Och så var det bara en månad kvar! Hälsningar från Peru!
Var nära att skriva en statusuppdatering på FB, men kom på mig själv med att inte vilja plåga folk som inte bryr sig ett dugg om vad jag har hållt på med den sista veckan i LA (I don't blame you!). Så det fick bli här istället! Hihi.
USA har verkligen levererat. På alla sätt och vis. Det blir för tråkigt om jag rabblar upp allt vi gjort i hela USA, men huvudsakerna innan LA var väl Alcatraz i San Francisco, den nakna killen på Bourbon street i New Orleans, Harry Potter-world i Orlando, delfinerna i Miami, och underbara Greenwich village i New York (det var precis som att vara i Sex and the city-serien!!). I New York sov vi nog minst, vi var på stan 18 timmar av dygnets 24, eftersom vi hade så få dagar där, och lyckligtvis klarade vi oss ifrån Sandy! (inte min bästing-Sandy, utan storm-bitchen).
Det sämsta var nog när vi nästan kidnappades i Orlando och när jag senare blev bestulen på 3500 spänn (som jag ännu inte vet om jag får tillbaka). När sånt händer är det tur att man har världens snällaste och gulligaste pappa!
Men i LA kan vi nog ha hunnit mest;
- Vi varit über-turister på Walk Of Fame
- Sett Förhäxad-huset (Josse i extas!)
- Hoppat från livräddar-utkikstorn på Venice Beach, där jag var dum nog att ha strumpbyxor, så kunde inte ens doppa fötterna i havet!
- Ätit världens godaste sushi på Sunset Boulevard
- Fikat med fina Maria Montazami
- Fått reda på att Vin Diesel (och typ majoriteten av hela Hollywood) är gay, Salma Hayek är en kokainbrutta och inside-saker om folk i Hollywood från en i entertainment-businessen (började gilla Brad Pitt ännu mer efter det!)
- Blivit bortskrämda från Leonardo DiCaprios hus
- Varit på amerikansk tv från när vi var vid röda mattan till American Music Awards
- Varit på Jay Leno och skrattat åt Jennifer Lawrences roliga humor (om jag var kille eller gay skulle jag lätt gifta mig med henne!)
- Sett senaste Twilight (fy fasen så bra den var, bästa i serien enligt mig! Vilken twist i slutet, och så himla fint filmad! Och jag som inte ens gillar Kristen Stewart tyckte hon var både bra och snygg i denna!)
- Cruisat runt i Warner Bro's Studios där de spelade in Big Bang Theory och Hangover 3 (!!) samtidigt och fangirlat vid Central Perk, samt gått runt i The Mentalist-kontoret
- Blivit raggad på av en 70-årig uteliggare på le buss ("I have decided to get one new friend every year. If you are really nice maybe you get to help me with that ;)")
- Fått en ölburk kastad efter mig varpå tanten som kastar den skriker "WRÖÖÖÖH"
- Fått frågan om jag och Josse är systrar för hundrade gången
- Insett hur stor del av populationen i USA som är weirdos
- Fått frågan varför jag inte är blond fastän jag är från Sverige för tusende gången
Nu är vi i Lima, vi hade tänkt sova på flygplatsen som vi gjorde i New York (rekommenderas INTE), men ångrade oss, så fick dela taxi med ett gulligt amerikanskt par till deras hostel i säkraste delen av Lima. Vi har haft väldig tur på många ställen, och mamma skulle helt klart kalla många av de som hjälpt oss för skyddsänglar. Under vår resa har det varit så otroligt många som sagt tack ungefär hundra gånger för att DE fått hjälpa OSS! Otroligt! Världen är fin, och man märker det väldigt mycket när man reser. (Yes, flum-AnnG behövde komma ut och få lite luft!)
Nu ska vi boka en 21-timmars bussresa från Lima till Cuzco, hehe. Tydligen är Cuzco så högt upp att man måste tugga kokainblad för att inte bli höjdsjuk. Återkommer senare om detta stämmer.
Nu ska vi boka en 21-timmars bussresa från Lima till Cuzco, hehe. Tydligen är Cuzco så högt upp att man måste tugga kokainblad för att inte bli höjdsjuk. Återkommer senare om detta stämmer.
Ju mer jag pratar med er fina hemma, desto mer saknar jag er. Ni är bäst och jag är så glad att jag har er! Nu är det bara en månad tills jag får krama sönder er och tro inte att jag inte kommer ta vara på det tillfället!
(Förlåt om jag skrämmer er med den stora bilden på mig, vet inte hur man gör den mindre!) Glöm inte hur bäst ni är. Pusshej!
Ett litet bloggbrev/En dagboksanteckning (beroende på om ni läser)
Jag vet inte om nån läser här längre eller inte men jag bara måste skriva av mig lite. Vet inte om nån som inte känner mig läser, men är iallafall ute på en jorden runt-resa just nu, och häromdagen hade vi enmånadsjubileum. Det har än så länge gått bättre än förväntat om man bortser från att jag blev sjuk här i Kambodja. Vädret är fint och alla ställen har sett har varit urfina, men allt går så fort så man hinner knappt med. Det här är vårt sjätte land än så länge, helt sjukt!
Allt är jättebra och jag har egentligen inget att klaga på nu när jag är frisk och vi bor på ett urfräscht och lyxigt hotell med swimmingpool för bara 70 spänn/natten. Men hjärtat värker lite. Jag saknar er där hemma så väldans mycket. Jag saknar era skratt och era peppningar och våra pratstunder. Jag saknar hur ni förstår precis vad jag menar fastän jag bara sagt halva meningen, och hur jag alltid känner mig hemma var jag än är, bara jag är med er.
Tidigare trodde jag att jag skulle klara mig ifrån allt ont-i-hjärtat-saknande som jag hade i Australien nu när jag har en snäll och guldhjärtad kompanjon med mig. Jag har känt att det varit okej, om man bortser från att jag saknat min systemkamera varje dag, särskilt i Kina där alla kort blev korniga på grund av alla avgaser, och jag blir riktigt deppig när alla kort blir dåliga. Som tur är kommer jag nog återförenas med den i september, tack vare en mycket snäll faster. Då trodde jag att det inte skulle bli värre än så.
Trodde jag alltså. Tidigare. Men nu sitter jag här och gråter ändå. Vet inte om det är Wall-e på tv's fel eller om jag bara.. Känner så ofantligt mycket. Jag menar, er då? Er kommer jag inte få träffa på alldeles för länge. Och ni betyder såklart 100 gånger mer än min systemkamera (och vi vet ju alla hur mycket jag älskar den). Hade jag kunnat ta med er överallt och vetat att alla ni funnits där bara jag sträckt ut handen, då hade allt känts bra igen. Jag får väl låtsas att ni är här helt enkelt.
Att ikväll när vi går och äter på Angelina Jolies favorithak här i Siem Reap, då är ni med. Jag var inte så jättesugen på drink innan, men så köper ni in cosmopolitans och daquiris, vin och cider och så vill jag också ha, och så dricker vi och skrattar och pratar om imorgon då vi ska sola och bada i poolen och kanske kolla på några tempel i solnedgången. Vi börjar prata om något jättekonstigt och så skrattar vi åt det och precis DÅ inser jag varför jag tycker så ofantligt mycket om er. Mina flenstjejer som är bättre än alla i världen.
Kanske läser ingen det här alls, och då gör inte det något, jag får se det som ett dagboksinlägg ingen kommer se. Jag bara behövde få ut. Har ju inte skrivit här på länge för tycker att designen behöver ändras, men är för lat för att ändra det just nu.
Oavsett vad vill jag att ni fina människor ska veta en sak. Och även om ni inte läser det, kanske ni känner det lite lite i själen nu när jag skriver det. Att ni är alla så fantastiskt bra. Jag saknar varenda en av er och hoppas att ni har det bra. Jag har det bra, solen har bränt mig, så det flagnar och svider, men det känns inget jämfört med hur det känns i hjärtat just nu. Försöker skicka massa sol och Ni är bäst-tankar till er och hoppas ni känner det!
Tack för att ni finns jämt.
Läget just nu
Borstade just tänderna med pappas tandkräm och det underligaste hände. Precis som man ser i filmer, en person går på stan och chillar, oftast nydumpad, och helt plötsligt ser han något som både han och vi känner igen eftersom det visats i något (oftast romantiskt) sammanhang tidigare i filmen. Då, plötsligt, liksom SLUNGAS ett minne emot honom, och där står han som ett rådjur i bilstrålkastarljus och fattar inte vad som hände. Så bryter han ihop, för han vill ju bara bli ÄLSKAD FÖRIHELVETE.
Just det hände just mig! Eller inte den där dö-delen. Slungande delen! På något vis slungades jag tillbaka till Darling Harbour i Sydney, det är kväll och i vattnet som skvalpar i brisen ser man alla ljus från nattklubbarna som ligger runt hela hamnen och allt är bara så fint, men luktar lite udda kan man inte komma ifrån att det gör.
Och jag inser att pappas tandkräm luktar Australiensk hamn. Samt smakar som australienskt vatten.
Det upptäckte jag just. Och jag såg nästan precis ut som Jack Sparrow här in the process.
PS. På lördag har jag arbetsintervju i Norge. Om jag är nervös?
Heheee, nejrå inte alls!
PS2. Det där sista var ljug.
Ville bara säga en grej lite snabbt
Min farmor är världens, världens finaste! ♥
Varning för interna referenser!
Jag har en vän som är sådär väldigt viktig för mig. Eller flera är det väl. Men det är en som jag delar så väldigt mycket med, mer än med någon annan. Åsikter, smak, ett tidsslag, födelsedagsvecka, betydelsefulla telefonsamtal. Det förstår vi ju alla, att en sån vän önskar man allt gott. Man vill att den vännen alltid ska vara glad. Och egentligen finns det ju ganska mycket att vara glad över.
Hör bara, min vän!
Hör bara, min vän!
- I förrgår var det exakt två år sedan "Dancing in the moonlight" publicerades i bloggen, och sedan dess har den (i och med personen den påminner om) alltid gjort mig så glad. Värt att fira tycker jag!
- Bland de allra nyaste skivorna på Spotify är en av dem en samlingsskiva med de bästa Håkish-låtarna som du tycker så mycket om. DET betyder tur, jag bara vet det.
- Jag har fått ett nytt batteri till min säkerhetsdosa till mitt internetbank! Och jag slapp någon som bad mig ringa Poolia!
- Vi är 21 år nu. Och i och med det vet jag att vi kommer ha ett superbra år! Bevis: När Kate Winslet var 21 år spelade hon in fina Titanic med världens finaste Leonardo DiCaprio. När Björn Gustafsson var 21 år fick han sin första kyss och flickvän. När Anders Svensson var 21 år lyckades han och resten av Elfsborg göra comeback i allsvenskan. Vilket ju borde varit kul för honom, visst? När Kim Källström var 21 år gjorde han sitt första landslagsmål. När Djurgårdens IF var 21 år (alltså 1912) fick de sitt allra första SM-guld! När Håkan Hellström var 21 hoppade han av som trummis i Broder Daniel, och hade han inte gjort det hade han ju aldrig blivit allas vår Håkish! Och när Kihlen och Danne var 21 år kom de ut med sitt första Snook-album. Ja, du hör ju! Du hör ju vilket bra år vi har framför oss!
- OCH! När det året har gått, kan vi ställa oss bredvid varandra, och säga 22:22! För det är ju vad vi är!! Hur ofta vi vill! Hur jävla ägigt är inte det?!
Skitbra, eller hur?! Visst? Tänker påårej! För allt är bra, det är liksom vad allt pekar på ju! Aja, pöss babe!
Okej, jag erkänner
Jag har inte haft särskilt stort intresse kring bröllopet, det ska jag erkänna. Inte för att jag har något emot det, jag har liksom bara känt mig lite likgiltig till det hela.
Men så grät Daniel. Eller Prins Daniel kallas han väl nu. Det är som om hans hjärta blev så fyllt av kärlek att det liksom svämmade över, och som att tårarna är den där kärleken som inte riktigt får plats. Och Kronprinsessan Victoria, hon tittade honom i ögonen med en sån tillgivenhet och kärlek, och kysste hans hand. Och hon gjorde det precis så länge att han skulle förstå hur mycket hon älskar honom. Och han grät, för han förstod. Vi förstod.
Då, precis då, smälte mitt hjärta. Det enda jag saknar nu är den där välbekanta och betryggande raden man hört så många gånger som liten;
Och så levde de lyckliga, i alla sina dagar.
Men så grät Daniel. Eller Prins Daniel kallas han väl nu. Det är som om hans hjärta blev så fyllt av kärlek att det liksom svämmade över, och som att tårarna är den där kärleken som inte riktigt får plats. Och Kronprinsessan Victoria, hon tittade honom i ögonen med en sån tillgivenhet och kärlek, och kysste hans hand. Och hon gjorde det precis så länge att han skulle förstå hur mycket hon älskar honom. Och han grät, för han förstod. Vi förstod.
Då, precis då, smälte mitt hjärta. Det enda jag saknar nu är den där välbekanta och betryggande raden man hört så många gånger som liten;
Och så levde de lyckliga, i alla sina dagar.
Körkort och det där
Jag håller på och spelar Bonniers trafikskola 2009 för fullt, och snart är jag klar! Det är riktigt bra om man vill lära sig! Mycket bättre än de där pärmarna de har på körskolan ni vet. Idag lärde jag mig till exempel att alla bilar gjorda från och med 1989 måste ha katalysorer. Fatta, katalysatorer (ni vet, det som gör bilar miljövänligare) OCH Berlinmuren föll, precis på samma år. Två saker som förändrade världen skedde då. Det måste väl per automatik betyda att mina vänner och jag, som föddes det året, är av en årskull som kommer förändra världen? Visst? Coola är vi i alla fall.
Jag har övningskört en del med mamma nu också, och de senaste gångerna har det gått jättebra! Jag kan knappt tro det! Alltså, jag kan förstå att det går rätt bra, det borde det ju göra för en person förr eller senare (där jag är i den sist nämnda kategorin), men själva innebörden av detta har jag svårt att ta till mig. Nämligen det att jag kanske tar körkort snart, om det nu inte blir så att jag dör eller något annat som gör att jag stoppas i min utveckling. DET kan jag inte fatta.
Fast, först måste jag ju klara ett teoriprov och en uppkörning. Och då vore det nog rätt bra om jag hade iallafall något av det inbokat. Vilket jag såklart har.
PS. Det där sista var ljug.
Mysterium
Förra veckan, när jag var ledsen, skrev jag ett blogginlägg som jag dagen efter tog bort. Det kändes liksom inte rätt att ha kvar. I det så skrev jag om hur det är när man är just ledsen, bär på en sorg eller kanske är arg. För jag hade inte riktigt insett det på ett tag, eftersom det var så pass länge sedan sist.
I dagsläget sommarvikarierar jag på GB Glace, ett ställe där så gott som alla hälsar en med ett glatt leende och en hälsning, så när det är skiftbyte och man möter alla glada människor man jobbat med tidigare, eller kanske känner på annat vis, kan man liksom inte låta bli att bli lycklig. Det är det som gör arbetsplatsen så bra. Men så finns det några få personer som gör varken eller, och som fått mig att undra.
Men då, när jag skrev blogginlägget, hade jag just insett och förstått dem. Och gör fortfarande. Jag insåg, att när man är riktigt ledsen, bär på en sorg eller är arg, orkar man varken le eller säga hej. Det gör bara ont. Allt känns liksom meningslöst. Helt plötsligt förstod jag alla de där jag tidigare inte förstått.
Så idag, berättade en person något hon bär på, som väl ger sorg sin definition. Men den här personen är den största solstrålen på GB - hon strålar, är glad och ger kramar. Det hade varit helt förståeligt om hon varit en av de som varken ler eller hälsar, men det är hon inte. Jag blev imponerad av hennes styrka. När jag kunde berättade jag för henne att jag tyckte att hon var tuff som gått igenom det hon gjort, och ändå kommit ut strålande. Jag sa att jag beundrade det, och att hon borde vara stolt.
En kvart senare hade jag rast, och för att ta sig från fabriken till matsalen måste man passera några handfat, över vilka det hänger handduksautomater. Man ska nämligen tvätta händerna varje gång man går in i fabriken. När jag passerar en av dessa automater öppnas den, och en massa pappershandukar faller ut. Som en rökmaskin sprutar den ur sig vita, servettliknande saker. Det konstiga är att jag passerade med en meter emellan, det fanns inga andra människor i närheten och jag rörde ingenting alls när jag gick förbi. När jag ser vad som just hände kan jag inte göra annat än att bara glo från pappershanddukarna till automaten, från automaten till pappershandukarna, om och om igen.
Jag fattade inte vad som hände. Jag fattar fortfarande inte. Mamma skulle säga att det var ett tecken. Men på vad? Tyckte kanske automaten att jag skulle ge solstrålen lite blommor gjorda av pappershanddukar? Tyckte automaten att jag borde snyta mig? Eller ville den straffa mig för att jag sagt något fel?
Handduksautomatens tankar: "I will make it rain paper on you, you terrible, terrible person!"
I dagsläget sommarvikarierar jag på GB Glace, ett ställe där så gott som alla hälsar en med ett glatt leende och en hälsning, så när det är skiftbyte och man möter alla glada människor man jobbat med tidigare, eller kanske känner på annat vis, kan man liksom inte låta bli att bli lycklig. Det är det som gör arbetsplatsen så bra. Men så finns det några få personer som gör varken eller, och som fått mig att undra.
Men då, när jag skrev blogginlägget, hade jag just insett och förstått dem. Och gör fortfarande. Jag insåg, att när man är riktigt ledsen, bär på en sorg eller är arg, orkar man varken le eller säga hej. Det gör bara ont. Allt känns liksom meningslöst. Helt plötsligt förstod jag alla de där jag tidigare inte förstått.
Så idag, berättade en person något hon bär på, som väl ger sorg sin definition. Men den här personen är den största solstrålen på GB - hon strålar, är glad och ger kramar. Det hade varit helt förståeligt om hon varit en av de som varken ler eller hälsar, men det är hon inte. Jag blev imponerad av hennes styrka. När jag kunde berättade jag för henne att jag tyckte att hon var tuff som gått igenom det hon gjort, och ändå kommit ut strålande. Jag sa att jag beundrade det, och att hon borde vara stolt.
En kvart senare hade jag rast, och för att ta sig från fabriken till matsalen måste man passera några handfat, över vilka det hänger handduksautomater. Man ska nämligen tvätta händerna varje gång man går in i fabriken. När jag passerar en av dessa automater öppnas den, och en massa pappershandukar faller ut. Som en rökmaskin sprutar den ur sig vita, servettliknande saker. Det konstiga är att jag passerade med en meter emellan, det fanns inga andra människor i närheten och jag rörde ingenting alls när jag gick förbi. När jag ser vad som just hände kan jag inte göra annat än att bara glo från pappershanddukarna till automaten, från automaten till pappershandukarna, om och om igen.
Jag fattade inte vad som hände. Jag fattar fortfarande inte. Mamma skulle säga att det var ett tecken. Men på vad? Tyckte kanske automaten att jag skulle ge solstrålen lite blommor gjorda av pappershanddukar? Tyckte automaten att jag borde snyta mig? Eller ville den straffa mig för att jag sagt något fel?
Handduksautomatens tankar: "I will make it rain paper on you, you terrible, terrible person!"
Sagan om rumporna
Sen upptäcker jag att det inte alls är rumpor på grönbete. Nej ser ni, det var mina fränds, som förklätt sig till rumpor. Snopet, i'll say!
Inte riktigt vad jag väntat mig
Imorse, när vi kom utanför dörren för att ta oss vidare till tågstationen var det helt vitt, och snön singlade ner så där fint som man vill att det ska göra på julafton.
Så, på skämt såklart, sa jag "Oj, är det redan vinter, igen! Vad fort sommaren gick!"
Och så skrattade jag lite för mig själv åt mitt dåliga skämt. Trodde jag. Tills jag upptäckte att jag inte alls skrattade. Jag var närmare paralyserad. Av skräck. För dra mig baklänges, jag reagerade på ett sätt jag inte alls hade väntat mig. Jag hade inte alls väntat mig att en smärre panik skulle sprida sig i kroppen.
Men det gjorde det. Och då förstod jag, att en av orsakerna till att jag kan hålla mig lugn, är för att jag vet att sommaren kommer om inte alltför lång tid.
Tur att jag inte bor på typ Grönland.
Så, på skämt såklart, sa jag "Oj, är det redan vinter, igen! Vad fort sommaren gick!"
Och så skrattade jag lite för mig själv åt mitt dåliga skämt. Trodde jag. Tills jag upptäckte att jag inte alls skrattade. Jag var närmare paralyserad. Av skräck. För dra mig baklänges, jag reagerade på ett sätt jag inte alls hade väntat mig. Jag hade inte alls väntat mig att en smärre panik skulle sprida sig i kroppen.
Men det gjorde det. Och då förstod jag, att en av orsakerna till att jag kan hålla mig lugn, är för att jag vet att sommaren kommer om inte alltför lång tid.
Tur att jag inte bor på typ Grönland.
Jag gjorde det ju för att just ni skulle se det!
Det är en grej som jag har gjort, som jag verkligen vill att ni ska se. Synd bara att inte bloggen vill det.
Konstigt nog gör det mig inte mindre glad än innan.
(Det där sista var en lögn.)
Ett hot
Så ni förstår alltså precis vad som menas med "Travel should take you places"? Allvarligt talat? Ni tycker att jag är dum i huvudet som inte förstår säkert. Att jag suger på engelska, som inte fattar det där simpla. För jag förstår verkligen inte. Jag tycker att det fattas nått, ordet "to" eller så. Det skulle ställa en del till rätta.
Eller så är det lite kejsarens-nya-stil-tänk ni sysslar med. Ni tänker, att om ni inte skriver att ni inte vet så tror alla att ni vet vad det betyder. På samma sätt som alla invånare inte sa något om den nakna kejsaren för att ingen då skulle tro att personen i fråga var dum i huvudet. Är det så med er med? Att ni inte vill verka dumma i huvudet?
Eller förstår alla vad det här betyder utom jag? Isåfall, vad betyder det då, smartypants?
(Jag skriver inget tills ni svarat. Och det här är ett hot. Funkar inte det hotet så får jag väl helt enkelt börja lägga ut pinsamma bilder/filmer på er, alternativt börjar plåga er med att lägga ut klipp där jag sjunger, eller bilder på mig som jag gjort mänskligheten en tjänst genom att bespara)
För er som missade Idol igår!
Johan Palm har av någon konstig anledning fans som hyperventilerar och skriker om han tittar på dem, och deras kompisar som gör vad de kan för att få sin vän att sluta göra sig icke besvär. När det här skrikande fanet sedan får komma upp på scenen blir det ännu värre. Roligast tyckte jag att det var att tjejen satt och hyperventilerade efter att hon fått komma upp på scenen, under tiden som juryn sade sitt utlåtande, men det finns tydligen inte med i klippet. Men just då, pumpade hela hon som om hon var ett hjärta, ett hjärta som gör allt det kan för att maratonlöparen det tillhör ska orka springa vidare. Hon kunde helt enkelt inte andas.
Det som är jobbigast med det här tycker jag är att man inte vet om man ska skratta, gråta eller gömma huvudet i kudden. Jag gjorde det senare alternativet. Och jag kan lova er, att hon någon gång i framtiden kommer göra samma sak när hon ser det här.
Det fick bli stegräknaren istället
Hittade inte det förbannade tidtagaruret på mobilen, hur mycket jag än letade. Och då letade jag länge. Så kom jag på att vår stegräknare har automatiskt tidtagarur, så då fick det bli den istället.
Resultat: Tid: 0'16'19, steg: 1747, km: 1,11.
Frågan är vilken användning jag kan ha av den här informationen?
Resultat: Tid: 0'16'19, steg: 1747, km: 1,11.
Frågan är vilken användning jag kan ha av den här informationen?
Äntligen lite användning för mobilens tidtagarur
Näe, hörrni. Jag har tråkigt. Jag är nyfiken på hur snabbt det kan gå att städa hela köket, grundligt. Så jag ska försöka göra det så snabbt jag kan, på tid. Det är ju liksom alltid bra att veta hur lång tid det kan ta. Säger vi.
Återkommer.
(om jag inte misslyckas och typ tycker att det är så tråkigt att jag skiter i det istället. då kommer jag låtsas som ingenting, så att ni vet)
Back on track
Kan meddela att ordningen nu är återställd. Eller ja, så gott som. Vi har nu fått tillbaka vår dator efter en och en halv vecka på lagning. Så nu är jag glad. Mest glad är jag nog över er. Över att ni inte släppt mig, fast ni fått lite för lite att läsa här den senaste veckan. Nu vet ni varför.
Apropå frånvaro så förstår jag inte riktigt bloggare som skriver att "Förlåååt mig så mycket för att jag inte har skrivit, det ska inte upprepas!" om de missat en dag eller två. Det känns lite som om bloggare som skriver så nedvärderar sina läsare, eftersom de verkar se det som att deras blogginlägg är det viktigaste i läsarnas liv. Som om till exempel Kenza tror att hennes läsare inte har bättre saker för sig än att längta efter nya blogginlägg från henne. Så, jag ser er som människor med egna liv, som inte dör bara för att jag inte skrivit. Vilket gör att ett "förlåt" känns ganska så överflödigt.
Men saknat er, det har jag sannerligen gjort. Det känns skönt att vara tillbaka.
Apropå frånvaro så förstår jag inte riktigt bloggare som skriver att "Förlåååt mig så mycket för att jag inte har skrivit, det ska inte upprepas!" om de missat en dag eller två. Det känns lite som om bloggare som skriver så nedvärderar sina läsare, eftersom de verkar se det som att deras blogginlägg är det viktigaste i läsarnas liv. Som om till exempel Kenza tror att hennes läsare inte har bättre saker för sig än att längta efter nya blogginlägg från henne. Så, jag ser er som människor med egna liv, som inte dör bara för att jag inte skrivit. Vilket gör att ett "förlåt" känns ganska så överflödigt.
Men saknat er, det har jag sannerligen gjort. Det känns skönt att vara tillbaka.
Världens bästa
Jag är glad. Allt känns så bra. Jag har aldrig varit bakis och samtidigt mått så här bra förut.
Igår var vi hos Camilla, och hela gänget var där. Flera hade med sig sina respektive också, så det var proppfullt av härliga människor. Det var så otroligt underbart att träffa alla, att vi var tillsammans igen. Det var den roligaste och trevligaste kvällen på länge, och det beror nog på att Camilla hade ordnat allt så bra, men också att det ju faktiskt var världens bästa människor samlade under samma tak.
För ni är verkligen världens bästa, och jag är så glad att jag har er, att ni finns i mitt liv. Med er är jag allt jag vill vara.
Vill bara att ni ska veta det. Att ni är bäst alltså. Pöss på er!
Igår var vi hos Camilla, och hela gänget var där. Flera hade med sig sina respektive också, så det var proppfullt av härliga människor. Det var så otroligt underbart att träffa alla, att vi var tillsammans igen. Det var den roligaste och trevligaste kvällen på länge, och det beror nog på att Camilla hade ordnat allt så bra, men också att det ju faktiskt var världens bästa människor samlade under samma tak.
För ni är verkligen världens bästa, och jag är så glad att jag har er, att ni finns i mitt liv. Med er är jag allt jag vill vara.
Vill bara att ni ska veta det. Att ni är bäst alltså. Pöss på er!
Nu är det bekräftat (eller nått)
Fick just ett samtal från min mamma. Och man kan väl säga att hon bekräftade att Erik Hassle, vars låt jag hade med i ett tidigare inlägg, faktiskt kommer från vår grannkommun Katrineholm. Anledningen till att hon vet detta är för att hon varit hemma hos familjen Hassle, och träffat både honom och hans familj, så hon råkar i och med det veta var de bor. Det tycker jag är lite coolt. Jag diggar verkligen honom och hans musik!
När han är stor och berömd (för det vet jag att han kommer bli) så kan vi ju alltid hålla i en sån där sightseeing, som man gör i Hollywood och Beverly Hills. "Här växte han upp gott folk, och går vi häråt så kan ni köpa lite souvenirer! För egengjorda hantverk av hans mamma, this way!" (Mamma berättade att hans mamma har en shop av något slag). Vad tror ni om den idéen?
När han är stor och berömd (för det vet jag att han kommer bli) så kan vi ju alltid hålla i en sån där sightseeing, som man gör i Hollywood och Beverly Hills. "Här växte han upp gott folk, och går vi häråt så kan ni köpa lite souvenirer! För egengjorda hantverk av hans mamma, this way!" (Mamma berättade att hans mamma har en shop av något slag). Vad tror ni om den idéen?
Hm.
Känns konstigt. Att ha så mycket att berätta. Och inte orka berätta det. Hoppas att det bara är tillfälligt. Att det blir bättre snart. Då lovar jag att berätta. Allt.
Om ni typ bryr er. Känner att jag vill att ni ska bry er. Men det är ju inget man kan välja själv om man gör eller inte. Antingen så bryr man sig, eller så bryr man sig inte.
Jorå, bättre har man mått
//Eder AnnG
Om ni typ bryr er. Känner att jag vill att ni ska bry er. Men det är ju inget man kan välja själv om man gör eller inte. Antingen så bryr man sig, eller så bryr man sig inte.
Jorå, bättre har man mått
//Eder AnnG
Ny design
Okej, nu är jag äntligen klar. Vad tycker ni? Borde jag ändra på något? Själv så skulle jag vilja ha så att de glidande bilderna här ovanför inte får ett stort mellanrum när man sett klart alla bilder, utan att det rullar på mer. Ska fråga killen på designadinblogg.se om han vet hur man gör. Hade aldrig klarat det här utan tipsen på hans sida.
Men kom gärna med lite (konstruktiv) kritik, det är ju ni som ska se den här sidan menar jag, och då vill jag ju att ni ska trivas. Jag vill höra vad du tycker!
Men kom gärna med lite (konstruktiv) kritik, det är ju ni som ska se den här sidan menar jag, och då vill jag ju att ni ska trivas. Jag vill höra vad du tycker!
