Klockan är 13.03 och mams ringer på min mobil. Ljudet av signalen är sådant att jag knappt hör det, då det låter väldigt långt bort, men ändå rätt nära. Jag går in i köket, och hör det lite tydligare.

Jag stannar vid kylskåpet och tänker: "Nej, det kan inte.." och öppnar. Och visst, där ligger den, min mobil. Och jag inser att det är där den har legat sedan klockan sex igår kväll.

Tankar kring detta:
1. Jag måste vara rätt dum i huvudet.
2. Jävlar i min lilla låda vad jag aldrig någonsin ska klaga på Nokia. Jag har tappat min mobil i backen massvis med gånger, råkat tappa den i vattenglas, och nu förvarat den i ett kylskåp i nästan ett dygn. Och den är fortfarande helt oskadd, sånär som på några skråmor på skalet. Fantastiskt.
3. När jag läser föregående punkt så inser jag att jag inte bara är "rätt dum i huvudet", jag är dessutom ett riktigt klantarsel. Med en, ursäkta ordvalet, jävla massa tur.


Det är inte tur i oturen vi snackar om här. Det är tur i klantigheten. Även om inte låter lika klatchigt, så vet jag inte hur man ska uttrycka det på ett bättre sätt. Tur i klantigheten. Ja jäklar.

Var just inne på Aftonbladet, och möttes av den här bilden. Killen och tjejen i bakgrunden satte upp sin kamera för att dokumentera att det varit på platsen (eller något sånt, antar jag) med hjälp av självutlösaren. Just då dyker en liten ekorre upp som en mindre gubbe-i-lådan. En jävligt cool gubbe-i-lådan, tycker jag personligen. "You want a piece of me?" ser han ut att säga. Jag smäller av vilken liten sköning! 

Jag kan inte säga annat än att jag älskar den här bilden. Fast, det förstås, inte lika mycket som jag älskar soting-ekorren. Tror ni man kan beställa en egen på postorder?

1. I en Annan Del av Köping-Tobbe. Jag vet inte hur länge till jag kommer klara mig utan den här mannen i tv-rutan. Jag saknar honom så! Jag saknar hans fina sätt att uttrycka sig, hans kärlek till djur och hans sunda inställning till kaffe. What's not to love with this man?

2. Rudolf Andersson. Hans entusiasm, hans humörsvängningar och hans vidskeplighet är bara några av hans många fantastiska egenskaper. Egenskaper som gör denna komplett galna man helt underbar.

3. Kjell-Henry från Vasakronan. "Dra in magen så jag kommer förbi och fram". Igår, när jag hittade klippet på youtube, märkte jag att det var alldeles för länge sedan sist jag hörde det sägas.

Jag älskar snören. Eller, inte alla snören i världen. Men alla snören som hänger på GB. De finns där för att man ska kunna öppna fabrikens portar, och varje gång jag drar i dem översköljs jag av nostalgi. Pappa har  jobbat på GB Glace-fabriken hela mitt liv, och när jag kom och hälsade på honom kunde det hända att jag fick smaka på den smälta chokladen som lastbilarna han tog emot kom med. Och varje gång jag besökte honom fick jag ta vilken glass jag ville från den stora frysboxen. Men det minne dessa snören främst får mig att minnas är det allra första, och kanske allra bästa, minne jag har av fabriken.

Jag var fyra år tror jag, och det var första gången pappa visade mig GB:s stora frys. För att komma in där måste man dra i ett snöre som hänger från taket. Spänningen jag kände när jag drog i det snöret glömmer jag aldrig. För oj vad det var mäktigt. Frysen var stor som ett hus, och när vi klev in i lokalen, liksom frös det till i näsborrarna. Att andas där inne var bland det häftigaste jag varit med om. Så när jag stängt porten igen genom att dra i ytterligare ett snöre, (det får ju inte komma in värme i frysen) drog jag in så mycket luft jag kunde i lungorna. Det kändes som om jag fick istappar i näsborrarna, och luften jag drog ner i lungorna var tjockare än luft annars är, så det kändes i hela halsen. Men bara där, i näsan och lungorna, frös jag. För jag var i pappas famn, och för att jag inte skulle frysa, höll han om mig med sin tjocka, mjuka jacka. Jag kände en sån fullständig trygghet som jag tror att man vanligtvis bara känner när man ligger i mammas mage.

Där, i pappas famn, tyckte jag att jag var på den mysigaste platsen i världen. Och eftersom jag alltid älskat att uppleva nya saker, var jag väldigt lycklig just då. För pappa visade mig hela frysen, då det visade sig att det stora rummet som var stort som ett hus bara var en slags hall. All glass fanns i de andra rummen. Och för varje rum fanns det ett snöre att dra i. Och när jag drog i de snörena - den lyckan jag kände då. Det var en wow-upplevelse varje gång. Jag fick se mer glass än jag sett sammanlagt under hela mitt liv; travar med Piggelinkartonger, tusentals Bigpack-lådor staplade på varandra, hyllmeter efter hyllmeter med en massa kartonger som innehöll Sandwich, 88:an, Nogger och Daimglass. Mäktigt är bara förnamnet.

Jag drog i ett snöre, och fick vara med om det häftigaste jag varit med om under mitt fyraåriga liv. Ni må tro att jag tyckte att snören var magiska efter det. Särskilt de som hängde från tak.


Det är därför jag älskar snören. För det är inte bara portar dessa snören öppnar. De öppnar också hjärtan. I alla fall mitt.