Min lite annorlunda hobby
Det finns en sak jag finner så ljuvligt och intressant att jag nästan börjar undra ifall jag inte är lite sjuk i huvudet. I flera timmar kan jag sitta, som om jag sitter och pluggar inför ett stort prov i ämnet "Onödiga saker att veta om filmer", på imdb och läsa igenom movie trivias om alla filmer jag någonsin sett. Det kan ju inte vara helt normalt. Och vet ni vad? Jag tycker att det är KUL. Rent av lite KITTLANDE. Borde jag prata med någon om detta? För bevaremigväl, att jag kände ren och skär tillfredsställelse av att veta det nedan, det kan ju inte vara helt normalt.
Såhär har jag reagerat två gånger idag:
Ena gången på flygplanet för att jag äntligen fick upp mitt kodlås som jag inte hade någon aning om vad kombinationen var, andra gången var nyss. Vi får se om jag berättar varför. Men lycklig är jag, så väldigt. Och jag ÄLSKAR Newcastle! Just nu är jag bara en stor boll lycka!
Min helg (à la tumblr)
Börjar fredagen med vetskapen om att jag ska vikariera en lektion. Hur jag tänkte mig att det skulle vara:
Får en vän vid bytet i Uppsala, då han inte förstår vad de säger i högtalarna eftersom han inte snackar svenska. Vi har jättetrevligt, pratar om språk, Sverige, landet han kommer ifrån, efternamn, och allt är frid och fröjd.
Så kommer vi in på monarki, och han tycker att bara killar ska få ta över tronen när föregående monark dör. Börjar ana oråd. Säger att där håller jag inte med. Han frågar om jag tycker att tjejer är lika betydelsefulla som män. Ja, säger jag såklart, varpå han vildsint ropar "NO!" Jag:
Hur mycket alla brydde sig om att det var Melodifestival:
Tänker fel i planeringen och är sen. Letar i hela skolan efter läraren jag ska vikariera för, så att jag kan få planering och närvarolista, och söker därefter igenom lärarrummet efter möjlig planering, utan resultat. Får en minor breakdown när jag förstår att jag nu är ännu senare. Vet inte vad jag skulle ta mig till. Går till klassrummet, inser att läraren jag skulle vikariera för är där.
Startar lördagen med att kolla upp uppsalatåg och bussar, med vetskapen att jag snart skulle hänga med Jessica.
Sitter i Photobooth och förundras över att min mun kan se ut som ett svart hål.
Kommer på mig själv med det sistnämnda och kan inte låta bli att tänka: "Jag kommer dö innan jag kommer till Uppsala eftersom jag är så ofokuserad"
Har lite rätt, då jag kommer till stationen en minut efter att tåget skulle gått. Upptäcker att det är försenat. Står och uppskattar SJ:s oprofessionalitet i några minuter till tåget kommer.
Får en vän vid bytet i Uppsala, då han inte förstår vad de säger i högtalarna eftersom han inte snackar svenska. Vi har jättetrevligt, pratar om språk, Sverige, landet han kommer ifrån, efternamn, och allt är frid och fröjd.
Så kommer vi in på monarki, och han tycker att bara killar ska få ta över tronen när föregående monark dör. Börjar ana oråd. Säger att där håller jag inte med. Han frågar om jag tycker att tjejer är lika betydelsefulla som män. Ja, säger jag såklart, varpå han vildsint ropar "NO!" Jag:
Han börjar snacka på i haranger varför män är mycket bättre än kvinnor och bör behandlas som det. Att han respekterar kvinnor, men att de helt enkelt inte ska behandlas lika väl som män. Talar illa om hur Sverige kan vara så jämställt, eftersom kvinnor inte kan lika mycket som män. Jag utanpå:
Jag inuti:
Väl framme i uppsala råkar jag åka bussen gratis för att jag inte fattar hur man köper biljett.
Får vägbeskrivningar av Viktor, hittar rätt direkt, får äntligen träffa Jessica, Viktor och deras kompisar.
Inser att deras kompisar är sköningar allihop. Hittar till och med en själsfrände.
Hur mycket alla brydde sig om att det var Melodifestival:
Återberättar mitt möte på tåget. Kim kommer på att jag borde ha sagt "But women can have multiple orgasms" som comeback.
Förlorar i arga leken, hör Viktor säga PRIING PRRING var femte minut, bjuder folk på mojito och går till grillen. När jag kommer tillbaka är Karro där. Min reaktion:
Karro (som hade no clue att jag var där) hade världens gulligaste reaktion;
Avslutar kvällen bland härliga människor till en egenkomponerad melodi, som av någon anledning var väldigt rolig, under ett väldigt gosigt täcke:
Har deeptalk med Channette hela söndagsförmiddagen medan de andra är och handlar, och det visar sig att hon knows people who knows people i Norge. Hon är hur gullig som helst och säger att hon kanske kan ge mig ett nummer till någon som kan behöva nya anställda precis där vi vill jobba och ger mig en massa tips och råd.
Tystar det längsta craving jag någonsin haft, vilket är sushi, som jag velat ha ända sedan jag kom hem för nästan ett år sedan. Mysigt. Tittar på Crocodile Dundee 2 med allihopa (as in Jessica, Viktor, Channette, Miriam och Ragnar), och blir förvånansvärt varm i hjärtat av att höra Aussie-accenten.
Vi tittar på klockan, ser att den är fem i fyra och inser att tåget som mina medresenärer har bokade biljetter till och som vi ska ta går om mindre än en halvtimme, att bussarna inte går särskilt ofta och att vi ännu inte har packat.
Kramar alla hejdå, och tackar Jessica för saker. För att jag fick komma, för att hon är en sån underbar vän, för att hennes täcken är mysiga. Sånt.
Lyckas göra samma tabbe som dagen innan och kommer till stationen en minut efter att tåget gått.
Får höra att tåget inte alls gått, för det är försenat, vilket ju är bra förutom att bytet i Sala inte kommer fungera. Vi får åka taxi istället, på SJ:s bekostnad, hela vägen från Uppsala till Flen. Fast det lär nog dröja innan taxin kommer säger de, upp till några timmar kan vi få vänta.
Behöver bara vänta typ fem minuter innan taxin är där. Ignonerar att jag köpte en dyr tågbiljett i onödan bara minuter tidigare och skrattar hela vägen till Flen.
(Närå!)
Tar en cheesy bild för att jag tycker om alla som var med och gjorde helgen härlig.
Slutt!
Tystar det längsta craving jag någonsin haft, vilket är sushi, som jag velat ha ända sedan jag kom hem för nästan ett år sedan. Mysigt. Tittar på Crocodile Dundee 2 med allihopa (as in Jessica, Viktor, Channette, Miriam och Ragnar), och blir förvånansvärt varm i hjärtat av att höra Aussie-accenten.
Vi tittar på klockan, ser att den är fem i fyra och inser att tåget som mina medresenärer har bokade biljetter till och som vi ska ta går om mindre än en halvtimme, att bussarna inte går särskilt ofta och att vi ännu inte har packat.
Kramar alla hejdå, och tackar Jessica för saker. För att jag fick komma, för att hon är en sån underbar vän, för att hennes täcken är mysiga. Sånt.
Lyckas göra samma tabbe som dagen innan och kommer till stationen en minut efter att tåget gått.
Får höra att tåget inte alls gått, för det är försenat, vilket ju är bra förutom att bytet i Sala inte kommer fungera. Vi får åka taxi istället, på SJ:s bekostnad, hela vägen från Uppsala till Flen. Fast det lär nog dröja innan taxin kommer säger de, upp till några timmar kan vi få vänta.
Behöver bara vänta typ fem minuter innan taxin är där. Ignonerar att jag köpte en dyr tågbiljett i onödan bara minuter tidigare och skrattar hela vägen till Flen.
(Närå!)
Tar en cheesy bild för att jag tycker om alla som var med och gjorde helgen härlig.
Slutt!
Är det bara jag
.. eller är det här ett ansikte man inte skulle vilja stöta på ensam i en gränd någonstans?
Tänk att ni är ensam i en gränd. Den är mörk och fuktig, det har just regnat. Du skyndar hemåt med snabba, hukande steg och blicken är fäst i marken. Och så hör du ett "hallå där", du tittar upp och plötsligt står den här personen mitt framför er med exakt det här uttrycket i ansiktet. Paniken då. Paniken!
Tänk att ni är ensam i en gränd. Den är mörk och fuktig, det har just regnat. Du skyndar hemåt med snabba, hukande steg och blicken är fäst i marken. Och så hör du ett "hallå där", du tittar upp och plötsligt står den här personen mitt framför er med exakt det här uttrycket i ansiktet. Paniken då. Paniken!
Lill-Babs och jag
Pappa har fått i 50-årspresent att lära sig spela golf i fina Black Mountains häromkring. Och första gången vi var där var vi ganska så jättetidiga (med mina mått mätt), och hade därför ganska mycket dötid. Vi sitter där på en terrass högt upp, och småpratar. Och så säger pappa: “Är inte det där Lill-Babs?”
Vi tittar neråt. Och dra mig baklänges och kalla mig Bertil, där står hon ju, Lille Bah! Hon som jag tycker är världens finaste i “Så mycket bättre”, hon vars låt jag hade som ringsignal under hela förra året (“Älskade ängel” for the win), hon var precis nedanför mig. Hon som jag vill bli som. Jag förstår vad jag måste göra. Här gäller det att tänka snabbt. Så vad gör jag? Jag RUSAR ner för trapporna (tre-fyra stycken minst), och sen är jag äntligen på samma plattform som henne. Jag ser henne framför mig, hon står där, bara några skutt ifrån mig. Jag vågar inte gå fram först, för herregud, det är ju Lill-Babs vi snackar om här. Men så får jag något i blicken, och tänker att skit samma, bare kör!
Så jag ropar “LILL-BABS! HEEEJ!”, och springer henne till mötes (inte för att hon går mot mig, men ändå, sluta sabba mitt moment här herregud), och där står hon, lite överraskad, och chockad kanske, vet inte riktigt vad hon ska säga här, hon hade ju hört att golfbanan var stängd, och här står en svensk person och ropar hennes namn. Som om de känner varandra. Men inte minns hon att de setts förrut? Det brukar hon ju vara så noga med – skicka blommor och allt möjligt till vänner och bekanta.
Jag vet inte vad som tar åt mig. Men utan att jag hinner tänka skriker jag “Ett djuriskt hårigt bröst!”. “Ursäkta, VAD?” säger Barbro. Jag ställer mig närmare henne. Nu är vi bara en decimeter ifrån varandra. Hon luktar Chanel. “ETT DJURISKT HÅRIGT BRÖST!” skriker jag, än en gång, lite högre en förra gången, för så är det ju i låten. Damen framför mig står som I chock. Jag grabbar tag I henne, och ger henne en bamsekram. “Åh, Lill-Babs, vad du är fin ändå!” säger jag medan jag kramar hårdare en sista gång innan jag släpper henne. Barbro skrattar lite generat, tack snälla du. Sen vet vi inte vad vi ska säga. Jag tycker att hon ser lite illamående ut. Jag smäller till henne I ansiktet. “TA DIG SAMMAN!” skriker jag. Och så ger jag henne en smäll till, för säkerhets skull. Sen tar jag tag I hennes ansikte med båda händerna, och så säger jag “Lyssna på mig. Du är så jävla bra. Jag älskar dig”. Sen frågar jag om jag får ta en bild med henne, och eftersom hon är så snäll säger hon ja. Eller egentligen säger hon “Men vi ska börja rundan n-”, men jag tar det som ett ja, för det är det ju. Visst? Jag petar henne i magen och säger “PIP” när vi tar kortet, sen ger jag henne en puss på kinden, puttar ner henne i asfalten, och springer därifrån.
ELLER. Eller så står jag kvar där uppe på terrassen, och tar kort som om jag var en paparazzi. Fnissar lite, för det har ju mina vänner kallat mig så mycket, och nu är jag ju nästan det. Men känner mig lite smutsig, tycker inte riktigt om att ta bilder i smyg. Viskar “Vad gullig hon är” när hon vinkar till alla caddiesarna I båset. Och tänker att när jag är 72 år, då vill jag se ut och vara som henne. När jag är 72 år ska jag också spela golf, och vinka till caddieserna I båset. Men allra mest vill jag lysa som hon. Det går väl att ordna?
Thai-ai-ailand
Nu åker jag till Thailand för att fira pappa som fyller 50 år. Det ska bli roligt, för jag gillar att flyga, särskilt starten och landningen och när man är i luften. Och okej då, Thailand itself är ju även det ganska härligt. Och jag har önskat mig en träff med några speciella varelser. Vi får se hur det går!
Vi ses till nyårsafton! PÖSS ni fina!
Förra gången jag var i Thailand, för tre år sedan. Jag och mina dåvarande kompäänjöns.
Det är fint när Daniel Adams-Ray säger "Whatup!" till treåringar
Det bästa med att träffa Daniel Adams-Ray igår var att upptäcka vilken soft och rolig kille han faktiskt är. Jag minns att vi pratade, men minns så gott som ingenting av vad vi sa. När några gav honom en komplimang för hans smilgropar sa han "Jag målade dit dem hemma! Närå, tack så mycket". Han gjorde olika poser med alla människor han tog kort med, och när vi två skulle ta kort tog han av sig hatten och satte den på mig istället. Med Paulina stod han som en riktig tuffing, jag tror att hon fick honom lite ur balans! "Jag måste ju hävda mig!" sa han. Haha.
Förövrigt var Danne helt grym på spelningen, och det märktes särskilt eftersom Little Majorettes som spelade innan honom var ganska intetsägande eller vad man ska säga. Det blev en väldig kontrast när han kom ut. Vilket drag han och hans band hade! Han var charmig i sin intervju, verkade stolt över hur det gått för Oskar Linnros, "whatupade" en treårig liten tjej i publiken och sa "Shiie". Sedan var det en intro-tävling mellan de två banden, och vi blev förvånade över att de inte riktigt kunde varken Britney Spears och Alcazar någon av dem. Dannes kompis drog till med "Everytime we touch" när han inte kom på vad "I am not a sinner nor a saint" hette. Han var nästan lika charmig som Daniel. Men bara nästan.
Förutom det så lärde jag mig var man kan käka god mat på centralen, vad jag inte gillar att vara, och en massa nytt om kameror. Man lär sig så mycket när man hänger med Lina! Det var förjäkla bra faktiskt. Jag är väldigt nöjd. Tack Lini!
Och Danne vet att jag tycker att han är duktig. Det känns bra. För det ska han veta, tycker jag. Visst då?
Svart, vitt och Sveriges Radio
För precis en vecka sedan fick jag ett mejl som gjorde mig så väldigt glad. Det var från P3 Live Session, och de sa att jag vunnit biljetter till en kompis och mig för att se Daniel Adams-Rays P3 Live-spelning i radiohuset, och att jag eventuellt kommer få ställa min fråga till honom. Jag som aldrig brukar vinna saker satt bara och glodde på mejlet i säkert en halvtimme innan jag fattade. Och så ringde jag Lini och berättade och bjöd med. Hennes boyish tyckte att vi var som två småflickor, så vi var nog ganska glada båda två! Haha. Jag tyckte att det var det enda rätta för hon har alltid älskat Danne så mycket! Och trots att jag älskar honom jag med, så var det faktiskt med henne i åtanke som jag skickade in bidraget.
Och nu har dagen kommit, nu ska vi till Sveriges Radio, och se den sjukt talangfulla Big Danne, som han kallades back in the days (Snook ftw). Och jag tänker att det bästa vore om han var lika ägig och charmig som när han var med i The Voice och deras instrument bestod av klackskor, handklapp, en tamburin, en insamlingsbössa och en gitarr. Titta bara hur han lyser;
När jag ser det här förstår jag var Lina came from. Visst är Kihlen otroligt duktig och har en jäkligt snygg näsa (den snyggaste faktiskt), men herregud vilken kille det här här. Jag smälter!
Risken finns att jag aldrig kommer ur Radiohuset ikväll. Jag kanske har smält till en pöl när showen är slut. Vi får se!
Men ett tips iallafall: Om ni vill höra vad vi ser, lyssna på P3 Live Session ikväll, 20.30-22.00!
Kanske hörs vi då! Puss
Glömde berätta att jag var blind igår
Vet ni. Igår trodde jag att jag skulle bli halvblind. Eller kanske till och med helblind. På riktigt. I flera timmar gick jag runt i svart. Jag trodde att jag hade fått nått virus som skulle slå ut all min förmåga att se. Jag såg ut som Karl Alfred där jag gick runt, som bara kan hålla ett öga uppe genom att kisa ni vet. Det var jag igår. En halt Karl Alfred, hade nämligen gjort illa foten. Hade jag bara varit lite sur också och sagt "Arrr", så hade jag varit en fulfjädrad pirat! Hade ioförsig varit skönt till Halloweenfesten imörrn. Ha!
Och så idag var allt bra igen. Könstigt ändå.
Jag är glad att jag inte är blind. För då kan jag skriva roliga ord, som körv, könsigt, pöjkar och krejvings.
Och så idag var allt bra igen. Könstigt ändå.
Jag är glad att jag inte är blind. För då kan jag skriva roliga ord, som körv, könsigt, pöjkar och krejvings.
När jag snattade ett Dumbo-kassettband.
Ibland brukar kändisar få frågor i tidningar om de någonsin gjort något kriminellt. Och väldigt ofta är det några som säger "Jaaa, jag snattade ett nagellack när jag var ung och dum" eller något liknande. Ung och dum as in 13-14 år ungefär. Jag vet inte riktigt om jag håller med om att man måste vara dum bara för att man är i den åldern. Man förstår ju faktiskt ganska mycket. Multiplikationstabellen till exempel (hoppas jag!), och att man måste sova och äta för att överleva. Samt skillnaden mellan ditt och mitt. Sånt SKA man veta när man är tretton år. Men när man är tre år? Hmm, not that much.
Om någon frågade mig om jag någonsin snattat, skulle jag ljuga om jag sa nej. Sanningen är att jag gjorde det en gång. Och anledningen var faktiskt att jag var ung och dum. På riktigt. Jag var tre år, och förstod inte att man betalade, utan trodde att man helt enkelt tog det man ville ha i affären, och så var det inte mer med det.
Som tur är var mitt första snatteri (eller ska jag säga gratisshopping?) även mitt sista, då mamma inte långt efter händelsen upptäckte vad som hade hänt. Vi hade just varit på en mack, och jag satt och pillade med något i passagerarsätet.
- "Titta mamma vad jag har köpt!", sa jag.
- "Vad sa du älskling? Har du köpt något?" svarade mamma.
Jag höll upp ett kassetband. Dumbo. En söt elefant som kan flyga. Den verkade bra, tyckte tydligen Angelica, 3 år. För nöjd var hon, där hon satt, och beundrade elefantens långa öron.
- "Jaha.. Hur mycket kostade den?"
- "Kostade? Jag bara tog den. Ju."
- "Tog du den bara??"
- "Ja. Jag handlade den."
Och så fick jag lära mig att nej, man går inte bara och tar det man vill ha. Mamma visade mig en silverpeng, och sa att då måste man ge en sån här till de som jobbar där, om man vill ha något i deras butik. Annars är man en tjuv. Och då blev jag rädd. Betydde det att jag var en tjuv nu?
Jag har fortfarande kvar kassettbandet, och kan inte låta bli att le när jag ser det. För om naivitet skulle illustreras i en sak, så skulle man lätt kunna använda just det Dumbo-kassettbandet till det. Tänk va. Då fanns inte pengar i min värld. Jag trodde att man bara tog det man ville ha i en affär, tackade för sig, och glatt gick vidare. Jag tror att jag funnit källan till detta. Det stavas "Bullerbyn". Yes, you heard me. I said it. Allt är "Alla barnen i Bullerbyn"s fel! Everythiiiiiiiiing! I'ma sue'em! I'ma sue their asses! I'ma slap-
Hehe. Ojdå. Var var jag? Just ja, allt var Bullerbyns fel, så var det ja. And here's why:
Såg ni. SÅG ni? De går till affären inte mindre än FYRA gånger, och inte en enda gång betalar de. Nada ger de gubben. Däremot får de godis varje gång. Där gör man verkligen en bra affär som kund, visst då?
Ja, det har varit ett mysterium för mig, det där med Dumbo-kassetten. Varför förstod jag inte att man betalar för sakerna i affären? Men nu har vi iallafall en möjlig lösning; Jag trodde helt enkelt att jag var i Bullerbyn.
Kanske frågade jag till och med efter en karamell av kassören innan jag gick?
Om någon frågade mig om jag någonsin snattat, skulle jag ljuga om jag sa nej. Sanningen är att jag gjorde det en gång. Och anledningen var faktiskt att jag var ung och dum. På riktigt. Jag var tre år, och förstod inte att man betalade, utan trodde att man helt enkelt tog det man ville ha i affären, och så var det inte mer med det.
Som tur är var mitt första snatteri (eller ska jag säga gratisshopping?) även mitt sista, då mamma inte långt efter händelsen upptäckte vad som hade hänt. Vi hade just varit på en mack, och jag satt och pillade med något i passagerarsätet.
- "Titta mamma vad jag har köpt!", sa jag.
- "Vad sa du älskling? Har du köpt något?" svarade mamma.
Jag höll upp ett kassetband. Dumbo. En söt elefant som kan flyga. Den verkade bra, tyckte tydligen Angelica, 3 år. För nöjd var hon, där hon satt, och beundrade elefantens långa öron.
- "Jaha.. Hur mycket kostade den?"
- "Kostade? Jag bara tog den. Ju."
- "Tog du den bara??"
- "Ja. Jag handlade den."
Och så fick jag lära mig att nej, man går inte bara och tar det man vill ha. Mamma visade mig en silverpeng, och sa att då måste man ge en sån här till de som jobbar där, om man vill ha något i deras butik. Annars är man en tjuv. Och då blev jag rädd. Betydde det att jag var en tjuv nu?
Jag har fortfarande kvar kassettbandet, och kan inte låta bli att le när jag ser det. För om naivitet skulle illustreras i en sak, så skulle man lätt kunna använda just det Dumbo-kassettbandet till det. Tänk va. Då fanns inte pengar i min värld. Jag trodde att man bara tog det man ville ha i en affär, tackade för sig, och glatt gick vidare. Jag tror att jag funnit källan till detta. Det stavas "Bullerbyn". Yes, you heard me. I said it. Allt är "Alla barnen i Bullerbyn"s fel! Everythiiiiiiiiing! I'ma sue'em! I'ma sue their asses! I'ma slap-
Hehe. Ojdå. Var var jag? Just ja, allt var Bullerbyns fel, så var det ja. And here's why:
Såg ni. SÅG ni? De går till affären inte mindre än FYRA gånger, och inte en enda gång betalar de. Nada ger de gubben. Däremot får de godis varje gång. Där gör man verkligen en bra affär som kund, visst då?
Ja, det har varit ett mysterium för mig, det där med Dumbo-kassetten. Varför förstod jag inte att man betalar för sakerna i affären? Men nu har vi iallafall en möjlig lösning; Jag trodde helt enkelt att jag var i Bullerbyn.
Kanske frågade jag till och med efter en karamell av kassören innan jag gick?
En bok om vänskap, en bok om Oss
Jag skrev om ett fint häfte med teckningar som jag hade fått av dagisbarnen. Det vackraste med sådana saker är inte det man ser när man tittar igenom dem tycker jag, utan det man känner och minns. Hur glad och lycklig man blir av att se att de lagt ner sig själva i teckingen, och att man ser dem i den. Att kunna tänka "Så typiskt honom" och bli helt varm i hjärtat.
För två veckor sedan fick jag en sak av Malla och Sofia som var som kanske det finaste jag bläddrat i. Och precis som med teckinghäftet var det allra finaste av alltihop hur Malin hade lagt ner så mycket tid och kärlek i det hela. Och att det hon mindes när hon gjorde den, antagligen är precis det jag minns när jag tittar i den.
Hon hade gjort en scrapbook om oss, alla oss som blev Vi för fem år sedan.
Här var bara en liten del av de blädderbara minnen hon sammanställt i en enda stor bok om så gott som alla människor som gör mitt liv så mycket finare än det annars skulle vara. Allt fick hon med. Allt som gör oss till Oss.
Så himla fint.
Jag kände att jag var tvungen att visa den för er. För den känns inte riktigt som min. Utan som vår. Vår bok, om Oss, tillsammans. Och det är nog precis därför jag tycker om den så mycket. För den är ingen vanlig bok. Den är Ni.
För två veckor sedan fick jag en sak av Malla och Sofia som var som kanske det finaste jag bläddrat i. Och precis som med teckinghäftet var det allra finaste av alltihop hur Malin hade lagt ner så mycket tid och kärlek i det hela. Och att det hon mindes när hon gjorde den, antagligen är precis det jag minns när jag tittar i den.
Hon hade gjort en scrapbook om oss, alla oss som blev Vi för fem år sedan.
Här var bara en liten del av de blädderbara minnen hon sammanställt i en enda stor bok om så gott som alla människor som gör mitt liv så mycket finare än det annars skulle vara. Allt fick hon med. Allt som gör oss till Oss.
Så himla fint.
Jag kände att jag var tvungen att visa den för er. För den känns inte riktigt som min. Utan som vår. Vår bok, om Oss, tillsammans. Och det är nog precis därför jag tycker om den så mycket. För den är ingen vanlig bok. Den är Ni.
Teckningar och spökhistorier
Så var det alltså redan slut. Min tid på förskolan alldeles bakom skogen. Och jag har ingen aning om hur det gått till. Jag började ju nyss! Det var jag tydligen inte ensam om att tycka, för en jag pratade med var övertygad om att jag varit där i två veckor, och inte fem. Det jag kommit fram till är att det är barnens förtjänst. Att när man jobbar med barn går veckorna fort, för det är kul när man har roligt, och barn skrattar ju så mycket. Det var min sista dag idag, och de gav mig ett häfte, med en massa fina teckingar som alla barnen gjort, och så fick jag en mugg också! Så gulligt! Jag kommer sakna dem. Har aldrig varit med om så många gullisar under ett och samma tak förut.
Det var särskilt en tjej som inte riktigt ville släppa taget om min hand idag. Som inte tyckte att jag skulle gå riktigt än. Som tyckte att nej nu går vi härifrån, du och jag. Jag kunde inte låta bli att säga att jag kommer sakna henne. För det kommer jag göra. Henne och hennes frågor om vad vi ska göra sen, och om vi kan göra det tillsammans. En sak den här tjejen gillade extra mycket, var att höra på spökhistorier. Hon ville höra samma varje dag. Och det var ju bra, för jag märkte hur dåligt mitt spökhistorieförråd är nuförtiden jämfört med när det var Söderskolan-tider. Jag kan nämligen bara fyra historier i nuläget, och då var två av dem inte ens en tredjedel av vad de ursprungligen var. Hon hade full koll på mitt förråd, och sa alltid "berätta den om motorstoppet på bron" och så vidare. Men mest gillade hon den om ängeln bredvid sängen som lyste, satt med knäppta händer och vände sig om och tittade i mina ögon, ni vet.
Den har vi gemensamt hon och jag, spökhistoriefascinationen. På mellanstadiet var det det bästa som fanns tyckte jag. Häromveckan när jag och Jossan var på långprommis, mindes jag ett helt fantastiskt program, med bara riktigt bra spökhistorier, "Silvertåget" bland annat. Jag vet inte om ni minns det, men det hette "Spökafton", och jag älskade det. Nu har jag upptäckt att alla avsnitt finns på youtube. Lyckan i det. LYCKAN i det.
Det här är en spökhistorieskatt mina vänner. Skatt i tell you.
Just "På Andra Sidan"-avsnittet handlar om två tjejer som byter kroppar efter att en mystisk vikarie har börjat i klassen. Mobiltelefonerna är världens största, och det slutar inte alls som man tror att det ska. Det är så bra. Inte så konstigt förresten, när det är Ulf Malmros som skrivit manus.
Att jag älskar spökhistorier har jag vetat om länge. Men att jag älskar barn minst lika mycket visste jag inte förrän för fyra och en halv vecka sedan. Nu vet jag. Och det gör mig av någon anledning lite, lite gladare än vanligt. Fint ändå.
Det var särskilt en tjej som inte riktigt ville släppa taget om min hand idag. Som inte tyckte att jag skulle gå riktigt än. Som tyckte att nej nu går vi härifrån, du och jag. Jag kunde inte låta bli att säga att jag kommer sakna henne. För det kommer jag göra. Henne och hennes frågor om vad vi ska göra sen, och om vi kan göra det tillsammans. En sak den här tjejen gillade extra mycket, var att höra på spökhistorier. Hon ville höra samma varje dag. Och det var ju bra, för jag märkte hur dåligt mitt spökhistorieförråd är nuförtiden jämfört med när det var Söderskolan-tider. Jag kan nämligen bara fyra historier i nuläget, och då var två av dem inte ens en tredjedel av vad de ursprungligen var. Hon hade full koll på mitt förråd, och sa alltid "berätta den om motorstoppet på bron" och så vidare. Men mest gillade hon den om ängeln bredvid sängen som lyste, satt med knäppta händer och vände sig om och tittade i mina ögon, ni vet.
Den har vi gemensamt hon och jag, spökhistoriefascinationen. På mellanstadiet var det det bästa som fanns tyckte jag. Häromveckan när jag och Jossan var på långprommis, mindes jag ett helt fantastiskt program, med bara riktigt bra spökhistorier, "Silvertåget" bland annat. Jag vet inte om ni minns det, men det hette "Spökafton", och jag älskade det. Nu har jag upptäckt att alla avsnitt finns på youtube. Lyckan i det. LYCKAN i det.
Det här är en spökhistorieskatt mina vänner. Skatt i tell you.
Just "På Andra Sidan"-avsnittet handlar om två tjejer som byter kroppar efter att en mystisk vikarie har börjat i klassen. Mobiltelefonerna är världens största, och det slutar inte alls som man tror att det ska. Det är så bra. Inte så konstigt förresten, när det är Ulf Malmros som skrivit manus.
Att jag älskar spökhistorier har jag vetat om länge. Men att jag älskar barn minst lika mycket visste jag inte förrän för fyra och en halv vecka sedan. Nu vet jag. Och det gör mig av någon anledning lite, lite gladare än vanligt. Fint ändå.
Då kände jag lycka den senaste veckan
- Lördag morgon. Tittar på Disneydags, av hälsoskäl förstår ni. Och så dricker jag juice också, av samma anledning. Juice för C-vitamin, och Disneydags för något som kallas nostalgi. Det är någon slags feberdämpande mineral tror jag, vilket passar mig utmärkt! Tydligen kan man bli sjuk av att jobba på dagis. Who knew, liksom!
- När jag sedan avslutade den dagen med att titta på Stardust, och det visade sig att Robert De Niro dansar i balettkjol och fjäderboa i den. Han var väldigt divig och söt. Jag blev allt lite kär, det måste jag säga.
- När jag på måndagen upptäcker att min feber bara varade en helg.
- När en vän berättar att vi kommer få en till liten en att ge leksaker till och skratta med när hon eller han gör en rolig min.
- När dragkedjan till min jacka gick sönder så totalt på fredagen att vi började leta efter en ny, och att den sedan helt plötsligt funkade på måndagen igen. Jag fattade inte att jag faktiskt dragit upp dragkedjan förrän efter några Nalle Puh-sekunder framför spegeln, då jag tänkte "Vänta nu, vad var det som hände? Det är nått som inte stämmer, men vad? Tänk, tänk, tänk"
- När Allan Karlsson dödar en tjuv genom att låta sin väns elefant Sonja sätta sig på honom i "Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann". Lite märkligt att bli glad av kan tycka, men tilläggas ska att brottslingen dessutom redan låg i elefantbajs när det skedde.
- När jag i vardagarna kommer på mig själv att tycka mer och mer om de på dagiset, både personalen och barnen. Och då tyckte jag ändå bra om dem redan första dagen.
- En brevväxling med en person som ska dra till Australien med en kompis, och som vill ha alla tips jag vill ge. Och jag vill ge många. Det känns som om jag är där all over again.
- När jag upptäckte den ultimata grejen att göra när man har tråkigt, nämligen FREE RICE. Man lär sig engelska och skänker ris till behövande på samma gång. Underbart!
- När jag hör hur glad farmor blir när jag ringer för att berätta hur mycket jag tycker om henne. Och ännu mer när jag märker att mamma och pappa blir lika glada när jag gör samma sak för dem. Anledningen till detta? Jag tyckte att de skulle veta det. Ifall jag dör nångång. Av en elefant som sätter sig på mig eller så, höhö.
- När en tecknad gås sa "I was so scared it gave me peoplebumps!" i "Balto". Jag dog av skratt. Goosebumps - peoplebumps. HAHAHA. Om det var den sena timmen, cappucinon, sällskapet, kanelbullen (Kanelbullens dag, helloo) eller om det faktiskt var så kul som det var då är jag inte säker på. I'm feeling the sistnämnda.
- När Demi Moore hyllar sönder Spotify på Twitter, för att skaparna är värda det. Och av samma anledning - När Katy Perry obsessar över Robyn på samma sida.
- När en soting-tjej, 2 år, på dagis, slår tärning och vinner varje gång, eftersom bara hon kan reglerna. Det gör henne så obeskrivligt lycklig ska ni veta. Och vem skulle inte bli det, om man vann varenda gång? Så hon hurrade för livet. Bara det att hon inte ropade "Hurraaaa!" Hon ropade "BAAAAJS!" och strålade som en sol. Jag ville äta upp henne, men det gick inte, för det kan man inte när man skrattar.
- Varje gång jag myst upp mig i soffan med tio ungar och en bunt böcker. Och andra gånger de varit allmänt gulliga, vilket är ganska ofta. De är så söta att man dör, seriously.
- När jag ser att minst två av mina vänner får framtiden ordnat för sig. För det är de värda, allihop.
- När jag satt i en bubbelpool med en vän och kände att jag nog är väldigt nöjd med min närmaste framtid. Även om den kanske inte blir precis som jag planerat de senaste månaderna. Utan kanske till och med ännu bättre, om vi har tur. Och mycket av den känslan kom från en klok sak Ulrika sa. Tack Ullis!
- "Hellenius hörna". Genialt. David in my heart.
- När P Diddy jagar Russel Brand och Jonah Hill i "Get him to the greek" och ropar "You can't outrun me! I'm black!" It's funny, 'cause it's true, hihi. Eller nått.
- När jag hittade två riktiga gamla goingar på Spotify jag nästan hade glömt fanns. Det höjde sannerligen mitt nostalgi-mineral-förråd kan jag säga. För sånt här var bra när man var liten. Ju.
- När jag insåg hur mycket musiken på förskolan passar mig. För här är det ingen radio som kör samma sak om och om igen. Nej, här kör vi med "Astrid Lindgrens favoriter", och jag liksom spritter lite av lycka varje gång en favvo-låt kommer på. Typ "Pilutta dig". Och alla runt mig tycker om det lika mycket som jag. Det är som jag och Jennie i Aussie all over again!
- När vi sjöng "Huvud, axlar, knä och tå" idag och alla barnen dog av skratt. Det var roligt.
- När jag fick lära mig att denna månad har vi fem hela helger. Och vet ni? Sånt händer bara var 823:e år. Så att vi får vara med om det, visst är det allt bra coolt ändå?
- När jag fick gå hem lite tidigare, men upptäckte att jag inte hade haft något emot att stanna kvar. Att ledighet inte är något jag eftersträvar i min dagssituation. Att det som faktiskt gjorde att jag kände "Yes, HELG" inte var något annat än att jag ska träffa mina vänner lördag kväll. Och det, det gör mig lycklig det med.
Idag har mitt hjärta smält minst fyra gånger
I helgen var jag och mina fina vänner på Hoffmaestro, och det måste ha varit den galnaste konserten jag varit på. De var så bra att även de som inte gillade dem innan borde börja gilla dem efteråt, efter alla deras viftande med handdukar och publikfrierier.
Och om vi hoppar mellan Hoffmaestro och idag så är det två inte helt olika världar. Från Hoffie i lördags, där en massa vuxna människor hoppar och gapar i timmar. Till små söta människor med stora ögon, som occasionly även de hoppar och gapar, fast i några sekunder. För idag hade jag min första dag på dagis. Gud vad jag var nervös. Var orolig för att de kanske skulle ogilla mig eller så. Men som tur är var det inte så. Alla är jättefina. Och barnen är så söta att mitt hjärta har smält flera gånger idag. Tre barn har klättrat upp i mitt knä och pillat med mitt hår och mina naglar, och ännu fler har frågat om de får göra det de med, och andra har tagit min hand och sagt "Kom så gungar vi/spelar vi nått!", och så gungade vi tusen gånger och spelade tusen spel tillsammans.
Den allra mest intressanta konversationen jag hade var med en liten kille från en annan avdelning när jag stod och puttade några tjejer som gungade.
- "Vet du varför jag sitter längst fram?" frågade han.
- "Nej, varför gör du det?" frågade jag tillbaka, med hjärnan på högvarv för att komma på vad sjutton han kan mena med det. För det första står han ju upp, och för det andra vet jag inte riktigt om han menar i bilen eller i bergochdalbanan eller varför inte på en tandemcykel eller något annat man kan sitta i.
- "För jag är en katt".
- "Vad sa du?"
- "För att jag är en KATT!"
- "Du sitter längst fram för att du är en katt?"
- "Mmm"
Och så gick han.
Så jag vet inte så mycket om honom, mer än att jag diggar honom. Han var cool tycker jag. Jag tycker överhuvudtaget om alla barn jag träffat idag. Och det bästa är att det verkar ömsesidigt. Det var jag inte beredd på. But who am I to complain. I couldn't be happier!
Förutom en grej. Efter att ha sett deras valpögon och soliga leenden, hur ska jag någonsin kunna säga ifrån när de gör något fel? Jag blir liksom lite ledsen i hjärtat varje gång något barn får höra en arg röst. Fast någon gång kanske. Om typ tusen år. Säger vi.
Och om vi hoppar mellan Hoffmaestro och idag så är det två inte helt olika världar. Från Hoffie i lördags, där en massa vuxna människor hoppar och gapar i timmar. Till små söta människor med stora ögon, som occasionly även de hoppar och gapar, fast i några sekunder. För idag hade jag min första dag på dagis. Gud vad jag var nervös. Var orolig för att de kanske skulle ogilla mig eller så. Men som tur är var det inte så. Alla är jättefina. Och barnen är så söta att mitt hjärta har smält flera gånger idag. Tre barn har klättrat upp i mitt knä och pillat med mitt hår och mina naglar, och ännu fler har frågat om de får göra det de med, och andra har tagit min hand och sagt "Kom så gungar vi/spelar vi nått!", och så gungade vi tusen gånger och spelade tusen spel tillsammans.
Den allra mest intressanta konversationen jag hade var med en liten kille från en annan avdelning när jag stod och puttade några tjejer som gungade.
- "Vet du varför jag sitter längst fram?" frågade han.
- "Nej, varför gör du det?" frågade jag tillbaka, med hjärnan på högvarv för att komma på vad sjutton han kan mena med det. För det första står han ju upp, och för det andra vet jag inte riktigt om han menar i bilen eller i bergochdalbanan eller varför inte på en tandemcykel eller något annat man kan sitta i.
- "För jag är en katt".
- "Vad sa du?"
- "För att jag är en KATT!"
- "Du sitter längst fram för att du är en katt?"
- "Mmm"
Och så gick han.
Så jag vet inte så mycket om honom, mer än att jag diggar honom. Han var cool tycker jag. Jag tycker överhuvudtaget om alla barn jag träffat idag. Och det bästa är att det verkar ömsesidigt. Det var jag inte beredd på. But who am I to complain. I couldn't be happier!
Förutom en grej. Efter att ha sett deras valpögon och soliga leenden, hur ska jag någonsin kunna säga ifrån när de gör något fel? Jag blir liksom lite ledsen i hjärtat varje gång något barn får höra en arg röst. Fast någon gång kanske. Om typ tusen år. Säger vi.
Att mista en vän
Jag hade just fyllt elva år, och fått en jättesöt sköldpadda av mamma. Och nu skulle vi till Violas katthem, för jag skulle få en liten katt av farmor. Han var så väldigt framåt, stångades med huvudet mot mina vrister och strök sig mot mina ben. Han var så speciell, för när Viola höll fram sitt ansikte mot honom så pussade han henne. Han hade blivit hittad under en lastbil, och kunde då bara gå på tre ben. Viola tog hand om honom, gav honom namnet Gilbert, för att det var Gilbert i kalendern när hon fått honom. Men jag tyckte att han var en Musse. Min Musse.
Jag har varit väldigt orolig för honom i helgen. Han har magrat så väldigt mycket, knappt ätit alls, bara legat hela dagarna. Han har inte kurrpratat, inte tiggit mat, inte försökt öppna badrumsdörren när jag är där inne. Sånt som han annars alltid gör. Så igår åkte vi till veterinären, och det visade sig att han hade njurfel. Min lilla kille. Det var inte ens värt att försöka. 17.17 fanns han inte mer. Och det var så konstigt, för jag såg direkt när Musse slutade finnas till, även fast jag bara såg hans nacke och rygg. Jag ville så gärna att det skulle vara annorlunda, att han skulle få finnas kvar lite till. För mig var han, och har alltid varit, den perfekta katten.
Det finns så mycket med honom jag kommer sakna. Jag kommer sakna att ringa hem till pappa, och innan jag avslutat samtalet fråga vad Musse gör. Jag kommer sakna att fråga vad han varit med om för äventyr när jag varit borta några dagar. Jag kommer sakna att komma hem, och innan jag gör något annat, leta upp var Musse är. Jag kommer sakna att när jag satt mig tillrätta, så är han inte där han var när jag kom hem, utan nu vid mina fötter. Jag kommer sakna hur han luktar på mina fötter, golvet eller vad det nu är han lägger sitt huvud på, innan han lägger sig tillrätta. Hur han nästan alltid låg på rygg och sov, utsträckt och trygg. Hur han alltid lade sin tass på mitt lår när han ville ha bananen jag åt. Hur han ville äta allt vi åt, och slickade sig om munnen när han såg kyckling, skinka och räkor. Hur han alltid låg kvar på precis samma ställe och i samma ställning som vi lagt honom, i i flera timmar, bara vi var i närheten. Hur han utan problem kunde öppna en stängd dörr bara genom att krafsa, och hur han alltid lät så förvånad över hur det gick till. Hur han stångade sin panna mot ens ben när han ville ha mat. Hur han stampade med höger tass mot blomblad, händer, papper och påsar. Hur han allltid kurrhälsade när han såg mig eller kände min hand i hans päls. Hur han alltid nuddade ens mun med nosen, för att han ville lukta på vad man just ätit. Hur mitt pekfinger försvann i hans tjocka päls. Hur hans bakben såg ut som 1700-talsbyxor. Hur han alltid låg vid mina fötter när jag vaknade. Hur han de sista åren slickade på en istället för att bitas när man busade med honom. Hur han var som en ragdoll när man plockade upp honom, och kurrade när man bar runt på honom i huset. Hur han alltid var tvungen att lägga köttet vi gett honom på en matta av alla ställen, och hur han skakade på det innan han åt upp det. Hur hans alla ljud alltid hade kurr i sig, även jamningarna. Hur han lärde sig själv att gå på toa utomhus, och hur han precis som en hund hängde på låset när han kände att det var dags, så vi behövde aldrig rensa kattlådan. Hur han alltid lekte med låtsasmöss om kvällarna och kanske en insekt som förirrat sig in i vardagsrummet, och hur han slängde med huvudet när han höll i bytet med tassen. Hur jag ibland inte kunde sova utan honom under armen, och hur han då låg kvar tills han trodde att jag somnat. Hans trippande steg uppför trappan till mitt rum, och hur han ställde sig som i en krigsherrepose i min dörröppning, innan han kurrade till för att sedan sova hos mig. Hur han började kurra när man borrade ner näsan i hans axel. Hur han alltid kom när man knuggade fingrarna mot varandra. Hur jag gjorde om låtar (som till exempel "Min kära lilla ponny" eller vad den heter) så att de handlade om honom, och hur han alltid såg så glad ut när jag gjorde det. Hur perfekt han var att krama när man var ledsen. Hur rosa hans nos var. Hur mjukast i världen och rosa hans tassar var. Hur jag ibland kände att det enda som behövdes var lite gos med honom. Hur jag aldrig kunde låta bli att pussa på honom, för att han var så väldigt väldigt söt.
Och så idag kom alltså dagen då jag skulle säga farväl. De här bilderna togs när jag sade hejdå till Musse, precis innan han skulle sluta finnas. Han var lite rädd, för sjukhus är allt bra konstiga ställen. Men jag höll honom en sista gång, borrade in min näsa och drog in lukten av honom, och viskade lugnande saker till honom. "Allt är bra gullegos, allt är bra." Men för mig kändes det inte bra alls. Att veta att det här var sista gången. Man ser det inte, men jag gråter. Så höll jag och strök hans tass en sista gång, som föralltid kommer vara den lenaste och vackraste lilla tass jag någonsin sett.
Efteråt. Det var så otroligt konstigt. Att klia honom under hakan utan att han körde fram sina morrhår som en liten valross. Att snusa på hans öra utan att det ryckte till. Att pussa honom på nosen utan att han nosade på min mun. Att inte höra hans hjärtslag ticka längre. Att han inte var han längre, utan bara låg där, som det vackraste lilla gosedjur. Jag grät, så vacker var han, och har alltid varit. Det tog väldigt lång tid för mig att sluta klappa och pussa på honom, men efter ett tag så förstod jag att jag var tvungen att säga hejdå. Så jag gav honom tusen pussar för alla saker som får mig att älska honom så mycket. Och så viskade jag i hans öra: "Sov så gott finaste Musse. Jag älskar dig så."
Och sedan var det inget vi. Bara jag.
Jag har varit väldigt orolig för honom i helgen. Han har magrat så väldigt mycket, knappt ätit alls, bara legat hela dagarna. Han har inte kurrpratat, inte tiggit mat, inte försökt öppna badrumsdörren när jag är där inne. Sånt som han annars alltid gör. Så igår åkte vi till veterinären, och det visade sig att han hade njurfel. Min lilla kille. Det var inte ens värt att försöka. 17.17 fanns han inte mer. Och det var så konstigt, för jag såg direkt när Musse slutade finnas till, även fast jag bara såg hans nacke och rygg. Jag ville så gärna att det skulle vara annorlunda, att han skulle få finnas kvar lite till. För mig var han, och har alltid varit, den perfekta katten.
Det finns så mycket med honom jag kommer sakna. Jag kommer sakna att ringa hem till pappa, och innan jag avslutat samtalet fråga vad Musse gör. Jag kommer sakna att fråga vad han varit med om för äventyr när jag varit borta några dagar. Jag kommer sakna att komma hem, och innan jag gör något annat, leta upp var Musse är. Jag kommer sakna att när jag satt mig tillrätta, så är han inte där han var när jag kom hem, utan nu vid mina fötter. Jag kommer sakna hur han luktar på mina fötter, golvet eller vad det nu är han lägger sitt huvud på, innan han lägger sig tillrätta. Hur han nästan alltid låg på rygg och sov, utsträckt och trygg. Hur han alltid lade sin tass på mitt lår när han ville ha bananen jag åt. Hur han ville äta allt vi åt, och slickade sig om munnen när han såg kyckling, skinka och räkor. Hur han alltid låg kvar på precis samma ställe och i samma ställning som vi lagt honom, i i flera timmar, bara vi var i närheten. Hur han utan problem kunde öppna en stängd dörr bara genom att krafsa, och hur han alltid lät så förvånad över hur det gick till. Hur han stångade sin panna mot ens ben när han ville ha mat. Hur han stampade med höger tass mot blomblad, händer, papper och påsar. Hur han allltid kurrhälsade när han såg mig eller kände min hand i hans päls. Hur han alltid nuddade ens mun med nosen, för att han ville lukta på vad man just ätit. Hur mitt pekfinger försvann i hans tjocka päls. Hur hans bakben såg ut som 1700-talsbyxor. Hur han alltid låg vid mina fötter när jag vaknade. Hur han de sista åren slickade på en istället för att bitas när man busade med honom. Hur han var som en ragdoll när man plockade upp honom, och kurrade när man bar runt på honom i huset. Hur han alltid var tvungen att lägga köttet vi gett honom på en matta av alla ställen, och hur han skakade på det innan han åt upp det. Hur hans alla ljud alltid hade kurr i sig, även jamningarna. Hur han lärde sig själv att gå på toa utomhus, och hur han precis som en hund hängde på låset när han kände att det var dags, så vi behövde aldrig rensa kattlådan. Hur han alltid lekte med låtsasmöss om kvällarna och kanske en insekt som förirrat sig in i vardagsrummet, och hur han slängde med huvudet när han höll i bytet med tassen. Hur jag ibland inte kunde sova utan honom under armen, och hur han då låg kvar tills han trodde att jag somnat. Hans trippande steg uppför trappan till mitt rum, och hur han ställde sig som i en krigsherrepose i min dörröppning, innan han kurrade till för att sedan sova hos mig. Hur han började kurra när man borrade ner näsan i hans axel. Hur han alltid kom när man knuggade fingrarna mot varandra. Hur jag gjorde om låtar (som till exempel "Min kära lilla ponny" eller vad den heter) så att de handlade om honom, och hur han alltid såg så glad ut när jag gjorde det. Hur perfekt han var att krama när man var ledsen. Hur rosa hans nos var. Hur mjukast i världen och rosa hans tassar var. Hur jag ibland kände att det enda som behövdes var lite gos med honom. Hur jag aldrig kunde låta bli att pussa på honom, för att han var så väldigt väldigt söt.
Och så idag kom alltså dagen då jag skulle säga farväl. De här bilderna togs när jag sade hejdå till Musse, precis innan han skulle sluta finnas. Han var lite rädd, för sjukhus är allt bra konstiga ställen. Men jag höll honom en sista gång, borrade in min näsa och drog in lukten av honom, och viskade lugnande saker till honom. "Allt är bra gullegos, allt är bra." Men för mig kändes det inte bra alls. Att veta att det här var sista gången. Man ser det inte, men jag gråter. Så höll jag och strök hans tass en sista gång, som föralltid kommer vara den lenaste och vackraste lilla tass jag någonsin sett.
Efteråt. Det var så otroligt konstigt. Att klia honom under hakan utan att han körde fram sina morrhår som en liten valross. Att snusa på hans öra utan att det ryckte till. Att pussa honom på nosen utan att han nosade på min mun. Att inte höra hans hjärtslag ticka längre. Att han inte var han längre, utan bara låg där, som det vackraste lilla gosedjur. Jag grät, så vacker var han, och har alltid varit. Det tog väldigt lång tid för mig att sluta klappa och pussa på honom, men efter ett tag så förstod jag att jag var tvungen att säga hejdå. Så jag gav honom tusen pussar för alla saker som får mig att älska honom så mycket. Och så viskade jag i hans öra: "Sov så gott finaste Musse. Jag älskar dig så."
Och sedan var det inget vi. Bara jag.
O-framför flötet?
HAHA! Alltså jag tror jag just slog personligt rekord i att vara blåst. I två dagar nu har det varit helt tyst när jag spelat mina låtar i Spotify. Jag har varit så orolig, för allt annat låter; youtube, spel och sånt. Jag har loggat in och ut från Spotify, och inloggningsljuden funkar, men så fort jag sätter på en låt, men så är det helt tyst. Jag har gjort allt i min makt för att det ska fungera, för utan Spotify äre jö'nte kul! Har inte haft en aning om vad som kan ha hänt.
Så jag var just i färd med att skriva ett mejl till Spotifys support, och sedan ladda ner Spotify igen, ifall det råkade vara typ fel version eller så. Så skulle jag precis skriva "Och jag vet att det inte är ljudknappen, för det har jag kollat", men så kom jag på att så inte var fallet. Så jag kollade, och volymknappen är på noll.
Hahaha! Dra åt pipsvängen vad jag är bakom flötet ibland!
Så jag var just i färd med att skriva ett mejl till Spotifys support, och sedan ladda ner Spotify igen, ifall det råkade vara typ fel version eller så. Så skulle jag precis skriva "Och jag vet att det inte är ljudknappen, för det har jag kollat", men så kom jag på att så inte var fallet. Så jag kollade, och volymknappen är på noll.
Hahaha! Dra åt pipsvängen vad jag är bakom flötet ibland!
Hakuna matata - inga bekymmer
Soundtrack just nu: What a wonderful world
För sommaren är vacker, jag är omringad av fina människor och allt är som det ska vara.
Detta är vad som skett och sker under loppet av den veckan som varit och är: Hade Titanic-med-en-massa-extramaterial-maraton med Josefin med vattenmelon och choklad, lekte Titanic på ett tak, pratade om framtiden och himlar och verklighet, förevigade tusen puwsar med mobilkameran, lullade malmköpings gator fram med de två jag mår allra allra bäst med, lekte kameraman på tv 4 Angelica och såg två fina människor fläta samman sina ben som en midsommarkrans. Idag var vi hos fina Karrow, vi åt tårta på en filt och bara njöt av den fina och varma sommarkvällen. Sen deeptalkade vi i Karrows kök. Nyss såg jag ett klipp där Taylor Lautner säger att Stockholm var det vackraste ställe han varit på. Och ett annat där Kristen Stewart tyckte det var lika underbart. Det är ju allt bra fint, att höra att det inte är bara vi svenskar som fått för oss hur bra Sverige är. Imorgon ska jag och världens finaste tjejer på Twilight movie night, och bara nörda ner oss i Edwards fina ord, Jacobs abs och den efterlängtade tältscenen. På onsdag/torsdag ska jag umgås med fina mamma och ligga i hennes trädgård och lyssna på motorljuden som inte hörs.
♥ ♥
♥ ♥
Och Jennie, jag vet inte om du läser det här, men Sverige längtar efter dig! Lyssnar på "Balladen om konsekvenser", "Mattis-Borka-sången" och "The Scientist" och tänker på dig.
"Oj, titta! Det ligger något i Papperskorgen helt plötsligt!"
Det är sjukt det här. Varje gång, VARJE gång jag tar bort något från mitt skrivbord på datorn blir jag förvånad när jag ser att det ligger något i Papperskorgen.
"Nämen! Kolla! Det ligger något i Papperskorgen. Då måste jag skynda mig att tömma! Konstigt, det var ju inget däri förut." tänker jag.
Varje gång. Är det inte underligt? Logiskt sett borde det väl inte ens hända en gång? Logiskt sett borde jag väl vara beredd på, att om jag tar bort något så är det i Papperskorgen det hamnar? Annars måste det väl betyda att jag lider av dåligt närminne, logiskt sett alltså.
Nu dröjer det väl inte lång tid innan jag mitt i en promenad med en kompis börjar titta snett på personen i fråga som om jag inte har en aning om vem det är och jag undrar varför i helvete hon inte slutar följa efter mig så förbannat. Jag ökar stegen för att liksom komma ifrån denna främmande människa, men då ökar hon också stegen. Så jag börjar springa, för herregud, vad vill den här människan egentligen?! "Men vänta, Angelica, vad gör du?" frågar hon mig och springer efter. Och jag inser att herregud, den här människan vet vad jag heter. Och hon måste vara galen, hon slutar ju inte följa efter mig! Så jag börjar springa i sicksack, som för att villa bort henne. Men det fungerar inte. Så jag vänder mig om, spänner blicken i henne, och säger "Men KAN DU LÄGGA AV! Jag försöker njuta av en promenad här! Muckar du med mig eller, vad vill du, va?! Sluta följa efter mig!"
Precis som Doris i "Hitta Nemo" gör i det här klippet. Beware people. Snart är det här jag. Så nu vet ni vad som har hänt om jag beter mig annorlunda. Nämnligen naturens gång. En liten varning sådär bara!
PS. Jag älskar Doris. Och jag älskar Robert Pattinson. Visst är det väl ett sjukt sammanträffande att samtidigt som jag skriver om Doris så är han hos Jay Leno nu på nian?! Inte det.. ne.. he...
Efter ett fan-event på Hovet i Stockholm med 10 000 skrikande Twihards
Okej, jag är lite uppe i varv! Kom just hem från Twilight fan-eventet på Hovet i Stockholm, och det kan vara bland det sjukaste jag varit med om. Vilken otrolig stämning, alla var så.. ja, taggade är nog rätt ord. Och skriken. Aldrig har jag hört så höga skrik som när Taylor Lautner och Kristen Stewart gjorde entré. Helt obeskrivligt.
Kojo Akolor var en helt fantastisk värd, han påminde om Eddie Murphy där på scen. Han anordnade mobilvågar bland publiken, som är precis som det låter - som vågen fast med mobillysen på. Det var roligt! Jag skrattade hela showen! Först för att Kodjo var så jäkla bra, och sen av chock varje gång alla skrek. I början, innan showen började, filmade de ute i entrén, och varje gång någon visade upp en bild på Rob eller Taylor för kameran lyfte taket av alla som skrek i salen. Helt sjukt. De filmade en kille också (som det inte var många av kan jag säga) som hade skrivit "Taylor" i pannan, och alla tjejer ute i entrén ville pussas med honom, vilket han utnyttjade till fullo. Smart kille!
Det var väldigt kul och speciellt, särskilt eftersom vi hade så bra platser. Fast jag tyckte synd om Eric Saade! Det var nog meningen att han liksom skulle avsluta det hela på ett grandiöst sätt, men innan han ens presenterats hade 2 tredjedelar utrymt salen för att antagligen försöka få autografer av Stewart och Lautner när de lämnade byggnaden. Vad gäller frågorna som ställdes och svarades på av stjärnorna var det tyvärr ingen man inte hade hört förut och redan visste svaret på. Hur Taylor och Kristen var? Taylor verkade generad av oklar anledning, men såg lika bra ut in person som på film. Kristen tycker jag mer om nu än innan jag sett henne på riktigt, hon verkade riktigt rar och ödmjuk. Och båda var riktigt bra, gav mycket tid till fansen som ville ha autograf och bild.
Summa sumarum: Jag är riktigt nöjd! Har setat och sjungit hela resan hem till Flen igen, och fortsatte när jag kom hem. Är alltså på ett väldans bra humör. Och väldans uppe i varv som tiiidigare näämnt. Hoppas ni har överseende. Hohohihihahaa.
Snor ett klipp från Elle.se, så att ni ska få ett hum om var det där "varvet" jag tjatar om att jag har kommer ifrån. Det var här Kristen Stewart och Taylor Lautner kom in i salen:
Ni hör ju. Galet.
Tack Jossarna och Soffi för en minnesvärd kväll! Pöss!
Kojo Akolor var en helt fantastisk värd, han påminde om Eddie Murphy där på scen. Han anordnade mobilvågar bland publiken, som är precis som det låter - som vågen fast med mobillysen på. Det var roligt! Jag skrattade hela showen! Först för att Kodjo var så jäkla bra, och sen av chock varje gång alla skrek. I början, innan showen började, filmade de ute i entrén, och varje gång någon visade upp en bild på Rob eller Taylor för kameran lyfte taket av alla som skrek i salen. Helt sjukt. De filmade en kille också (som det inte var många av kan jag säga) som hade skrivit "Taylor" i pannan, och alla tjejer ute i entrén ville pussas med honom, vilket han utnyttjade till fullo. Smart kille!
Det var väldigt kul och speciellt, särskilt eftersom vi hade så bra platser. Fast jag tyckte synd om Eric Saade! Det var nog meningen att han liksom skulle avsluta det hela på ett grandiöst sätt, men innan han ens presenterats hade 2 tredjedelar utrymt salen för att antagligen försöka få autografer av Stewart och Lautner när de lämnade byggnaden. Vad gäller frågorna som ställdes och svarades på av stjärnorna var det tyvärr ingen man inte hade hört förut och redan visste svaret på. Hur Taylor och Kristen var? Taylor verkade generad av oklar anledning, men såg lika bra ut in person som på film. Kristen tycker jag mer om nu än innan jag sett henne på riktigt, hon verkade riktigt rar och ödmjuk. Och båda var riktigt bra, gav mycket tid till fansen som ville ha autograf och bild.
Summa sumarum: Jag är riktigt nöjd! Har setat och sjungit hela resan hem till Flen igen, och fortsatte när jag kom hem. Är alltså på ett väldans bra humör. Och väldans uppe i varv som tiiidigare näämnt. Hoppas ni har överseende. Hohohihihahaa.
Snor ett klipp från Elle.se, så att ni ska få ett hum om var det där "varvet" jag tjatar om att jag har kommer ifrån. Det var här Kristen Stewart och Taylor Lautner kom in i salen:
Ni hör ju. Galet.
Tack Jossarna och Soffi för en minnesvärd kväll! Pöss!
"Ja, jag våldtog henne, men inte med flit, hon tvingade mig!"
Idag gifter sig kronprinsessan. Men det kan vi strunta i för en stund. Istället tänkte jag visa vad jag pysslat lite med några nattetimmar.
Det var jag, Jimmy, Josse, Paulina, Lisell och en rutschkana. Vi var 17 år och hade en utekväll som inte inbegrep krogen, mest eftersom vi inte kunde. Vi tyckte att det var jättekul. Varje gång jag sett det här klippet har jag hört saker jag inte hört förut, så jag skrev dit lite undertexter så att ni inte skulle missa vad som sades. Nu hör ni ju på direkten hur virriga och söta Jimmy och Paulina är 0:12-0:18. Och det är väl bra. Annars då? Var det okej att jag gjorde sådär med subtitles, eller blev det för virrigt? Tänkte nämligen greja med lite fler av de gamla gowdingarna! För herregudars vad kul jag hade när grejade, inte visste jag att jag tyckte så mycket om att klippa och dona med videoklipp! Man kan ha det som hobby. Väl?
Här får ni se. Det här gjorde vi 5 maj 2007:
Haha. Gulleplutts är vad de är!
Det var jag, Jimmy, Josse, Paulina, Lisell och en rutschkana. Vi var 17 år och hade en utekväll som inte inbegrep krogen, mest eftersom vi inte kunde. Vi tyckte att det var jättekul. Varje gång jag sett det här klippet har jag hört saker jag inte hört förut, så jag skrev dit lite undertexter så att ni inte skulle missa vad som sades. Nu hör ni ju på direkten hur virriga och söta Jimmy och Paulina är 0:12-0:18. Och det är väl bra. Annars då? Var det okej att jag gjorde sådär med subtitles, eller blev det för virrigt? Tänkte nämligen greja med lite fler av de gamla gowdingarna! För herregudars vad kul jag hade när grejade, inte visste jag att jag tyckte så mycket om att klippa och dona med videoklipp! Man kan ha det som hobby. Väl?
Här får ni se. Det här gjorde vi 5 maj 2007:
Haha. Gulleplutts är vad de är!
