Island och allt det där
En liten undring bara, med Island och inställda flyg and all. Flygreklamerna går på tv för fullt. Finns det faktiskt människor som går på dem just nu? Som tänker "Ja herregud, jag behöver faktiskt en liten semester just nu känner jag! Jag ska nog allt ta en liten weekend till nått annat land nästa helg, tänk vad skönt att vila upp sig och slippa vardagen lite! En vecka i Spanien kanske?"
Gör någon det, så vaknar de nog upp om de tittar på Vings hemsida. För deras sista minuten-resor är liksom inte så mycket sista minuten. Deras sista minuten-resor handlar om resor tidigast i augusti! AUGUSTI! Kommer det ta SÅ lång tid för den här himla vulkanen?!
Och en sista grej. Varför verkar ingen bry sig om islänningarna? Det står med rätta massvis om flygen, men jämförelsevis står det alldeles för lite om hur de på Island har det. De lever ju ändå som i en precis nersläckt brand. Om VI drabbas av röken, hur mycket drabbas inte DEM? Jag tycker så himla synd om dem just nu. För visst gick det landet dessutom i typ konkurrs (hur nu ett land kan göra det) för några månader sen? Jag har för mig att nån ståupp-komiker sa det på Sthlm live iallafall. Ja, enligt min åsikt är det dem som måste ha det värst, inte de som är fast i Grekland nån extra vecka.
Hur ska man veta vad de menar?
Jag kom just på en grej. I Australien använder de sig av "a.m" och "p.m" när de pratar om vad klockan är. Och jag har otroligt svårt för att lära mig vad som är vad. Hur vet jag om det är på kvällen eller morgonen om de vill ses 9.15 p.m?
Jag är väl inte direkt den bästa på tider. Tänk då i Australien! Jag har än så länge aldrig varit 12 timmar sen, men jag har en känsla av att kommer det hända, så kommer det hända down under.
Ja herregud.
PS. Visste ni förresten att flipflops heter "thongs" i Australien? Hihi. Roligt.
Jag är väl inte direkt den bästa på tider. Tänk då i Australien! Jag har än så länge aldrig varit 12 timmar sen, men jag har en känsla av att kommer det hända, så kommer det hända down under.
Ja herregud.
PS. Visste ni förresten att flipflops heter "thongs" i Australien? Hihi. Roligt.
"Did you just say you came from a town called Ass?"
Jag åkte mellan Katrineholm och Eskilstuna idag, för att kunna inhandla ryggsäck och vaccin till Australien bland annat.
Det finns ganska roliga ortsnamn på den vägen. Min favorit blev Äs. För tänk er att man behöver förklara varifrån man kommer för någon som bara förstår engelska. Det skulle kunna se ut såhär:
"So where did you grow up?"
"In a town called Äs."
Det skulle nog en engelsktalande person gilla. Det tänkte jag ganska mycket på där vi åkte. Jag hade ganska kul åt det. Det hade inte pappa.
Tre män jag vill se på tv igen så snart som möjligt
1. I en Annan Del av Köping-Tobbe. Jag vet inte hur länge till jag kommer klara mig utan den här mannen i tv-rutan. Jag saknar honom så! Jag saknar hans fina sätt att uttrycka sig, hans kärlek till djur och hans sunda inställning till kaffe. What's not to love with this man?
2. Rudolf Andersson. Hans entusiasm, hans humörsvängningar och hans vidskeplighet är bara några av hans många fantastiska egenskaper. Egenskaper som gör denna komplett galna man helt underbar.
3. Kjell-Henry från Vasakronan. "Dra in magen så jag kommer förbi och fram". Igår, när jag hittade klippet på youtube, märkte jag att det var alldeles för länge sedan sist jag hörde det sägas.
2. Rudolf Andersson. Hans entusiasm, hans humörsvängningar och hans vidskeplighet är bara några av hans många fantastiska egenskaper. Egenskaper som gör denna komplett galna man helt underbar.
3. Kjell-Henry från Vasakronan. "Dra in magen så jag kommer förbi och fram". Igår, när jag hittade klippet på youtube, märkte jag att det var alldeles för länge sedan sist jag hörde det sägas.
Hur det känns att Michael Jackson inte finns längre
Michael Jackson och historiens första moonwalk (3:45) i HQ, från 1982.
I torsdags natt var det precis en vecka sedan jag fick reda på det. Då var det precis en vecka sedan jag fick reda på att Michael Jackson är död. Att han inte finns längre. Det var under Peace & Love, Mötley Crüe stod på scen, och det var inte mer än en timme sedan han gått bort. Jag står där i godan ro, och tänker att "Herregud, den där Tommy Lee är ju helt galen". Så hör jag hur någon i närheten säger till någon annan vad som har hänt. "Michael Jackson är död" säger han. Direkt hajar jag till. Till stor del på grund av det hemska beskedet, men också på grund av tonläget på rösten. Killen som berättar det här är inte ledsen, han är glad. Glad för att han har lite spännande nyheter att dela med sig av. Jag tror inte på det först, vill inte tro på det. Dessutom så säger Johannes att det gick ett rykte under förra årets festival om att Britney Spears dött, så det är säkert ljug. Så går vi in på på Aftonbladet på mobilen, och ser att det är sant. Hela mitt jag hamnar i chocktillstånd.
Nyheten spreds fort där på festivalen, men ingen verkade riktigt förstå vad som hänt. För folk brydde sig liksom inte. Det kändes som om jag satt där ensam i vida världen, bland ett folk som inte förstår mitt språk. Jag var tyngd av beskedet, och hade ingen som kunde hjälpa mig att bära den tyngden. Om jag nämnde vad som hänt, om jag sa att "Har ni hört om Michael Jackson?", så sa de på sin höjd: "Ja just, han har dött ja. Synd". Och så var det inte mer med det. Vad jag nu förstår är att majoriteten, om inte så gott som alla, av festivalens besökare, var födda lite för sent för att begripa Michael Jacksons storhet. För så många av den här genererationen är han Wacko Jacko, inte det musikaliska geniet som han ju faktiskt är. För tidningarna har proppat oss fulla med konstigheter han haft för sig, så länge vi kan minnas. Under hans storhetstid i musikbranchen var vi för små för att förstå.
Dagen efter kom han på tal i campet, och Frida nämnde att han ju kan vara den som gjort mest bra låtar av alla artister någonsin. Och jag höll med. Andra kontrade med att säga "Men hallå, hört talas om Queen?", och så var det liksom slut på den diskussionen. Nu har jag inte lyssnat tillräckligt mycket på Queen för att uttala mig om dem. Det enda jag vet är att jag, här och nu, kan räkna upp minst 15 fantastiska låtar i högklass som Michael har skrivit. Det gjorde mig ledsen i hjärtat att det inte fanns någon som kände som jag, och hade det inte varit för att min mobil var urladdad hade jag ringt Malla - som gillar Michael lika mycket som jag - på direkten. Jag minns när vi var ute och gick för några år sedan, jag och hon, och hon började nynna på Michael Jackson. "Gillar du Michael Jackson?!" sa jag, med glad och förvånad ton, men som hon råkade förväxla med en ton som var bara förvånad. "Jaa, alltså, jag vet ju att han gjort lite konstiga saker och så, men..", började hon, som för att förklara sig. Av ren vana antar jag. För har man gillat Michael under 2000-talet har man fått förklara sig rätt så mycket. Det är otroligt när jag tänker på det, men varje gång jag hyllat Michael Jacksons musik har det varit någon som försökt ändra min åsikt, som försökt trycka ner mig genom att inte låta mig tycka om den musik som det är omöjligt för mig att inte gilla. Och det endast på grund av vad de läst i tidningar om Jacksons privatliv. Det tycker jag är underligt. Vilka är vi att döma? Vi vet absolut ingenting om honom, vi vet bara det media förmedlat, och hur mycket av det är sant tror ni? Vi har ingen aning om vad Michael har fått utstå i sitt liv, som gjort honom till den han är, men ändå ger vi oss rätten att stämpla honom som en dålig person. Är det verkligen rätt, det?
Först när Mando Diao stod på scen kvällen efter blev jag glad igen. För Gustaf Norén höll ett tal till Michael Jackson, som var så fint, så fint, och avslutade med att tillägna en låt till honom. Jag blev helt tårögd - äntligen var det någon som förstod vad världen förlorat! Gustaf berättade om vilken inspiration Michael Jackson varit för honom som artist, hur mycket han betytt för honom. Han sa att Michaels dödsbesked som ett av de mörkaste nyheterna i hans liv, och beskrev Jackson som "en man fullproppad med talang". Och visst var han det. Han var en oerhört begåvad låtskrivare och musiker, en otrolig dansare, han hade en röst som ingen annan och var en sann entertainer. Han innehar världsrekordet för mest sålda album med "Thriller" som kom ut 1982. Det sålde i minst 104 miljoner exemplar enligt Guinness rekordbok. På den tiden fanns det 4,690 miljarder människor på jorden. Jag började räkna på det, och insåg att det innebär att minst var 45:e person i hela världen hade hans skiva det året. Mannen var ett fenomen.
Michael har gjort så mycket för musikindustrin. Utan honom hade inte pop varit vad det är idag. Musik hade inte varit vad det är idag. Chris Brown har sagt: "Michael Jackson is the reason why I do music and why I am an entertanier". Och om man ska tro artisterna själva, hade vi inte haft Mando Diao, Chris Brown, Beyonce, Fall Out Boy, Usher, Justin Timberlake, Britney Spears, Timbaktu, Darin, Måns Zelmerlöw och många fler, om det inte vore för honom. Vi hade inte haft moonwalken, vi hade inte haft den fantastiska musik han skapade. Världen hade varit en annan, en värld med mycket färre vackra toner än den har idag.
Under de sista åren var han tidningarnas Wacko Jacko. För tidningarna var han det. Men inte för mig. För mig har han alltid varit - och kommer alltid att vara - Michael Jackson, the King of Pop.
Min favoritlåt av honom, live från början av 90-talet i HQ. Vill ni inte se Macaulay Culkin, hoppa fram till 1:35, där kommer Jackson in. Och underhåller som bara han kan.
Hur det känns, precis just nu.
Just nu känns det som om att jag inte vet någonting, om någonting. Det är lite lätt irriterande kan jag säga.
Fast ändå spännande.
Lite som när ett program avslutas med "To be continued" ni vet?
Fast ändå spännande.
Lite som när ett program avslutas med "To be continued" ni vet?
Robert Pattinson och hans sixpack
Robert Pattinson. På många ställen i världen behöver man bara nämna hans namn så skriker alternativt svimmar några tjejer. Själv nöjer jag mig med att göra stora ögon och bli lite exalterad över att ha funnit ett gemensamt intresse med personen som nämnt honom. Som jag tidigare nämnt tog det ju ett tag innan jag förstod hypen kring Rob, men nu, några hundra youtube-klipp senare, I totally get it. Ju mer jag sett, desto mer ville jag se.
Och det fick jag ju göra också, när det för ungefär en vecka sedan kom ut några bilder där han är utan tröja. De är tagna i Italien, när de spelade in Twilight-uppföljaren "New Moon". När jag såg bilderna blev jag uppriktigt förvånad och lättad. Jag var nämligen inställd på något helt annat. RPattz som han kallas, har nämligen i massor av intervjuer pratat om hur skrämmande det är att spela Edward Cullen, som beskrivs som världens mest perfekta kille. Han har i princip sagt att han aldrig skulle kunna se ens lite vältränad ut, hur mycket han ens försökte.
"Äh, lägg ner", tänkte jag varje gång han sa det. "Vad han ska tjata! Så farligt kan det ju bara inte vara!". Men sen. Sen såg jag på ett klipp från hans nyaste film "Little Ashes" där Pattinson spelar Salvador Dali, och han står näck framför spegeln. När jag såg det klippet blev jag helt stum. För man har ju sin bild av hur Edward Cullen ser ut. Och den stämde inte riktigt in på figuren som stod där och poserade framför spegeln. Inte alls faktiskt.
Så jag blev orolig. Började tänka på hur de ska lösa hans lättklädda scener. Ska de photoshopa filmen? Ska de ha en body double? Eller är det så här Edward kommer se ut? Så började jag tänka att ja, jo, det kan ju funka. Det kunde ju varit värre. Han kommer ju inte ha samma frisyr heller, så precis likadant kommer det ju inte bli. Pattinson är ju så bra, så det blir nog inga problem.
Så, när jag ställt in mig på att Edward Cullen kommer se ut som Salvador Dali, kommer bilderna från "New Moon"-inspelningen ut. Och när jag såg bilderna blev jag lite förvånad kan man säga, om vi ska underdriva lite. Över att han inte alls såg ut som jag trott, över att jag blev så pass lättad som jag blev. För det är ju bara några fotografier vi snackar om här. Men ändå. Vilken förvandling!
Nu är jag inte ett dugg orolig. För det som är på New Moon-bilderna är perfekt. Faktiskt så bra att hälften vore nog.
Robert Pattinson i "Little Ashes" som spelades in 2008
Robert Pattinson i "New Moon" som spelades in nu i år
Förut kanske Robert Pattinson såg ut som Salvador Dali. Inte nu. Nu ser Robert Pattinson ut som Edward Cullen. Mhm. He does indeed. Och det finns nog inget bättre ord att avsluta på än - Grrao!
Ellos samarbete med Gud
Fick ett mejl idag från Ellos där de propsade för att deras rea börjat. Självklart är det något jag måste undersöka. Och, så mitt i alltihop, läser jag ordet "gud" i en av rubrikerna på deras hemsida. "Varför står det så?" kan jag inte låta bli att undra. Är det någon slags smygreklam, eller menar de att Gud är designern? Och borde de i så fall inte stava "Gud" med stort G? Har fått lära mig att det är viktigt nämligen. Tyckte att det var underligt när jag var liten, men nu fattar jag att det är för att det typ är hans namn. Och namn stavas ju med stor bokstav.
Nu hamnade jag på lite fel spår. Men i alla fall. Kan det kanske vara så att Ellos påbörjat ett samarbete med Gud? Gör de lite reklam för honom genom att sprida namnet, gör han så att de säljer utav bara helvete. Nu kanske inte Gud sa att "Om ni sprider mitt namn, så lovar jag att ni säljer utav bara helvete". Tror inte att han gillar att svära och så. Men ni get the point.
Då vet vi varför om Ellos typ säljer slut på sina lager. Det är för att de har ett samarbete med Gud! Ja herregud. Så är det ju.
Datorernas motsvarighet till "myrornas krig"
Myrornas krig. Så beskriver man ju oftast det som pågår i en tv som är helt åt helvete, för att uttrycka det på klarspråk. Kan ju säga att vår dator gör sin egen lilla version av myrornas krig. Det ser ut som Star Wars på skärmen - olika färger blixtrar förbi kors och tvärs, som när det fightas med ljussvärd i nämnda film. Det är som om Luke Skywalker och Darth Wader blivit helt från vettet och i sin besinningslöshet fastnat i min dator.
Bäst för mig att det här inte har något att göra med mitt ständiga nynnande av Star Wars-melodin. Då kan jag fara åt helvete.
Anna Skipper har en försvunnen dotter
Det är underligt. Varje gång jag ser "Du blir vad du äter" och Anna Skipper är med i bild, kommer jag alltid att tänka på Helena i "När karusellerna sover". Jag vet inte om ni minns den, men det är den där julkalendern från 1998, där Jack och Helena springer runt på Liseberg med Claes Malmberg.
Jag tycker att Anna Skipper påminner så himla mycket om den där lilla tjejen. De pratar likadant, beter sig likadant, och är ganska lika också. Därför kunde jag inte låta bli att kolla upp om det möjligtvis kan vara så att den som spelade Helena heter Skipper i efternamn. Dessvärre gjorde hon inte det, hon heter Sedina Cehajic. Inte ens i närheten alltså.
Jag blev uppriktigt förvånad. Den där Sedina skulle ju lugnt kunna vara Anna Skippers försvunna dotter. Ja. Så är det nog. Anna Skipper har en försvunnen dotter (säkert bortadopterad eller så), och den här dottern heter Sedina Cehajic.
Och här har vi alltså Skipper.
Do you see what I mean?
Klockslaget 22:22 är magiskt
Ni vet väl om, att när klockan är 22.22 så står tiden still?
Tänk va!
Idag, efter jobbet, fick jag höra Ulf Lundells stämma ljuda över Fristadstorget. Åh, tänkte jag, ska han aldrig sluta skråla och skandera låtarna, när hade han tänkt börja sjunga dem istället? Fast whiskeyrösten, den är väl okej. Om han bara kunde sjunga istället för att liksom prata i en melodi. Då skulle det bli bra. Så tänkte jag.
Så kom jag närmare. Och såg att källan till whiskeyrösten var en avdankad alkis, som skrålade en påhittad låt till sina medkompanjoner. Vilket ju nu i efterhand kan låta rätt logiskt om man säger det så. Inte heller när jag visste att det inte var Uffe som satt där sjöng, kunde jag släppa hur slående lika röster de där vitt skilda männen hade.
Tänk va. Alkisen lät precis som Ulf Lundell! Det måste väl per automation betyda att Ulf Lundell låter som en avdankad alkis?
Det låter rimligt det, det tycker jag. Men det är ju om ni frågar mig.
Så kom jag närmare. Och såg att källan till whiskeyrösten var en avdankad alkis, som skrålade en påhittad låt till sina medkompanjoner. Vilket ju nu i efterhand kan låta rätt logiskt om man säger det så. Inte heller när jag visste att det inte var Uffe som satt där sjöng, kunde jag släppa hur slående lika röster de där vitt skilda männen hade.
Tänk va. Alkisen lät precis som Ulf Lundell! Det måste väl per automation betyda att Ulf Lundell låter som en avdankad alkis?
Det låter rimligt det, det tycker jag. Men det är ju om ni frågar mig.
"Det är ju han, det är ju han!"
Det är konstigt det där, vad som kan göra en glad. Jag exempelvis, har blivit helt till mig de gånger jag sett Melodifestivalen i år, under Henrik Dorsins "mellanakter", med Pihlman och Pål. Anledningen till detta är en av skådespelarna som figurerar varje gång. Jag har skrivit om honom tidigare, och varje gång jag sett det har jag hoppat upp och ner och skrikit "Det är ju han, det är ju han!"
Mitt sällskap har inte riktigt varit lika entusiastiska. Och jag får alltid en känsla av att de inte förstår mig. Att de inte riktigt vet vad jag dillar om. Och det kan stämma, för jag är inte särskilt sammanhängande i sådana stunder. Jag tror till och med att Camilla sa att "Men Angelica, jag förstår inte vad du säger!" Det var när jag först upptäckte det, när vi såg på det som visas i första klippet nedan. Jag kan ha haft svårt att sätta ihop meningar, så till mig var jag.
Men ni ser väl, eller hur? I och för sig gör det ingenting om ni inte ser det jag ser. Det får mig att känna det som om jag har en hemlighet som ingen annan kan förstå. Men om ni ser, så gör det heller ingenting, för då kan jag släppa den där känslan av att jag är helt ute och cyklar.
Så. Nu till den stora frågan. Ser ni vad jag ser?
Mitt sällskap har inte riktigt varit lika entusiastiska. Och jag får alltid en känsla av att de inte förstår mig. Att de inte riktigt vet vad jag dillar om. Och det kan stämma, för jag är inte särskilt sammanhängande i sådana stunder. Jag tror till och med att Camilla sa att "Men Angelica, jag förstår inte vad du säger!" Det var när jag först upptäckte det, när vi såg på det som visas i första klippet nedan. Jag kan ha haft svårt att sätta ihop meningar, så till mig var jag.
Men ni ser väl, eller hur? I och för sig gör det ingenting om ni inte ser det jag ser. Det får mig att känna det som om jag har en hemlighet som ingen annan kan förstå. Men om ni ser, så gör det heller ingenting, för då kan jag släppa den där känslan av att jag är helt ute och cyklar.
Ur årets melodifestival. Kolla in han som spelar de olika rapparna.
Och så kollar ni in killen här. Ur "Ebba och Didrik".
Så. Nu till den stora frågan. Ser ni vad jag ser?
Rusningstid med stort R
Jag har upplevt Stockholms tunnelbana i rusningstid. Jag har upplevt Londons tunnelbana i rusningstid. Det var inte det mest behagliga jag varit med om. I Paris lyckades vi undvika tunnelbanan i rusningstid. Det är jag glad över.
Eftersom jag aldrig varit i Japan har jag aldrig upplevt deras tunnelbana under rusningstid. Och det, det är jag jävligt glad över.
Vid varje tågdörr står det män som har som jobb att pressa in folk i vagnen. Och jag tänker, att de här männen måste ha mottot "Ingenting är omöjligt". Min andra tanke är, att det här kan inte vara sant. Så jag började söka på internet om det. Och tamejtusan, det fanns flera liknande klipp, och människor skrev om att det var så det gick till.
Jag kan bara föreställa mig hur det blir när någon som är långt in i vagnen ska ut. Och jag kan förstå att han vill ut. Men hur någon frivilligt väljer att åka tunnelbana när det är så här, det övergår mitt förstånd.
Eftersom jag aldrig varit i Japan har jag aldrig upplevt deras tunnelbana under rusningstid. Och det, det är jag jävligt glad över.
Vid varje tågdörr står det män som har som jobb att pressa in folk i vagnen. Och jag tänker, att de här männen måste ha mottot "Ingenting är omöjligt". Min andra tanke är, att det här kan inte vara sant. Så jag började söka på internet om det. Och tamejtusan, det fanns flera liknande klipp, och människor skrev om att det var så det gick till.
Jag kan bara föreställa mig hur det blir när någon som är långt in i vagnen ska ut. Och jag kan förstå att han vill ut. Men hur någon frivilligt väljer att åka tunnelbana när det är så här, det övergår mitt förstånd.
Snö och fågelkvitter
Det snöar som bara den ute nu. Det är på gränsen till snöstorm faktiskt. Och från träden hörs det ljud. Det där fina ljudet som man annars associerar så mycket till våren. Det är småfåglarna som satt igång. Och fåglarna, de kvittrar lika mycket som det snöar.
Jag befarar att naturen blivit schizofren.
Jag befarar att naturen blivit schizofren.
WC-rent-killen
Idag på jobbet så köpte min arbetskamrat Ann en massa bra-att-ha-när-man-städar-saker. Däribland rengöringsmedel för toaletter. Och Jonas som är lite av kontorets Magnus Betnér lade direkt märke till vad som var på etiketten. Ser ni? Det är en människa på etiketten för "WC-rent" som det heter.
Frågorna hopar sig, troligen utan svar. Varför är han på en flaska för toalettrengöring? Vem kom på att han skulle vara det överhuvudtaget? Varför inte bara en vanlig logga? Vad tycker den här killen om att representera WC-rent? Visste han om det när han sökte jobbet som representant? Och isåfall - kan man verkligen göra det frivilligt utan att vara åtminstone lite dum i huvudet? Och om inte - hur reagerade han när han såg det för första gången?
Tänk om det är så att han fick ett fotojobb han inte visste så mycket om, men blev väldigt glad över att få. Glad i hågen går han och låter sig fotograferas. Han är så glad så glad. En tid senare säger en kompis till honom att "Jag såg dig på Hemköp idag". "Åh, vad spännande!" tänker han. Till sin kompis säger han: "Vänta, säg var du hittade den, jag vill också se! Jag går dit med detsamma!"
Efter lite tips om var i affären han kan hitta sin bild går han för att hitta sitt ansikte. "Konstigt det där, det lät som om han sa att det var vid rengöringsmedlena. Kanske var det på ett tvättmedelspaket? Det kan ju vara kul, att folk får se mig varje gång de ska tvätta. De kommer säkert tycka om min bild, för rena kläder är ju bra, och det får man ju av tvättmedel."
Så kommer han fram till hyllan för rengöringsmedel, Han letar och letar, men hittar det inte. Och bara för att ha kollat igenom hela hyllan hans kompis nämnde kollar han igenom hela, bara för att liksom. Även fast det antagligen inte alls finns där, för något annat än tvättmedel kan de ju inte ha satt hans bild på, i alla fall inte på den här avdelningen. Och så ser han det. Sin bild. Och det är inte på ett tvättmedel. Han ser att hans bild sitter på något som kommer få folk att hata honom, för att det hans bild sitter på används under toalettstädning. Vilket alltså innebär att de kommer tänka på toalettstädning när de ser honom, och toalettstädning är det väl ingen som gillar.
"Fan också", mumlar han först. Men så kommer han på att det där inte lät särskilt bra. Han harklar sig för att rätta till det. "Åh. WC-rent. Vad.. kul."
Frågorna hopar sig, troligen utan svar. Varför är han på en flaska för toalettrengöring? Vem kom på att han skulle vara det överhuvudtaget? Varför inte bara en vanlig logga? Vad tycker den här killen om att representera WC-rent? Visste han om det när han sökte jobbet som representant? Och isåfall - kan man verkligen göra det frivilligt utan att vara åtminstone lite dum i huvudet? Och om inte - hur reagerade han när han såg det för första gången?
Tänk om det är så att han fick ett fotojobb han inte visste så mycket om, men blev väldigt glad över att få. Glad i hågen går han och låter sig fotograferas. Han är så glad så glad. En tid senare säger en kompis till honom att "Jag såg dig på Hemköp idag". "Åh, vad spännande!" tänker han. Till sin kompis säger han: "Vänta, säg var du hittade den, jag vill också se! Jag går dit med detsamma!"
Efter lite tips om var i affären han kan hitta sin bild går han för att hitta sitt ansikte. "Konstigt det där, det lät som om han sa att det var vid rengöringsmedlena. Kanske var det på ett tvättmedelspaket? Det kan ju vara kul, att folk får se mig varje gång de ska tvätta. De kommer säkert tycka om min bild, för rena kläder är ju bra, och det får man ju av tvättmedel."
Så kommer han fram till hyllan för rengöringsmedel, Han letar och letar, men hittar det inte. Och bara för att ha kollat igenom hela hyllan hans kompis nämnde kollar han igenom hela, bara för att liksom. Även fast det antagligen inte alls finns där, för något annat än tvättmedel kan de ju inte ha satt hans bild på, i alla fall inte på den här avdelningen. Och så ser han det. Sin bild. Och det är inte på ett tvättmedel. Han ser att hans bild sitter på något som kommer få folk att hata honom, för att det hans bild sitter på används under toalettstädning. Vilket alltså innebär att de kommer tänka på toalettstädning när de ser honom, och toalettstädning är det väl ingen som gillar.
"Fan också", mumlar han först. Men så kommer han på att det där inte lät särskilt bra. Han harklar sig för att rätta till det. "Åh. WC-rent. Vad.. kul."
Hundens kroppsspråk är lite som engelska när man kan det bra
Jag älskar hundar. Hundvalpar kan göra mig så lycklig att jag blir tårögd. Särskilt om de är av rasen Golden retriever, vilket antagligen beror på att min allra första hund var av den rasen, och han var en otroligt underbar varelse som jag älskade (och fortfarande älskar) otroligt mycket. Han fanns när jag föddes, och var under mina första åtta år en självklar del i mitt liv. Så när jag blir stor ska jag skaffa en golden, det har jag bestämt.
Något som förvånade mig ganska mycket var att jag blev gråtfärdig av att se detta klipp på youtube, där en goldenvalp tittar på "Air Buddies". Och enda anledningen till det var att den var så söt, (om bloggen var på engelska skulle jag dock beskrivit hunden som "adorable", för det är den allra bästa definitionen enligt mig).
Jag blir så glad av den här sotingen, jag kan riktigt se vad hon (Molly heter hon tydligen) "säger", och det hon säger är så charmigt det kan bli. Det är så konstigt, för jag förstår precis allt, men jag skulle inte kunna översätta det till människospråk. Det är som med engelska (under förutsättningen att man kan det hyffsat bra), man lyssnar och förstår, och behöver inte tänka efter hur det blir översatt till svenska, som i början, när man inte kunde språket så bra. Samma sak är det med hundspråket tycker jag. Jag förstår precis, men om någon bad mig översätta till människospråk skulle jag vara tvungen att tänka efter riktigt ordentligt för att budskapet skulle bli någorlunda rätt översatt. Jag skulle antagligen bara säga grundmeningen - att hon är glad. Detta trots att hon egentligen uttrycker mycket mer saker än så. Jag har inte tänkt på det tidigare, att hundspråket också är något som är kul och också ganska bra att kunna, och att det faktiskt är något lärbart. Det är ganska härligt att veta vad en hund tänker/känner bara genom att se på hunden ett ögonblick. Och det tror jag att andra som vet vad jag talar om håller med om. Undrar om det är något man kan använda i CV:t?
Detta känns det som att det är något man lär sig bäst om man verkligen växer upp med en hund från att man är bebis, och jag tror att detsamma gäller katter. Och även fast jag förstår min katt, så förstår jag inte katter i samma utsträckning som hundar, av den anledningen att jag inte bekantade mig med en katt förrän jag var 11 år. Kanske är det ens allra tidigaste år som avgör om man blir en katt- eller hundmänniska?
Och visst var valpisen söt? Särskilt öronen vill jag pussa på. Det är något särskilt med det. Jag älskar hundöron, fast när det gäller kattdjur är det tassarna jag är förtjust i. Det är liksom det som gör dem sötare än vanligt på något vis. Sådär söta att jag börjar prata bäbisspråk med dem.
"Men det är en annan historia, som får berättas en annan gång" som Michael Ende (som skrivit "Den oändliga historien") skulle säga.
End of an era
Under nyårsafton försökte jag få min omgivning att inse ett faktum som kändes ganska weird. För nästa gång vi står där och firar in ett nytt år, så är det nämligen slut på 2000-talet. Det är slut på 2000-talet, men ändå inte. För nästa gång börjar 2010-talet. Det har gått ett sekel, decennium, en tioårsperiod, sedan vi firade in ett nytt millenium. Och så känns det sannerligen inte.
Det tyckte jag, just då, var värt att uppmärksamma. Just nu kan jag tycka att jag överdrev en del - det är ju lätt att vara efterklok. Men så såg jag något som fick mig att inse att jag nog inte hade så fel ändå. I en tidning (som jag tror var en fredagsbilaga) satt ett par med varsitt par nyårsglasögon. Jag insåg då att det här året var sista gången vi faktiskt kunde ha på oss ett par nyårsglasögon (utan att fira in fel år vill säga, vem som helst kan ju ha på sig 2006 års glasögon, men då känns det liksom lite malplacerat). För de där två nollorna i mitten behövs ju för att man ska kunna se. Och nu kommer en av de nollorna bytas ut mot en etta.
It's an end of an era my friends.
Årets nyårsglasögon. Så vackra, så smickrande, så fashion. Så användbara. Så lätta att bära till vad som helst. Så underbara, då vad man än har på sig när man bär dem blir vackert. Jag gråter när jag skriver det här. Hejdå kära, vackra, underbara skapelser. I will never forget you!
Det tyckte jag, just då, var värt att uppmärksamma. Just nu kan jag tycka att jag överdrev en del - det är ju lätt att vara efterklok. Men så såg jag något som fick mig att inse att jag nog inte hade så fel ändå. I en tidning (som jag tror var en fredagsbilaga) satt ett par med varsitt par nyårsglasögon. Jag insåg då att det här året var sista gången vi faktiskt kunde ha på oss ett par nyårsglasögon (utan att fira in fel år vill säga, vem som helst kan ju ha på sig 2006 års glasögon, men då känns det liksom lite malplacerat). För de där två nollorna i mitten behövs ju för att man ska kunna se. Och nu kommer en av de nollorna bytas ut mot en etta.
It's an end of an era my friends.
Årets nyårsglasögon. Så vackra, så smickrande, så fashion. Så användbara. Så lätta att bära till vad som helst. Så underbara, då vad man än har på sig när man bär dem blir vackert. Jag gråter när jag skriver det här. Hejdå kära, vackra, underbara skapelser. I will never forget you!
En sak jag undrat mycket över...
Hur sjutton bär de sig åt för att räkna ut hur många tittare ett program haft? Den som kan berätta detta för mig är min hjälte, för då besparar denne mig många grubbeltimmar. Annars kan jag inte låta bli att fortsätta fundera på alla olika sorters metoder de använder sig av, för att sedan (om allt är som vanligt) inse att de antagligen inte använder just den metoden. Och det undviker jag helst.
Pilutta er, era små pessimister!
HA! SNÖ! S.N.Ö - SNÖÖÖ!
IN YOUR FACE ALLA SNÖ-TILL-JUL-TVIVLARE!
Och just ja - GOD JUL! <3
IN YOUR FACE ALLA SNÖ-TILL-JUL-TVIVLARE!
Och just ja - GOD JUL! <3
