"Bolli Bolli!"
Har just varit och sett "Kenny Begins" med Sofia, Derne, Sandra och Jimmy, och den var väl precis det man kunde tänka sig! Jag gillade Bill Skarsgård, som spelade huvudrollen, men jag gillade inte hon som spelade Miranda (psst, Sofia och Sandra, det är från "Hip hip hora" vi känner igen henne!). Vad gäller Björn Gustafsson ska jag inte hymla på något sätt - närhelst han var i bild var det honom jag glodde på. Som vanligt då. Och det skäms jag lite för, för i och med det missade jag ju liksom vad de andra sa.
Förresten har en av mina linser hamnat fel, så jag har setat med munnen öppen, ryck i ansiktet och blinkande ögon i snart en kvart. Som en en blandning av när Lenny skakar bakåt med huvudet, och när han sprayar hårspray i ansiktet.
Och det var ju ett ganska udda sammanträffande kanske. Fast det är ju inget anmärkningsvärt om man säger. Det som däremot är lite udda är väl att jag, istället för att underlätta för mig själv genom att gå och ta ut linsen, sitter här och skriver. Herregud, jag måste ju vara dum i huvudet, inte sant.
Bevis på att vi kan göra skillnad
Har ni sett förresten? Skogen man kunde rädda bara genom att gå in på en sida och klicka är räddad! Tänk va! Tack vare en massa människor som klickade, engagerade sig och skänkte pengar räddades en hel skog och alla små djur som bor där. Allt tack vare människors engagemang. Det är fint tycker jag, mycket fint. Och när jag nu ser att folk fortfarande skänker pengar till sidan genom att smsa in, trots att det ännu inte finns någon bestämd ny skog, kan jag inte låta bli att bli annat än glad i hjärtat. Som jag alltid blir av handlingar som föds ur ren godhet.
Det är så fint det där, med människor som engagerar sig. Kanske var det därför jag älskade Earth Hour som var nu i lördags. Manifestationer, det är fina grejer. Men det bästa med det här med skogen, är att det visar att om vi vill, så kan vi göra skillnad. Och sånt är härligt att veta, tycker i alla fall jag.
När livet var fyllt av goda stunder
Största delen av nittiotalet var jag inte särskilt medveten om McDonalds i sig, att man kunde äta snabbmat där och så. Det var nämligen Clocks som gällde, när vi någon gång var utanför Flen. McDonalds var fortfarande något exotiskt och spännande, som jag på sin höjd kunde äta på en gång om året.
Men ändå. Ändå kunde jag reklamjingeln så pass att jag sjöng med i låten i sömnen. Mamma har berättat om en gång när jag somnat i soffan hos henne, när jag var ungefär fyra, fem år. Så, när mamma ska bära in mig till "sängis", som vi sa, börjar jag sjunga och nynna i sömnen. Jag sjunger med och rör kroppen i takt med reklamen som går på tv:n i bakgrunden, och höjer rösten när det kommer till partiet "Livet har sina goda stunder". Sedan tystnar jag, och sover vidare som om inget hade hänt. Men det var ändå som om jag omedvetet förmedlade att just det där tillfället var ett riktigt fint exempel på livets goda stunder. Och kanske var det det. På den tiden var nästan allt det. Då fanns det riktigt många goda stunder, på den tiden man kunde somna i soffan, och vakna upp i sängen. På den tiden hela dagarna gick åt till att vara med dem man tycker om, och göra vad man vill.
När jag nu ser reklamen igen, så tänker jag, att gud vad härligt det var då. Det som är så slående är att låten, melodin och texten (ja, särskilt texten) beskriver exakt varför det var en så fin tid. För om vi bortser från McDonalds-biten, så var ju livet precis exakt så.
Jag har fått tics!
Jag tror att jag har fått någon typ av tics, inte sådana där som sker i ansiktet, utan snarare lite mer åt tourettes-hållet. Om man bortser ifrån att mina tics inte är könsord eller svordomar, vill säga.
Detta är vad jag plågar min omgivning med:
¤ Jag brister flera gånger i timmen ut i "Star wars"-introt (och försöker en tredjedel av gångerna få det hela att utvecklas till en allsång)
¤ Jag säger "Vad gör du?! Din idiot!" på vad jag tycker låter som skånska (alltså: "Va jiöhr duh! Din idijiot!"), till alla i min närhet, närhelst andan faller på. Vilket dessvärre (för min omgivning alltså), händer ganska ofta.
¤ Jag utbrister "Hallå eller, vem är det jag tjôtar med?!" på vad jag tycker låter som göteborgska (alltså: "Hallå ellärr, vem e de ja tjöötarr me?!") när jag känner att det passar. Egentligen så passar det aldrig riktigt, men jag kan ju känna att det passar, även fast det inte gör det. Rätt ofta faktiskt.
¤ En tredjedel av min talande tid talar jag som (eller försöker tala som, snarare) antingen Gulletussan i "Mia & Klara" eller en psyksjuk som min chef jobbat med.
Och vet ni vad? Jag gillar det! Jag tvivlar dock på att omgivningen gör det. Och till er vill jag bara säga: Oroa er inte. Det går snart över ska ni se.
Och på jobbet kallas jag för "Akademikern"
Tänk va!
Så kom jag närmare. Och såg att källan till whiskeyrösten var en avdankad alkis, som skrålade en påhittad låt till sina medkompanjoner. Vilket ju nu i efterhand kan låta rätt logiskt om man säger det så. Inte heller när jag visste att det inte var Uffe som satt där sjöng, kunde jag släppa hur slående lika röster de där vitt skilda männen hade.
Tänk va. Alkisen lät precis som Ulf Lundell! Det måste väl per automation betyda att Ulf Lundell låter som en avdankad alkis?
Det låter rimligt det, det tycker jag. Men det är ju om ni frågar mig.
Sagan om rumporna
Sen upptäcker jag att det inte alls är rumpor på grönbete. Nej ser ni, det var mina fränds, som förklätt sig till rumpor. Snopet, i'll say!
Ljusglimtar i livet som telefonförsäljare
Jag vet inte om det framkommit i bloggen, men i mitt jobb så ringer man ganska mycket till företag. Och ibland poppar det upp lite guldkorn i den stora företagssandhögen. Jag älskar nämligen tillfälligheter (eller vad det nu är) där adressen stämmer överrens med företaget. Exempel på dessa:
JR Textilgruppen i Stockholm AB, som ligger på Måttbandsvägen 12 i Täby
Elmontören i Kristianstad, som ligger på Kabelvägen 11 i Kristianstad
Göteborgs FyrverkeriFabrik, som ligger på Krutbacken 6 i Göteborg
Jag fnittrar alltid lite för mig själv när jag ser sådant här, och undrar för mig själv hur mycket företaget kan ha ansträngt sig för att hamna på den adressen. Om adressen kanske till och med ändrats till deras förmån. Jag gillar't helt enkelt. Andra roas ju av annat. Som Emmie till exempel. Det ultimata för henne var när hon ringde till ett företag som låg på Snopptorpsgatan 6, och kontaktpersonen hette Dick. Hon började gapskratta när hon såg vilka uppgifter som stod på pappret, och när hon väl slutat, bad hon mig ringa åt henne, för hon var rädd att hon skulle börja skratta när hon pratade med Dick.
Det är sånt vi roas av på det här jobbet. Det är sådana tillfällen, när vi får papper med sådana uppgifter, som vi lever på. Motsvarigheten till hur det är för en kirurg som räddar livet på en patient, kan man säga. För papper, med uppgifter om en elektriker som ligger på kabelgatan, kan ju absolut jämföras med att att rädda ett liv. Det vet vi ju allihop. Visst?
Elin Jay - "Men gå inte in på 'Gay', för då blir ni förvirrade allihop"
Det har varit fler som trott att Elin haft något emot dem, när det egentligen inte är så. Hon är nämligen väldigt rak som person, och inte en sådan som anstränger sig för att ställa sig in hos andra människor. Det är något jag beundrar, att hon inte bryr sig om vad andra tycker. Och visst kan det vara personer som skräms bort, för att de tror att hon ogillar dem bara för att hon inte ler mot dem hela tiden. Men it's their loss. De som stannar kvar, det är de som är de lyckliga. För de märker ganska snart vilken underbar person de har att göra med. Hennes namn Elin betyder "lysande" och "strålande". Och att hon lever upp till sitt namn, det kan jag skriva under på.
En av de bästa sakerna med Elin, är att vad hon än säger, så vet jag att hon är ärlig. Och jag älskar ärlighet. Det är den egenskap jag värderar allra högst. Hon är uppfriskande på så vis att hon har åsikter om det mesta, och när hon levererar dem gör hon det som en kvinnlig version av Magnus Betnér. Hennes skämt är ofta sarkastiska, och innehåller alltid intelligens. Hon skämtar mycket om sig själv och andra, och ett tag handlade skämten gärna om mig. Och jag var den som skrattade mest. För det som kanske skiljer Betnér och Jay mest åt, är att hennes skämt alltid har en underliggande ton av kärlek. Jag blev aldrig aldrig sårad, snarare tvärt om. Allt hon sa kändes som komplimanger. Och att leverera sarkastiska skämt och samtidigt få den hon skämtar om att känna sig omtyckt, det är talang inte många besitter.
En eftermiddag jag aldrig kommer glömma, är en eftermiddag som vi spenderade i en studiesal, och Paulina skulle berätta om varför hennes läpp var sprucken. Hon sa att det var för att hon sugit så hårt på sin glass hon hade köpt på Statoil. Och Elin Jay, hon såg sin chans, och utvecklade det hela åt ett särskilt håll, och hur mycket Paulina än försökte få samtalet att ta en annan riktning lyckades alltid Jay få det tillbaka på banan igen. Jag vet inte hur många timmar vi satt och skrattade åt de där två, den ena som försökte förklara att "Nej men alltså, det var en glass, jag köpte den på Statiol! Och läppen sprack för att jag sög för hårt på den!", och den andra som fick allt den ena sa att handla om något annat. Särskilt eftersom det, allteftersom Paulina försökte förklara hur det hela gick till, framkom att glassen hade varit rosa, lång och hård. Och det var väl ett konststycke kan man säga, att Elin när samtalet tagit slut, fått Paulina att utveckla det så mycket att vi alla till slut var övertygade om att det var något annat än en glass hon köpt där på Statoil.
Det var en fröjd att lyssna på de två, och det är det alltid när man lyssnar på Jay. Vad hon än talar om är det intressant, och efter att hon har talat om vad hon tycker, är det svårt att inte hålla med. Hon har en speciell förmåga att uppmuntra, och få med en på flera roliga saker, som hon då oftast är hjärnan bakom. För påhittig, det är ett ord som verkligen passar in på henne. När vi var ungefär åtta år testade jag, Elin och Märd hur det vore om vi gick av bussen som går från skolan några hållplatser tidigare, och gick resten av vägen. Det hela kändes väldigt äventyrligt, och självklart var det Elin som kommit på idén. Jag och Märd tvekade inte en sekund på att fullfölja hennes idé - den var ju så spännande och rolig! Alla dessa egenskaper hon har, gör att hon nog är den person av alla jag känner som skulle passa allra bäst som ledare av något slag. Hon besitter alla egenskaper en sådan ska ha, vilket gör att hon skulle passa perfekt som chef, ordförande, eller president.
Om hennes rolighet vore en planta, så skulle hennes påhittighet vara dess gödning. Det är svårt att inte ha kul med Elin Jay, för hon är nog den påhittigaste jag vet. Vem annars kommer på att vi under en fest ska dra igång en liten photoshoot på toaletten, eller att det vore passande att hålla i en sexualundervisning för oss andra tjejer, och då med hjälp av en Spriteflaska och en "glaskupa" (a.k.a ett glas). Ingen annan än Jay, skulle jag vilja säga. Jag skulle till och med kunna gå så långt som att säga att hon är hjärnan bakom majoriteten av allt kul vi tjejer hittat på tillsammans. När vi gjort teatrar i skolan, var det oftast hon som kom på det mesta av manuset, och hade vi något problem som behövde lösas angående vårt framförande, så var det allt som oftast hon som kom fram till hur det skulle lösas. Förutom det så har hon så gott som alltid varit hjärnan bakom interna uttryck som under särskilda perioder använts av oss tjejer. Vad sägs om "Hon var en trevlig och vänskaplig flicka.. hon gjorde inget motstånd", eller varför inte den senaste i raden - "Maxvikt". Hon har såklart kommit på dessa tillsammans med andra, men jag kan tänka mig att det var hon som var den pådrivande. Som när de kom på hur mitt smeknamn skulle stavas. Paulina kom på uttalet, men stavningen var Elins påhitt.
Apropå smeknamn kanske ni undrar varför hon kallas för Elin Jay eller bara kort och gott Jay. Det, kan jag tala om, härstammar från Matte- och Naturkunskaplektionerna vi hade med läraren Lisbeth. Hon var, och är, väldigt speciell den där Lisbeth, och hade sitt sätt att uttala saker och ting. När hon gjorde upprop i början av lektionerna sa hon alltid "Elin Jaaayyy" istället för "Elin J". Så anledningen till Jays smeknamn är alltså för att hennes efternamn börjar på J, och för att Lisbeth inte riktigt kunde låta bli att uttala det på annat sätt än "Jaay". Detta tog vi, och använde som vårt.
Något annat som är speciellt med Jay är att hon alltid levererar. Hon är en riktigt bra inspirationskälla i sin ambitiöshet, vilket gjorde henne till en perfekt träningspartner. Och det var hon också ett tag, min träningspartner alltså. Och utan att göra särskilt mycket, fick hon mig att pusha mig så mycket det gick där på Nautilus. Efteråt satt vi ofta vid entrén, slutkörda båda två, och pratade om allt och inget. Det var mysigt. Henne är det lätt att skratta med, men det är lika lätt att tala om seriösa saker. Det är lätt att öppna upp sig för henne, särskilt när det är något som tynger en. Hon får en att känna sig lyssnad på och tagen på allvar, och var jag ledsen innan vårt samtal, tog det inte lång tid innan hon fått mig att bli glad igen. Hon levererar alltså inte bara vad gäller skola och jobb och sådant - allra mest levererar hon som vän.
Egentligen borde jag ha en video med hennes, min och Sandys låt "När vindarna viskar mitt namn". Eller för den delen "Lejonkungen 2"-låten som Elin Jay älskar på grund av en antilop som sjunger "Så usel, en skam". Men jag tar nog den enda av de många tillfällen som vi haft sådär kul som bara vi kan ha, som jag har på film. När vi hade sådär kul som vi hade på kryssningen, som vi hade på vår studentkväll, och som vi kommer fortsätta ha många kvällar till. Det här var under Cammies 19-årsfest, och vi var väl lite på lyran alla vi som var där på toaletten. Elin Jay framför sin tolkning av två personer som sökt till Idol, och varken Sandy eller jag kan sluta skratta. Och det är delvis för att vi är både flummiga och berusade, men mest av allt är det nog på grund av Jays pricksäkerhet.
Jay, jag vill att du ska veta hur glad jag är att du finns i mitt liv. Du har gett mig så många fina och roliga minnen (credd till din påhittighet där), och jag vet att vi kommer få massa fler tillsammans. Och inte nog med att du är världens bästa på att göra en kattrumpa med munnen, jag vet ingen som kan uppmuntra mig så mycket när jag känner mig sårad eller ledsen som du. Du säger alltid precis det jag vill höra, och eftersom jag vet att du alltid är ärlig värmer det extra mycket. Du levererar alltid i allt; du levererar toppresultat i skolan, och jag kan inte tänka mig annat än att du är en arbetsgivares dröm. Du levererar kärlek till dina vänner och din pojkvän, och du är bara hur bra som helst. Att du var den som skrev ett litet eget personporträtt till mig här på bloggen när jag skrev att jag behövde det, visar ju bara hur fin och omtänksam vän du är. Och jag vet, att vad du än bestämmer dig för att göra med ditt liv, så kommer du bli framgångsrik i det. För du är som du är, och då kan det inte gå på något annat vis. För du är världens bästa Elin. Och då ska vi komma ihåg att det bara i Sverige finns 60 000 med ditt namn. En sak är i alla fall säker - hur många Elin jag än kommer träffa, kommer ingen någonsin att slå dig. I någonting. Kom ihåg det, finaste du.
Detta skrev hon i min studentmössa: "Bättre sent än aldrig babe / Elin Jay (din lover)"
"Akta trädet, PANG! Oh! Däär"
När jag var liten hade jag en absolut favorit bland mina videofilmer. Den är nog den filmen som jag sett flest gånger, ja efter "Titanic" såklart. För visst var det väl så när man var liten, att när man sett en film som man verkligen gillade, så tyckte man att det mest logiska var att se den en gång till. På en gång. Så spolade man tillbaka den, och började om. Om "man" inte gjorde det, så i alla fall jag. Och då i synnerhet med "Djungel-George". Åh, vad jag älskade den filmen. Och gör såklart fortfarande, sentimental som jag är. Och Brendan Fraser, honom tyckte jag nästan lika mycket om som filmen. Det har ändrats efter att ha sett filmen idag. Nu gillar jag honom mer. Vilken drömkille, den där George!
Inte riktigt vad jag väntat mig
Så, på skämt såklart, sa jag "Oj, är det redan vinter, igen! Vad fort sommaren gick!"
Och så skrattade jag lite för mig själv åt mitt dåliga skämt. Trodde jag. Tills jag upptäckte att jag inte alls skrattade. Jag var närmare paralyserad. Av skräck. För dra mig baklänges, jag reagerade på ett sätt jag inte alls hade väntat mig. Jag hade inte alls väntat mig att en smärre panik skulle sprida sig i kroppen.
Men det gjorde det. Och då förstod jag, att en av orsakerna till att jag kan hålla mig lugn, är för att jag vet att sommaren kommer om inte alltför lång tid.
Tur att jag inte bor på typ Grönland.
En bra dag
En ganska bra dag rakt igenom, det är vad det här har varit. Solen skiner och fåglarna kvittrar när jag tar mig till tåget, och det faktum att det här utspelar sig sju på morgonen förhöjer bara njutningsfaktorn ytterligare. På tåget fnittrar jag om vartannat i min läsning om den underbara labradoren Marley i "Marley och jag" (en bok som snart kommer ut filmatiserad på bio, med Jennifer Aniston och Owen Wilson i huvudrollerna), och genom de smutsiga tågfönstrena skiner solen precis sådär fint som det brukar göra när det är vår.
På jobbet är stämningen precis som den ska, och jag kan inte bestämma mig för om det är för att solen ständigt silar sig in genom fönstrena, eller om det är för att vi valt att ha Schlagerradiokanalen idag. När vi inte ringer och pratar med kunder gapar vi med i de välkända melodierna, och Beatrice, min chef, passar på att skapa egna texter till dessa. Texter som så klart bara handlar om en sak. De skanderas ut över hela kontoret, och alla utom Thomas, som är föremålet för Beatrices kanske en aning sextrakasserande texter (så går det nämligen när man är ensam kille på kontoret en dag), uppskattar Beas sång mer och mer för varje rad. Jobbdagen slutar med att vi får gå hem en underbar timme tidigare, och jag säger hejdå. I huvudet har jag de röster Beatrice kört med hela dagen - Gulletussans och en gammal psykpatients ("Nää, men dänte då gu"). Jag tror till och med att jag säger hej då med Gulletussan-röst.
Tåget är, precis som på morgonen, ett sånt där trevligt dubbeldäckartåg, och boken är, precis som på morgonen, den där mysiga boken om Marley som jag fick av mamma i julklapp. Så tar jag en skön promenad hem, för att sedan spendera kvällen hemma med msn i bakgrunden. Paulina och jag hade ett aaw-moment, och efter ett efterlängtat samtal med Sofia, som är nyligen hemkommen från Italien, är det nu bestämt att vi ska ses imorgon, och ta igen allt vi missat.
Alldeles nyssens kom pappa hem med en av GB:s nyheter som jag ska få smaka. Dagar som dessa går det inte att vara annat än tacksam. Och det är jag. Så istället för att avsluta med typ "Over and out", så får det bli något annat.
Typ "Thank you, and good night!" Ja, den får det bli. Tack så jättemycket och god natt!
"Det är ju han, det är ju han!"
Mitt sällskap har inte riktigt varit lika entusiastiska. Och jag får alltid en känsla av att de inte förstår mig. Att de inte riktigt vet vad jag dillar om. Och det kan stämma, för jag är inte särskilt sammanhängande i sådana stunder. Jag tror till och med att Camilla sa att "Men Angelica, jag förstår inte vad du säger!" Det var när jag först upptäckte det, när vi såg på det som visas i första klippet nedan. Jag kan ha haft svårt att sätta ihop meningar, så till mig var jag.
Men ni ser väl, eller hur? I och för sig gör det ingenting om ni inte ser det jag ser. Det får mig att känna det som om jag har en hemlighet som ingen annan kan förstå. Men om ni ser, så gör det heller ingenting, för då kan jag släppa den där känslan av att jag är helt ute och cyklar.
Så. Nu till den stora frågan. Ser ni vad jag ser?
Ord jag inte vill läsa
Jag älskar att läsa, särskilt när det är skrivet av personer som faktiskt har talang. Ni har ju redan hört lite om min faiblesse för riktigt bra skrivna meningar. Nu har jag sådan tur att de av mina finingar till vänner som bloggar är duktiga på att skriva (do ta åt er Lini, Märdie och Sandy) , och eftersom det mest är deras bloggar jag läser slipper jag alltså sitta och bli så där irriterad som jag kan bli när jag upptäcker ord som aldrig borde ha blivit skrivna.
För ett tag sedan skrev Alex Schulman, som enligt mig är Sveriges bästa bloggare, om hur fel han tycker att det blir när författare använder sig av ordet "tja" i dialogerna i sina böcker. Inte "tja" som i "tjena", utan mer som i det engelska ordet "well". "Tja, det skulle ju kunna vara vad som helst". Ett sånt "tja". Det framkommer som så att han tycker att det är ett okej ord att använda så länge man inte gör det i dialog. För det finns ju faktiskt ingen människa i världen som faktiskt använder sig av det ordet när de talar. Det är liksom inget ord som tillhör talspråket. Och han har ju en poäng, den där Alex.
Själv har jag några ord som jag helst inte skulle vilja se skrivna. Som jag ogillar lika mycket som särskrivningar. Ord som är talspråk, och som jag helst vill ska stanna där, om ens det.
Dessa ord är som följer:
Vart - Jag hatar, hatar, hatar det ordet. Jag vet inte vad det är med mig, men jag fylls alltid med ett kryddmått äckel när jag läser eller hör det ordet. "Vart ligger det?", "Vart ska vi?", sådant säger folk. Nu vet inte jag vad som är korrekt svenska, men jag vill att man i så fall kan säga "Var ligger det?" och "Var ska vi?". Varför det där fula t:et?
Man - Inte ordet generellt nu, utan när det används såhär: "Man tycker att de borde göra någonting åt det där" eller "Sedan så gick man ner till mormor och morfar och åt lite bullar". Varför säger och skriver de inte "jag" istället? Jag får alltid en känsla av att personerna som uttryckt sig så inte vågar stå för sina åsikter eller vad de gjort. Som om de inte vill att man ska förstå att det är de själva de talar om. Jag gillar det inte.
Mwihihi - Vad är det för jävla ord? Kvalificeras det ens som talspråk? "Haha" funkar, för så låter det ju när man skrattar. Och när man fnittrar låter det som "hihi". Men "mwihihi", det låter ju som om personen i fråga först velat skratta sådär onskefullt och härligt som elakingarna på film gör, och sedan på något oerhört schizofrent sätt valt att fnittra istället. Istället för det råa och härliga "Moahaha" blev det "Mwihihi". Förövrigt är det väl inget ord man använder i dagliga livet. Skratt och fnitter är ju reflexer. Men "mwihihi" kan jag inte tänka mig skulle användas av annat än förställda människor. "Mwihihi". Får en att tänka lite på galningar, som finns på psykhem, eller hur? Som sitter i fosterställning med armarna om knäna och gungar fram och tillbaka medan de med besatta ögon utstöter ett "mwihihi" som aldrig slutar. Och de andra patienterna kollar på personen och tänker att "Stackars människa. Hon får nog stanna här längre än alla oss andra tillsammans". Ja, det ordet används nog bara av schizofrena och förställda människor. Så måste det vara.
Yikes - Yikes? Vad är det meningen att man ska förmedla med det ordet? Är det ett ord man ska använda för att uttrycka hur konstigt man tycker att någonting är? Eller kanske istället för ordet "Jävlar!" när man vill ge respons på någonting man tyckte var extremt? Jag förstår i alla fall inte riktigt varför någon skulle vilja använda det. I en bokdialog kan det vara okej, men aldrig aldrig annars. Det ger mig dåliga vibbar. Fult ord.
Yay - Får mig alltid att tänka att personen som använder det är sarkastisk. Som när ordet "Jippi" används utan entusiasm. Det ger mig obehag, ordet "yay". Och det är inte för att det sägs sarkastiskt, för sarkasm har jag ingenting emot. Inte heller att någon säger "Jippi" med sarkasm får mig illa till mods. Det är uttrycket i sig. Det känns falskt. Som ett ord som bara används när man vill låtsas vara gladare än man är. Och det får mig lite nere, för det känns som att personen som använder det inte är glad på riktigt. Och det vill jag att han eller hon ska vara. Det är liksom härligare att vara lycklig, än att låtsas vara det.
Nu var man klar. Yikes, det blev rätt långt. Ska leta reda på min katt, yay! Vet inte vart han är någonstans, mwihihi.
Min roll på kontoret
Fast min chef Bea tyckte att det var ett namn som passade bättre än något annat. Det är namnet på frisören i "Mia och Klara". Hon heter Gulletussan.
Så. Nu vet ni hur de ser på mig på kontoret. Som en Engla. Som en som borde heta Gulletussan.
Detta gjorde mig mycket förvånad. Men så vet ju inte jag hur jag verkar utifrån, bara inifrån. Såklart. Och mina finingar, ni vet ju verkligen hur jag är. Så jag bara måste kolla med er - har de rätt, eller har de missförstått det hela lite? Jag tror ju på det sistnämnda, men det är ju egentligen ni som har kollen. Är lite förvirrad just nu. Jag skulle behöva lite brutal ärlighet i det här fallet!
PS: Förlåt om det här verkar lite självfixerat, men jag ville bara kolla med er som är experter.
När skådespelaraveln går som den ska
Will Smith är en av mina favoritskådespelare. Jag har alltid tyckt mycket om honom. Hans fru Jada Pinkett tycker jag också bara gott om. Så såg jag "Pursiut of Happiness", där Will spelar mot sin son Jaden. Filmen var fantastisk, och det var de båda Smitharna med. Så när Jaden var med på Ellen var jag ju bara tvungen att titta. Och när intervjun var över hade jag svårt att sluta flina. Vilken skön kille, den där Jaden!
Men så har han ju de föräldrar han har också. Då kan man kanske inte förvänta sig annat?
Att äta Polly när man egentligen ska prata i telefon
Då förstår ni nog vad jag menar om jag säger att jag är tyst ganska mycket idag. Jag vet inte vad de andra tycker, men jag tycker att det är värt det. Hihi.
Mockar du med mig, så mockar jag tillbaaka
Minns ni på lågstadiet? Om någon var dum, eller lite retsam så sa man "Muckar du med mig, så muckar jag tillbaka" på italiensk dialekt. I alla fall på vår skola. Det slog aldrig fel. Det var bra mycket roligare och effektivare än "Ameh durå!" eller "Den som sa det han var det!" (som i och för sig måste ses som en god tvåa).
Men jag undrar lite över en sak. Vad är ursprunget? Uttrycket och dialekten tillsammans liksom. Var kommer det ifrån? Från en film? Ett tv-program? Varför började så många barn använda sig av det? Inte för att jag har något emot det. Tvärtom. Men det vore ändå kul att veta vem alla gick och citerade där på Söderskolan.
