Märdie - "Ja vill ha en sån cykel som Angelica ha.."


Det finns en person som jag känt så länge jag kunnat stå på benen, och jag tror faktiskt att hon också var den första, förutom släkt eller familj, som jag sökte kontakt med. Nu var väl inte mitt tillvägagångssätt något att rekommendera, men i alla fall. Vårt första möte var i hennes sandlåda. Jag kröp dit, satte mig tillrätta med ryggen mot henne, och började skyffla sand. På henne. Ovetandes om att hon satt bakom mig, och gjorde precis samma sak. Så där satt vi, rygg mot rygg i varsitt moln av sand. Och jag hade fått min första vän. 

Så fort jag kunde prata blev hon inte bara Madde (Madeleine kallades hon bara av sin mamma på den tiden) för mig, hon blev THE Madde. Ingen annan var som Madde. Hon var min bästa vän. På en hemmavideo finns ett klipp som berättar om vår relation ganska bra. Det är Lucia i Brogehus med dagmammorna, och vi båda är 3-4 år. Jag märker att något inte står rätt till, och börjar förflytta mig. En dagmamma tar tag i mig för att leda mig dit jag satt, men jag vrålar: "Jag vill sitta bredvid MADDE!" Jag tar mig dit med bestämd och trumpen min, och inte förrän jag satt mig kan vi båda slappna av, Madde och jag. Madeleine gjorde inte mycket väsen av sig, men kunde, precis som jag, inte slappna av förrän vi satt bredvid varandra. Sida vid sida, var vi trygga. Madeleine var min trygghet. Åren gick, och vi blev äldre. Vi började i skolan och - lyckan var obeskrivlig - vi började i samma klass! Jag hade alltså turen att få ta med min största trygghet i det stora steget in genom skoldörrarna. Ett litet steg för mänskligheten, men ett stort steg för oss. Och vi fick ta det stora klivet tillsammans.

Idag, 18 år sedan vi träffades, umgås vi än, kära märdie och jag. Vi har otroligt många minnen tillsammans, både nya och gamla. Jag kommer ihåg hur vuxna vi kände oss när vi som sjuåringar var uppe till ett på natten. Vi målade i varsin målarbok, och jag minns att mamma lät oss sova i hennes dubbelsäng. Jag minns att jag höll på att fylla i färg i en bild av några ankor. Varför jag nu minns det. Och så minns jag att vi kände oss större än havet. Det förstår jag varför jag minns. På senare dar har det istället handlat mer om gemensamma flumrundor.

Det som är så bra med Märdie och mig är att vi kompletterar varandra så bra. Lite som yin och yang, fast som vänner istället för ett par. Madde är hon som är strukturerad och har koll på allt, medan jag är sådär ostrukturerad och glömsk att jag väljer att förlita mig på det hon säger, av ren överlevnadsinstinkt antar jag. Hon är den som ibland inte alltid hittar det där ljusa i den ibland så mörka verkligheten, och då finns jag där för att hjälpa henne hitta den. Vi kompletterar varandra med våra olikheter, men är ändå så lika i så mycket annat - vi har samma musiksmak, har ofta samma värderingar och åsikter (bråken handlar nämligen mest om att vi tycker att den ena behandlat den andra illa), samma filmsmak och samma sätt att se på saker.

Du är min allra käraste Madeleine. Som alltid kommer ha en alldeles egen plats hos mig.

Detta skrev hon i min studentmössa: "Kasta sand, min make? / Maddu"

Läs hennes blogg här.

Kommentarer
Postat av: lina

åååh så fint! :) märdie och annG sittin' in a tree..

2008-06-21 @ 17:43:57
URL: http://ramlad.blogspot.com
Postat av: Madde

Det var det finaste jag läst nånsin! Jag sitter här och bölar för tusan! Jag älskar dig min vän och hoppas att vi alltid kommer att vara vänner. :) <3

2008-06-21 @ 18:15:14
URL: http://maddyyyy.blogg.se/
Postat av: AnnG

Lini: snart är det din tur :)



Märdie: Jag älskar dig med <3

2008-06-21 @ 18:44:07
URL: http://kastasand.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback


>br/>
RSS 2.0