Såg klart på "The quick and the dead" för en liten stund sedan, med Leonardo Dicaprio (som btw var hur soet som helst! Synd att han dog!), Russel Crowe, Sharon Stone och han som spelar gudfadern, vad han nu heter. Men, så skymtar en annan person, som man inte kan tro ska vara med i en westernfilm från mitten av 90-talet, förbi. Jag var tvungen att spola tillbaka för att kolla igen. Och visst ser det väl ut som honom. Se här:




Ja, dra mig baklänges och kalla mig Gunnar! Jag satt och förväntade mig att mannen där i mustasch skulle berätta om någon jordbävning som ägt rum eller ett mord som skett. Men men, det kan ju vara skönt för Bengt Magnusson att göra annat än att sitta och berätta tråkiga saker för en kamera! Tänk va, att han spelat i samma film som Russel Crowe och Leo! Ja, nu unnar vi honom det tycker jag! Herregud, sluta reta honom för att hans kläder är lite dammiga, sluta opp, hör ni det? Sluta opp med de där fasonerna!

Så. Och så säger vi förlåt till Bengan! Bra. Och så kramas n.. ne.. nähe nej, ja ja, spring iväg du bara, GÖR DET! HAN VILLE ÄNDÅ INTE HA NÅN KRAM FRÅN DIG! DU..! Äsch! Hehe, förlåt Bengt, hehe, hon menade inget illa förstår du, hehe, höhö, eh. Hrm.. och.. bilen går bra?

Alltid när jag går runt och gör saker nynnar jag. Tror jag har fått det från farmor, för varken mamma eller pappa gör det. Hon nynnar alltid på USA:s nationalsång, men det tror jag inte hon märker, för när jag nynnar med i den så tittar hon på mig som om hon undrar vad i all världen det ska bli av en sån som mig. Häromdagen när jag var i affären med pappa var det en vers ur Oskar Linnros "Din mamma" jag nynnade om och om igen. Paps verkade föga imponerad. Jag började nästan undra om han trodde att det var honom jag kallade tönt hela tiden, det verkade nästan lite så på honom. "För din maamma, borde lärt dig lite graanna, tönt!" sjöng jag, om och om igen. Bara för att jag lyssnade sönder låten innan vi åkte. Inte för att jag tycker någon är en tönt. Jag gillar inte ens det ordet. Bara när Linnros sjunger det. Jag undrar om det är för att jag tycker att han har så himla snygg näsa.

Just idag går jag runt och sjunger rappen i favvis-Justin Biebers "Baby" om och om igen, som jag lärde mig en dag när jag hade tråkigt. Och fnittrar, något jag finner lite underligt, särskilt eftersom jag städar. Inte är man väl en vettig människa om man fnittrar när man städar? Men det gör jag ofta just då, vet inte om det kanske beror på att jag ända sedan jag var liten har sjungit "Helan går" när jag drar runt med skurmoppen. Det blir liksom lite roligare då. Men nu är det roligare att rappa. Och just den här rappen har jag sjungit för alla som velat höra och några fler. Bara för att jag tycker det är så kul. De flesta har varit söta och låtsats vara imponerade. Det är jag mycket tacksam för ska ni veta. Ni är söta.


2:12 kommer det. "LUDA!"


Snubblade över en grupp på Facebook som jag tyckte var fin.



Jaja. Detta om detta.

Jag sitter och har en stor klump i bröstet. Det är så svårt att fatta, det jag precis fått reda på, det som hänt. Hur en person vars vägar korsade mina, i det där landet långt borta, inte finns längre. I det fina landet Down under, där ens vägar kan korsas av så många fina människor under så kort tid. Att inga andras vägar kommer korsas av den här fina personen någonsin igen smärtar mig. Att ingen annan ska få uppleva en så solig och glädjespridande person igen, att veta det. Att veta det tar tag i hjärtat, och liksom vrider om det på ett smärtsamt sätt.

Den här killen när det hände. Han hade precis rest kommit till Thailand efter flera månader i Australien, firade sin födelsedag, och var lycklig. Han skrev på Facebook hur fin hans födelsedag var, och att de nu skulle ta bussen till Chang Mai, kanske för att träffa de där tigrarna hans vänner pratat om. Och sätter sig på bussen gör de. Men de kommer inte fram. Han och hans vän kommer inte dit. Hans vän för att han blir skadad och hamnar på sjukhus. Han själv för att man inte kan ta sig någonstans när man lämnat det här livet. Just 19 år fyllda, hela livet framför sig. Hans vägar slutar där, i en buss i Thailand, långt borta från hans vänner och familj.




Det är så fruktansvärt, och gör mig så otroligt ledsen. När jag läser alla hundratals meddelanden på hans Facebook kan jag inte låta bli att göra annat än gråta (det var när jag läste den ovan som det brast). Det får mig att minnas det jag var så rädd för. Där i Australien, var det en sak jag fruktade mer än något annat, och det var att inte ha fått sagt hur mycket en person betyder för mig innan det är för sent. Jag var rädd för att det skulle hända er något, eller för att det skulle hända mig något. Inte för att jag är rädd för att dö, utan för att jag var rädd för att ni inte skulle veta hur mycket finare mitt liv blev med er i det.

Det var därför jag alltid skrev i inläggen från Australien hur fina ni är, hur mycket ni betyder för mig. Så att ni skulle veta det. Så att ni aldrig skulle behöva undra, om jag försvann. Det var det viktigaste för mig. Att ni skulle veta hur mycket ni berikar mitt liv. Att ni målar hela min värld i den ljusaste, vackraste nyans. Att den hade varit grå utan er.  

Därför gör det så ont i mig att veta att Felix inte fick möjlighet att visa hur mycket hans vänner och familj i England betydde för honom innan han försvann. Det gör så ont i mig. Jag känner med honom, med hans familj och med hans vänner. Det är så sorgligt att jorden har förlorat lite av sitt solsken. Att ingen annan kommer få känna värmen från hans leende. Jag kände honom inte så bra. Men jag såg vem han var, och kände värmen från hans leende, tillräckligt mycket för att känna med hans nära vänner och familj. Tillräckligt mycket för att veta, att det de känner just nu är så mycket smärta att de inte kan andas. Och det får mig att gråta. Det får mitt hjärta att gråta. Men att veta att han kände frihet den sista tiden i sitt liv, så som man gör när man är ute i världen, gör klumpen i bröstet lite lättare, och världen lite lite ljusare.

Jag lyssnar på en och samma låt, om och om igen, för det känns som om den handlar om honom. Iallafall om man ska tro hans vänner, som skriver att han alltid varit, och alltid kommer vara "The brightest star in the sky". Och jag vet, att det är inte bara solen som skiner för honom. För honom, skiner även stjärnorna. Och så kommer det alltid vara.

Yellow - Coldplay