Mina grannbarn säkrar framtiden i trafiken, så att ni vet.
Nu när körkort och sådant är väldigt aktuellt för mig har jag börjat märka av de så kallade "idioterna" i trafiken, och vad som får andra att kalla dem det. Jag känner på mig att mina grannbarn inte kommer vara några av dessa. För kolla vad de har gjort på gatan som är utanför vårt radhus!
Ser ni? De ha varit smarta nog att tänka på att det är bäst att man bara kör åt ett håll i en rondell. För vad händer annars? Just det, man krockar!
Här och var har de ritat upp fina trafikljus. För det ser ni va, att de är fina? De finns lite här och var ungefär var tredje meter på den här gatan, och jag skulle nog ljuga om jag sa att jag visste vilken funktion de har just här. Inga korsningar i närheten här heller nämligen. Kanske dekoration? Eller varför inte ställen där man får stanna och ta pauser, som i vissa sällskapsspel med tärning ni vet. "Du väljer att gå till frisören, och får en såndär jobbig jävel som aldrig slutar prata. Du kommer inte ur frisörstolen, och blir tvungen att stå över ett kast". Ni fattar?
Till och med övergångsställen har de tänkt på! Och ser ni vad jag ser? De har trafikljus där! På en typ av korsning! Right on the spot people! Fast jag undrar lite vad som hänt där mellan översta och näst översta rutan. Hoppas det inte är någon som blivit påkörd. Och är det det så är det säkert av ett sånt där rattfyllesvin. Det måste det vara. För såna människor kan man aldrig lita på. Har det skett en olycka så kan man ju ge sig fan på att det är ett rattfyllo, inte sant!
Och som i alla välutvecklade samhällen har vi även några parkeringsplatser på väl valda ställen. Mycket praktiskt när man inte vill ha stopp på vägen. Är dock en aning osäker på om deras sparkbilar eller vad man ska kalla dem, får plats. Visst, på den rutan längst till höger kanske det får plats nån liten bil, men de andra ser ju lite smalare ut. Men vad vet jag, kanske är det en parkeringsplats för människor? Kanske ska man ställa människorna på rad? Ja, så kan det ju vara. Vilket ju är rätt smart, om man liksom inte vet vad man ska göra med sin människa när man måste shoppa och så. Man vill ju inte gärna släpa med den in i affären menar jag.
Om man räknar lite på det, är det inte helt otroligt att jag själv har barn när de här släpps ut i trafiken. Det känns rätt bra faktiskt. För när de vet vikten av en enkelriktad rondell när de är sex år, vad vet de då inte om 10 år, när de är 16 och får börja övningsköra?
Precis. Det här blir nog bra ska ni se!
"Did you just say you came from a town called Ass?"
Jag åkte mellan Katrineholm och Eskilstuna idag, för att kunna inhandla ryggsäck och vaccin till Australien bland annat.
Det finns ganska roliga ortsnamn på den vägen. Min favorit blev Äs. För tänk er att man behöver förklara varifrån man kommer för någon som bara förstår engelska. Det skulle kunna se ut såhär:
"So where did you grow up?"
"In a town called Äs."
Det skulle nog en engelsktalande person gilla. Det tänkte jag ganska mycket på där vi åkte. Jag hade ganska kul åt det. Det hade inte pappa.
Josse - "Vicka på rumporna! Höger, vänster, höger!"
Som tur är bytte hon från Natur till vår klass i tvåan. Och jag kan väl säga att jag aldrig varit så glad för ett byte som jag är över det här. För vad skulle jag gjort utan Josse? Den här tjejen som jag har så mycket minnen med att de kan fylla en hel bok. Vad skulle jag ha gjort utan henne? Hon är den person jag rest med mest av alla i hela världen. Vi har åkt till Polen (med resten av klassen), till Turkiet (med Sofia) och till England för att hälsa på hos Märd. Och ska jag vara ärlig så kunde jag inte önska mig en bättre resepartner. Turkietresan är för övrigt den bästa resan jag någonsin varit på. Jag minns hur lyckliga vi blev när det visade sig att vårt ospecificerade hotell var det underbara hotellet Villa Sunflower, med marmorgolv, vattenfall kring huset och i poolen och världens härligaste personal. Det kunde inte ha blivit bättre! Jag minns hur vi första kvällen gick till havet och såg en solnedgång så fin att jag blev helt euforisk. Sen gick vi till en restaurang och åt turkisk gryta. Och jag har för mig att det enda vi pratade om var hur underbar allt var. Och det var det. Varje dag.
Varje gång vi gick ut så ropade folk "Charlie's Angels" eller "Spice girls" efter oss. Vi trodde först att det bara var något någon råkade säga, men sen var det fler och fler som ropade antingen det ena eller det andra. Det skulle antagligen vara någon typ av komplimang. Vilket jag kan förstå, eftersom jag umgicks med två tjejer som är i klass med hollywoodstjärnor. En av oss fick mer uppmärksamhet än oss andra, och ni kan ju gissa vem det var? Just det - blondinen Joe, som vi ju också kallar henne. Under vår första middag fick hon en lapp i handen med en kypares nummer, som hon innan hon såg vad det var trodde var knark! Dessutom blev Ali, en ur hotellpersonalen, olyckligt kär i henne. För hon hade ju pojkvän. Men det är inte bara i Turkiet killar faller för henne - det händer överallt. Jag vet ingen som satt hjärtan i brand som hon. Och det kan jag förstå. Hon är underbar, på alla sätt och vis. Som människa, som vän. Men vad jag vet är det bara en som har satt hennes i brand på samma sätt, och det är den person hon är i Perth med, precis just nu.
När jag säger underbar, så menar jag underbar. Hon är den vänligaste, vänaste människa jag känner. Man brukar ju säga att det är tanken som räknas. Därför är allt hon gör det finaste i världen, eftersom tanken bakom alltid är god. Eftersom allt hon gör är för att göra andra människor glada. Jag vet ingen människa som är så snäll och full av goda avsikter som hon. Jag har aldrig hört henne säga något elakt, någonsin. Något som är väldigt speciellt med henne är att hon kan få mig glad på en sekund. Det hon säger är alltid sånt som värmer, även när hon retas. Hon är en sån som kan säga så fina saker att man blir mållös. Hon säger det man inte visste att man ville höra, men som man efteråt inser var precis vad man behövde. Förstår ni hur fantastisk Josse är?
Joe är min partyprinsessa, skulle man kunna säga. Det finns ingen jag har så kul med på dansgolvet som hon. Ett dansgolv utan henne är inget dansgolv. Och när det är fest och hon inte är där, känns det så tomt så tomt. Så har det varit ända sedan den där kvällen i Vadsbro. Den kvällen då det var vi två, då "Piece of me" blev vår låt, och vi gjorde en egen liten dans. Hur det var utan henne på fest märkte jag ganska snart därefter. För då åkte hon till Norge för att jobba. Som för att säga hejdå hade vi världens mysigaste kväll tillsammans några stycken på hennes rum, där vi gick igenom en massa gamla brev, skrattade och njöt av varandras sällskap. Sen flyttade hon. Och jag minns, att en gång när jag saknade henne som mest, så skickade hon ett sms. "Babe, de spelar vår låt på radion! <3". Tänk, till och med när hon var i ett annat land lyckades hon få mig att le. Fina Josse.
Det var alldeles för tråkigt utan henne i Sverige, så det var tur att hon inte stannade lika länge i Norgeland som planerat. Men nu har vi alltså haft ytterligare ett avsked. För som jag nämnde är hon i Perth (Australien) nu, och ska vara ett tag framöver. Det avskedet hade varit riktigt jobbigt om det inte vore för att vi snart kommer vara i samma land igen. För jag ska till Australien jag med, och jag känner på mig att vi kommer ses där nere. Hade det inte varit för att jag också skulle dit, skulle jag dö av saknad. Jag vet att jag kommer känna mig trygg när jag har henne i samma land som mig igen. För hon är en person jag verkligen litar på. Och som jag känner mig trygg med. Visste ni att det var hon som skötte det mesta under våra gemensamma resor? Hon var så duktig, bokade och ordnade, och allt som oftast var det hon som tog tag i disken om det fanns. Flera gånger under Turkietresan kom jag på mig själv med att tänka "Josse måste vara världens bästa sambo". För när det gäller henne, finns det inget att klaga på.
Josse, jag saknar dig. Jag tänker på dig, om hur du har det där nere. Och jag tänker för mig själv, att jag hoppas att du inte glömmer hur fin och bra du är. För det är du, babe, och det får du aldrig någonsin glömma. Du betyder så mycket för mig, du ger mig allt en vän kan behöva. När jag är ledsen gör du mig glad, när jag är glad gör du mig ännu gladare. Du är en person jag känner att jag verkligen kan lita på, samtidigt som vi många gånger haft hur kul som helst. Du är den ideala sambon, resekamraten, vännen. Jag kan inte tänka mig ett liv utan dig i det. Jag hoppas du förstår hur glad jag är att du bytte till vår klass. Hade du inte gjort det hade jag kanske inte lärt känna dig, den godaste människan jag vet. För det är du, och vet du något som är otroligt med dig? Du har inte några dåliga sidor - alls. När jag tänker på dig, kan jag bara komma på bra egenskaper. Du är så en så underbar vän, på alla sätt och vis. Du är en sån person som är vacker rakt igenom, inifrån och ut. Jag är så glad över att ha dig som vän. Till sådana som dig kan man inte säga annat än tack. Tack darling. Tack för att du finns!
Vår låt. Du och jag babe!
I min studentmössa skrev hon:
"Du är min egna paparazzi älskling! /Josephine <3"
Läs hennes blogg här.
Angående Skarsgård
Nuförtiden, när jag har tråkigt, går jag gärna in på youtube och söker på "Alexander Skarsgård". Av någon anledning finner jag det riktigt kul med alla amerikanska tjejer som har fått en crush på honom, för de är så.. hur ska jag säga.. pilska. Där har vi det. Pilska är vad de är. Han har ju liksom slagit igenom en del där borta nu, med "Generation kill" och "True blood" och det där. Det är till och med så att han har fått en egen kategori hos Perez Hilton, stackarn.
Jag kan ta ett exempel här under. Här har vi ett av de klipp med Alexander som har i särklass mest visningar, och några exempel av hur de flesta kommentarerna ser ut.
Och så fortsätter det. Jag älskar hur de typ vill starta krig med de stackars undertexterna och handduken. De är så tydliga med vad de vill och ibland så är de riktigt roliga i sin hysteri. Andra får till det när de kommenterar. Min favorit är "I think Carlsberg have been making men!" (refererar till reklamen ni vet, "Carlsberg don't do flat mates. But if we did, it would probably be the best flat mates in the world" och liknande). Den är ju bara underbar.
Så nu vet ni vad jag gör vad jag har tråkigt. Jag går in på youtube, inte för att kolla på klipp, utan för att läsa kommentarerna till klippen. Efter ett tag tänker jag mig hur det vore om Paulina träffade någon av de här människorna, och de fick reda på att hon faktiskt är släkt med honom.
Det skulle nog bli rätt roligt. Eller inte. Tänk, de kanske skulle överfalla henne eller något! Kom ihåg det, Lini, du får vara försiktig med vilka du berättar om din stamtavla för! De här verkar liksom inte riktigt ha några spärrar när det gäller honom. För visst nämnde de ordet "rape"?
Bra att de förlåter Sverige för IKEA tack vare honom iallafall! Ikea som är så dåligt liksom.
Att döda ett barn
Jag var på något som kallas Riskettan idag. Det är nytt obligatoriskt moment man ska göra för att få körkort, och det går ut på att delta i en utbildning i alkohol, trötthet och droger i trafiken. Igår, när jag ännu inte varit på det, förstod jag inte riktigt varför det var nödvändigt. Men efter idag kan jag inte säga annat än att alla borde få höra det jag gick höra. För anledningen till att den här nya delen tillkommit är för att antal olyckor som beror på just droger och trötthet bara ökar. Visste ni att det i trafiken kör 12 000 rattfulla personer varje dag? Det är ju som en hel stad med fyllon som bestämt sig för att göra Sverige till en farligare plats!
Förutom lite föreläsning och diskussioner fick vi också se två filmer. Den ena heter "Farväl lillebror", och den andra heter "Att döda ett barn". Och den sistnämnda var så otroligt bra. Den bygger på novellen av Stig Dagerman, som också den är sjukt bra. Den har ett sånt där slut som får mig att rysa för att det är så bra skrivet.
Filmen är lika bra den. Om inte bättre. Stellan Skarsgård är (en helt suverän!) berättarröst, barnet spelas av hans lilla son Valter Skarsgård, och Alexander Skarsgård regisserar. Jag vet inte om ni inser hur bra det blir med den kombon. Så här har ni den, den bästa kortfilmen jag sett. För den är fin, den är viktig, och den har vad som krävs för att man ska förstå. Förstå något många glömmer. Att uppmärksamhet i trafiken är något viktigt. Att allt som börjar som en helt vanlig dag, kan sluta som en dag man aldrig glömmer. Att det här kan hända vem som helst, när som helst.
Och då. Då är det försent. Och det säger Stellan bättre än någon annan kan.
