Eller så är det för att Leo är min första och största crush och jag älskar Kate lika mycket och jag vill att de ska inse hur mycket de älskat varandra i alla år för ingenting kommer upp till det de har och det finaste är att de upptäcker sin kärlek för varandra på en båtresa över Atlanten när de står i fören och Kate säger "This is where we first met" och man skulle kunna tro att Leo ska pussa henne i pannan som i filmen men det gör han inte för han pussar henne på munnen och nio månader senare får de en mini-Leo och senare några mini-Kates som alla springer runt på gräsmattan och fnittrar när deras numera gifta mamma och pappa dansar i trädgården till en låt bara de hör för det gör de alltid efter att de bråkat om disken och blivit sams igen fast sen när de kysser varandra så kan inte barnen låta bli att ropa "Blää" för de vet att pappa kommer jaga och kittla dem tills de dör om de gör så och det gör Leo för han älskar sina barn och sin familj så mycket att det inte går att beskriva och när han vänder sig om för att titta på Kate så ser han i hennes ögon att för henne behöver han inte beskriva det hon vet precis.

Herregud. Om någon kan förklara detta, så gör gärna det. Min historielärare Ingela kanske? I'm all ears isåfall! :)

Ena gången på flygplanet för att jag äntligen fick upp mitt kodlås som jag inte hade någon aning om vad kombinationen var, andra gången var nyss. Vi får se om jag berättar varför. Men lycklig är jag, så väldigt. Och jag ÄLSKAR Newcastle! Just nu är jag bara en stor boll lycka!

Min farmor är världens, världens finaste! ♥

På Uppsalas tågstation. Vi ska om inte så lång stund åka hem till Sörmland igen. Jag vet att det kommer ta många timmar innan vi är hemma, så jag bestämmer mig för att gå på damernas, som man säger, i förebyggande syfte. As you do.

Vi är bara tre stycken som står och väntar på vår tur, en dam i päls och lagt hår, jag, och så en annan dam i medelåldern med snällt leende. Jag var sist på plats, och ser att det här handlar om pengatoaletter eller vad de nu heter. Ni vet de där då man måste peta ner ett mynt för att komma in i. Jag har inga småpengar på mig, men hoppas litegrann att det kanske kan lösa sig ändå. Det gör det ju oftast.

Så står vi där och gör just ingenting, tills vi alla upptäcker att det visst redan är en toalett ledig. Jag tar ett steg bakåt, som för att säga "Gå in du!" för jag kom ju ändå sist. Pälsdamen går fram till dörren, som visar sig vara på glänt. Kanske var det någon vänlig själ som ställde den så med mening, så att nästa person kan lägga fem kronor på något annat. Kanske inte. Ledig och gratis är den likväl. Pälsdamen tar tag i dörrhandtaget, tittar på dörren som hon nu halvt öppnat. Hejdar sig. Står kvar så ett tag, liksom för att låta sin hjärna hinna ikapp det som händer. Det här var hon inte beredd på. Där står hon nu, lite som om det just regnat pengar från skyn, och hon står där och tittar på guldmynten som ligger och glittrar i hennes händer.

Plötsligt, utan att gå in, drämmer hon igen dörren. Stänger sig själv ute. Puttar till den, som för att försäkra sig om att den är helt stängd. Rycker lite i dörrhandtaget för att se ifall dörren går att öppna den här gången, och det klickar till. Hon ser varken nöjd eller besviken ut när hon inser att den nu är helt låst, men antagligen tänker hon att "Nej här kommer ingen jävel in, åtminstone inte utan att betala". När hon försäkrat sig om att hon inte kommer in där gratis, som om hon är toalettens portvakt, lägger hon varsamt i en femkrona. Dörren klickar till, hon öppnar dörren, kliver in och stänger med bestämd min dörren om sig.

Hon hade en möjlighet där att bara tacka och ta emot det som gavs henne. Men hon gjorde det inte. Hon gav själva fan i den där goda gärningen någon, medvetet eller omedvetet, gjort henne.

Jag stod länge där. Tittade på dörren. Försökte förstå.

Väldans likt, det där. De låter nästan som samma person. Kanske är det just så Peter panar låter? Och! Bieber säger JÄMT "Never say never". Han har döpt en låt efter det, och till synes även en film. Vet ni vad jag tror? Vet ni varför jag tror att han inte vill att vi ska säga "Never"? För att Justin Bieber ÄR Peter pan. Just precis. Han är Peter Pan, och han saknar Neverland. Klart att man blir illa berörd när människor håller på och pratar om saker man saknar. Man går runt där och känner att man äntligen kommit över det, nu kan man äntligen lägga det bakom sig, och så kommer det människor där och pratar, pratar, pratar om JUST det man vill glömma, ja då kan man ju inte låta bli att ändå bli lite TVÄR.

Så för att inte låta dem situationerna uppstå, ber han folk på förhand att aldrig säga never som i neverland. Ja, ju mer jag tänker på det, ju mer logiskt blir allt. Varför kommer han inte till Sverige till exempel? Jo, för att vi sjöng en låt om Tingeling! Just precis! Sa jag inte det va, att allt liksom HÄNGER IHOP?

Ja, så måste det ju vara. Det är så han blivit så bra på så mycket. För inte fan hinner man med att lära sig sjunga, dansa, spela gitarr, trummor, piano och trumpet, fotboll, hockey, basket och skaffa sig 4 i hcp i golf, lära sig jonglera och lösa en rubix kub på under en minut, på 17 år! Nej just det, man gör bara inte det. Han har helt enkelt bott i Neverland i en sisådär femtio år, och där har man ju inte mycket annat för sig än att drälla runt och lära sig olika saker till höger och vänster.

Ja, ni hör ju, allt hänger ihop. Fantastiskt upptäckt det här. VAD SA NI NU DÅ?!! Ni önskar att ni också kommit på det här, visst gör ni? Ni tänker att vad ÄR det här, varför kom inte JAG på den här världsförändrade grejen som kommer bota både cancer och AIDS och är så logisk att det egentligen är helt uppenbart, VARFÖR. Ja, då förstår ni, då måste man lära sig att tänka lite SJÄLV, inte vara så INSKRÄNKT, inte vara en sån "kappan-efter-vinden-mänska"! Inte bara tänka som alla andra tänker, utan tänka lite OUTSIDE THE BOX.

Just det.

Justin Bieber är inget underbarn - han är Peter pan!