Jag vet inte om nån läser här längre eller inte men jag bara måste skriva av mig lite. Vet inte om nån som inte känner mig läser, men är iallafall ute på en jorden runt-resa just nu, och häromdagen hade vi enmånadsjubileum. Det har än så länge gått bättre än förväntat om man bortser från att jag blev sjuk här i Kambodja. Vädret är fint och alla ställen har sett har varit urfina, men allt går så fort så man hinner knappt med. Det här är vårt sjätte land än så länge, helt sjukt!

Allt är jättebra och jag har egentligen inget att klaga på nu när jag är frisk och vi bor på ett urfräscht och lyxigt hotell med swimmingpool för bara 70 spänn/natten. Men hjärtat värker lite. Jag saknar er där hemma så väldans mycket. Jag saknar era skratt och era peppningar och våra pratstunder. Jag saknar hur ni förstår precis vad jag menar fastän jag bara sagt halva meningen, och hur jag alltid känner mig hemma var jag än är, bara jag är med er.

Tidigare trodde jag att jag skulle klara mig ifrån allt ont-i-hjärtat-saknande som jag hade i Australien nu när jag har en snäll och guldhjärtad kompanjon med mig. Jag har känt att det varit okej, om man bortser från att jag saknat min systemkamera varje dag, särskilt i Kina där alla kort blev korniga på grund av alla avgaser, och jag blir riktigt deppig när alla kort blir dåliga. Som tur är kommer jag nog återförenas med den i september, tack vare en mycket snäll faster. Då trodde jag att det inte skulle bli värre än så.

Trodde jag alltså. Tidigare. Men nu sitter jag här och gråter ändå. Vet inte om det är Wall-e på tv's fel eller om jag bara.. Känner så ofantligt mycket. Jag menar, er då? Er kommer jag inte få träffa på alldeles för länge. Och ni betyder såklart 100 gånger mer än min systemkamera (och vi vet ju alla hur mycket jag älskar den). Hade jag kunnat ta med er överallt och vetat att alla ni funnits där bara jag sträckt ut handen, då hade allt känts bra igen. Jag får väl låtsas att ni är här helt enkelt.

Att ikväll när vi går och äter på Angelina Jolies favorithak här i Siem Reap, då är ni med. Jag var inte så jättesugen på drink innan, men så köper ni in cosmopolitans och daquiris, vin och cider och så vill jag också ha, och så dricker vi och skrattar och pratar om imorgon då vi ska sola och bada i poolen och kanske kolla på några tempel i solnedgången. Vi börjar prata om något jättekonstigt och så skrattar vi åt det och precis DÅ inser jag varför jag tycker så ofantligt mycket om er. Mina flenstjejer som är bättre än alla i världen.

Kanske läser ingen det här alls, och då gör inte det något, jag får se det som ett dagboksinlägg ingen kommer se. Jag bara behövde få ut. Har ju inte skrivit här på länge för tycker att designen behöver ändras, men är för lat för att ändra det just nu.

Oavsett vad vill jag att ni fina människor ska veta en sak. Och även om ni inte läser det, kanske ni känner det lite lite i själen nu när jag skriver det. Att ni är alla så fantastiskt bra. Jag saknar varenda en av er och hoppas att ni har det bra. Jag har det bra, solen har bränt mig, så det flagnar och svider, men det känns inget jämfört med hur det känns i hjärtat just nu. Försöker skicka massa sol och Ni är bäst-tankar till er och hoppas ni känner det!

Tack för att ni finns jämt.