"Some Grey Bloke" in my heart
Han som kom på den här snubben är min idol. Jag är verkligen nyfiken på hur han kom på den här mannen. Some Grey Bloke är grå, men bara till färgen. Han är mer great än han är grå, kan man säga.
Hur man inte tackar sina gäster
Han demonstrerar för Filip och Fredrik, som båda häpnar av hans skicklighet. Så ska lillkillen göra ett försök, där och då, att slå hans redan befintliga världsrekord. Det görs två försök, men båda gångerna går det två sekunder för mycket.
Filips avskedsfras till den lille pojken ger mig obehagskänslor. Det är så oproffessionellt. Det är som om Filip faktiskt var övertygad om att killen skulle slå sitt världsrekord, som om han inte ens tänkt tanken att det fanns en möjlighet att pojken inte skulle göra det.
Det han säger är "Thanks anyway".
Han berömmer honom inte, han tackar honom inte för att han kom. Han säger bara "Thanks anyway", som om killen lika gärna hade kunnat låta bli att komma till showen, eftersom han inte slog sitt sjuka världsrekordsresultat. Han skulle lika gärna kunna ha sagt "You sucked, but thanks anyway". Och så kan man ju inte säga som värd, eller "host" som man säger i USA.
Jag kunde inte låta bli att fnysa där i tv-soffan. "Thanks anyway". Pfft. "Ge killen lite slack, din klant!" ville jag skrika.
Senaste nytt
Jaha, hörrni. Jag anmälde mig som funktionär till Peace & Love. Då får man festivalpass, boende på campingen och mat, och det låter ju inte helt fel. Nu har jag fått ett mail om att jag kommer få jobba där. Det jag inte riktigt förstått än är vad jag ska göra, mer än att det är inom området "Information" jag ska jobba. Jag undrar lite vad det innebär. Det står liksom inte på deras hemsida. Ska jag sitta som vid en reception, eller ska jag gå runt och fråga om de har några frågor? Jag har verkligen ingen aning.
Men lika glad för det är jag!
Datorernas motsvarighet till "myrornas krig"
Myrornas krig. Så beskriver man ju oftast det som pågår i en tv som är helt åt helvete, för att uttrycka det på klarspråk. Kan ju säga att vår dator gör sin egen lilla version av myrornas krig. Det ser ut som Star Wars på skärmen - olika färger blixtrar förbi kors och tvärs, som när det fightas med ljussvärd i nämnda film. Det är som om Luke Skywalker och Darth Wader blivit helt från vettet och i sin besinningslöshet fastnat i min dator.
Bäst för mig att det här inte har något att göra med mitt ständiga nynnande av Star Wars-melodin. Då kan jag fara åt helvete.
Anna Skipper har en försvunnen dotter
Det är underligt. Varje gång jag ser "Du blir vad du äter" och Anna Skipper är med i bild, kommer jag alltid att tänka på Helena i "När karusellerna sover". Jag vet inte om ni minns den, men det är den där julkalendern från 1998, där Jack och Helena springer runt på Liseberg med Claes Malmberg.
Jag tycker att Anna Skipper påminner så himla mycket om den där lilla tjejen. De pratar likadant, beter sig likadant, och är ganska lika också. Därför kunde jag inte låta bli att kolla upp om det möjligtvis kan vara så att den som spelade Helena heter Skipper i efternamn. Dessvärre gjorde hon inte det, hon heter Sedina Cehajic. Inte ens i närheten alltså.
Jag blev uppriktigt förvånad. Den där Sedina skulle ju lugnt kunna vara Anna Skippers försvunna dotter. Ja. Så är det nog. Anna Skipper har en försvunnen dotter (säkert bortadopterad eller så), och den här dottern heter Sedina Cehajic.
Och här har vi alltså Skipper.
Do you see what I mean?
Hur man refererar till föräldrars föräldrar med kusiner
Kollade igenom min mailbox och såg att jag fått ett mail av farmor. Kommer att tänka på hur jag och min kusin Sara bestämde att vi skulle referera till henne och farfar. För de är ju mina farföräldrar, men hennes morföräldrar. Därför kan det förvirra lite om hon säger "mormor", och jag tror att hon menar någon annan än min farmor.
Vi var väl en sju-åtta år, när vi bestämde oss för att kalla farmor för farmor-mormor, och farfar för morfar-farfar. Det lät liksom bra så. Då fick vi varsin som hette det vi tyckte att de var i början av ordet, så allt var rättvist och bra. Själv var jag riktigt nöjd med att farmor fick heta farmor-mormor och inte mormor-farmor. Då kändes det liksom som om hon främst var min farmor och inget annat.
Det kändes bra. Jag har alltid tyckt väldigt mycket om min farmor. Så jag kände lite av en segerkänsla när vi bestämde detta. Farfar spelade liksom inte så stor roll. Sen att det lät bra i munnen när man sa farmor-mormor och morfar-farfar var bara en bonus. Från och med då visste vi i och med vår lilla överenskommelse alltid vem den andre kusinen talade om. Vad smarta vi tyckte att vi var. Och det kanske vi var också, på vårt lilla vis.
Hur det kan se ut när man träffar Peter Siepen
Jag är en nörd
Idag är det den 14 april, 2009. Jag hoppas att ni vet vad det innebär. Att det var 97 år sedan Titanic sjönk, alltså. För det gjorde det, fartyget. Inte kan jag låta bli att ta upp detta. Jag är nämligen en riktigt Titanic-nörd. Jag var helt besatt för ett par år sedan, satt och kollade på filmen varje dag! Det var något sjukligt över det hela, tills jag bestämde att jag skulle bryta alla band som fanns till allt som hade med det att göra. Det var liksom för mycket när jag kunde spela upp hela (och då menar jag hela) filmen med samtliga repliker för mamma när hon sa något om ämnet.
Denna period av besatthet har dock gjort att jag besitter en massa onödig fakta. Fråga mig vad som helst, och jag kan svaret (såvida det inte handlar om antal skruvar de använde till båten eller nått annat tråkigt förstås). Som att Leonardo DiCaprio är 183 cm lång, att den fjärde skorstenen på det riktiga fartyget inte användes, att vattnet där Titanic sjönk var +1°C, att Kate Winslet fick övertala Leonardo för att han skulle vara med i filmen, att Leonardo var livrädd för vatten och hatade alla scener där han blev blöt, att James Cameron gästspelar i början av filmen som en passagerare, att all text som syntes i hamnen i filmen var tryckt spegelvänd, att det riktiga fartyget byggdes i Bellfast, att en tredjeklassbiljett var till ett värde av en hel månadslön, och att en förstaklassbiljett var till ett värde av en rikemansårslön. Och när jag lyssnar på soundtracket vet jag exakt var i filmen musikstycket används. Sådana där saker. Saker som är helt onödiga att kunna. Saker som får mig att ifrågasätta om jag möjligen inte kan vara lite smått sjuk i huvudet.
Det här var lite av en bekännelse för mig. För det är ju verkligen nördbeteende det här. Jag har till och med en Titanic-tavla i mitt rum, som kan blinka. Den sitter på hedersplatsen ovanför sängen. Det är den här nördnivån ungefär: Om vi hade setat i ring hade jag sagt "Hej, jag heter Angelica och jag är en Titanic-nörd", och så hade ni svarat "Hej, Angelica!" Ungefär så.
Jag kan sitta i timmar och diskutera filmen. Samma sak gäller att kolla på klipp på youtube som har med Titanic att göra. Här är en av mina favoriter:
Frukosten hos Alex Schulman
Något som gjorde mig varm inombords var att se honom och hans flickvän Amanda tillsammans. Han var som en liten pojke kring henne, studdsig och kärleksfull. Och det förstår jag, för av det jag såg kan jag nu inte säga annat än att hon verkar vara en helt otroligt gullig person. Vi fick jättegoda frallor, väldigt god hallonjuice och yoghurt, och satt och pratade om bloggning och twitter. Han berättade lite om sin bok, och läste sedan ett stycke ur den.
Han berättade sin belöning/straff-metod han använde sig av när han skrev boken, hur han pressade sig själv att skriva 2 000 tecken om dagen med sagda metod, hur han jobbade dagarna i ända för att fly sorgen när hans pappa dött och vilken terapi det var för honom det varit att skriva boken. Han var äkta, bjöd på sig själv och fick mig bara att gilla honom ännu mer än jag förut gjort.
Jaha hörrni. Så var den frukosten. Och ni förstår säkert att jag tyckte att den bara var bra på alla sätt och vis. Och i den andan fortsatte förmiddagen. Jag och gulliga Michaela, som också varit på frukosten, tog en promenad för att ta en fika, då det var ett tag kvar tills tåget gick. Solen sken och fåglarna kvittrade, och allt var bara fint. När jag senare kom till jobbet avslöjades det var jag egentligen varit, att jag inte alls varit hos tandläkaren, och det skildrade Emmie rätt bra i sin blogg.
Ska jag vara helt ärlig kan jag inte riktigt förstå det här. Att jag gjort det på riktigt. Men det har jag tydligen.
Det jag inte visste om jag kunde berätta
Självklart kommer bilder från morgonen upp, så att ni får se vad han skrev i min bok och så där. Eller, det är ju hans bok, som han gav till mig. "Skynda att älska" heter den, och släpps i bokhandlarna om inte så många dagar.
Det går inte att komma ifrån att mackorna, yoghurten och juicen han bjöd på var riktigt riktigt goda. Synd bara att jag sagt till chefen att jag var hos tandläkaren. Sitter här och skäms litegrann. Eller okej, ganska mycket.
Vill, men kan inte
Klockslaget 22:22 är magiskt
Ni vet väl om, att när klockan är 22.22 så står tiden still?
Att känna sig lurad
Det är första april idag. Det är säkert många som känner sig lurade, eftersom det ju är dagen D vad gäller hittepå. Själv har jag inte blivit lurad, och det beror inte på att jag är så smart att ingen kan lura mig. Nej, det har helt enkelt inte varit någon som försökt. Men ändå känner jag mig lurad.
Jag gillar det inte. Jag känner mig lurad. Inte "april, april, din dumma sill, jag kan lura dig vart jag vill"-lurad, utan mer "era satans falska kräk, ni har lurat mig hela tiden"-lurad.
Hade jag varit Alex Schulman hade jag här uttryckt en vrede som var tio gånger så stor som den egentligen är. Jag hade skanderat: DÖD ÅT BORDTILLVERKAREN! SÅ FORT JAG FÅR REDA PÅ VEM SOM KOMMIT PÅ DENNA IDIOTI, SKA JAG DRA DIG I SMUTSEN DIN SATANS (Han gillar att använda det ordet) INKOMPETENTA JÄVEL. I WILL MAKE YOUR LIFE A LIVING HELL.
Så hade jag sagt. Om jag var Alex Schulman.
