I helgen var jag och mina fina vänner på Hoffmaestro, och det måste ha varit den galnaste konserten jag varit på. De var så bra att även de som inte gillade dem innan borde börja gilla dem efteråt, efter alla deras viftande med handdukar och publikfrierier.

Och om vi hoppar mellan Hoffmaestro och idag så är det två inte helt olika världar. Från Hoffie i lördags, där en massa vuxna människor hoppar och gapar i timmar. Till små söta människor med stora ögon, som occasionly även de hoppar och gapar, fast i några sekunder. För idag hade jag min första dag på dagis. Gud vad jag var nervös. Var orolig för att de kanske skulle ogilla mig eller så. Men som tur är var det inte så. Alla är jättefina. Och barnen är så söta att mitt hjärta har smält flera gånger idag. Tre barn har klättrat upp i mitt knä och pillat med mitt hår och mina naglar, och ännu fler har frågat om de får göra det de med, och andra har tagit min hand och sagt "Kom så gungar vi/spelar vi nått!", och så gungade vi tusen gånger och spelade tusen spel tillsammans.  

Den allra mest intressanta konversationen jag hade var med en liten kille från en annan avdelning när jag stod och puttade några tjejer som gungade.

  - "Vet du varför jag sitter längst fram?" frågade han.
  - "Nej, varför gör du det?" frågade jag tillbaka, med hjärnan på högvarv för att komma på vad sjutton han kan mena med det. För det första står han ju upp, och för det andra vet jag inte riktigt om han menar i bilen eller i bergochdalbanan eller varför inte på en tandemcykel eller något annat man kan sitta i.
  - "För jag är en katt".
  - "Vad sa du?"
  - "För att jag är en KATT!"
  - "Du sitter längst fram för att du är en katt?"
  - "Mmm"

Och så gick han.

Så jag vet inte så mycket om honom, mer än att jag diggar honom. Han var cool tycker jag. Jag tycker överhuvudtaget om alla barn jag träffat idag. Och det bästa är att det verkar ömsesidigt. Det var jag inte beredd på. But who am I to complain. I couldn't be happier!

Förutom en grej. Efter att ha sett deras valpögon och soliga leenden, hur ska jag någonsin kunna säga ifrån när de gör något fel? Jag blir liksom lite ledsen i hjärtat varje gång något barn får höra en arg röst. Fast någon gång kanske. Om typ tusen år. Säger vi.

Måste bara visa en grej!

De här två pöjkarna känner ni nog igen:



Så himla duktiga. Jag älskar de där två killarna, för att man ser hur de nästintill spricker för att de har så mycket kärlek till musik att de inte riktigt vet var de ska ta vägen om de inte får sjunga. I de här klippen var de bara två små 13-åriga pojkar med stora drömmar. Och just nu går deras drömmar i uppfyllelse. Just precis nu. Är inte det ganska häftigt? Den ena har den mest sedda youtube-videon i historien och miljontals tjejer som skriker så fort han gör sin "hairflip", och den andra har just signerat ett skivbolagspapper med Ellen Degeneres. I "What a feeling" sjunger Irene Cara "Take your passion and make it happen". Jag tycker att den meningen beskriver meningen med livet ganska bra. Justin Bieber och Greyson Chance lyssnade på, och gjorde, vad hon sa. Och det fungerade, tack vare youtube.

Häromdagen snubblade jag över en ny kille. Han heter Conor Maynard och kommer från England. Än så länge är han bara a kid and a dream. Som uppenbarligen älskar att sjunga. Och vet ni vad jag tror? Jag tror att hans dröm kommer att gå i uppfyllelse. Att honom kommer vi att se mer av. Att hans passion is about to happen. Den här videon lade han upp för en vecka sedan:




Ser ni vad han gör här? He is making it happen. Och han inspirerar mig att göra samma sak. Inte sjunga, för det kan jag inte. Utan följa mina drömmar. Gör det ni med! Kan de så kan vi, right?

Det här lade en barndomsvän upp på Facebook:



Jag får gåshud. Och den där känslan som man fick när man såg flashmoben för Michael Jackson för ett år sedan. Det här visar ju att det finns hopp om mänskligheten. Och framför allt svenska folket. Att det finns människor med medkänsla och kämpaglöd, som vill ha ett samhälle där man ser till likheterna istället för olikheterna. Det visar att folk har lärt sig något efter Andra Världskriget. Att kommer det någonsin hända något liknande, så kommer det fan inte vara i det här landet. För det var just en sådan här sak som borde hänt i Tyskland på trettiotalet, men aldrig hände. Men här gör det det. Och det visar att allt blir bra. Vi kommer inte acceptera annat. Och det gör mig glad i hjärtat.

För när man tänker på det, så är det ju ändå minst 90 procent av svenska folket som tycker just så här. Att vi ska krossa rasismen. Och det tycker jag är fint.

Väl skanderat, people!

Nu har jag röstat för första gången i mitt liv. Det kändes speciellt, och fint. Att få påverka, om än bara litegrann. Nu är ju jag tyvärr inte så pass insatt att jag blir ledsen om det ena eller det andra vinner - jag tror att det blir bra oavsett, eftersom jag är övertygad om att det som händer är det som är meningen ska hända (ni känner ju mig, höhö), och eftersom jag ärligt talat håller med om olika saker från båda blocken. Det finns inget parti jag har precis samma åsikt som. Nej, det jag mest av allt ville åstadkomma genom att rösta i år, (förutom att kanske få en fin och klok vän att få lite större inflytande, hihi) var att ett visst annat parti skulle få bestämma så lite som möjligt i Sverige. För att majoriteten av deras statistik är falsk. För att de vill göra ett varmt land kallare. För att de skiljer på människor och människor.

Det här sa några fina människor om det:

Soran Ismail (som skrivit det finaste blogginlägget om en krossat hjärta ever), Ola Svensson (Mr Majsig-att-krama) Erik Hassle (längsta MännG-favvon), och Daniel Adams-Ray (före detta blivande Mr Bånge) var finast tycker jag. I lajkeh joh, quillar.

Klart jag gör som ni säger! Hihi. För att jag gillar er såklart. Men mest för att det ni säger är sant.


Update: Det funkade inte. Idag har vi SD i riksdagen. Och det känns. I magen, i luften. Lite som när Anna Lind gick bort känns det. För sånt här ska inte hända. Egentligen.

Jag har skrattat varje kväll innan jag lägger mig de den här veckan (vilket är mucho bättre än förra veckan). För innan jag somnar kollar jag alltid på standupp-klipp på youtube. Just nu är det helst Johan Glans, Russel Brand eller den här otroliga snubben;




För mig är den här mannen helt, helt fantastisk. Jag skulle ge mycket för att ha hans talang. Det är som om de han imiterar liksom hoppat in i hans kropp eller vad man ska säga. Som om han blivit possessed av Robert De Niro när han kör honom, och Scooby doo när han låtsas vara honom. Mest älskar jag hans George W Bush, Seinfeld-karaktärerna, Chris Rock, Jay Leno och Robin Williams. De är spot on, och jag är sjukt impad.

Jag älskade att imitera i början av gymnasiet. Drottning Silvia, Carola, våra lärare. Men nu har jag glömt hur man gör. Men åh så kul det var. Häwrehguuwd assååh. Guuuuuu.

Haha.

Närå.

Men visst vill man ha honom som kompis? Jag ska låtsas att han är det. And I'ma call him Frankie.