Har i Australien ar det vissa latar man hor/har hort absolut hela tiden. Och jag gissar att om jag hor dem nagon gang i framtiden, sa ar det troligtvis Aussie jag kommer tanka pa. Samtidigt kan jag inte lata bli att undra over vad som ar populart hemma. Men har har vi iallafall Australiens sommarplagor (for har ar det ju sommar):

Ponera att du ar ute och kor med din bil, varpa denna skylt dyker upp. Da kanske man blir lite butter. Har man daremot valdigt brattom, ar det nog lite mer at "Det var da sjalva fa-an!"-hallet. Man tycker nog inte om den har skylten sa mycket da. Nu har jag inte varit med om detta, men jag tycker anda inte om skylten.

Varfor finns den har skylten overhuvudtaget? For faktum ar, att det kryllar av dem har i Australien, och det forst nar man akt minst 15 meter pa vagen ifraga, utan att man fatt nagon varning innan dess. Forst DA far man veta, att hepphepp, har far man inte alls aka! For det ar fel vag. Hur vet de att det ar fel vag? Den finns val dar av en anledning, vagen. Varfor har de en vag dar overhuvudtaget, om man nu inte far aka pa den? Och om de nu prompt maste ha en vag som ingen far aka pa kan de val atminstone satta upp en skylt i borjan av vagen, eller natt liknande. Det tycker iallafall jag skulle vara en bra idé.

Men vad vet jag, jag ar ju inget vandrande Vagverk, sa det kanske rent av ar en riktigt trevlig skylt det har. En skylt alla vill stota pa nar de ar ute och kor liksom. En skylt som man tanker "Oh, namen jaha, vad trevligt att se den har skylten, den har jag inte sett pa lange!" nar man ser den. Vad vet jag liksom.

• Forsta samtalet med Jennie och Ulrika pa hostelet i Sydney. Nar de presenterade sig och Ulrika sa att hon hette Nordqvist-Gräll i efternamn, sa sa jag "Jaha, ungefar som i 'skräll'? Jag tror jag ska kalla dig for Skrällen hadanafter!" Och sa borjade de skratta. Och sa var det vi. Tyvarr holl hennes smeknamn bara i nagra dagar, men det ska allt fa en comeback nar jag traffar henni igen!

 

• Minen pa den australienska killen som jobbade pa Sydney-hostelet (a.k.a pilutta dig-killen) nar jag sa att jag skulle kalla honom Jackie, for att jag tycker att han paminner om Hugh Jackman. Han blev jattegenerad och jatteglad. Och jatterod. "Now I'm blushing" sa han. Det var roligt.

 

• Forsta gangen jag stod upp pa surfbradan pa Surfcamp. Nagra stallde sig upp tidigt under surfcampet, medan andra inte gjorde det forran vi knappt hade nagra lektioner kvar. Jag var en av de senare. Och da tog jag lektionens forsta vag. Det har kommer jag aldrig glomma, for det var verkligen en san dar stund man ser pa film. Ni vet nar allt ar i slow motion, och de spelar den dar laten (Dumdumdumdumdum ticktickticktick.. Dum dum dum dum dum..) Typ Baywatch. Sa var det. PRECIS sa var det. Tank er mig pa surfbradan, med varldens mest forvanade min (herregud, jag lyckades liksom STA pa bradan!), medan resten av alla andra i vattnet (nagra dussin) borjade appladera och saga "Go Angelica!" Det var helt sjukt. Och helt sant.

 

• De forsta gangerna jag loggade in pa Facebook eller laste era bloggkommentarer har i Australien. Jag grat. Kan ni tanka er det? Jag grat, mitt bland en massa folk (da det ju var pa diverse internetcaféer). For jag saknade er, for ni ar varldens finaste, och sa laser jag det ni skrivit och sa ar ni precis sa fina som jag minns och da kan man liksom bara inte halla inne allt. Det gick inte.

 

• Lyckan nar jag, Ulrika och Jennie fick var cabin. Vi sprang runt som yra hons och ropade: "Ah, en VATTENKOKARE!", "Kolla, en FRYS!", och det storsta ogonblicket for min del var nar jag sag att det lag en kudde pa min sang. "EN KUUDDEEEEE!" skrek jag. For i min forsta cabin fanns varken kudde eller tacke till mig, sa jag sov med en badhandduk till tacke, och en egentillverkad kudde, som jag gjorde av en tygpase och diverse bocker och tidningar. Jag overdriver inte nar jag sager att det inte direkt var de skonaste natter jag varit med om, om man sager sa. Inte visste jag da att man kunde ga till receptionen och fa en kudde. Trakigt nog insag jag inte det forran min sista vecka i Gatton.

 

• Hur Jennie alltid satt och skrev lattexter hela tiden. Sarskilt en mening var alltid aterkommande, och det var ur Kents "Socker". "Som flugorna pa socker, betyder ingenting". Att hon gjorde det narhelst hon inte gjorde nagot annat gav var cabin en riktigt hemtrevlig kansla pa nagot vis. Det var liksom lite som att se farmor sticka och farfar losa korsord om ni forstar. Sant som bara man ser det gor en glad i hjartat.

 

• Alla citat ur barnfilmer vi sa ratt ut nar vi kom pa dem. Som nar Alfred och Lina i Emil i Lonneberga diskuterar giftermal. Alfred: "Horredu det dar giftermalet vi pratet om.. Det tycker jag vi tar och skiter i!" Fryst bild pa tv:n, och man undrar "Herregud, vad hander nu?! Och sa svarar Lina: "SKITER I? Ha, tror du ja!"

 

• Den dar gangen da vi alla tre duschade samtidigt i varsitt bas bredvid varandra, vilket gjorde att vi kunde prata hur mycket vi ville. Men vi pratade inte. Vi sjong. Eller gapade, beroende pa hur man vill se det. Jag och Jennie skotte det mesta av sjungandet. "It aint me, babe" och "Alskade angel" sjong vi nog hogst, men roligast var nar vi sjong "Love medley" ur Moulin Rouge, dar Jennie agerade Nicole Kidman och jag Ewan Mcgregor. Kom det in nagon annan pa toaletten sa tvivlar jag inte pa att de blev sa radda att de vande i dorren. Men kul var det!

 

• Alla ljumma kvallar vi satt utanfor var cabin och bara pratade om allt mellan himmel och jord.

 

• Att varje gang jag var nagon annanstans an dar Jennie och Ulrika var, sa ropade de pa mig tills jag kom. Det var gulligt, och det fick mig att minnas att jag betyder nagot for nagon. Nu i efterhand saknar jag det.

 

• Den otroligt fina och speciella komplimangen Jennie gav mig en av de dar kvallarna, precis efter att hon skallt pa mig for att jag sagt "Namen det sager du bara.." efter att Jennie sagt att jag ar sa sot att jag inte behover smink. Hon brukar aldrig ge nagon komplimanger, och nar hon val gor det sa tror jag inte pa henne, sa hon. Hon menade det ju verkligen. "Oh, namen tack isafall Jennie! Du ar sa gullig!" sa jag da. Da sa hon det. Det dar fina. "Alltsa, innan jag traffade dig kunde jag inte definera sot. Men om jag skulle gora det nu sa skulle det vara med ett ord; Angelica". Sa himla fint sagt. Fina Jennie.

 

• Det Jennie och Ulrika tyckt att jag ska jobba med. De tycker att jag ska bli barnprogramledare alternativt en sandar som jobbar med att imitera folk i typ "Hey Baberiba". Det har jag aldrig hort forut, och jag skrattade lika mycket varje gang de sa det. Nastan lika mycket som jag skrattade nar Jennie sa att jag ser ut som Nalle i ett stort blatt hus nar jag skrattar. Nastan lika mycket som Jennie skrattade nar jag sa att jag ser ut som en Who! (ni vet, manniskorna i "Grinchen"). Men bara nastan.

 

• Ulrikas tacos. Det ska jag bjuda pa nar jag kommer hem!

 

• Den troliga anledningen till att jag sa "Det roda ljuset" och pekade pa vaggen den dar gangen jag vackte Jennie mitt i natten. Det var antagligen for att jag var helt besatt av boken "Lasermannen" just da, som for ovrigt ar en sjukt bra bok! Efter varje kapitel kunde jag inte halla mig fran att beratta for mina tva vanner vad jag just last. Och lasermannen, (han som gjorde att vi inte fick leka med laserpennor pa lektionerna ni vet), sags sallan av offren. Men nagot som sa gott som alla av dem sag, var ett rott ljus.

 

• Hur underbar stamning det blev varje gang Ulrika sag ett djur. Hon pratar namligen riktigt roligt nar hon ser ett djur, det ar omojligt att inte skratta nar hon drar igang. Det ar nagot hon gor omedvetet, och det ar ett sa gulligt karaktarsdrag att jag dor. Hon pratade med ihopbitna tander, som om hon var arg ungefar. Fast det var hon ju inte. Sahar kunde det lata (obs! ihopbitna tander!): "NAMEN! Odlan da! Och SVANSEN! Namen! Den ligger bara dar, svansen. Ooh, sa smal svans! NAMEN! Soota ODLAN DA! GOO'!" 

 

• Hur Ulrika och Jennies asikter om Mewen och Valentin forandrades fran svart till vitt. "Chloes vanner ar ganska snygga" sa jag nar hon precis flyttat in. U och J, som inte sett dem, blev genast nyfikna. Nar de sedan sag dem sa dem "Njaa, de ser ganska hariga ut". Nasta gang de sag dem sa dem "Fast, de ser ju inte saa pjakiga ut", till att slutligen bli "Guud, de ar ju hur snygga som helst. Och det sjuka ar att de bara blir snyggare och snyggare for varje gang jag ser dem!"

 

• Att det ar valdigt kul att skriva dikter och ge bort dem i fodelsedagspresent. Mamma, pappa och farmor fyllde alla ar i slutet av december, och alla fick en egendedikerad dikt. Det roligaste var att det var sa uppskattat, och gjorde dem sa glada. For de ar varda all lycka jag kan ge dem, sa kanner jag.

 

• Att Ulrika far nagon form av spasmer nar hennes kropp tror att hon svavar i luften. Detta blev vi varse om alltfor manga ganger pa Guldkusten, men forsta gangen var nar vi akte Kamikaze pa Wet'n'Wild. Det som en jattebrant skateboardramp ungefar, i vilken man blir nedkastad i en luftmadrass som man sitter tva pa. Nu rakade det vara jag som akte med Ulrika, och nar hon borjade skaka blev jag helt, och da menar jag helt, skrackslagen. For att sedan borja skratta som en galning nar det var over, i ren chock antar jag. Och Jennie, som sett hela spektaklet, skrattade sa hon nastan ramlade omkull. Varje gang var det en valdigt traumatisk upplevelse for alla tre. Detta vill jag alltsa inte minnas for att det ar kul lika mycket som jag vill minnas det for att jag ska minnas vilka attraktioner Ulrika INTE ska aka.

 

• Att Ulrika och Jennie ar valdigt bra att ga pa nojesparker med, for vi ar valdigt lika i det att vi alla vill aka ALLT.

 

• Att Jennie alltid alltid alltid vill aka den attraktion hon akte sist EN GANG TILL. Den hon akte sist var liksom alltid hennes favorit. Vilket var gulligt, lite som ett barn som vill se sin nya film om och om igen.

 

• Hur jag larde mig att det lattaste sattet att bekanta sig med svenskar i var alder har i Aussie ar genom att pa nagot vis fa in Sunes jul i konversationen.

 

• Av nagon konstig anledning maste jag upp med fingrarna i ett peace-tecken sa fort en kamera ar i narheten, och jag kan for allt i varlden inte forsta varfor. Det maste vara nagon typ av tics. Ska forsoka gora mig av med det!

 

• Alla fina hejda-lappar, hejda-presenter och hejda-halsningar. Och kramarna. Hejda-kramar ar de hemskaste, men pa samma gang de finaste, som finns.

 

• Hur jag, varje gang jag pratade med andra manniskor och de namnde familj eller vanner, blev pamind om hur lyckligt lottad jag faktiskt ar. Visste ni babes, att det vi har tillsammans, ar nagot valdigt fint och unikt? For det ar det har jag lart mig har nere. Att vara sa nara varandra, kunna prata om allt mojligt, ha kul saval som trosta varandra nar nagon av oss har det svart, ar valdigt ovanligt. Och att vi ar en sa pass stor grupp gor det annu ovanligare. Det som gor det helt fantastiskt ar att ni alla ar helt underbara manniskor. Det finns ingenting att klaga pa. Nar andra berattade om sina vanner, fanns det oftast nagot den personen gjort som sarat berattaren, eller nagot beteende som gjorde berattaren besvarad. Men nar jag pratade (och pratar) om er med andra, gjorde/gor jag det alltid med stolthet och entusiasm pa rosten. Hur lycklig maste inte jag vara, som har sa sjukt manga fina manniskor till vanner? Den tanken gor mig alltid valdigt glad. Och eftersom jag tanker den sa pass ofta, ar jag sallan olycklig har nere. Tank att jag har ER. Tank att VI har VARANDRA!
  
  

Nyar. Och saklart handtecknet som jag namnt i inlagget. Herriguwd.

Och dar har vi ett alldeles eget kapitel i min Australienhistoria. Och passande nog slutade den med att jag blev raddad, av en fransman. Jag missade ett tag i Brisbane nar jag skulle ta mig fran Guldkusten till Gatton, vilket gjorde att jag missade sista bussen fran Rosewood till Gatton. Jag fick panik, och ringde Ulrika, som sa att jag skulle ta in pa hostel i Brisbane. Det ville inte jag. Ett par sms senare, och jag kunde kanna mig saker igen - Jérémy skulle hamta upp mig i Rosewood. Jag hamnade i samma cabin som hans tva franska tjejkompisar Camille och Caroline, och en vecka senare akte vi fyra till Yandina, Sunshine coast.

Och dar borjade ett nytt kapitel. Ett kapitel som pagar just precis nu, pa Solskenskusten. Och solen, den skiner varje dag.

Detta, mina vanner, ar vad jag pa var och varannan gata finner pa pojkar och man i olika aldrar runt om i landet just nu (i olika variationer ska tillaggas, det finns ju flator ocksa). Pa allvar alltsa. Och varje gang jag ser det gor det lika ont i hjartat. Denna frisyr (eller vad man nu ska kalla det), forstor killars, som utan den lilla toffsen faktiskt skulle se riktigt bra ut, utseende. Och ratta mig om jag har fel, men visst ar det har en frisyr vi for langesedan utagerat i Sverige? Jag vill namligen minnas att ett flertal smakillar i min alder sportade denna frisyr under mitten av 90-talet. Iallafall, att se en san har frisyr ar att se en for mycket. Jag vill inte ens tanka pa hur manga for mycket jag har sett under min tid i Australien. Men av nagon outgrundlig anledning verkar den falla majoriteten av australienare i smaken. Den stora fragan ar varfor. VARFOR, OH KARE GUD OM DU FINNS I HIMLEN, VARFOR?!



PS. I nulaget haller jag till pa Solskenskusten pa ett stalle som heter Yandina och plockar ingefara. Glomde visst namna det sist! DS.

Av alla stallen jag varit pa i Australien, ar det ett stalle som alltid kommer ha en speciell plats I mitt hjarta. Inte for att de tar sarskilt vackert eller for att det finns sarskilt mycket att gora, men for att de tar det stalle i Australien dar jag har spenderat mest tid. Efter totalt fem veckor pa detta stalle, har jag nu massor av minnen darifran, sarskilt fran The Gatton Caravan park, som ju var mitt hem under den har tiden. Det jag alltid kommer minnas ar detta:

• Har handlar man inte gronsaker – man far dem av sina grannar, som under sina farmjobb far ihop bade det ena och det andra. Vi har fatt lokar, majskolvar, minitomater, potatis, salad och melon. Och allt har varit valdigt gott.

 

• Den mat vi handlar inforskaffar vi oss allra helst pa Coles, dar de har det billiga market Coles Smartbuy, ur vilken man kan kopa ett fempack nudlar for endast en dollar. Oh yes, it doesn’t get much cheaper than that! Dock ar Coles tyvarr inte alltid oppet. Men da gar man till Supa IGA, som ocksa har ett prisvart marke, namligen Black & Gold. Av dem kan man kopa ett fyraliters glasspaket for bara tva dollar! Ahara, det sitter ju inte helt fel! Hihi.

 

• Man moter valdigt mycket olika manniskor i caravan-parken varje dag. Och det absolut alla borjar sin konversation med ar: “So, have you been working today?” Att saga att alla ar dar for att jobba ar darfor ingen overdrift.

 

• Varje dag, hela tiden, var det nagon som spelade pa trummor. Inte sanadar trummor som rockband har, utan snarare sadana som indianer har. Ibland ackompanjerades trummorna av gitarrer. Mysigt.

 

• Massor av fagelkvitter pa kvallen, och utanfor fonstret hade vi alltid massor med papegojor och undulater. Varldens sotaste!

 

• Trots att stallet ar mindre an Flen, har de bade Subway och KFC. Dock hann vi bara besoka en av dem en enda gang. Det var en dag da Jennie hade stora cravings efter snabbmat, av en anledning jag inte kommer namna har. Men jag kan saga att det har att gora med att det blev blev lite for mycket av en sarskild vara under foregaende kvall.  

 

• Under den forsta manaden var det allt som oftast 35-45-gradig varme. Detta medforde, att under lediga dagar sa gjorde vi inget annat an att ligga I poolen. Dar spenderade vi halften av var vakna tid. Fast under min sista vecka i Gatton, efter veckan pa Guldkusten, var det blandat med lite regn da och da ocksa.

 

• Alltid nar vi pratade om vadret sa vi samma sak – “Hoppas det blir regn imorgon!” En mening man inte hor sarskilt ofta i gamla hederliga Schweden. Detta sas alltsa under December, pre-Gold coast. Och vi menade det vi sa med hela vart hjarta.

 

• Den sista veckan jag just namnde spenderade jag inte med Jennie och Ulrika, som jag gjort de andra veckorna, for efter Guldkusten akte vi at olika hall. Den veckan spenderade jag istallet alla dagar i det nybyggda biblioteket, som hade bade internet, Xbox och aircondition. Att det tog 45 minuter att ga dit spelade ingen som helst roll. Det var vart vallfarden.

 

• Det Japanska Knytkalaset. Det var jag, Jennie, Ulrika och en massa japaner. Vi hade alla tagit med oss en matratt att dela med oss av (vi tog med oss grekisk sallad) och maten var jattegod! Det var hur mysigt som helst, och med vara nyfunna japanska vanner pratade vi om skillnader i europeiska sprak respektive asiatiska sprak och en massa andra saker som vi inte hade gemensamt. Det var kul. Men mest pratade vi om Mumin. Det var annu roligare.

 

• Barbeque Med Baguetterna. Det var oss tre svenskar, och MASSVIS med franskar, vid en grill precis vid sjon. Det var trevligt. Vi hade blivit ditbjudna av var franska roommate Chloe, och de vi mest connectade med den kvallen var tva killar som utbildat sig till skadespelare. De heter Mewen och Valentin. De ar riktigt roliga! Tank er Joey i “Vanner” blandat med Borat, i snygga forpackingar, sa har ni dem i ett notskal. (For att se hur de ser ut, kolla in klippet langst ner i inlagget. Det ar trailern till deras egengjorda film. Ruuligt.)

 

• Promenaden hem efter ovan namnda barbeque. Jag och Jennie hade ingen aning om hur vi skulle ta oss hem, och vi fnittrade precis hela tiden. “Var ar vi? hihihi” kunde en av oss fraga, varpa den andra svarar “Ingen aning, hihihi.” "Aja, vi forsatter val, sa far vi se var vi hamnar, hihihi”. Tro det eller ej, men av nagon outgrundlig anledning lyckades vi komma hem till var trygga cabin. Great success!

 

• Jag, Jennie och Ulrika hade vart koksfonster precis ut mot poolen och receptionen, vilket gjorde att vi hade koll pa de allra flesta pa campingen. Vi behovde alltsa ingen tv, trots att det fans tillgangligt. Da vi inte visste vad alla hette fick sa gott som alla smeknamn. Det var Forfattaren, Australienaren, De Insjunkna, Draken, Alven, Kanadensarn, David Bowie, Den Skumma, Tsatsiki/Aladdin, Jack Sparrow osv osv. Ibland diskuterade vi var folk var ifran I poolen, och for att vi inte skulle forsta att vi pratade om dem hade vi vart eget kodsprak. Cully-cullys var indier, baguetter var fransman, Bubba-bubbas var folk fran Afrika, och folk fran Asien var brians. De sistnamnda hade i sin tur ytterligare kategorier: Brians med J (japaner), brians med K (koreaner) och brians med C (kineser).

 

• Killen vi kallade for Forfattaren paminde valdigt mycket om Edward Cullen. Han var blek, gick stelt, sag plagad ut och sag ratt sa bra ut (vilket val var den storsta skillnaden forutom att Forfattarn inte var en vampyr, da Edward ju ar gorgeous). Han skrev hela tiden, darav smeknamnet. Det visade sig att han heter Johnny, kommer fran England och skrev en novellsamling han skulle ge sin flickvan I julklapp. Aaaw, gylligt!

 

• En av japanerna kallades inte helt rattvist for Den Skumma. Detta darfor att han ganska tydligt visat sig intresserad av Ulrika, vilket hon inte gillade. Han heter Kazuki pa riktigt, och hade hur mycket spannande historier som helst att beratta. Han har blivit kidnappad I Bombay, salt juveler I Iran, tillverkat klader och salt i Indien och vid flera tillfallen kant sig hotad da homosexuella man som varit intresserade av honom fatt nobben.

 

• Takashi, aven kallad “Jack Sparrow”, pratades det alltid om med storsta omhet i var cabin. Han paminner om Jack Sparrow I kladstilen, och kan framsta som en harding pa hall. Men som person ar han som en liten hundvalp. Alltid nar en av oss svenska tjejer namnde honom resulterade det I ett stort “Aww, Takashi ar sa sot! Han ar som en hundvalp!” fran de andra tva. Da han jobbar som tatuerare i Japan ar han riktigt bra pa att rita. En dag malade han av Ulrika. Den dagen larde vi honom “Fri som en fagel”. Jag satt och sjong pa Rasmus pa Luffen-laten, och han borjade sjunga med. Nar jag berattade vad den betydde blev han stormfortjust, och satt och nynnade “Flii som en faagel” hela tiden nar han malade av henne. En helt bedarande person, denna Takashi!

 

• Kvallen da vi skramde var granne. Detta har jag pa film. Jennie och Ulrika hade lite trakigt, och bestamde sig for att de skulle skramma var granne som hade fonstret mittemot varat. Sa vad gor dem? Jo, de satter varsitt par trosor pa huvudet, hukar sig ned under fonstret, for att sedan stalla sig upp och skrika « BUU ». Det var valdigt omoget. Och valdigt valdigt kul.

 

• Julkvallen da jag intervjuade en Papp-Maria och en Papp-Josef, som hade fott en liten son i form av en digitalkamera vid namn Jesus. Min respons “Jaha?” nar Maria sa att hon just fatt en son visade sig roa Ulrika och Jennie oerhort.

 

• Vi laste varandra ute. Och ibland laste vi oss sjalva ute ocksa. Vilket resulterade i ett flertal inbrott i vart eget hem. Inbrott ar valdigt kul har jag kommit pa, nar det ar den som ager hemmet som bryter sig in.

 

• En gang gick vi till djuraffaren for att gosa med hundvalparna. Vi blev helt kara och ville ta med dem hem. Vi gick aldrig tillbaka igen. Det gjorde for ont att se valparna i den dar buren som de alltid maste vara I, dag som natt, vardag som helg. Hemskt!

 

• Varje dag vaknade vi klockan tre pa natten. Antingen for att vi skulle jobba, eller ocksa for att vi hoppades pa att fa jobba. Det senare var tyvarr i majoritet, och de resulterade sallan i de jobbdagar vi hoppats pa.

 

• En kvall drack vi alla lite for mycket goon. Eller iallafall tva av oss tre. Kanske for att det denna kvall smakade som den dar bla klubban man far pa pizzerior, efter att vi blandat med hallon- och appelsaft. Dessa tva berattade alldeles for mycket for en engelsman som kallade dem “Darling” hela tiden, och en alldeles for egocentrisk Australienare. Den kvallen hamnade en av oss tre pa ett toalettgolv, som en annan av oss hittade, och den sista hamnade i en annan cabin an var.

 

• For forsta gangen i mitt liv skrattade jag at nagon som ramlade pa nasan. Vanligtvis tycker inte jag att sant ar kul. Men nar personen som gor det ar en skitstovel ar det kul. Riktigt kul.

 

• Julaftonskvallen at vi varldens godaste cheesecake som vi fatt av Takashi, spenderade kvallen med en gitarrspelande Valentin, tittade pa eldkonstnarer, larde oss svara pa franska och japanska, och larde Takashi bade svara och saga “jag alskar sig” pa svenska. Han lyckades pa eget initiativ kombinera “jag alskar dig” med det fulaste ordet man kan saga pa svenska pa ett helt ypperligt satt.

 

• Jag blev kompis med en engelsman som heter Frank, och varje gang vi sags fragade han mig om jag atit nagra meatballs today, varpa jag svarade “No, have you eaten any mashed potatoes?” Detta for att svenskar sags ata mycket kottbullar och engelsman sags ata mycket mashed potatoes. Det internskamtet holl lange.

 

• Att jag kallades for “Love” av min arbetsgivare. Kandes lite underligt sadar.

 

• Vi har oversatt “Alskade angel” och visat upp resultatet for fortjusta icke-svenskar. “An animalistic hairy chest!” har visat sig vara en lika stor hit pa engelska som pa svenska.

 

• Pa onsdagar och torsdagar gick vi till en baptistkyrka for att kolla pa The Simpsons, ata gratis hamburgare och sandwich och anvanda det billigaste internet i stan.

 

• Vi blev bjudna hem till min (numera alla tres) koreanska van Yousun, dar hon bjod pa urstark och god koreansk mat, visade koreanska tv-serier, filmer och musikprogram och visade deras motsvarighet till Robert Pattinson. Det var bade mysigt och intressant.

 

• Alla skratt. Mer an en gang fick vi hora “You guys laugh all the time, don’t you?”

 

• Vi har lart oss saga olika saker pa japanska, franska och koreanska. Det roligaste jag larde mig var pa japanska. Det betydde “Drop dead with Tofu-corner”. Haha!

 

• En natt sa vackte jag tydligen Jennie genom att halla min hand over hennes ansikte och prata i tungor, for att sedan avsluta det hela med att peka pa vaggen och saga « Det roda ljuset » och sedan lagga mig i sangen igen. Nar hon fragade mig om jag sov blanekade jag, men jag maste ha ljugit, for jag minns inte ett dugg av att nagot av detta skulle ha hant.

 

• Alla ganger Jennie skramde Ulrika. Ulrika ar valdigt lattskramd, och Jennie alskar att skrammas, sa det kunde ju inte bli annat an att jag horde Ulrika skrika av skrack varje dag. Det roliga var att Jennie bara behovde dra efter andan och stirra pa ett stalle for att Ulrika skulle hoppa upp ur stolen, skrika och springa darifran. Varje gang var det lika kul. Lyckligtvis tyckte Ulrika ocksa det.

 

• En gang blev jag och Jennie forfoljda av ett fyllo som forsokte overtala oss att vi skulle hoppa in i hans bil. Vi sprang och gomde oss bakom en bil, fnissandes, hur radda som helst. Det maste vara det som kallas skrackblandad fortjusning.

 

• Vi larde oss att man inte ska lita pa morka man som kallar sig Bob. De ger dig troligtvis valdigt daligt betalt.

 

• Jag insag varfor man fick sa bra betalt nar man jobbade for Kingsley – for att det ar riktigt hart arbete.

 

• Vill man ta sig fran Gatton till Guldkusten ska man inte ta Greyhound, utan man ska aka lokalt. Det sparar man minst 45 dollar (ca 300 spann) pa.

 

• Jag insag att lycka ar nar man har en kudde.

 

• Vi har fargat ogonbryn och ogonfransar, och alltsa sett ut som clowner och transor samt blivit halvt blinda.

 

• Jag har insett att min grans gar vid tolv timmars arbete i 38 grader.

 

• Vi har lart oss olspelet i asiatisk form, som har gett mig massa inspiration tills jag kommer hem. Woho!

 

• Vi spenderade en hel kvall med Takashi och Kazuki och ett olspel, dar vi borjat varje mening med “JUUICE!” och avslutat varje mening med “.. in my pants”. (“JUUICE! It’s your turn in my pants!”)

 

• En gang simmade jag och Ulrika runt runt i poolen, och babblade affirmation pa affirmation. Behover jag saga att det var mycket uppskattat fran min sida? Hihi.

 

• Mest anvanda uttryck ar: “GOO’!” (Ulrika nar hon ser djur), “Akta! Anka!” (ett citat ur Svanprinsessan som far Ulrika att skratta hur lange som helst), “Oh loverbooooy” (Jennie i poolen nar hon torstar efter uppmarksamhet), “JUUUICE!” (ska sagas sa att det rimmar pa “brus”). Men mest av allt brast vi ut i sang var och varannan minut. Och det ar nog det som ar det allra finaste minnena – alla citat, sanger och skratt vi delat och gjort till vara. Saker och latar som jag nu foralltid kommer forknippa med Ulrika eller Jennie och var tid tillsammans i Gatton. Det ar nog det finaste.

 

Valentin och Mewens filmtrailer som jag namnde tidigare. De ar med typ hela tiden, men runt 1:17 ser ni dem iallafall bredvid varandra i en hiss. De ar roliga. Och Valentin ar inte lika sliskig som i filmen, sa att ni vet, haha. Jag onskar ni kunde traffa dem och alla andra roliga manniskor jag lart kanna. Eller iallafall att ni var har. For jag sawknar er! Det har ni kanske redan forstatt vid det har laget, men iallafall! :)

Till en borjan visste jag inte om jag skulle aka till Guldkusten over nyar, eller om jag skulle stanna i Gatton. Men min magkansla (samt Jennie & Ulrika), sa till mig att aka. Och jag ar sa glad att jag gjorde det. Det kan vara det basta jag gjort pa resan so far!

Att jag gjorde det ratta blev jag varse om sa fort jag kommit dit. Hostelet jag bodde pa var urmysigt och hade jattebra personal (YHA Main beach rekommenderas starkt!), och nar jag pa kvallen akte in till Surfers Paradise for att mota upp mina kompanjoner var jag kar. Vilken stad! Underbar atmosfar, massor med mysiga gator, strander och skyskrapor. Duktiga trubadurer overallt! Vi gick till en mysig italiensk restaurang det forsta vi gjorde, och pratade om vad som hant sedan vi sags sist. Jag reste namligen direkt fran Gatton till Guldkusten (for bara 5 dollar!) pa mandagen, medan Jennie och Ulrika lamnade Gatton pa fredagen for att spendera helgen i Brisbane.

Nasta dag tog vi en heldag pa Wet'n'Wild - Australiens storsta vattenpark! Det var massvis med roliga rutschkanor och vattenattraktioner, och vi sag till att aka varenda en av de 17 attraktionerna! Att det osregnade storsta delen av dagen gjorde inget, da vi anda skulle bli ratt sa blota av att gora allt kul som fanns dar. Var favorit blev en som kallas for Surfrider, som nog ar den enda man inte blir direkt blot av att aka, och den enda som inte ar i nagon form av en rutchkana. Av rutchkanorna gillade vi Tornado mest, vilken vi kallade for Avloppet, da det sag ut precis som ett sadant. Efter 10 timmars akande nerfor rutschkanor avslutade vi kvallen i deras Dive'n'Movie, dar vi fick kolla pa "The Proposal" pa en stor bioduk. Vi lag dar i vattnet, med mansken, sa det var en urmysig atmosfar, och filmen var riktigt bra! Jag som aldrig vill ga upp ur vatten nar jag val kommit i det trivdes som fisken i vattnet. En perfekt dag!

Biljetten jag kopte for att kunna ga pa de nojesparker jag ville inkluderade Wet'n'Wild samt Warner Bros Movie World. Nagot vi fick reda pa senare var att biljetterna galler fram till juni nasta ar, vilket betyder att vi kan ga till de bada stallena varje dag i ett halvar om vi sa vill! Darfor gjorde vi den andra temaparken tva av de sex dagarna vi spenderade pa Guldkusten.

WB Movie World blev jag kar i sa fort jag kom in! Det var urmysiga gator, med en Harry Potter-affar, mysiga restauranger och en massa karaktarer som gar runt! Nar jag sag Batman-bilen (och Batman sjalv forstas!) kunde jag inte lata bli att tanka pa pappa, som alskade Batman som liten. Men bast var karusellerna! Aven har sag vi till att gora alla attraktioner som fanns, och de var lika manga som pa Wet'n'Wild. Dock behovdes tva dagar for att hinna med allt pa WB! Superman Escape var den absolut roligaste bergochdalbanan jag akt, jag alskade den! Forutom det sa gick jag pa en 4D-film for forsta gangen i mitt liv. Det var Shrek 4D, och forutom att vi hade 3D-glasogon sa rorde sig stolarna, och nar Donkey nyste sa blev vi nersprayade med vatten. Jag traffade Shrek, och han var laskig. Forutom det sa gick vi pa en Narnia Studio-tour, och fick ga runt pa Skeppet Gryningen som ska vara med i den tredje Narnia-filmen. Det var coolt!

 

Favoriten!

 

Nyarsafton spenderades framst med tre olika nationaliteter. Vi borjade aftonen med barbeque pa Jennie och Ulrikas hostel. Dar blev vi kompisar med ett par Nya zeelandska tjejer som larde oss saga hej pa deras sprak och att man faktiskt kan besoka Fylke i norra on (Vilket fick mig att tanka pa Mardie, att dit skulle jag vilja ta henne!). Efter lite Twister med dem och nagra engelsman drog vi till en klubb precis vid stranden, och dar var det bra med drag. De hade nedrakning till tolvslaget pa vaggen, sa vi kunde ha lite koll. Vi ville namligen till stranden till tolvslaget, och som tur var kom vi dit alldeles precis innan fyrverkerierna. Det var en otrolig stamning dar pa stranden, med en massa folk, sa det gjorde inget att fyrverkerierna var sma. Nagot jag forvanades over var att sa manga framlingar kom fram och pussade och kramade en gott nytt ar. Men kul var det! Darefter motte vi upp vara franska vanner, och satt pa stranden och forsokte smalta att det nu var ett nytt ar. Jag undrade hur ni hade det hemma just da. Antagligen gjorde ni er redo for en kul kvall tillsammans, nyfikna pa vad det nya aret ska tillfora. Jag vet inte om ni kande det, men jag forsokte genom telepati onska er varldens basta nya ar. Ni om nagra ar varda det. For det gar inte en dag har utan att jag paminns om hur fina vanner och hur bra familj jag har. Pa riktigt. Ni ar sa bra! Finaste ni.