Vägen från tåget till jobbet
Klockan är 08.05. Jag kliver av tåget och kommer ut på en perrong full av människor som vill på det tåg jag lämnar, som alla andra dagar jag ska till jobbet. Men den här dagen käns inte som alla andra. Det är något annorlunda i luften, vad vet jag inte. Jag går ner för en trappa i en flock av människor som ska till jobbet, och går upp för annan i en lite mindre samling individer. Jag ser filmaffischen som gör reklam för filmen "Mammut", det är en bild på Michelle Williams och den där Garcia som alla i media säger är så snygg. Det känns som om affischen alltid setat där, så att jag kan se den.
Framför mig går några damer i femtioårsåldern, och så säger en av dem något som fyller mig med hopp och förnöjsamhet.
"Ser ni tjejer, det är ljust!"
Jag ser mig omkring. Det är ungefär lika ljust som det är runt 3-4 på natten i juli. Och det är bra. Det är inte ljust, men det är mer ljust än mörkt. Ljuset håller på att ta över. Då förstår jag. Det var det som var annorlunda. För när allt blir ljusare och ljusare, så blir atmosfären sådan också - mindre mörk, mer ljus.
När jag går igenom allén ser jag en död kråka. Jag blir lite ledsen, vill helst stanna och lägga några löv eller något på den, så att den inte ligger där så blottad. Men jag fortsätter att gå ändå. Försöker låtsas som om det aldrig låg en kråka under ett av träden. Så tänker jag på hur man ser på döden i tarotkort. Döden har ett eget kort. Förnyelse, förändring och pånyttfödelse står det kortet för. Att allt börjar om på ny bana. Det kortet i leken är det ljusaste av dem alla. I den har man med en bild lyckats fånga strålar som lyser likt tusende solar.
Jag har snart kommit fram till Fristadstorget när jag ser en person med backslick, och jag tänker för mig själv att där har vi en riktig bratfrisyr. I en tyst undran forsätter jag mot jobbet - hur får han till fjongen i topparna? På Fristadstorget står den där lådan som jag ser varje dag. Den ser ut som en stor högtalare, men är enligt en skylt en "luftpump" och ingenting annat. Och som alla andra dagar står där en cykel lutad mot luftpumpen. Som alla andra dagar undrar jag vad en luftpump ska vara bra för när den står utomhus.
Så når jag porten, slår in koden, och går in. Under hela min promenad från tåget till jobbet har jag gått med ett leende inombords. För det känns som om jag fått ett löfte. Ett löfte om att våren snart är här.
Framför mig går några damer i femtioårsåldern, och så säger en av dem något som fyller mig med hopp och förnöjsamhet.
"Ser ni tjejer, det är ljust!"
Jag ser mig omkring. Det är ungefär lika ljust som det är runt 3-4 på natten i juli. Och det är bra. Det är inte ljust, men det är mer ljust än mörkt. Ljuset håller på att ta över. Då förstår jag. Det var det som var annorlunda. För när allt blir ljusare och ljusare, så blir atmosfären sådan också - mindre mörk, mer ljus.
När jag går igenom allén ser jag en död kråka. Jag blir lite ledsen, vill helst stanna och lägga några löv eller något på den, så att den inte ligger där så blottad. Men jag fortsätter att gå ändå. Försöker låtsas som om det aldrig låg en kråka under ett av träden. Så tänker jag på hur man ser på döden i tarotkort. Döden har ett eget kort. Förnyelse, förändring och pånyttfödelse står det kortet för. Att allt börjar om på ny bana. Det kortet i leken är det ljusaste av dem alla. I den har man med en bild lyckats fånga strålar som lyser likt tusende solar.
Jag har snart kommit fram till Fristadstorget när jag ser en person med backslick, och jag tänker för mig själv att där har vi en riktig bratfrisyr. I en tyst undran forsätter jag mot jobbet - hur får han till fjongen i topparna? På Fristadstorget står den där lådan som jag ser varje dag. Den ser ut som en stor högtalare, men är enligt en skylt en "luftpump" och ingenting annat. Och som alla andra dagar står där en cykel lutad mot luftpumpen. Som alla andra dagar undrar jag vad en luftpump ska vara bra för när den står utomhus.
Så når jag porten, slår in koden, och går in. Under hela min promenad från tåget till jobbet har jag gått med ett leende inombords. För det känns som om jag fått ett löfte. Ett löfte om att våren snart är här.
En fråga bara
Har just avslutat en köp- och säljutbildning. Och jag har märkt att jag inte kunde ta föreläsaren riktigt på allvar. För han stavade vernisag istället för vernissage, han särskrev, han stavade konkurens istället för konkurrens och så vidare.
Och då är min fråga; är det honom eller mig det är fel på?
Och då är min fråga; är det honom eller mig det är fel på?
Get this party started!
Ikväll ska vi till Sandy och ha det time of our lives. Underbart! Jag minns första gången vi hade helkväll hos henne några stycken. Det var jag, Sandy, Jay och Josse. Vi spelade TP, såg "High School Musical", "American Pie - The Naked Mile" och somnade till "Ace Ventura". Det var en mysig kväll. Om än ganska trångt, när vi låg där, tre (av fyra) stycken bredvid varandra i en inte särskilt bred säng. Men det gjorde ingenting. Vi hade ju så kul! Det var för över två år sedan, när hon ännu bodde kvar hos sina föräldrar. Och nu blir det i hennes och hennes pöjkväns lägenhet, med skillnaden att det kommer ganska mycket mer högljutt, och ganska mycket mer folk.
Är övertygad om att det kommer bli en toppenkväll, som alltid med mina bästa.
Och nu när jag ändå är inne på det kan jag ju passa på att visa min favoritdel ur Ace Ventura, som är under de första 30-40 sekunderna av det här klippet.
Jim Carrey är inget annat än ett geni. Särskilt i "Dum & dummare". Och där med basta (hör du det, Lini?)!
Är övertygad om att det kommer bli en toppenkväll, som alltid med mina bästa.
Och nu när jag ändå är inne på det kan jag ju passa på att visa min favoritdel ur Ace Ventura, som är under de första 30-40 sekunderna av det här klippet.
Jim Carrey är inget annat än ett geni. Särskilt i "Dum & dummare". Och där med basta (hör du det, Lini?)!
WC-rent-killen
Idag på jobbet så köpte min arbetskamrat Ann en massa bra-att-ha-när-man-städar-saker. Däribland rengöringsmedel för toaletter. Och Jonas som är lite av kontorets Magnus Betnér lade direkt märke till vad som var på etiketten. Ser ni? Det är en människa på etiketten för "WC-rent" som det heter.
Frågorna hopar sig, troligen utan svar. Varför är han på en flaska för toalettrengöring? Vem kom på att han skulle vara det överhuvudtaget? Varför inte bara en vanlig logga? Vad tycker den här killen om att representera WC-rent? Visste han om det när han sökte jobbet som representant? Och isåfall - kan man verkligen göra det frivilligt utan att vara åtminstone lite dum i huvudet? Och om inte - hur reagerade han när han såg det för första gången?
Tänk om det är så att han fick ett fotojobb han inte visste så mycket om, men blev väldigt glad över att få. Glad i hågen går han och låter sig fotograferas. Han är så glad så glad. En tid senare säger en kompis till honom att "Jag såg dig på Hemköp idag". "Åh, vad spännande!" tänker han. Till sin kompis säger han: "Vänta, säg var du hittade den, jag vill också se! Jag går dit med detsamma!"
Efter lite tips om var i affären han kan hitta sin bild går han för att hitta sitt ansikte. "Konstigt det där, det lät som om han sa att det var vid rengöringsmedlena. Kanske var det på ett tvättmedelspaket? Det kan ju vara kul, att folk får se mig varje gång de ska tvätta. De kommer säkert tycka om min bild, för rena kläder är ju bra, och det får man ju av tvättmedel."
Så kommer han fram till hyllan för rengöringsmedel, Han letar och letar, men hittar det inte. Och bara för att ha kollat igenom hela hyllan hans kompis nämnde kollar han igenom hela, bara för att liksom. Även fast det antagligen inte alls finns där, för något annat än tvättmedel kan de ju inte ha satt hans bild på, i alla fall inte på den här avdelningen. Och så ser han det. Sin bild. Och det är inte på ett tvättmedel. Han ser att hans bild sitter på något som kommer få folk att hata honom, för att det hans bild sitter på används under toalettstädning. Vilket alltså innebär att de kommer tänka på toalettstädning när de ser honom, och toalettstädning är det väl ingen som gillar.
"Fan också", mumlar han först. Men så kommer han på att det där inte lät särskilt bra. Han harklar sig för att rätta till det. "Åh. WC-rent. Vad.. kul."
Frågorna hopar sig, troligen utan svar. Varför är han på en flaska för toalettrengöring? Vem kom på att han skulle vara det överhuvudtaget? Varför inte bara en vanlig logga? Vad tycker den här killen om att representera WC-rent? Visste han om det när han sökte jobbet som representant? Och isåfall - kan man verkligen göra det frivilligt utan att vara åtminstone lite dum i huvudet? Och om inte - hur reagerade han när han såg det för första gången?
Tänk om det är så att han fick ett fotojobb han inte visste så mycket om, men blev väldigt glad över att få. Glad i hågen går han och låter sig fotograferas. Han är så glad så glad. En tid senare säger en kompis till honom att "Jag såg dig på Hemköp idag". "Åh, vad spännande!" tänker han. Till sin kompis säger han: "Vänta, säg var du hittade den, jag vill också se! Jag går dit med detsamma!"
Efter lite tips om var i affären han kan hitta sin bild går han för att hitta sitt ansikte. "Konstigt det där, det lät som om han sa att det var vid rengöringsmedlena. Kanske var det på ett tvättmedelspaket? Det kan ju vara kul, att folk får se mig varje gång de ska tvätta. De kommer säkert tycka om min bild, för rena kläder är ju bra, och det får man ju av tvättmedel."
Så kommer han fram till hyllan för rengöringsmedel, Han letar och letar, men hittar det inte. Och bara för att ha kollat igenom hela hyllan hans kompis nämnde kollar han igenom hela, bara för att liksom. Även fast det antagligen inte alls finns där, för något annat än tvättmedel kan de ju inte ha satt hans bild på, i alla fall inte på den här avdelningen. Och så ser han det. Sin bild. Och det är inte på ett tvättmedel. Han ser att hans bild sitter på något som kommer få folk att hata honom, för att det hans bild sitter på används under toalettstädning. Vilket alltså innebär att de kommer tänka på toalettstädning när de ser honom, och toalettstädning är det väl ingen som gillar.
"Fan också", mumlar han först. Men så kommer han på att det där inte lät särskilt bra. Han harklar sig för att rätta till det. "Åh. WC-rent. Vad.. kul."
Något jag på jobbet fick reda på att jag borde kunna:
Vad "analstorma" betyder.
Läget är som följer
Första veckan på nya jobbet har gått bra, och det måste jag säga är tack vare arbetskamraterna! Och idag har vi sniffat samarin. Det var inte så skönt.
Och - nu är jag nåbar på mobilen igen!
Och - nu är jag nåbar på mobilen igen!
LYCKA!
Jag är så glad, lycklig och tacksam just nu!
PAPPA HAR HITTAT MIN MOBIL! JAG HAR DEN NU I MIN ÄGO IGEN! SKULLE VILJA SKRIVA I VERSALER HELA BLOGGINLÄGGET FÖR ATT UTTRYCKA MIN GLÄDJE!
Men det blir nog tröttsamt, så jag fortsätter såhär. Älskade mobilen är alltså tillbaka, vilket innebär att nyårsbilderna och allt det fortfarande finns bevarat! Min alltid så snälla pappa har dock redan köpt en ny mobil till mig (En Nokia N95, vilket innebär att jag kommer kunna ta ännu bättre bilder, då kameran nu är på 5 megapixlar istället för 3,2, och det gillar vi ju?), för han var säker på att den inte skulle komma tillbaka, och dessutom hann han spärra SIM-kortet ifall mobilen hade blivit snodd. Så nu återstår bara att vi får hem det nya SIM-kortet (med samma mobilnummer som förut ska tilläggas!) och att den nya mobilen blir upplåst från den tidigare operatören, sen är vi back in business med kommunikationen!
Är det inte underbart så säg?
Bilden ovan: Nokia N73. Så här ser den återfunna mobilen ut! Åh!
Bilden nedan: Nokia N95. Så här ser den nyinköpta mobilen ut! Fin va?!
Hundens kroppsspråk är lite som engelska när man kan det bra
Jag älskar hundar. Hundvalpar kan göra mig så lycklig att jag blir tårögd. Särskilt om de är av rasen Golden retriever, vilket antagligen beror på att min allra första hund var av den rasen, och han var en otroligt underbar varelse som jag älskade (och fortfarande älskar) otroligt mycket. Han fanns när jag föddes, och var under mina första åtta år en självklar del i mitt liv. Så när jag blir stor ska jag skaffa en golden, det har jag bestämt.
Något som förvånade mig ganska mycket var att jag blev gråtfärdig av att se detta klipp på youtube, där en goldenvalp tittar på "Air Buddies". Och enda anledningen till det var att den var så söt, (om bloggen var på engelska skulle jag dock beskrivit hunden som "adorable", för det är den allra bästa definitionen enligt mig).
Jag blir så glad av den här sotingen, jag kan riktigt se vad hon (Molly heter hon tydligen) "säger", och det hon säger är så charmigt det kan bli. Det är så konstigt, för jag förstår precis allt, men jag skulle inte kunna översätta det till människospråk. Det är som med engelska (under förutsättningen att man kan det hyffsat bra), man lyssnar och förstår, och behöver inte tänka efter hur det blir översatt till svenska, som i början, när man inte kunde språket så bra. Samma sak är det med hundspråket tycker jag. Jag förstår precis, men om någon bad mig översätta till människospråk skulle jag vara tvungen att tänka efter riktigt ordentligt för att budskapet skulle bli någorlunda rätt översatt. Jag skulle antagligen bara säga grundmeningen - att hon är glad. Detta trots att hon egentligen uttrycker mycket mer saker än så. Jag har inte tänkt på det tidigare, att hundspråket också är något som är kul och också ganska bra att kunna, och att det faktiskt är något lärbart. Det är ganska härligt att veta vad en hund tänker/känner bara genom att se på hunden ett ögonblick. Och det tror jag att andra som vet vad jag talar om håller med om. Undrar om det är något man kan använda i CV:t?
Detta känns det som att det är något man lär sig bäst om man verkligen växer upp med en hund från att man är bebis, och jag tror att detsamma gäller katter. Och även fast jag förstår min katt, så förstår jag inte katter i samma utsträckning som hundar, av den anledningen att jag inte bekantade mig med en katt förrän jag var 11 år. Kanske är det ens allra tidigaste år som avgör om man blir en katt- eller hundmänniska?
Och visst var valpisen söt? Särskilt öronen vill jag pussa på. Det är något särskilt med det. Jag älskar hundöron, fast när det gäller kattdjur är det tassarna jag är förtjust i. Det är liksom det som gör dem sötare än vanligt på något vis. Sådär söta att jag börjar prata bäbisspråk med dem.
"Men det är en annan historia, som får berättas en annan gång" som Michael Ende (som skrivit "Den oändliga historien") skulle säga.
Inlägget som skulle publicerats igår:
Idag ringde jag till kunder för första gången. Och jag som tidigare haft lite av telefonfobi våndades en del innan absolut första samtalet, men så fort jag ringt blev det lättare och lättare efter varje samtal. Och det bästa samtalet hade jag med en som faktiskt tackade nej, men som gjorde det på ett underbart sätt. Han var sådär jättesnäll och gav en massa komplimanger och massa sånt. De flesta andra som säger nej är mest tvära och bestämda annars.
Och att det var just Sissela Kyles bror (jag fick detta noga berättat i telefonen innan jag fick prata med honom) Görgen jag hade det samtalet med tyckte jag var spännande. Vilket, om jag nu ser på det objektivt, kanske gör mig till en rätt löjlig person. En bror till en kändis liksom, det är väl inget särskilt det? Men det är ju ungefär samma sak som att jag gärna nämner Marcus Schenkenbergs föräldrar när jag pratar om min resa till Thailandet, och jag och mitt fina resesällskaps umgänge med dem när vi var i där. Jag skäms nu när jag skriver det här ska ni veta. Men även mina dåliga sidor måste ni väl få ta del av antar jag.
Eller så säger vi att jag bara följer det motto som dearing-Märdie har till sin blogg; "Det är en tillgång att kunna glädjas åt det lilla".
Ja, det tror jag att vi gör. Jag mår bättre så.
Och att det var just Sissela Kyles bror (jag fick detta noga berättat i telefonen innan jag fick prata med honom) Görgen jag hade det samtalet med tyckte jag var spännande. Vilket, om jag nu ser på det objektivt, kanske gör mig till en rätt löjlig person. En bror till en kändis liksom, det är väl inget särskilt det? Men det är ju ungefär samma sak som att jag gärna nämner Marcus Schenkenbergs föräldrar när jag pratar om min resa till Thailandet, och jag och mitt fina resesällskaps umgänge med dem när vi var i där. Jag skäms nu när jag skriver det här ska ni veta. Men även mina dåliga sidor måste ni väl få ta del av antar jag.
Eller så säger vi att jag bara följer det motto som dearing-Märdie har till sin blogg; "Det är en tillgång att kunna glädjas åt det lilla".
Ja, det tror jag att vi gör. Jag mår bättre så.
End of an era
Under nyårsafton försökte jag få min omgivning att inse ett faktum som kändes ganska weird. För nästa gång vi står där och firar in ett nytt år, så är det nämligen slut på 2000-talet. Det är slut på 2000-talet, men ändå inte. För nästa gång börjar 2010-talet. Det har gått ett sekel, decennium, en tioårsperiod, sedan vi firade in ett nytt millenium. Och så känns det sannerligen inte.
Det tyckte jag, just då, var värt att uppmärksamma. Just nu kan jag tycka att jag överdrev en del - det är ju lätt att vara efterklok. Men så såg jag något som fick mig att inse att jag nog inte hade så fel ändå. I en tidning (som jag tror var en fredagsbilaga) satt ett par med varsitt par nyårsglasögon. Jag insåg då att det här året var sista gången vi faktiskt kunde ha på oss ett par nyårsglasögon (utan att fira in fel år vill säga, vem som helst kan ju ha på sig 2006 års glasögon, men då känns det liksom lite malplacerat). För de där två nollorna i mitten behövs ju för att man ska kunna se. Och nu kommer en av de nollorna bytas ut mot en etta.
It's an end of an era my friends.
Årets nyårsglasögon. Så vackra, så smickrande, så fashion. Så användbara. Så lätta att bära till vad som helst. Så underbara, då vad man än har på sig när man bär dem blir vackert. Jag gråter när jag skriver det här. Hejdå kära, vackra, underbara skapelser. I will never forget you!
Det tyckte jag, just då, var värt att uppmärksamma. Just nu kan jag tycka att jag överdrev en del - det är ju lätt att vara efterklok. Men så såg jag något som fick mig att inse att jag nog inte hade så fel ändå. I en tidning (som jag tror var en fredagsbilaga) satt ett par med varsitt par nyårsglasögon. Jag insåg då att det här året var sista gången vi faktiskt kunde ha på oss ett par nyårsglasögon (utan att fira in fel år vill säga, vem som helst kan ju ha på sig 2006 års glasögon, men då känns det liksom lite malplacerat). För de där två nollorna i mitten behövs ju för att man ska kunna se. Och nu kommer en av de nollorna bytas ut mot en etta.
It's an end of an era my friends.
Årets nyårsglasögon. Så vackra, så smickrande, så fashion. Så användbara. Så lätta att bära till vad som helst. Så underbara, då vad man än har på sig när man bär dem blir vackert. Jag gråter när jag skriver det här. Hejdå kära, vackra, underbara skapelser. I will never forget you!
Konsten att irritera
Det finns en kille (eller man eller gubbe, vad vet jag) på msn som skriver varje gång jag loggar in. Och varje gång har jag försökt förklara att jag inte förstår. Varje gång är det samma sak - han fortsätter att skriva, på det sättet jag inte förstår. Antagligen för att han inte förstår att jag inte förstår. Ni kan se ovan hur jag till slut reagerade.
Något jag undrar väldigt mycket över är vad han egentligen anser att vi får för utbyte, vad det faktiskt är som får honom att skriva till mig varje gång vi är inne samtidigt, eftersom det inte verkar som om någon av oss förstår vad den andre skriver.
Och trots att han försöker, så hjälper det inte med blomman. Jag kan inte sluta undra, vad vill människan?
Kanske är det här anledningen till varför jag använder msn så sällan?
Rätt tänk!
Gick in på Calle Schulmans blogg, där han lagt upp ett klipp. Och när jag klickat på det kändes allt lite bättre.
Calles klipp -
Calles klipp -
Nuläget är som följer
Mobilens status har inte ändras. Jag har blivit oroligare. Särskilt efter att jag just insett vad jag gjort.
Jag beställde en ny bok på internet igår. Och jag tryckte i en låda på hemsidan som gör att jag kommer få aviseringen via sms. Ett sms som innehåller en kod jag prompt måste läsa upp för den som står i kassan på utlämningsstället. Annars får jag inte boken. Och den vill jag gärna ha.
Bra va?
Jag beställde en ny bok på internet igår. Och jag tryckte i en låda på hemsidan som gör att jag kommer få aviseringen via sms. Ett sms som innehåller en kod jag prompt måste läsa upp för den som står i kassan på utlämningsstället. Annars får jag inte boken. Och den vill jag gärna ha.
Bra va?
Jag har min mobil i tryggt förvar, jag har min mobil i tryggt förvar...
Okej, nu är det så här. Jag vet inte var min mobil är. Och som vanligt när jag inte vet var den är så är batteriet slut, vilket innebär att jag inte kan ringa efter den. Sista minnet jag har med den var från igår på Amazon (när vi såg Jessica, Karrow och hennes boyish äga i "Rampfeber"), så det var antingen igår eller idag den hamnade där den inte skulle. Så om ni vill få tag i mig och/eller undrar något så når ni mig på hemtelefonen, genom mail eller på fejjan (a.k.a facebook).
Och så börjar jag ju nya jobbet imorgon. Ska bli spännande!
Vad jag ska göra nu? Fortsätta med affirmationerna, eventuellt leta vidare.
Och så börjar jag ju nya jobbet imorgon. Ska bli spännande!
Vad jag ska göra nu? Fortsätta med affirmationerna, eventuellt leta vidare.
Bästa Björne!
Jag kom att tänka på "Björnes magasin" för en stund sedan, hur mycket jag älskade det som liten, hur mina föräldrar gillade det nästan lika mycket som jag, och hur upprörd jag var när Björne bytte röst. Jag tror att det var min första bojkott ever, den gången då Björne fick en ny röst. Men tills dess var han den bästa. Och när jag hittade klipp på youtube från programmet så förstod jag varför mina föräldrar gärna såg det här programmet med mig. För det innehåller ju faktiskt humor. Som när Björne fastnar i fönstret i klippet ovan. Det är ju underbart! Dessutom så var ju gästerna hur bra som helst! De jag minns bäst är roliga Robert Gustafsson, trollkarlen Carl-Einar Häckner och Eva Funck som man alltid lärde sig något av, även om Anders Lundin, Johan Ulveson och Vanna Rosenberg också var gäster då och då.
Nostalgi i sin renaste form är vad det är. Eller vad säger ni, fina fränds?
