Förra veckan var det köket. Nu är det dags för mitt rum. Nu ska det städas utav bara helvete. Och eftersom jag fortfarande inte hittat min tidtagarfunktion på mobilen får det återigen bli stegräknaren. Tänk vad jag kommer ha koll på hur lång tid jag behöver för att städa huset sen! För att inte tala om hur många steg det krävs! Det känns mäktigt, verkligen. Att få ta del av så värdefull information.

Verkligen.

Vi hörs! (eller så gör vi det inte, och då vet ni varför!)

Johan Glans (och hans "mormor") är väl för underbar! Jag älskar slutet av det här klippet. Och det får mig att tänka lite på vår kära norgetös Josse. Inte för att hon skrattar när hon berättar sorgliga saker, eller att hon är elak eller kallhjärtad, för det vet vi ju att hon verkligen inte är. Men ofta när andra pratar om allvarliga saker så kan hon brista ut i skratt för att hon tänkte på något annat. Just då kanske det är ganska förvånande, men i efterhand kan man ju tycka att det är en ganska roligt också. Om någon berättar något och förväntar sig en massa medlidande blickar, och så är det alltså en som inte gör så, utan skrattar istället, och kommenterar något ingen annan lagt märke till. Det är ganska charmigt faktiskt. Och visst saknar vi det? Visst saknar vi Joe?

Det var trevligt igår. Och på vägen hem underhöll Jimmy oss. Han tyckte inte om att vi alla var ganska trötta. I taxin satt Jimmy och Sandra båda framme med chauffören, och Jimmy pratade och pratade, och Sandra sa ideligen till honom att vara tyst. Och ibland fick han till det. Andra gånger gjorde han det inte. Vad som var vad är vi nog alla oense om. Men en line minns jag;

"Sandra är söt. Och snygg. Ni skulle se henne naken!"

När jag ser orden "nazisterna" eller "nazist" så är det inte ovanligt att jag småfnissar för mig själv. Och nej, det är inte för att jag är det själv, och nej, det är inte för att jag tycker att de gjort något roligt, och nej, det det är inte för att jag är en smygfascist. Jag skulle snarare säga att det är Robert Gustavsson som är boven i det hela. För i mitt huvud hörs alltid orden så som Robert Gustavsson sa det i "Glenn Killing i manegen".

Ibland finns inte vanligt papper till hands. Och nu undrar jag: Är det bara jag som i det läget använder glasspapper när jag är i akut behov av något att skriva på?

Näe, hörrni. Jag har tråkigt. Jag är nyfiken på hur snabbt det kan gå att städa hela köket, grundligt. Så jag ska försöka göra det så snabbt jag kan, på tid. Det är ju liksom alltid bra att veta hur lång tid det kan ta. Säger vi.

Återkommer.
 

(om jag inte misslyckas och typ tycker att det är så tråkigt att jag skiter i det istället. då kommer jag låtsas som ingenting, så att ni vet)

Saker som är hemska att göra mot andra människor är vi nog alla ganska medvetna om. Vi vet att man inte ska döda, inte misshandla, inte vara otrogen. Det som är lite svårare är att veta var gränsen går för vad man får säga och inte får säga till vissa människor. Självklart får man ju säga vad man vill, eftersom det finns något som heter yttrandefrihet. Men vissa saker ska man inte säga, om man nu är inte en sjuk människa som bara vill såra.

Det finns en mening som är värre än alla andra, en mening som skulle vara svår för mig att förlåta. Nu är jag så lyckligt lottad att jag vet att ingen skulle säga så till mig. Ingen som betyder något i alla fall, och jag skulle tvivla på att någon annan skulle säga det heller. Särskilt inte efter att jag skrivit det här. Men eftersom jag vet hur destruktiv den är för min del har jag förstås fått höra den någon gång, annars skulle jag ju inte veta hur sårande den är. Meningen jag pratar om är "Du skämmer ut mig". Säger du så till mig eller en person jag bryr mig om, tappar jag respekten för dig. Och det är av flera olika anledningar. För det första så är det för att om jag inte tycker att jag skämmer ut mig själv, så gör jag heller inte det. Och vet du inte det så är du bara dum i huvudet. Jag är alltid mig själv, och det är väldigt sällan jag bryr mig om vad människor jag inte känner tycker om mig, och sådant uppskattar jag hos andra människor med. Man måste inte vara så, men det är snarare en bra än en dålig egenskap enligt mig. Jag tycker om människor som är spontana och ärliga, som bara är, utan att tänka på "image" eller liknande. Det är sådana jag ofta väljer att umgås med. Om då någon jag bryr mig om, som jag respekterar, och som säger att jag skämmer ut denne, då vet jag inte vad jag ska tro. Den personen trycker då ner ovanstående egenskaper, som jag tycker om. Den hindrar dem från att komma fram. Den hindrar den tilltalade från att vara sig själv. Och sådana människor, som jag inte kan vara mig själv med, umgås jag inte med. Vidare representerar den meningen så många osmickrande egenskaper hos den som just sa det, att jag nog inte kommer kunna prata med den människan förrän han/hon förklarat sig så pass att jag förlorat mitt nya, sämre, sätt att se på personen.

De här egenskaperna passar in på person som säger "Du skämmer ut mig" till någon: 
1. Bryr sig mer om sin image än sina nära (eftersom denne trycker ner sin kompis endast på grund av rädsla för att se töntig ut inför andra)
2. Ser sig som förmer (för säger man så är det som att man säger "Du är inte värdig nog att vara i min närvaro")
3. Ologisk (eftersom personen tror att den ska skämmas över vad en annan människa gör, vilket inte låter vettigt på något plan)
4. Skäms egentligen över sig själv (då personen säkerligen inte kan vara sig själv eftersom den måste tänka på sin "image" hela tiden)
5. Osäker på sig själv (som måste vara med "rätt" sorts människor för att försöka känna sig bättre än han/hon tycker att han/hon är)
6. Självcentrerad (eftersom personen tror att alla kollar på och bryr sig om vad denne, och dess anhöriga, gör)
And the list goes on.

Inte nog med det, så sårar den där meningen något otroligt. Den meningen sänder ut signaler som "du duger inte som du är" och alla andra dåliga signaler man faktiskt kan sända ut i något man säger. I princip. Anledningen till att jag skrev det här inlägget är för att jag märkte hur förbannad jag blev när jag hörde att en av mina söta vänner fått höra den meningen för inte så länge sedan. Fast då kanske det var "Du skämmer ut dig", vilket inte är lika hemskt som "Du skämmer ut mig", men förbannad blev jag i alla fall. För ingen ska sätta sig över andra genom att bestämma vad som är skämmigt och inte. Hur kan den veta att andra ser ner på personen den just tilltalat? Personen ska inte skämmas på grund av den som enligt denne "skämt ut" personen. Nej, han eller hon ska skämmas på grund sin taskiga attityd. För det är den som är elak nog att såra sin vän som ska skämmas. Och det kommer jag alltid att tycka.

Åh vad jag är glad att jag bara har fina människor omkring mig, som jag aldrig skulle höra något sådant ifrån. För den personen jag hörde det ifrån, är nu out of my life. Det tackar vi för! För det betyder, att också meningen är, så att säga, out of my life. Två flugor på smällen, alltså.

Och skulle någon någonsin uttala meningen till någon av de jag tycker om, så har jag bara en sak att säga till denne; SCREW YOU!