En dag som inte blev som alla andra
Vilken dag hörrni. Vilken dag. Den börjar med en körlektion, och jag försöker fortfarande komma ur det där livrädd-stadiet jag har när jag sitter bakom ratten. Inte mycket senare får jag ett samtal som chockade mig något otroligt, ett samtal som hade gjort att jag gått ända ut till ett litet hus på landet om det inte vore för att personen jag skulle göra det för inte tyckte att det var en bra idé. Men nära var det, för jag vill ju hjälpa så mycket jag kan, när en person som jag bryr mig så mycket om ringer och är så ledsen att mitt hjärta brister. Men jag vet att det ordnar sig, min vän.
Så åkte jag alltså för att simma med Sofia, som det var tänkt. Och inte nog med det så träffade jag dear Malla på stan precis innan, som jobbar 10 timmar om dan stackarn. Fast vi vet ju, att henne är det inte synd om. Hon är alltid lika glad, även i lägen där andra skulle vara som zombies. Och ännu lite innan jag träffar Sofia så börjar en liten kille prata med mig, en kille som blev helt otroligt imponerad av att jag var 19 år. "Wow", sa han, när jag svarat på hans fråga om min ålder. Som om det var en bedrift. Det tyckte jag var kul. Ungefär lika kul som när telefonförsäljaren jag pratade med idag sa "Hejdå" som om han blev nypt i rumpan precis mellan hej och då. Han pep till så roligt.
Efter en simtur på 1,5 timme så bastade vi som vanligt innan vi drog och tog varsin kycklingrulle, i brist på annat. Sedan blev det ICA för lite Ben & Jerry's innan vi tog oss hem till mig för att kolla lite på några satc-avsnitt. Och vad händer? Sofia får ett samtal från Frida som undrar om Sofia är intresserad av en resa. En resa på tu man hand med sin svärmor, som inte har något att göra, och som gärna betalar resan åt Proppisen. Och Proppis tackar ja. Klockan halv åtta på kvällen tackade hon ja, och tolv timmar senare kommer hon åka mot flygplatsen. Imorgon åker hon. Coolt tycker jag! Spontant var ordet.
Du vet att jag finns här, och att det du skrev när vi var i bassängen är ömsesidigt. Och jag tänker att, varför kan inte jag ge en låt till en person som betyder mycket för mig, skriven av en person som betyder mycket för personen som betyder mycket för mig, skriven till en person som betyder mycket för personen som betyder mycket för personen som betyder mycket för mig.
Så åkte jag alltså för att simma med Sofia, som det var tänkt. Och inte nog med det så träffade jag dear Malla på stan precis innan, som jobbar 10 timmar om dan stackarn. Fast vi vet ju, att henne är det inte synd om. Hon är alltid lika glad, även i lägen där andra skulle vara som zombies. Och ännu lite innan jag träffar Sofia så börjar en liten kille prata med mig, en kille som blev helt otroligt imponerad av att jag var 19 år. "Wow", sa han, när jag svarat på hans fråga om min ålder. Som om det var en bedrift. Det tyckte jag var kul. Ungefär lika kul som när telefonförsäljaren jag pratade med idag sa "Hejdå" som om han blev nypt i rumpan precis mellan hej och då. Han pep till så roligt.
Efter en simtur på 1,5 timme så bastade vi som vanligt innan vi drog och tog varsin kycklingrulle, i brist på annat. Sedan blev det ICA för lite Ben & Jerry's innan vi tog oss hem till mig för att kolla lite på några satc-avsnitt. Och vad händer? Sofia får ett samtal från Frida som undrar om Sofia är intresserad av en resa. En resa på tu man hand med sin svärmor, som inte har något att göra, och som gärna betalar resan åt Proppisen. Och Proppis tackar ja. Klockan halv åtta på kvällen tackade hon ja, och tolv timmar senare kommer hon åka mot flygplatsen. Imorgon åker hon. Coolt tycker jag! Spontant var ordet.
Du vet att jag finns här, och att det du skrev när vi var i bassängen är ömsesidigt. Och jag tänker att, varför kan inte jag ge en låt till en person som betyder mycket för mig, skriven av en person som betyder mycket för personen som betyder mycket för mig, skriven till en person som betyder mycket för personen som betyder mycket för personen som betyder mycket för mig.
Kommentarer
Trackback
