt unikt och som jag uppskattar väldigt mycket hos Malin är hennes brist på fördomar. Hon är den person med minst fördomar av alla människor jag träffat. Hon ger alla en chans och har inte förutfattade meningar om andra. Den egenskapen skulle jag också vilja ha. När vi var i Thailand umgicks vi en hel del med thailändare, och hade inte hon varit med tror jag att det inte hade varit på det viset. Kanske för att jag är lite insnöad. Sån är inte Malla, och jag respekterar henne mycket för det.

Det var ett himla bra tag sedan Malin var singel en längre stund. Och det förstår jag, för hon är en riktigt härlig person. Glad och uppriktig, tar livet med en klackspark. Och om jag sett en rolig tecknad eller animerad film vet jag till vem jag ska vända mig. För Malin älskar sådana filmer. Hon har överhuvudtaget en väldigt bra filmsmak. Och jag glömmer aldrig när vi låg sida vid sida i Thailand och skulle sova, och helt sonika bestämde oss för att sjunga alla låtar vi kände till från "Fem myror är fler än fyra elefanter", hon och jag, när Patrik försökte sova. Fan vad kul vi hade.

Malin är underbar vän och en otroligt talangfull person, som jag gillar väldigt mycket för att hon är inte känner till det som ses som allmänbildning, men istället kan all möjlig onödig fakta man kan hitta. Jag tycker om henne för att hon är modig och stark, galen och fantasirik.  Men den största anledningen till att jag gillar henne, är ju faktiskt för att hon är Malin. Den där galna tjejen som bjuder hem fem killar hon aldrig ens träffat, och som säger "helt" innan varje adjektiv. Hon som är som piggast mitt i natten och som älskar att äta (och då gärna på natten).

Malin, du är du
, och du är det på ett sätt som gör att man inte kan annat än älska dig. Det vet du va?

Malin lyssnar på musik jämt. Hon har väldigt bred musiksmak. Och det finns en låt som jag föralltid kommer förknippa med henne. Det är den här:


I min studentmössa skrev hon: "Livet hade vart tråkigt utan dig, Love <3 // Malla"

Helgen som gått

Ännu en helg har gått. Och det var en riktigt trevlig en tycker jag. I fredags var jag som ni vet hos mamma, men det blev varken ridning eller bio. Det blev istället shopping och övningskörning. Dessutom så påbörjade jag en sak som jag kanske berättar om senare.

I lördags var det glamourtema på Amazon, där vi så småningom hamnade. Men först var jag och Lini hos Derne, som kunde skryta med en ny och het dator. Sedan begav vi oss till Johanna där även Sofia, Frida, Linus, Johansson och Hole var. Det var himla trevligt och tiden bara rann iväg. Alla tjejer valde höga klackar till kvällen, så det tog väl ett tag att gå till Amazon. Men det gjorde inget, för det gjorde bara att både en och sju hann förlova sig med varandra. Eller i alla fall säga att de förlovat sig. Har det på film till och med. Själv var jag förlovad med tre. Och innan vi gick in satt jag, Lini och Derne och filosoferade på en parkbänk. Det var trevligt. Timmarna inne på Amazon har jag inte så starkt minne av, men timmarna gick undan väldigt fort i alla fall, och för första gången någonsin spelade det ingen roll hur många det var där. Det var najs hur som helst. Och efteråt träffade vi på en galen australiensare som hette Dean McNågonting. Helt galen var han. Sedan gick vi och hämtade Osis, Johannas otroligt söta golden. Därefter var det efterfest hos Johanna som gällde, och dit hade det kommit någon som kallades för Lull. Han och Osis blev kära. Sedan gick jag hem. (Och inte behövde jag tvätta ansiktet heller, då Osis tvättade mitt ansikte typ tre gånger) (Okej, det där sista var ett skämt. Osis slickade mig säkert i ansiktet fyra gånger, men inte blev ansiktet renare av det.) OBS! Bilderna är lånade av Frida.

 

  Proppis, Johansson, Hole och Linus Sofia och Johanna


Och i söndags gick det mest ut på att softa järnet inför idag, dvs. min första arbetsdag på GB denna sommar. Så allt jag gjorde var att ta en vända till sommarstugan. Det var mysigt. Ett bra avslut på en bra helg.


En fallen stjärna

Igår råkade jag hamna framför "Rädda Willy" som gick på tv. Ni vet den där om en liten kille och en späckhuggare som typ blir bästa vänner, och som så gott som alla som växt upp på 90-talet sett. Jag mindes den som ganska cheesy, men den var ju faktiskt ganska najs ändå. Det var lite nostalgi nästan. Och jag hade glömt hur duktig han som spelade pojken var. Jag blev lite nyfiken på var han har tagit vägen, för med tanke på att han var ganska bra på skådespeleri tänkte jag att jag borde sett honom i fler filmer.

Jag googlade hans namn Jason James Richter och fick veta att hans sista film gjordes för 10 år sedan. En film som inte gick särskilt bra. Först blev jag förvånad över hur abrupt hans karriär slutade, men sedan kom jag på hur det var. Han är en av de många barnskådespelare som nu kan se sig själva som fallna stjärnor. Som Macaulay Culkin. Sånt gör mig lite ledsen i hjärtat.


www.jag.älskar.dig

Jag läste nyss i Aftonbladet att man inom en inte alltför långt framskriden framtid kommer kunna skapa vilken internetadress man vill. Förut har det ju oftast varit adresser som slutat på .com, .se, .org och liknande. Men nu kommer någon kunna ha en internetsida med denna adress: www.jag.älskar.dig. Låter väl ganska fint. Eller så kan den lyda så här: www.min.giraff.slutar.aldrig.med.att.hoppa.sitt.jävla.hopprep. Man kan helt enkelt ha vilken adress som helst.

Vad tycker ni om detta? Diss eller digg?

Robert Gustafsson briljerar

En av mina absoluta favoriter i de flesta sammanhang är Robert Gustafsson. Inte nog med att han är en stor komiker. Han är en fantastisk bloggare också. Han skriver tillsammans med sina Killingkolleger på Killingbloggen. Alla i gänget är bra på sitt sätt, men han är bäst, för han har alltid unika upplevelser att dela med sig av och han gör det på ett väldigt välskrivet och vackert sätt. Här nedan får ni ett komplett blogginlägg (jag har lagt in samma film som han lade in i inlägget) av honom. Vill ni sedan läsa fler inlägg är det bara att klicka här.



En dag med muuther

Nu vet inte jag om jag kommer blogga mer idag, för jag ska till mamma, och hon bor där det är dålig internetuppkoppling och dålig mottagning på mobilen, om man säger så. Det är najs att vara där, för det är jättefint verkligen, men någon kontakt med civilisationen kan man väl inte säga att man har när man är där. Och om ni vill veta hur det ser ut är det bara kolla på bilden här nedanför.

Om allt blir som vi tänkt ska vi i alla fall ut och övningsköra lite, för att sedan rida och sedan avsluta med ett biobesök. Vilken film vi ska se? Jo, "Sex and the city". När jag berättade för henne hur bra den var och att hon skulle gilla den, erbjöd jag mig gladeligen att gå med om hon ville se den. "SATC" två gånger på en vecka låter inte fy skam om jag får säga min mening. Så det blir nog en bra dag det här.

Men vi höres väl! Hej på er!


Doktor Kosmos

Minns ni Doktor Kosmos? Jag minns honom väl. Han var en stor favorit när jag var liten. Men när jag såg det här klippet slog det mig att jag inte mindes ett dugg av vinjetten. Eller särskilt mycket alls faktiskt, om man bortser från hans namn och hans uppochnedvända hus. Jag blev mycket, mycket förvånad när jag såg detta klipp. Var det så här det inleddes, en av mina favoritprogram?



PS. Hör ni vilka det är som sjunger förresten? DS.

Proppis - "Jag älskar honom på ett såndärnt frisörvis.."

Det finns ganska många människor som inte bryr sig om andra. Men det gör verkligen Proppis, eller Soffi som vi också kallar henne. Hon är den raraste jag känner. Rarast i världen faktiskt.

Proppis och jag har massor av hemligheter med varandra. Vi delar saker ingen annan kan nå. Ett tag träffades vi några gånger i veckan för att simma och basta ihop. Då pratade vi om allt möjligt, och sa allt vi tänkte. Vi pratade om saker vi grunnat på, saker som vi inte vet hur vi ska hantera, saker vi inte berättar för någon annan.

Det som är så speciellt och unikt med Soffi, är att jag kan berätta vad som helst, och hon svarar alltid på bästa sätt. Hon är så förstående, alltjämt. För henne kan jag berätta allt allt allt, och hon är alltid intresserad av vad jag har att säga. På samma sätt som jag alltid är intresserad av vad hon har att säga. För hennes sätt att se på saker är både nyskapande och kul att lyssna på. Och aldrig får vi slut på saker att prata om heller. Och får vi det är det bara att sjunga, så hänkar den andre på. Som när vi åkte tåg från Estockholmo. Eller som i Turkiet. Då gjorde jag och Proppis om låtar så att de passade oss. 

Nu när jag tänker efter är Proppisen den kvinnligaste jag vet, på alla sätt och vis. Eller i alla fall på alla bra sätt och vis. Jag skulle vilja vara precis som henne. Hon är lite av min förebild faktiskt, när det gäller mycket. Trots att vi ju är lika när det gäller mycket, som att vi  vi tänker lika och är intresserade av samma saker, så önskar jag att jag var mer som henne. Men hon förstår inte hur underbar människa hon är, eller hur fin vän hon är. Hon är faktiskt precis allt en vän ska vara.

Så inte nog med att hon är den kvinnligaste, raraste och mest förstående person jag känner. Hon är också allt en människa ska vara. Det gör mig faktiskt lite stolt, att en av mina bästa vänner är det närmaste en ängel på jorden man kan komma. För det är vad hon är.

Du är en ängel Sofia. Hör du det? Du är en ängel på jorden.


Det här är vad hon skrev i min studentmössa: "Älskar min AnnG! Turkiet next! /Sooffi"


Att mima

I lågstadiet, på den tiden Söderskolan var mitt andra hem, så var mimning mäkta populärt i klassen. Första gången jag såg någon mima var när Isabelle mimade till Robyns "Do you really want me" inför klassen. Två gånger ropade klassen "En gång till", så hon framförde den tre gånger. Det var i ettan. Det var mest hon och Emilia som mimade i klassen, och många låtar blev det. Men Märdie och jag hade våra planer vi med. Jag vet inte hur många gånger vi var hemma hos mig och mimade till en särskilt låt. Vi övade in något som liknade dansen till "You're the one that i want" där vi under refrängen stod mittemot varandra och den ena lutade sig bakåt medan den andra lutade sig framåt, och så växlade det sådär. Men eftersom vi båda redan då var sådana perfektionister ville vi inte framföra den förrän den var perfekt. Det blev den aldrig.

Här är låten, som klassen aldrig fick se min och Märdies tolkning av.


Torsdag

Då har jag haft min första körlektion. Jag kommer inte ihåg vad hon hette, men körskoleläraren var jättetrevlig i alla fall. I förrgår grämde jag mig över att jag inte gått till körskolan och pluggat teori än, men det blev det en hel del av igår i stället. Jag har inte känt något sug efter körkort något tidigare, men nu börjar det komma lite smått.

Nu blir det städning här hemma, så att det ser lite beboeligt ut. Jag hade tänkt testa en ny grej för att bli mer motiverad - jag ska tänka att de där tanterna från "Rent hus" kommer (för de är ju ganska noggranna). Då blir det nog fart! Återkommer senare om hur det gick.

Därefter är det introduktion på GB, och det känns kul. Förra året var jag rätt så jättenervös, men idag känner jag inget sånt. Sedan bär det av mot gymmet. Och det är väl ungefär så dagen ser ut än så länge.

Min definition av kärlek

Jag har aldrig varit så rörd som när jag såg ett särskilt klipp igår natt. Jag tänkte att "det bara måste jag ha med i bloggen imorgon!" Synd bara att Alex Schulman upptäckte det samtidigt. För både han och Lini har haft med det i sina bloggar idag, så det finns ju risk för att det blir lite tjatigt nu. Men jag bara måste ha med den här.

För vet ni, det är precis det här jag kallar kärlek. Och om himlen finns, tror jag att det är precis så här det kommer bli när jag får träffa mina älskade hundar Alexander och Madonna där uppe. Som jag saknar så att det gör ont. Aldrig har jag blivit så rörd av ett klipp som det här. Och jag tror att ni kommer förstå varför när ni ser det, i alla fall om ni har haft/har djur/vänner/nära & kära. Jag vet inte vad det är, men jag vill verkligen att ni ska förstå det så otroligt fina i det här. Gör ni det?


Ingen kan göra allt, man alla kan göra något!

Väldigt ofta hör man människor som klagar på hur världen är och som undrar hur den kunde bli som den är. Jag tror att det handlar om att så många tänker "Det får andra ta hand om". Istället för att göra något själva, så tar vi för givet att andra ska göra något åt saken. Vi klagar, men glömmer att vi alla kan göra någonting.

Men nu finns det ju faktiskt sådana som så att säga, tänder ett ljus istället för att beklaga sig över mörkret. Och vi kan hjälpa dem! Här finns några vi kan hjälpa över internet:

En undersökning som VR gjort visar att endast var femte tjej polisanmäler våldtäkten och att många som faktiskt polisanmält känt sig anklagade eller oförstådda av poliser, åklagare osv. Dessutom läggs 42 % av anmälda våldtäkter ner direkt, utan åtal. VR gör något åt saken. Hjälp dem här.

"Finning" är en process som går ut på att hajar får sina fenor avskurna. Fortfarande vid liv kastas de sedan ner i havet igen för att drunkna eller svälta ihjäl. Allt för att få hajfenor till sina hajfenssoppor. En liten kille på sex år från Sverige reagerade på det här och har i nuläget fått 7 082 namn på sin lista av människor från hela världen. Jag finns med på listan. Se till att du också gör det - här.

Fram till 1944 har det varit olagligt att ha sex med djur. Idag är fallet inte så. Visa att sexuella övergrepp mot djur inte är något du accepterar genom att trycka här.

Idag transporteras djur under helt fruktansvärda former. Det största problemet är att de får åka hur länge som helst. Föraren kan ju ta rast, äta och sträcka på benen, men det får inte djuren. Skriv på här.

Sedan kan ni ju alltid leta på internet efter fler namninsamlingar när ni har tid över. Det tänker iallafall jag göra. Jag vet inte vad ni tycker, men jag har skrivit på alla, och det känns bra att ha gjort i alla fall lite för att hjälpa till att göra världen till en bättre plats.

Tjuvtittat

Vi har väl alla hört talas om tjuvlyssnat.se. Men tydligen finns det något som heter tjuvtittat också. Jag gillar't.


Nya maskiner

Den här dagen har varit najs. Hann med både gym och umgänge med en gos-Annski. Och gissa vad? På gymmet hade man bytt ut så gott som alla maskiner! Det var underbart att träna idag! Så.. mjukt och fluffigt på något vis! Oj, många utropstecken efter varandra här. Men det visar ju bara hur mycket jag gillar det, eller hur? Som det är nu skulle jag styrketräna varje dag om jag kunde.

Efter en vända hem igen så bar det av mot Annski. Det var precis vad jag behövde! En massa prat och mys med rostade mackor och en gullig film. På tv gick "Medan du sov", och den passade bra denna kväll! För er som inte vet så handlar den om en tjej (Sandra Bullock) som räddar en kille (han-med-ögonbrynen) från att dö. Killen hamnar i koma, och alla får för sig att tjejen och killen i koma är förlovade. Tjejen blir kär i en av hans familjemedlemmar, som i blir kär i henne också, men som inte tror att han har en chans eftersom hon är förlovad... Ja, ni hör ju. 

Fast fulländad hade dagen varit om jag pallrat mig iväg till Hasses körskola så att jag kunde börja plugga lite i pärmarna. Jag har inte hållit på något där än, skrev ju in mig för inte så länge sedan. Får väl ta nya tag imorrn! När jag väl kommit igång blir det nog fart. Vill ju gärna skriva upp innan september i alla fall. Kan någon tala om för mig vad den nya lagen ska vara bra för?

Leona Lewis - The Best You Never Had

Jag gillar Leona Lewis album väldigt mycket. Den här låten tror (och hoppas) jag blir den nästa framgångsrika singeln. Här är "The best you never had" med Leona Lewis.
 



Det känns fel

När vi just tagit studenten testade jag om det gick att logga in på FC. Det gjorde det. Och har gjort hittils när jag fått något infall och känt att jag behöver lite kontakt med det som nu inte är en del av mig. Men idag funkade det inte. Det kändes väldigt konstigt. Som om det är fel på datorn, eller FC. Men det är inte alls fel. Det är bara som det ska vara.


Sex and the city - the movie

För inte så många minuter sedan kom jag hem efter att ha varit på bio och sett "Sex and the city", eller som andra bloggare kallar den - "SATC". Hur som helst var det med tjejsen (dvs. Cammie, Joe, Jay, Soffi, Lini, Sandy, Sandra, Lissie och Märdie) samt Ams. Visst, alla tjejsen var inte med, men det gör inget, för det var så kul att så pass många kunde vara med, för det är inte så ofta. Bra initiativ av Sandy och Jay att ordna denna biokväll.

I alla fulla fall, vi åt på en asiatisk resturang innan vi gick och såg filmen. Och oj vilken film. Jag tycker väldigt mycket om serien, och hade därför väldigt höga förväntningar. Jag ska säga att jag blev inte besviken. När den var slut hade jag både tårar i ögonen och pirr i magen. Vilket var skönt, för den där känslan som är det motsatta till pirret i magen fanns det ganska mycket av även det, och då tårar i ögonen av helt andra orsaker. Och åh vad jag älskar Carrie, Charlotte, Samantha och Miranda! Underbara allihopa, på olika vis.

Så om ni undrar vad jag tycker, så har jag bara en sak att säga; Se denna film! 
 

PS: Lägg märke till taglinen "Get Carried Away". Underbart. DS.

Allra käraste Astrid

Jag har flera favoritförfattare, men den allra första jag fick var Astrid Lindgren. Hon skriver på ett roligt och nyskapande sätt, på ett sätt som gör hennes böcker roliga att läsa för alla. Jag minns när jag såg Allra käraste syster första gången på film. Jag älskade den. Vanligtvis brukar det mer vara lite knasiga saker hon skriver om, som i Pippi Långstrump eller Karlsson på taket. Men hon kan vara seriös också, som i Bröderna Lejonhjärta, men också här, i Min allra käraste syster. Men det här är så himla fint. Jag rös när jag läste det första gången. Precis som Alex Schulman kan jag inte rysa av konst, det går inte. Jag kan rysa av bra musik, av en fin filmscen eller ord. Men inte konst. De här orden, fick mig att rysa. Det är en del av slutet på Allra käraste syster av Astrid Lindgren.

"Ylva-li och jag stod på bron, som leder över den lilla bäcken, och hörde blommorna sjunga och träden spela och bäcken nynna en melodi. Då tog Ylva-li mig så hårt i armen och sa:

'Allrakäraste Syster, ett måste du veta!'

Det gjorde så ont i hjärtat på mig just då.

'Nej', sa jag. 'Jag vill inget veta.'

'Jo, ett måste du veta', fortsatte Ylva-li.

Då slutade blommorna att sjunga och träden att spela, och jag kunde inte mer höra bäckens melodi."























Amerikaner är smarta, det vet ju alla



Lini - "Du får Bånge på köpet"



Idag har en person som betyder väldigt mycket för mig namnsdag. Hon heter Paulina. Om man tar alla hennes namn (utom efternamnet) heter hon precis samma sak som en av Berts kärlekar. Alltså inte Bert Karlsson, eller någon Bert i skolan eller så (tack gode gud för att människor är vettiga nog att inte döpa sina barn till Bert), utan Bert som i Berts betraktelser. Den Bert.

Vet ni vad. Den här tjejen är den djupaste jag känner. Med henne kan man prata om hur mycket djupt som helst, och hon förstår precis. Ett exempel för att få er att förstå vad jag menar: Hon och jag sitter på ett tåg som snart ska ta oss hem till vår hemstad igen. Hon sitter och tittar ut genom fönstret, och verkar okontaktbar för tillfället. Jag frågar henne vad det är hon tänker på. Hon svarar: "Jag tänker på de där människorna i de andra tågen. För mig är de bara ansikten i ett annat tåg. Och för dem måste jag också vara det - ett ansikte i ett annat tåg. Inget mer. Bara ett ansikte i ett annat tåg." Jag bara skrattade, för det där var jag inte beredd på. Och jag vet att det var en tanke inte många andra tänkt i den här världen, då många inte tar sig tid att tänka. Men Paulina tar sig tid att tänka. Och det är nog därför hon är så bra på det.

Något som jag håller väldigt kärt, är min och hennes "dagen efter"-tradition. Den går ut på att prata om det som hände föregående kväll/natt. Sedan vet vi aldrig var vi hamnar. Hon och jag pratar alltid länge i telefon, trots att varken hon eller jag egentligen gillar sysslan. Men med henne är det precis så det ska vara för att det ska vara kul. Det är så stimulerande på något vis. Vi kommer fram till så många saker man aldrig hade kommit fram till på egen hand. Det är ofta jag tänker "Där satte du huvudet på spiken, Lini", och hon har många gånger sagt "Fan vad bra sagt, AnnG, det är ju exakt så det är!" Allt hon är med om och berättar, förstår jag. Allt hon berättar känns det som om jag är med och upplever. Antingen är jag väldigt bra på att leva mig in i det andra berättar, eller också, och det här är vad jag tror, så är hon väldigt bra på att beskriva så att man förstår. Det är nog därför hon skulle passa så bra som journalist eller författare. Jag blir nästan ledsen om hon inte blir det, om jag tänker efter. Det skulle vara så sorgligt om inte världen fick ta del av hennes fina sätt att beskriva.

Hon är den jag pratat längst i telefon med någonsin. En gång pratade vi i mer än fyra timmar. Jag kan tänka mig att det var den gången. En alldeles speciell gång, då vi delade något alldeles särskilt. Det var förra sommaren, den sommaren då traditionen föddes. Den kvällen fick jag panik. För Paulina sa så hjärtskärande saker. Mitt hjärta brast, helt enkelt. Det kändes som om hon hängde från en klippa, utan någon vilja att hålla sig kvar, och att jag var den som höll i henne, den som bad henne att ta sitt förnuft till fånga och försöka klättra upp. Det kändes som om jag höll på att förlora henne, och jag blev rädd. Kanske var det faktiskt den gången vi pratade så länge, då jag gjorde allt för att hålla henne kvar så att hon liksom inte föll. Eller så var det en annan gång, när vi pratade om det som hänt under en alldeles speciell vecka. Och i stället för att fråga det vanliga "Men hur mår du?", så frågade jag "Gör det ont?". Vi hade pratat ett tag och jag ville förstå hur hon kände. Jag glömmer aldrig hennes reaktion. Jag vet inte vad som hände, men den stunden kändes speciell. I alla fall för mig. Det kändes som om vi var på ett ställe dit ingen annan kunde komma, vi två.

Hon kallar mig terra, vilket alltid gör mig väldigt stolt. Och förutom de där samtalen, så delar vi faktiskt mycket annat. Vi är båda oxar, och är ofta med om liknande saker under samma perioder. Vi har samma killsmak, samma kärlek till till Jonas Gardell som författare, samma kroppsdelar som uppmärksammas av en särskild anledning och som ingen annan förstår, samma kärlek till Snook och då särskilt Kilens näsa. Fast jag vet något som inte hon vet, och det är hur jävla bra hon är, den här människa som anser att "Du är störd" är en stor komplimang. Vi gick i samma klass i ettan till femman, och då mindes jag henne som den som haft världshistoriens kortaste förhållande, till och med i 8-åringars värld. Jesper, som han heter, mutade henne för att hon skulle säga ja när han frågade chans, och hon sa okej. Efter att ha tagit emot mutan sa hon "Jag gör slut", och allt detta skedde inom loppet av tre sekunder.

Men idag är hon såklart mycket mer. Om hon har ont i hjärtat, har jag ont i hjärtat. Om hon är lycklig, är jag lycklig. För på ett sätt passar jag inte som terra. Jag bryr mig för mycket. Jag vet inte om det är något alla kompisar känner för varandra, eller om det är någon slags modersbeskyddskänsla. Men det är faktiskt så, att det hon känner, känner jag. Om hon hoppar till en känsla, så hoppar jag också dit. Som bådas vår älskade Jack Dawson sa: "If you jump, I jump".

För det är så det är Lini. Det här kanske borde sägas/skrivas/läsas när vi är mer åt det onyktra hållet. För annars kan det verka så seriöst. Vi är ju inte ett par, utan ett par riktigt bra kompisar. Men det är ändå så det är. If you jump, I jump.

Paulina lyssnar så mycket på musik, så hon ÄR faktiskt viss musik för mig. Här kommer en sån låt. Det här är Paulina.

 

I min studentmössa skrev hon: "AnnG, utan dig skulle jag dött.. TERRA"

Läs hennes blogg här.

Kommentera 1000apor.se



Det är så här det ser ut om man ska kommentera något på 1000apor.se. Och jag förstår att det där talet finns där att lösas för att det inte ska bli en massa spam. Men de som suger på matte då? Ska inte de får kommentera på deras sajt? Är inte de bevärdigade att få delge sin åsikt? Hur är det med det där om att alla har rätt att säga sin mening, att alla ska få säga vad de tycker? Som det är nu kan ju faktiskt inte vem som helst skriva. Man kan inte skriva om man har IG i matematik, eller om man för den delen är yngre än sisådär 8 år. Vad är det för samhälle vi lever i egentligen? Om man får skriva in bokstäver och/eller siffror som står lite snirkligt på skärmen har ju faktiskt alla en chans. Det är ju bara att titta på tangentbordet och trycka på den knapp som är mest lik den bokstav eller siffra som är på skärmen.

Vad tycker ni om deras lösning på spam? Diss elller digg?

Midsommar 2008

Jahapp, då var midsommarhelgen slut. Och vad har jag gjort? Jag kan ju skriva ner det här, för det är ju kul att kunna skriva ner allt, så att man inte glömmer det. Som man gör i en dagbok. Blogg är en bra uppfinning alltså!

Midsommaraftonen började i sommarstugan, där det bjöds på silltårta (!) och diverse annat gott. Tyvärr hanns det inte med sånt som jag annars förknippat med midsommarafton, sånt som gör Midsommarafton till Midsommarafton, så att säga. Men det kan vi ta någon annan gång. I alla fulla fall, så hanns det inte för att vi skulle iväg till kära Tommy och grilla. Att hitta skjuts på midsommarafton är inte det lättaste, men som tur är är inte min pappa så mycket för alkohol, så han fick bli chaufför (det ordet måste vara franskt).

I bilen har vi - förutom chauffören - mig, Lini, Derne och Joe. Det var livat vill jag lova. Hos Tommy var han själv, Linda och Lill-Tobbe, ready to grill. Efter inte så lång tid kom även Sandra (och där avslutar jag den meningen, för lägg märke till att det rimmar med första delen av nästa mening). Vi var på Tommys verandra, så solen sken in på oss som satt där, och livet kändes precis som det skulle, med Gyllene tider i stereon, en cider i hand, i goda vänners lag. Så småningom kom även Thom och Pettson, och grillningen tog fart. Som sig bör, tog männen på sig ansvaret att ordna grill-köret, och det gick väl både bra och dåligt kan jag säga.

Linda hade ordnat ett snapsvise-häfte, som var himla poppis bland tjejerna, men killarna verkade mest sjunga för att vi andra skrek "Men SJUNG DÅ!" Mitt i allt sjungande kom Tovelito och Josefina, vilket var trevligt. Tyvärr kunde inte Tove dricka där, eftersom hon var chaffis ut till nästa ställe, vilket resulterade i att hon ville att vi skulle åka ganska snart. Men innan vi åkte körde vi "Jag har aldrig.." med en urbra kortlek som Linda fixat.

Men så gav vi oss iväg, i en större modell taxi, för att ta oss till Emils fina gård. Man skulle faktiskt kunna tro att det var till Emil i Lönneberga vi åkte, för där fanns massvis med hus, som hör till deras torp. Det fanns ett boningshus, en gillestuga, en lada, en ladugård och ett gästhus. Eller om det var snickeboa, vad vet jag. Och självklart var svenska flaggan i topp. Utan någon Ida hängandes i sig ska väl tilläggas. Det var inte många vi kände igen på stället, men oj så mycket folk det var. Det fanns många ställen att vara på, fast mest poppis var nog att spela fotboll eller gå på toa. De första timmarna alltså.

Det var först när det började skymma som det kom igång mer, och sedan ännu mera. Lini sa runt halv tolv att alla höll på att dra, men nejdå, det visade sig vara fel. Vi stannade kvar, och bevittnade hur flera åkte därifrån, och sedan hur ännu fler kom dit. Den mesta tiden satt jag på en trapp med Annski, och sedan Biffen och Amalia. När jag inte gjorde det så sprang jag och Joe för att leta efter Lini och Derne, varvat med tröstning av en liten snäll tjej. Vi ringde och sprang och gapade under searchen efter de försvunna, och trodde att vi letade överallt. Men som vanligt letade vi överallt förutom där de var (vilket visade sig vara på de där läskigt mörka ställena dit ingen normalt funtad (läs: nykter) person skulle ta sig).

Under kvällen hanns det med väldigt mycket av alla i härskapet; Fotboll, slagsmål, skapande av nya bekantskaper, rullande i laduhalmen, par som bråkade, personer man aldrig trodde skulle göra något med varandra som gjorde det man inte trodde att de skulle göra, tv-tittande på fotbolls-EM, och diverse annat. Till och med en scen som skulle kunnat vara med i en film utspelades. Det enda på den listan som jag gjorde dock, var att knyta nya bekantskaper med en massa trevligt folk. Och förutom det njöt jag ju av att umgås med mina nära och kära. Det var en lyckad kväll!

midsommardagen såg jag på Ryan Goslings nya film "Lars and the Real Girl", vilket var en bisarr film. Det handlar om en man vid namn Lars Lindstrom (med svensk härkomst av namnet att döma), som efter en traumatisk uppväxt inte tål andra människors beröring. Men han vill ändå ha en flickvän, så han beställer en sån där stor docka som ser ut precis som en riktig människa. Och han pratar och tar hand om henne som en riktig människa, eftersom han "tror" att hon är det. Så får man se hur omgivningen tar det, och slutet är faktiskt riktigt gulligt. Men gillar ni Ryan Gosling som han är i "The notebook" så blir ni besvikna. Han är den karaktärens motsats i denna film. Till detta blev det den supergoda glassen Ben & Jerry's Fish food. Låter vidrigt, men är min absoluta favvo för tillfället med sin chokladglass, karamellsås och sina marshmallows och chokladbitar. Myms!

Förutom det så läste jag ut "Sista chansen" av Marian Keyes, vilket var den bästa av de fyra böcker jag läst av henne. Superbra! Och så på kvällen drog jag över till Derne för att träffa honom, Lini, Joe, Proppis och Lissie, där vi påminde varandra om allt som hände igår. Skön dag.

Nu: Prommis och sedan frulle.


Hur var er midsommar?


Att växa upp i början av 90-talet

Bland det bästa som finns tycker jag är när man påminns om saker man glömt. Jag hittade ett klipp på YT där man gjort något slags "Du vet att du är uppvuxen i slutet av 80-talet och/eller början på 90-talet om.."-klipp. Eftersom personen som gjort videon inte kommer från Sverige är det flera saker jag inte kan relatera till. Men minst hälften är riktigt roligt att kolla på, eftersom det är saker vi var med om här också. Kolla bara in den här:

 


Personlighetstest

Personlighetstest är alltid kul att göra. Särskilt när de verkligen stämmer. Och ännu mer om det hjälper en att veta vad man skulle passa att jobba som. Idag fann jag ett sådant. Du får besvara 41 frågor, och får sedan reda på vad du skulle passa att jobba med. Jag blev riktigt glad när jag fick se mitt resultat, för jag tycker att det stämmer. Absolut ALLA yrken som föreslås tycker jag om. Detta blev mitt resultat:


Jag tycker att det låter som mig. Tyvärr står det inget om hur dålig jag är på att passa tider, även fast man fick det som fråga. Fast det förstås, det står ju "men kan brista i förmåga att hantera vardagliga rutiner", och där passar det ju in! Jag hoppas att ni håller med mig om att det stämmer, för det vore tråkigt om jag hade en skev självbild. Hur som helst, gör ditt eget personlighetstest här. Och skriv gärna vad ni fick för resultat, jag är jättenyfiken!

Märdie - "Ja vill ha en sån cykel som Angelica ha.."


Det finns en person som jag känt så länge jag kunnat stå på benen, och jag tror faktiskt att hon också var den första, förutom släkt eller familj, som jag sökte kontakt med. Nu var väl inte mitt tillvägagångssätt något att rekommendera, men i alla fall. Vårt första möte var i hennes sandlåda. Jag kröp dit, satte mig tillrätta med ryggen mot henne, och började skyffla sand. På henne. Ovetandes om att hon satt bakom mig, och gjorde precis samma sak. Så där satt vi, rygg mot rygg i varsitt moln av sand. Och jag hade fått min första vän. 

Så fort jag kunde prata blev hon inte bara Madde (Madeleine kallades hon bara av sin mamma på den tiden) för mig, hon blev THE Madde. Ingen annan var som Madde. Hon var min bästa vän. På en hemmavideo finns ett klipp som berättar om vår relation ganska bra. Det är Lucia i Brogehus med dagmammorna, och vi båda är 3-4 år. Jag märker att något inte står rätt till, och börjar förflytta mig. En dagmamma tar tag i mig för att leda mig dit jag satt, men jag vrålar: "Jag vill sitta bredvid MADDE!" Jag tar mig dit med bestämd och trumpen min, och inte förrän jag satt mig kan vi båda slappna av, Madde och jag. Madeleine gjorde inte mycket väsen av sig, men kunde, precis som jag, inte slappna av förrän vi satt bredvid varandra. Sida vid sida, var vi trygga. Madeleine var min trygghet. Åren gick, och vi blev äldre. Vi började i skolan och - lyckan var obeskrivlig - vi började i samma klass! Jag hade alltså turen att få ta med min största trygghet i det stora steget in genom skoldörrarna. Ett litet steg för mänskligheten, men ett stort steg för oss. Och vi fick ta det stora klivet tillsammans.

Idag, 18 år sedan vi träffades, umgås vi än, kära märdie och jag. Vi har otroligt många minnen tillsammans, både nya och gamla. Jag kommer ihåg hur vuxna vi kände oss när vi som sjuåringar var uppe till ett på natten. Vi målade i varsin målarbok, och jag minns att mamma lät oss sova i hennes dubbelsäng. Jag minns att jag höll på att fylla i färg i en bild av några ankor. Varför jag nu minns det. Och så minns jag att vi kände oss större än havet. Det förstår jag varför jag minns. På senare dar har det istället handlat mer om gemensamma flumrundor.

Det som är så bra med Märdie och mig är att vi kompletterar varandra så bra. Lite som yin och yang, fast som vänner istället för ett par. Madde är hon som är strukturerad och har koll på allt, medan jag är sådär ostrukturerad och glömsk att jag väljer att förlita mig på det hon säger, av ren överlevnadsinstinkt antar jag. Hon är den som ibland inte alltid hittar det där ljusa i den ibland så mörka verkligheten, och då finns jag där för att hjälpa henne hitta den. Vi kompletterar varandra med våra olikheter, men är ändå så lika i så mycket annat - vi har samma musiksmak, har ofta samma värderingar och åsikter (bråken handlar nämligen mest om att vi tycker att den ena behandlat den andra illa), samma filmsmak och samma sätt att se på saker.

Du är min allra käraste Madeleine. Som alltid kommer ha en alldeles egen plats hos mig.

Detta skrev hon i min studentmössa: "Kasta sand, min make? / Maddu"

Läs hennes blogg här.







RSS 2.0