Nu var det längesen jag såg en morotskaka. Men just morotskakor har en förmåga att alltid få mig på bra humör. Alltså, inte när jag äter dem, utan när jag ser dem. För varje gång jag ser en sådan tänker jag på en alldeles speciell person. Inte för att hon på något vis frossar i morotskaka som ett morotskaks-monster. Men att hon gillar morotskakor, det kan man inte komma ifrån. De fredagar då gymnasiets skolcafeteria hade morotskaka kunde man lita på att hon skulle ta vara på det, om ni förstår. Hon gillar såklart inte bara morotskaka, det finns ju en massa annat också. Den jag pratar om är Camilla, även kallad Cammie, Millan, Milli, MilliVanilli och en massa andra liknande saker. Det var i gymnasiet jag lärde känna henne på riktigt. Det var där vi blev fränds. Det var då hon blev en del av mitt liv, och i och med det också en del av mig. En väldigt fin och viktig del, om jag ska vara ärlig.

Men det var inte i gymnasiet vi först började bekanta oss. Nej, det var i lågstadiet, då vi, under Flens kommuns skolors arrangemang, blev brevvänner. Hon gick på Nybbleskolan och jag på Söderskolan, och jag antar att man i Flens kommun tyckte att en brevväxling över gränserna, skolor emellan, skulle berika skolbarnens liv. För min del gjorde det det, för Camilla var en väldigt bra brevvän. Om man bortser ifrån att hon totalsågade min berättelse om mitt möte med tomten. Den julen hade det nämligen kommit en jultomte i släde, dragen av en häst, men både tomtemor och tomtenissar. Och - tomtens skägg var äkta! Jag var överlycklig! Att tomten när jag frågade vad han hette sa att han hette "Sven" reflekterade jag inte över. Självklart skrev jag om denna upplevelse för min jämngamla brevvän. Förnumsigt berättade den 8-åriga Camilla att det med all säkerhet visst inte var någon riktigt tomte, eftersom det finns att hyra tomte med släde i Flen, och att det säkert var han som hade kommit till oss.

Jag minns inte vad jag svarade henne. Men jag minns att jag inte var riktigt beredd på det svaret, och att säga att jag var en smula besviken är nog ingen överdrift. Snarare det motsatta. I övrigt bildade jag mig snabbt en uppfattning om denna lilla tjej, som bodde på andra sidan stan. Det stod snabbt klart för mig att hon gillade aerobics, Spice Girls och Britney Spears, och att hon gärna ställde gåtor. Att avslöja vad det var för svar på gåtorna var inte lika viktigt. Inte viktigt alls faktiskt. En gång skrev hon "Hur vet man att en banan är och badar?" eller något liknande. Men hon skrev aldrig vad svaret var. Och på den tiden fanns inte google, så jag fick fortsätta mitt liv, ovetandes om punchlinen till vitsen. Millan tyckte alltid att det var frågorna som var det viktiga. Det blev jag också varse, då hon i ett brev på ett så smidigt sätt hon kunde försökte få mig att skriva lite frågor till henne också. Det brevet såg väl ut ungefär såhär:

"Hej

Igår var vi på disco, det var kul. Vi dansade till Britney Spears.

Här kommer några frågor. Här är dem:

1. Vilka är ditt favoritband?
2. Gillar du Gyllene tider?
3. Kan inte du skriva lite frågor till mig i nästa brev?

<3-liga (en bild på en häl)-sningar Camilla"


Så gulligt att jag dör. Breven var som vykort, där vi på ena sidan skrev ett meddelande, och på andra sidan målade vi något fint. Hon målade oftast sin kanin. Hon gillade sin kanin förstod jag. Fast inte lika mycket som hon gillade sin storasyster. Jag förstod snabbt att Jennie var hennes idol. Men en gång träffade Camilla en annan, lite mer känd måste jag nog säga, idol. Hon var med i ett program där de fick ställa frågor till självaste Britney Spears, och tydligen var Brittan väldigt snäll. Det var på den tiden hon hade kommit ut med sitt grymma "Oops.. I did it again"-album och åkte runt i världen och spelade i alla möjliga arenor. Camilla var för liten för att gå på hennes konsert då. Så när Britney kom till Sverige förra året passade vi på, Cammie, Ebby och jag. Vi hade världens bästa platser och kunde se Britneys rynkor. Om hon hade haft några alltså. Det var en mycket fin kväll. Fast Camilla kunde inte riktigt acceptera att Brittan inte körde sina gamla godingar, så att vi kunde gapa med i "Crazy" och "Oops..", och jag kunde inte annat än hålla med henne.

När vi gick på den konserten hade vi känt varandra "på riktigt" i en sisådär fyra år. Första gången jag träffade henne "på riktigt" var på Flens golfbana med Paulina. Jag tyckte att hon verkade glad, snäll och ordentlig. Och visst stämmer det till viss del. Till hälften ungefär. För Camilla är lite som en silverpeng. Hon har två helt olika sidor. En där hon är precis som den där tjejen jag mötte första gången vi träffades. Artig, ordningsam och trevlig. Och så finns det en annan sida. Som är helt tvärtom. Den sidan drar en massa sexskämt, hittar på danser som kan anses stötande och är bara hur galen som helst. Hur galen - och hur rolig - som helst. Vissa personer har en favorit när det kommer till att singla slant - krona eller klave. Jag älskar båda sidor. De är så väldigt fina båda två, liksom. Och med den sistnämnda sidan är hon den mesta stämningshöjaren jag vet. She can get a party started om man säger så. Apropå fester så råkar Camilla vara den absolut bästa festfixaren jag känner. Om jag gifter mig, skulle jag vilja ha Camilla som toastmaster. Jag vet ingen som är så bra på att arrangera och ordna som hon. För förutom att det alltid är kul och bra ordnat, så tar hon sig ann värdinnerollen med glimten i ögat och får alla att trivas, skratta och ha kul. 

Det går ju inte att komma ifrån att hon är bra på att fixa och ordna. När vi hade ett UF-företag (som hette Pendelfrullen UF och var typ världens bästa!) var det hon som höll i ekonomin, och alltså drog det tyngsta lasset. Hon var så himla bra, och på den tiden hade hon också otroligt mycket att göra det där sista året på gymnasiet, ändå lyckades hon verkligen med allt hon tog sig för. Det kan ju inte betyda något annat än att hon är sjukt bra på att planera. Något jag anser är väldigt beundransvärt, eftersom jag inte har en tillstymmelse till planeringsförmåga. Men när jag tänker efter, så är Camilla en sån som är bra på allt. Jag kan inte komma på någonting som Camilla inte är bra på. Hon är som Lotta på Bråkmakargatan, bara det att Camilla ju faktiskt kan åka slalom. Anledningen till hennes breda register över saker hon är bra på tror jag beror på att hon är så pass driven och ambitiös. Plus att hon äger och så. Herregud, hon lyckas ju så det står härliga till, jämt! Och det ska ni komma ihåg, att det är hon värd! För hon är en så otroligt fin människa, och hon kämpar för att nå dit hon vill. Att hon var den som fick flest stipendium på hela skolan under studenten och var en av två som hade bäst betyg av alla i hela årskursen är hon värd. Så jävla värd. Och vet ni vad? Trots att hon är så bra på allt, trots att det finns så mycket hon skulle kunna skryta om, så gör hon inte det. Aldrig någonsin. Jag vet ingen som är så ödmjuk som Milli. 

Jag skulle kunna babbla hur mycket som helst om vad det är som gör henne så bra. Men en av de ovanligaste, och därför också finaste, egenskaperna hon besitter är hennes äkthet. Don't get me wrong här, alla mina vänner är äkta och fina. Det är bara det att Milli gör sig liksom aldrig någonsin till, mot någon, någonsin. Om hon inte tycker att ett skämt är kul så skrattar eller ler hon inte bara för att göra personen som sa skämtet glad. Hon säger nog snarare "Okej" och så var det inte mer med det. Hon är sig själv, fullt ut, hela tiden. Antingen sin ena sida (den trevliga, och lite professionella, sida), eller sin andra (som är en mer utflippad person). Personer hon inte känner så bra, får bara se halva hennes personlighet. Och åh vad de missar mycket fint, roligt och underbart! För det är precis vad hon är. Och hennes äkthet och oinsmickrande personlighet gör att när hon säger vad hon tycker om en så tar det så mycket mer. När jag kom hem från Australien sa hon bland annat att "Jag är så himla stolt över dig, AnnG, för att du lyckades göra allt det där helt själv". Jag blev så otroligt glad när hon sa så. Jag har annars alltid så svårt att ta emot komplimanger, men när en person som bara säger vad hon verkligen tycker hela tiden säger det så måste det ju vara sant på något vis, så känns det. Det värmde så fint, allt hon sa. Finaste Milli, som alltid får både mig och mitt hjärta att le.

För det gör du verkligen. I Australien, när jag var lite nere, så var det faktiskt videor med dig jag tittade på. När du säger världens bästa "vi ses snart"-hälsning, men allra mest den där guiden du gjorde till mig i samband med en tänkt present inför Peace & Love. Den kollade jag på så mycket att de flesta svenskar jag hängde med gapskrattade när jag citerade dig med "den här är för små asiat*******".  PRECIS så här är hon, tänkte jag, och log åt alla minnen, och allt du är. Varje gång du skrev nått på Facebook eller i bloggen flinade jag som en krokodil. För trots att du ibland är ganska skeptisk när jag istället bara är entusistisk (som under Pendelfrullen) och inte riktigt tror att det kommer gå tillräckligt bra (som under Pendelfrullen) när jag tror att det kommer gå skitbra och trots att du är här i Flen allt för sällan numera så är du så härlig att man dör. För det är ju bara du som frågar om jag hittat några australiensiska pojkar där borta down under på det sättet du gör, och som skriver utan prickar (dvs. åäö)"så att jag ska förstå". För du är ju faktiskt helt störd, och det älskar jag dig för. Som med allt annat med dig. Jag älskar när du berättar om din systerdotter Cornelia, när du drar fräckisar, när du pratar om din framtida man Måns Zelmerlöw, när du peppar inför Melodifestivalen, när du föreslår att vi ska prostituera din Barbapappa för att vinna UF-priser, när du dansar till Günther, när du skrattar åt Ross i Vänner, när du blir arg på andra bilister, när du blir förbannad på Mr Big i "Sex & the City - the movie", när du instruerar aerobics och step up, när du kallar dig "Lund" i Linas blogg och framförallt - framförallt när du skrattar åt dina egna skämt.

Jag har inspelat första gången du spelade "Fuck you" av Lily Allen för oss en härlig kväll för kanske ett år sedan. Den tittade jag också väldigt mycket på i Australien. Och varje gång jag hör den låten tänker jag på dig, vännie. Och ler. För vad annat kan man göra, när man tänker på dig?





Det här otroligt känslostarka skrev hon i min studentmössa:
"Var är mina nycklar? Under väskan? / Milli"

 

I min studentmössa skrev hon:

"Du är min egna paparazzi älskling! /Josephine <3"

 

Läs hennes blogg här.

En av mina vänner har jag känt i snart 14 år. Hon heter Elin, och första gången vi träffades var i förskolan. Fast det är förstås på senare år som vi kommit närmare varandra, Elin Jay och jag. Det var under gymnasiet hon fick sin alldeles egna del av mitt hjärta skulle man kunna säga. Jay har alltid varit rätt så frispråkig, medan jag, när jag var yngre, var lite mer åt det tysta och blyga hållet. Så kanske var jag lite skrämd av hennes rakhet de första åren, för då var vi mest bara klasskamrater. När vi började sexan hamnade vi i olika högstadieklasser, men när vi började gymnasiet så hamnade vi i samma klass igen. Det är jag väldigt glad för. Även fast jag kanske inte riktigt förstod henne på direkten. Jag minns att jag frågade "Elin, är du arg på mig eller nått?". Det gillade inte Elin. Hon svarade att "Nej, men jag blir det när du ställer en sådan fråga!"

Det har varit fler som trott att Elin haft något emot dem, när det egentligen inte är så. Hon är nämligen väldigt rak som person, och inte en sådan som anstränger sig för att ställa sig in hos andra människor. Det är något jag beundrar, att hon inte bryr sig om vad andra tycker. Och visst kan det vara personer som skräms bort, för att de tror att hon ogillar dem bara för att hon inte ler mot dem hela tiden. Men it's their loss. De som stannar kvar, det är de som är de lyckliga. För de märker ganska snart vilken underbar person de har att göra med. Hennes namn Elin betyder "lysande" och "strålande". Och att hon lever upp till sitt namn, det kan jag skriva under på.

En av de bästa sakerna med Elin, är att vad hon än säger, så vet jag att hon är ärlig. Och jag älskar ärlighet. Det är den egenskap jag värderar allra högst. Hon är uppfriskande på så vis att hon har åsikter om det mesta, och när hon levererar dem gör hon det som en kvinnlig version av Magnus Betnér. Hennes skämt är ofta sarkastiska, och innehåller alltid intelligens. Hon skämtar mycket om sig själv och andra, och ett tag handlade skämten gärna om mig. Och jag var den som skrattade mest. För det som kanske skiljer Betnér och Jay mest åt, är att hennes skämt alltid har en underliggande ton av kärlek. Jag blev aldrig aldrig sårad, snarare tvärt om. Allt hon sa kändes som komplimanger. Och att leverera sarkastiska skämt och samtidigt få den hon skämtar om att känna sig omtyckt, det är talang inte många besitter.

En eftermiddag jag aldrig kommer glömma, är en eftermiddag som vi spenderade i en studiesal, och Paulina skulle berätta om varför hennes läpp var sprucken. Hon sa att det var för att hon sugit så hårt på sin glass hon hade köpt på Statoil. Och Elin Jay, hon såg sin chans, och utvecklade det hela åt ett särskilt håll, och hur mycket Paulina än försökte få samtalet att ta en annan riktning lyckades alltid Jay få det tillbaka på banan igen. Jag vet inte hur många timmar vi satt och skrattade åt de där två, den ena som försökte förklara att "Nej men alltså, det var en glass, jag köpte den på Statiol! Och läppen sprack för att jag sög för hårt på den!", och den andra som fick allt den ena sa att handla om något annat. Särskilt eftersom det, allteftersom Paulina försökte förklara hur det hela gick till, framkom att glassen hade varit rosa, lång och hård. Och det var väl ett konststycke kan man säga, att Elin när samtalet tagit slut, fått Paulina att utveckla det så mycket att vi alla till slut var övertygade om att det var något annat än en glass hon köpt där på Statoil.

Det var en fröjd att lyssna på de två, och det är det alltid när man lyssnar på Jay. Vad hon än talar om är det intressant, och efter att hon har talat om vad hon tycker, är det svårt att inte hålla med. Hon har en speciell förmåga att uppmuntra, och få med en på flera roliga saker, som hon då oftast är hjärnan bakom. För påhittig, det är ett ord som verkligen passar in på henne. När vi var ungefär åtta år testade jag, Elin och Märd hur det vore om vi gick av bussen som går från skolan några hållplatser tidigare, och gick resten av vägen. Det hela kändes väldigt äventyrligt, och självklart var det Elin som kommit på idén. Jag och Märd tvekade inte en sekund på att fullfölja hennes idé - den var ju så spännande och rolig! Alla dessa egenskaper hon har, gör att hon nog är den person av alla jag känner som skulle passa allra bäst som ledare av något slag. Hon besitter alla egenskaper en sådan ska ha, vilket gör att hon skulle passa perfekt som chef, ordförande, eller president.

Om hennes rolighet vore en planta, så skulle hennes påhittighet vara dess gödning. Det är svårt att inte ha kul med Elin Jay, för hon är nog den påhittigaste jag vet. Vem annars kommer på att vi under en fest ska dra igång en liten photoshoot på toaletten, eller att det vore passande att hålla i en sexualundervisning för oss andra tjejer, och då med hjälp av en Spriteflaska och en "glaskupa" (a.k.a ett glas). Ingen annan än Jay, skulle jag vilja säga. Jag skulle till och med kunna gå så långt som att säga att hon är hjärnan bakom majoriteten av allt kul vi tjejer hittat på tillsammans. När vi gjort teatrar i skolan, var det oftast hon som kom på det mesta av manuset, och hade vi något problem som behövde lösas angående vårt framförande, så var det allt som oftast hon som kom fram till hur det skulle lösas. Förutom det så har hon så gott som alltid varit hjärnan bakom interna uttryck som under särskilda perioder använts av oss tjejer. Vad sägs om "Hon var en trevlig och vänskaplig flicka.. hon gjorde inget motstånd", eller varför inte den senaste i raden - "Maxvikt". Hon har såklart kommit på dessa tillsammans med andra, men jag kan tänka mig att det var hon som var den pådrivande. Som när de kom på hur mitt smeknamn skulle stavas. Paulina kom på uttalet, men stavningen var Elins påhitt.

Apropå smeknamn kanske ni undrar varför hon kallas för Elin Jay eller bara kort och gott Jay. Det, kan jag tala om, härstammar från Matte- och Naturkunskaplektionerna vi hade med läraren Lisbeth. Hon var, och är, väldigt speciell den där Lisbeth, och hade sitt sätt att uttala saker och ting. När hon gjorde upprop i början av lektionerna sa hon alltid "Elin Jaaayyy" istället för "Elin J". Så anledningen till Jays smeknamn är alltså för att hennes efternamn börjar på J, och för att Lisbeth inte riktigt kunde låta bli att uttala det på annat sätt än "Jaay". Detta tog vi, och använde som vårt.

Något annat som är speciellt med Jay är att hon alltid levererar. Hon är en riktigt bra inspirationskälla i sin ambitiöshet, vilket gjorde henne till en perfekt träningspartner. Och det var hon också ett tag, min träningspartner alltså. Och utan att göra särskilt mycket, fick hon mig att pusha mig så mycket det gick där på Nautilus. Efteråt satt vi ofta vid entrén, slutkörda båda två, och pratade om allt och inget. Det var mysigt. Henne är det lätt att skratta med, men det är lika lätt att tala om seriösa saker. Det är lätt att öppna upp sig för henne, särskilt när det är något som tynger en. Hon får en att känna sig lyssnad på och tagen på allvar, och var jag ledsen innan vårt samtal, tog det inte lång tid innan hon fått mig att bli glad igen. Hon levererar alltså inte bara vad gäller skola och jobb och sådant - allra mest levererar hon som vän.

Egentligen borde jag ha en video med hennes, min och Sandys låt "När vindarna viskar mitt namn". Eller för den delen "Lejonkungen 2"-låten som Elin Jay älskar på grund av en antilop som sjunger "Så usel, en skam". Men jag tar nog den enda av de många tillfällen som vi haft sådär kul som bara vi kan ha, som jag har på film. När vi hade sådär kul som vi hade på kryssningen, som vi hade på vår studentkväll, och som vi kommer fortsätta ha många kvällar till. Det här var under Cammies 19-årsfest, och vi var väl lite på lyran alla vi som var där på toaletten. Elin Jay framför sin tolkning av två personer som sökt till Idol, och varken Sandy eller jag kan sluta skratta. Och det är delvis för att vi är både flummiga och berusade, men mest av allt är det nog på grund av Jays pricksäkerhet.




Jay, jag vill att du ska veta hur glad jag är att du finns i mitt liv. Du har gett mig så många fina och roliga minnen (credd till din påhittighet där), och jag vet att vi kommer få massa fler tillsammans. Och inte nog med att du är världens bästa på att göra en kattrumpa med munnen, jag vet ingen som kan uppmuntra mig så mycket när jag känner mig sårad eller ledsen som du. Du säger alltid precis det jag vill höra, och eftersom jag vet att du alltid är ärlig värmer det extra mycket. Du levererar alltid i allt; du levererar toppresultat i skolan, och jag kan inte tänka mig annat än att du är en arbetsgivares dröm. Du levererar kärlek till dina vänner och din pojkvän, och du är bara hur bra som helst. Att du var den som skrev ett litet eget personporträtt till mig här på bloggen när jag skrev att jag behövde det, visar ju bara hur fin och omtänksam vän du är. Och jag vet, att vad du än bestämmer dig för att göra med ditt liv, så kommer du bli framgångsrik i det. För du är som du är, och då kan det inte gå på något annat vis. För du är världens bästa Elin. Och då ska vi komma ihåg att det bara i Sverige finns 60 000 med ditt namn. En sak är i alla fall säker - hur många Elin jag än kommer träffa, kommer ingen någonsin att slå dig. I någonting. Kom ihåg det, finaste du.

Detta skrev hon i min studentmössa: "Bättre sent än aldrig babe / Elin Jay (din lover)" 

Det finns ganska många människor som inte bryr sig om andra. Men det gör verkligen Proppis, eller Soffi som vi också kallar henne. Hon är den raraste jag känner. Rarast i världen faktiskt.

Idag har en person som betyder väldigt mycket för mig namnsdag. Hon heter Paulina. Om man tar alla hennes namn (utom efternamnet) heter hon precis samma sak som en av Berts kärlekar. Alltså inte Bert Karlsson, eller någon Bert i skolan eller så (tack gode gud för att människor är vettiga nog att inte döpa sina barn till Bert), utan Bert som i Berts betraktelser. Den Bert.

Vet ni vad. Den här tjejen är den djupaste jag känner. Med henne kan man prata om hur mycket djupt som helst, och hon förstår precis. Ett exempel för att få er att förstå vad jag menar: Hon och jag sitter på ett tåg som snart ska ta oss hem till vår hemstad igen. Hon sitter och tittar ut genom fönstret, och verkar okontaktbar för tillfället. Jag frågar henne vad det är hon tänker på. Hon svarar: "Jag tänker på de där människorna i de andra tågen. För mig är de bara ansikten i ett annat tåg. Och för dem måste jag också vara det - ett ansikte i ett annat tåg. Inget mer. Bara ett ansikte i ett annat tåg." Jag bara skrattade, för det där var jag inte beredd på. Och jag vet att det var en tanke inte många andra tänkt i den här världen, då många inte tar sig tid att tänka. Men Paulina tar sig tid att tänka. Och det är nog därför hon är så bra på det.

Något som jag håller väldigt kärt, är min och hennes "dagen efter"-tradition. Den går ut på att prata om det som hände föregående kväll/natt. Sedan vet vi aldrig var vi hamnar. Hon och jag pratar alltid länge i telefon, trots att varken hon eller jag egentligen gillar sysslan. Men med henne är det precis så det ska vara för att det ska vara kul. Det är så stimulerande på något vis. Vi kommer fram till så många saker man aldrig hade kommit fram till på egen hand. Det är ofta jag tänker "Där satte du huvudet på spiken, Lini", och hon har många gånger sagt "Fan vad bra sagt, AnnG, det är ju exakt så det är!" Allt hon är med om och berättar, förstår jag. Allt hon berättar känns det som om jag är med och upplever. Antingen är jag väldigt bra på att leva mig in i det andra berättar, eller också, och det här är vad jag tror, så är hon väldigt bra på att beskriva så att man förstår. Det är nog därför hon skulle passa så bra som journalist eller författare. Jag blir nästan ledsen om hon inte blir det, om jag tänker efter. Det skulle vara så sorgligt om inte världen fick ta del av hennes fina sätt att beskriva.

Hon är den jag pratat längst i telefon med någonsin. En gång pratade vi i mer än fyra timmar. Jag kan tänka mig att det var den gången. En alldeles speciell gång, då vi delade något alldeles särskilt. Det var förra sommaren, den sommaren då traditionen föddes. Den kvällen fick jag panik. För Paulina sa så hjärtskärande saker. Mitt hjärta brast, helt enkelt. Det kändes som om hon hängde från en klippa, utan någon vilja att hålla sig kvar, och att jag var den som höll i henne, den som bad henne att ta sitt förnuft till fånga och försöka klättra upp. Det kändes som om jag höll på att förlora henne, och jag blev rädd. Kanske var det faktiskt den gången vi pratade så länge, då jag gjorde allt för att hålla henne kvar så att hon liksom inte föll. Eller så var det en annan gång, när vi pratade om det som hänt under en alldeles speciell vecka. Och i stället för att fråga det vanliga "Men hur mår du?", så frågade jag "Gör det ont?". Vi hade pratat ett tag och jag ville förstå hur hon kände. Jag glömmer aldrig hennes reaktion. Jag vet inte vad som hände, men den stunden kändes speciell. I alla fall för mig. Det kändes som om vi var på ett ställe dit ingen annan kunde komma, vi två.

Hon kallar mig terra, vilket alltid gör mig väldigt stolt. Och förutom de där samtalen, så delar vi faktiskt mycket annat. Vi är båda oxar, och är ofta med om liknande saker under samma perioder. Vi har samma killsmak, samma kärlek till till Jonas Gardell som författare, samma kroppsdelar som uppmärksammas av en särskild anledning och som ingen annan förstår, samma kärlek till Snook och då särskilt Kilens näsa. Fast jag vet något som inte hon vet, och det är hur jävla bra hon är, den här människa som anser att "Du är störd" är en stor komplimang. Vi gick i samma klass i ettan till femman, och då mindes jag henne som den som haft världshistoriens kortaste förhållande, till och med i 8-åringars värld. Jesper, som han heter, mutade henne för att hon skulle säga ja när han frågade chans, och hon sa okej. Efter att ha tagit emot mutan sa hon "Jag gör slut", och allt detta skedde inom loppet av tre sekunder.

Men idag är hon såklart mycket mer. Om hon har ont i hjärtat, har jag ont i hjärtat. Om hon är lycklig, är jag lycklig. För på ett sätt passar jag inte som terra. Jag bryr mig för mycket. Jag vet inte om det är något alla kompisar känner för varandra, eller om det är någon slags modersbeskyddskänsla. Men det är faktiskt så, att det hon känner, känner jag. Om hon hoppar till en känsla, så hoppar jag också dit. Som bådas vår älskade Jack Dawson sa: "If you jump, I jump".

För det är så det är Lini. Det här kanske borde sägas/skrivas/läsas när vi är mer åt det onyktra hållet. För annars kan det verka så seriöst. Vi är ju inte ett par, utan ett par riktigt bra kompisar. Men det är ändå så det är. If you jump, I jump.

Paulina lyssnar så mycket på musik, så hon ÄR faktiskt viss musik för mig. Här kommer en sån låt. Det här är Paulina.

 

I min studentmössa skrev hon: "AnnG, utan dig skulle jag dött.. TERRA"

Läs hennes blogg här.