Det borde jag väl ändå ha fattat!
Alltid när jag sett sådana där Rosa bandet-band som finns att köpa i affärerna har jag ofta tänkt att de en sak man ju faktiskt kan göra hemma. Så som man ibland kan göra när man ser något i affären. Som man kanske gör för att man känner sig smart när man inte köper det, för om man vill ha det kan man ju alltid göra det själv liksom. Men det är ju ganska fel, det där tänket. För visst är det ju så, att hela grejen med Rosa band är att jag ska skänka pengar, och att det hela blir lite roligare om jag faktiskt får ett band (som jag sedan kan sätta på jackan om jag känner för att visa omvärlden min ofantliga givmildhet), än om jag inte får någonting alls.
Dessutom, så har jag nu förstått smartheten i att de är så lätta att tillverka. För tänk vad mycket tillverkningskostnader de sparar in! Tänk hur mycket mer pengar som kommer in till Rosa bandet jämfört med om de hade gjort en massa motsvarigheter till de nuvarande banden gjorda av vad som helst utom just det. Det är ju såklart DET allt handlar om. De har tänkt till de där, det har de. Vilka "de" är? Jag vet inte. Men en sak vet jag, och det är att de förtjänar credd.
Och det är väl det som är den tydligaste skillnaden mellan dem och mig i den här frågan. Om jag skäms? Ja, det kan man säga att jag gör. Om jag känner ett stort behov av att köpa hundra rosa band för att göra allt bättre? Nej. Om jag känner ett stort behov av att köpa tio rosa band för att göra allt bättre? Ja.
Ur senaste Cosmopolitan:
Detta är alltså från senaste Cosmopolitan. Och jag kan berätta för er att INGEN av de där sakerna fanns att läsa på någon av ovan nämnda sidor. Om man letade lite, så okej, då kunde man hitta tre av fyra. Inte på angivna sidor, men i alla fall i tidningen. Men det där med brösten, det hittade jag aldrig. För inte kan väl en annons med Chloé Sevigny, som alltså finns på sida 25, ha något med bröst att göra?
Min första tanke är att det måste vara så att Cosmopolitan bara skriver sidnummer, lite hipp som happ liksom, vid "Saker jag inte visste förrän det här numret", utan att dubbelkolla. För så verkar det onekligen.
Min andra tanke är: Nej, jag visste inte heller att bröst är tillbaka. Jag visste inte ens att de var borta!
Vad menar de egentligen med det, förresten? Att brösten är tillbaka? Refererar de till någon som "kan" det där med vad som är ute och vad som är inne, som sagt de är väldigt moderiktiga just nu? Att de förut varit, så att säga, ute i kylan och nu är bland det hetaste man kan ha? Något som måste få många fashionistor att tänka att "Äntligen får jag användning av dem! Jag har väntat på att få höra det här av honom/henne!"
Hur, undrar jag, kan någonting som faktiskt alla av kvinnligt kön har, vara ute eller inne? Vad får vi läsa i nästa nummer? "Öron är tillbaka! (Yes!)" Jag vet, jag vet, öron har alla människor på hela jorden, medan bröst är något som bara hälften av jordens befolkning besitter. Men det borde inte spela någon roll. Det är ändå samma princip.
Fast vad vet jag. Kanske gör jag en höna av en fjäder. Fast jävlar vilken fjäder det måste vara som kan göra en hel höna. Den måste vara stort som ett berg. Eller, som en höna menar jag. Ja, fjädern är stor som en höna. Fatta vilken stor fjäder!
(PS. Jo, jag vet. Jag borde sova. När man börjar snacka bokstavligt om ett ordspråk man ska tala bildligt om, så har man nog kommit in lite på fel spår. Och om man känner en stark lust att fortsätta skriva om huruvida ordspråket borde snackas om - bildligt eller bokstavligt, alltså -, ja då har det gått ganska mycket för långt. Som nu. Jag kan typ inte sluta skriva. Nu slutar jag. Så. Bra.
The end säger vi. Det är ett bra avslut. Fast njaa. Äsch, det får duga.
The end.)
Hur ligger det till egentligen?
Och sist av allt; Är jag efter när jag inte vet hur det här ligger till? Brukar man inte lära sig sånt här på förskolan? Det innebär isåfall att jag är på en femårings nivå, och det är jag tacksam om ni hjälper mig upp ur.
Borde jag ta det som en komplimang?
Varje gång jag är inne på Flixter (som är ett ställe där man recenserar fimer) brukar det vara folk som skriver till en på chatten. Once in a while brukar jag svara. Nu undrar jag om jag ska sluta med det helt, eftersom jag uppenbarligen får mer information än jag känner är nödvändig.
PS. Jag undrar hur många fruar han haft totalt? DS.
Inte riktigt som vi är vana att se honom
Kolla mellan 1:08 och 1:38. Visst är det han? Visst är det allas vår Björn Gustafsson, som raggar upp en tjej, och råhånglar med en annan på slutet?
Det är i den franska filmen "Les Grandes Personnes", där en familj kommer till Sverige för att semestra, och tjejen i familjen träffar en svensk kille (som alltså spelas av Björn). Nu är jag nyfiken på om den här filmen kommer förändra lite av fransmännens syn på Sverige och svenskar. Och om det i så fall blir till det bättre eller det sämre.
Själv vet jag inte vad jag tycker om det här. Efter att ha sett "Ratatouille" till exempel, blev jag mer förtjust i Frankrike och Paris in particular. Men jag vet inte om en skitstövel till svenne kommer ha samma effekt på fransmän, även fast han är söt.
Aja, de får ju se vår fina natur i alla fall.
Gills glassberoende?
Lite olika perspektiv va?
"Where I've been" på Facebook
Jag vill att ni kollar in kartorna ovan. Kolla på Norden och Sverige. Och så kollar ni på resten av världen. På båda kartorna.
Och jag säger bara en sak - stackars de andra länderna, som blir förda bakom ljuset, och inte fått se den riktiga kartan. De måste ju tro att Sverige är skitlitet, och inte största landet i hela Europa, som vi ju tydligt ser att det är på Resedagbokens karta. Vilket ju är en ganska dålig stil av resten av världen, för sådant bör ju faktiskt tillhöra allmänbildningen (eller i alla fall geografilektionerna)! Tur att i alla fall vi vet att vårt land är lika stort som Saudiarabien (den där delen i Afrikas högra hörn som ser ut som en stövel ni vet?), och faktiskt ungefär lika långt som Australiens västkust. Ja, mina kära landsvänner, de säger ju att storleken inte har någon betydelse. Men om den hade det så hade vi verkligen haft belägg att skryta så tungan torkar. Vårt land är ju lika långt som en hel jävla kontinent!
Hade det funnits en tävling om vilket land som är störst till landytan i Europa (där Ryssland inte skulle få vara med, för det hör faktiskt inte dit. Visst?) så hade Sverige alltså vunnit! Fast det är ju synd att det bara hade varit de svenska domarna som förstått det.
Alltså fatta! Vi i Sverige är de enda som inte har en skev världsbild! HA, in your faces other countries!
In your faces.
"Klockan tre en fredagskväll"
Klockan tre en fredagsKVÄLL? Vilket "klockan tre" menar hon då? Menar hon i själva verket tre på eftermiddagen, eller kanske tre på natten? Har hon en slags omvänd dygnsrytm eller något?
Förvirrad. Det är vad jag är just nu. Till och med mer än vanligt.
Det, enligt mig, värsta du kan säga till en människa du bryr dig om
Saker som är hemska att göra mot andra människor är vi nog alla ganska medvetna om. Vi vet att man inte ska döda, inte misshandla, inte vara otrogen. Det som är lite svårare är att veta var gränsen går för vad man får säga och inte får säga till vissa människor. Självklart får man ju säga vad man vill, eftersom det finns något som heter yttrandefrihet. Men vissa saker ska man inte säga, om man nu är inte en sjuk människa som bara vill såra.
Det finns en mening som är värre än alla andra, en mening som skulle vara svår för mig att förlåta. Nu är jag så lyckligt lottad att jag vet att ingen skulle säga så till mig. Ingen som betyder något i alla fall, och jag skulle tvivla på att någon annan skulle säga det heller. Särskilt inte efter att jag skrivit det här. Men eftersom jag vet hur destruktiv den är för min del har jag förstås fått höra den någon gång, annars skulle jag ju inte veta hur sårande den är. Meningen jag pratar om är "Du skämmer ut mig". Säger du så till mig eller en person jag bryr mig om, tappar jag respekten för dig. Och det är av flera olika anledningar. För det första så är det för att om jag inte tycker att jag skämmer ut mig själv, så gör jag heller inte det. Och vet du inte det så är du bara dum i huvudet. Jag är alltid mig själv, och det är väldigt sällan jag bryr mig om vad människor jag inte känner tycker om mig, och sådant uppskattar jag hos andra människor med. Man måste inte vara så, men det är snarare en bra än en dålig egenskap enligt mig. Jag tycker om människor som är spontana och ärliga, som bara är, utan att tänka på "image" eller liknande. Det är sådana jag ofta väljer att umgås med. Om då någon jag bryr mig om, som jag respekterar, och som säger att jag skämmer ut denne, då vet jag inte vad jag ska tro. Den personen trycker då ner ovanstående egenskaper, som jag tycker om. Den hindrar dem från att komma fram. Den hindrar den tilltalade från att vara sig själv. Och sådana människor, som jag inte kan vara mig själv med, umgås jag inte med. Vidare representerar den meningen så många osmickrande egenskaper hos den som just sa det, att jag nog inte kommer kunna prata med den människan förrän han/hon förklarat sig så pass att jag förlorat mitt nya, sämre, sätt att se på personen.
De här egenskaperna passar in på person som säger "Du skämmer ut mig" till någon:
1. Bryr sig mer om sin image än sina nära (eftersom denne trycker ner sin kompis endast på grund av rädsla för att se töntig ut inför andra)
2. Ser sig som förmer (för säger man så är det som att man säger "Du är inte värdig nog att vara i min närvaro")
3. Ologisk (eftersom personen tror att den ska skämmas över vad en annan människa gör, vilket inte låter vettigt på något plan)
4. Skäms egentligen över sig själv (då personen säkerligen inte kan vara sig själv eftersom den måste tänka på sin "image" hela tiden)
5. Osäker på sig själv (som måste vara med "rätt" sorts människor för att försöka känna sig bättre än han/hon tycker att han/hon är)
6. Självcentrerad (eftersom personen tror att alla kollar på och bryr sig om vad denne, och dess anhöriga, gör)
And the list goes on.
Inte nog med det, så sårar den där meningen något otroligt. Den meningen sänder ut signaler som "du duger inte som du är" och alla andra dåliga signaler man faktiskt kan sända ut i något man säger. I princip. Anledningen till att jag skrev det här inlägget är för att jag märkte hur förbannad jag blev när jag hörde att en av mina söta vänner fått höra den meningen för inte så länge sedan. Fast då kanske det var "Du skämmer ut dig", vilket inte är lika hemskt som "Du skämmer ut mig", men förbannad blev jag i alla fall. För ingen ska sätta sig över andra genom att bestämma vad som är skämmigt och inte. Hur kan den veta att andra ser ner på personen den just tilltalat? Personen ska inte skämmas på grund av den som enligt denne "skämt ut" personen. Nej, han eller hon ska skämmas på grund sin taskiga attityd. För det är den som är elak nog att såra sin vän som ska skämmas. Och det kommer jag alltid att tycka.
Åh vad jag är glad att jag bara har fina människor omkring mig, som jag aldrig skulle höra något sådant ifrån. För den personen jag hörde det ifrån, är nu out of my life. Det tackar vi för! För det betyder, att också meningen är, så att säga, out of my life. Två flugor på smällen, alltså.
Och skulle någon någonsin uttala meningen till någon av de jag tycker om, så har jag bara en sak att säga till denne; SCREW YOU!
No, we couldn't possible know who this man is
MSN vill vara lite mystiska och bevara spänningen genom att dölja den omskrivnes ansikte. Och fick mig att känna mig lite överlägsen. "Tillåt mig småle", tänkte jag för mig själv. Den känslan är jag nog inte ensam om att ha, eftersom det ju finns fler än jag som kollar på Idol. Well well, lite credd förtjänar de väl, MSN-journalisterna. De försöker ju åtminstone.
Bloggarnas bråk
Jag kan ju åtgå från mig själv här, varför jag läser dem. Jag har läst alla bloggar jag tidigare nämnt i inlägget ett tag nu, och när man har gjort det så har man lärt känna dem så pass att man vill kolla hur det går för dem. Att följa bloggar är ju lite som att följa en dokusåpa, med enda skillnaden att de som bloggar får välja hur de vill framställas, vilket inte dokusåpadeltagarna fick göra. Jag tror att svaret på varför man kollar på dokusåpor är samma svar som man får om man frågar sig varför så många läser dessa tjejers bloggar. Och nu liknar det ju ännu mer en dokusåpa, där några personer vi lärt känna helt plötsligt, tack vare det Alex skrivit, börjar bråka med varandra.
För att jag ska vilja fortsätta läsa en blogg måste mitt första intryck göra mig nyfiken. Nyfiken på vad personen senare kan tänkas skriva, nyfiken på vad det här är för person, och som med Blondinbella - nyfiken på hur hon kunde bli så stor som hon är. För det är just det här som Alex undrar, som jag tror gör att så många läser. Under upplysningstiden fick vi människor reda på väldigt mycket som vi förut inte vetat, som att jorden är rund till exempel. Och sedan dess har fler och fler saker utforskats, och nu finns det inte alls lika många obesvarade frågor. Men här, på internet, har vi ju faktiskt något vi själva kan utforska. Kanske är det just vi som kan förstå varför Blondinbella blivit så stor, bara vi läser hennes blogg tillräckligt länge?
Jag fascineras av hur pass mycket vi människor verkar tycka om att sätta oss in i andra människors liv. Vi kollar på dokusåpor, vi kollar på filmer som handlar om andra människors liv, vi läser skvallerblaskor som berättar om kändisarna. Vi läser böcker och bloggar för att sätta oss in i både verkliga och fiktiva människors liv och vi tar upp andra människor och deras liv i våra samtal med andra människor. Och bloggar har en del gemensamt med en viss genre inom bokvärlden, nämligen biografierna, för båda handlar om verkliga personers liv. Kanske är det därför det finns så pass stora bloggar idag, för enligt en undersökning är det biografiernas storhetstid just nu. Nu vill vi läsa om liven verkliga personer lever.
Om jag bara fick fortsätta läsa en blogg av dessa tre, så skulle jag dock välja Alex Schulman. För i det läget är det kvaliteten som räknas, i det läget tar jag mycket hellre ett säkert kort, som jag vet underhåller mig. Men som det är nu kan man läsa hur många bloggar som helst om man så vill. Och så länge det fortsätter på det viset kommer vi väl antagligen fortsätta följa hur det går för Kenza och Teo, greken hon träffade i Grekland och som hon blev störtfförälskad i. Vi kommer att fortsätta följa Blondinbellas noga ihoppusslade liv, både från hennes och hennes pojkvän Nils perspektiv.
Enligt mig är det en bra egenskap att vara intresserad av en annan persons liv, att leva sig in i det den berättar och märka att det finns olika sätt att se på saker, olika sätt att leva sitt liv på. Samtidigt får man ett bättre perspektiv att se sitt eget liv på, och det går snabbare att få reda på vem man själv är, för alltid när man läst ett inlägg som behandlat ett särskilt ämne så märker man ganska snart vad man själv anser om just det ämnet. Och det är väl mycket den saken det handlar om - att vi ska få ett bättre perspektiv på vilka vi är, vilka liv vi lever. Och det är väl bara bra?
En som syns men inte hörs
Under hela detta klippet står det ytterligare en människa, misstänkt likt en kvinna, i duschen, som aldrig ger ifrån sig ett knyst. Som bara står där. Hela klippet väntade jag på att personen skulle kika upp och säga något hon med, men det hände aldrig. Så varför stod hon där? Jag fattar inte. Och vem är det? Är det Nour från förra året som står och gömmer sig?
PS. Även om jag inte hittade det klippet jag letade efter kan jag ju inte snylta er på en duschvideo. Så vafan, jag lägger in en med Björn Gustafsson. Då väger det nog upp!
A-lagarens religion
Cyklade förbi Coop idag, och spanade in a-lagarna som satt där. Har aldrig riktigt gjort det förut. De bara finns där, har alltid gjort. Men idag kom jag att tänka på en sak. När jag iakttog gruppen människor som satt på stenbänken på en parkeringen så såg jag något jag inte trodde att jag skulle se. Jag såg tillgivenhet, jag såg gemenskap. Jag såg en samling personer som varje dag väljer att träffa varandra. En grupp personer som fördes samman på grund av att deras livs viktigaste ingrediens är alkohol.
Varje dag går de till samma lilla område i stan för att träffa varandra. De gör det med samma självklarhet som elever går i skolan. Skillnaden här är bara att skolgången är obligatorisk. Jag blev lite varm i hjärtat när jag insåg vad jag såg. Jag tycker det är så fint ändå, att a-lagarna funnit varandra, att de inte bara lever för alkoholen, utan att de lever lite för varandra också.
Vissa ser likadana ut, jämt
Kunde ni komma på var man sett honom förut? När jag upptäckte varifrån jag kände igen honom så kunde jag inte låta bli att fnittra lite för mig själv. Han har ju inte förändrats ett dugg!
Guldstjärna i kanten till de som vet varifrån det andra klippet är. Det är från en av mina favoritserier, men det är väl inte särskilt mycket till ledtråd. Så jag tar en annan; Serien har världens fulaste intro.
LV Hedrar Nelson Mandela
Väldigt fint tycker jag. Och onekligen prisvärt. Men det är en sak som jag verkligen undrar, något jag inte alls kan klura ut - vad är det för något?
Droppar
Jag lyssnar på "Fix you" av Coldplay och har en sån där känsla i kroppen som man inte vill ha. Låtar som "Fix you" kan man inte uppskatta jämt, utan kommer bara till sin rätt när allt inte riktigt är som det ska. När man behöver något som tröstar det där som ingen annan kan trösta. När man behöver något som gör det där onda i bröstet till droppar. Förstår ni vad jag menar när jag skriver så?
Det känns lite som om det funkar. Det där som inte ska finnas där löses upp. Tror att det beror på både låten, och det faktum att jag skriver allt jag tänker. Jag vet inte ens vad jag skriver, jag hör inte vad jag tänker, jag ser inte tangenterna. Mina tankar blir till ord innan jag ens tänkt dem. De går genom händerna innan de når huvudet.
Jag vet inte ens varför jag känner det jag känner. Men jag tror att det delvis är besvikelse för att helgen inte var vad jag behövde. Jag trodde att det var det. Jag har känt så här ett tag. Men det är så konstigt, för jag vet inte vad det är jag känner. Fast jag kan ha fel. Det kan vara så att det var en sån här helg jag behövde. Att det jag hörde igår behövde höras. Men det gör faktiskt ont att höra. Jag blev besviken. Jag trodde att det var mer.
Nu blev det till droppar. Det verkar funka det här. Vilket är anledningen till att jag skriver. Tro inte att jag gillar att öppna mig såhär. Jag gör det bara för att bli av med det, inget annat. Jag gör det bara för att bli av med det.
Jag blev besviken. Besviken blev jag. Av flera saker. Skönast vore att prata om det, men jag vet inte hur, inte med vem. Vad skulle jag säga? Och vad ska jag göra med det? Det är ju inte som om det är något som kan ändras eller så. Eller kan det?
Jag försöker komma på vad det var som gjorde mig så besviken. Jag tror att det var uppgivenheten och bristen på kämparglöd. Jag blev besviken på "jag-bryr-mig-inte"-attityden. Jag blev besviken på att det inte fanns någon tro. Den där tron på att allt blir till det bästa. Och anledningen till att det där gjorde lite mer ont än det borde, är för att jag upptäckte olikheten. För allt det där, det är vad jag inte är. Jag kände inte igen mig. Allt det där är vad jag föraktar. Och blandas det man föraktar med det älskar, så gör det ont. Det blir något som inte stämmer.
Om det fortfarande gör ont? Ja, det gör fortfarande ont. För visst gör det ont när knoppar brister. Men lika ont som förut gör det inte. Allt blir bra. Allt är som det ska, och blir så som det ska vara. Det vet jag. Det vet jag. Men ibland vill man att andra också ska veta det. När de jag bryr mig om inte verkar veta, inte verkar bryr sig, så blir jag besviken. Och jag antar att det är så det ska vara just nu. Så då är jag väl det. Besviken. Och nu är jag bara det. Bara besviken, för nu är jag inte ledsen längre.
Bara besviken.
Lägg märke till citatet i början av klippet, och lägg där till att det är låten "Fix you". När jag ser det känner jag att det här klippet ska vara här.
En fredagsinsikt
I fredags kom jag att tänka på en sak. Vilket jag borde skrivit om i fredags istället för idag, men glömsk som jag är tappades tanken bort. I vilket fall som helst så var det en tanke som gjorde mig glad.
Jag kom på att jag då hade jag jobbat i två veckor redan på GB, vilket innebar att om en vecka (räknat från i fredags) så hade jag redan jobbat hälften av tiden på GB, och Lini kommer hem från Cypern. Om ytterligare en vecka har Jay kommit hem och det är Malmamarken, så jag får utan tvekan träffa alla som jag saknar så mycket. Sedan är det bara två veckor kvar av jobbet, precis så länge som jag i fredags jobbat totalt här på GB. Två veckor som verkligen rann iväg. Och sedan åker jag till Paris i en vecka!
Tänk er då att eftersom det är tisdag nu är det ännu närmare den där halva tiden på GB. Ahh, najs!
Amanda Seyfried
Nu ska jag snart åka och kolla på "Mamma mia" med tjejsen. Det ska bli himla kul, har sett fram emot det, eftersom själva musikalen var den bästa jag sett. Men vet ni. Ända sedan jag kollat på affischerna till filmen har jag tyckt att jag känt igen den där Amanda Seyfried. Men jag har inte kommit på varifrån. Och eftersom ingen annan kände igen henne trodde jag att jag bara inbillade mig. Eller tänkte att jag kanske sett henne på catwalken eller nått.
Men kan ni tänka er. Jag inbillade mig inte. För bara någon dag sedan insåg jag varifrån jag kände igen henne. Kolla in det här klippet, så förstår ni!
Greatest Hits of Rollo 1
1. Ringen. Här plockar man upp glassar som fastnat, och det är här själva glassarna görs. Ljudet man hör är mest rasslet av glasspinnarna, och det läte som hörs när ringen snurrar en bit för att en ny rad koppar ska få sitt innehåll samtidigt som några andra (som redan har ett innehåll) får pinnar, samtidigt som klara glassar plockas upp. Lätet är ungefär dirrrrrr-pang, dirrrrr-pang osv.
Och vet ni, det är i precis samma takt som refrängen till "Dirrty" med Christina Aguilera. På de ställena det är stämmor är panget om ni förstår. Observera att det är i refrängen, people.
2. Papperet. Här kollar man så att glassarna får sitt papper som de ska. De läten som hörs är när maskiner hoppar ett snäpp fram och liksom släpper ner glassarna i papperet. I en särskild takt. I samma takt som en låt jag bara hört en gång, för inte så länge sedan.
Lätet är precis i den takt som refrängen av "Bang bang (My baby shot me down)"
3. Vortex. Här kollar man så att inga dubbelglassar (dvs. 2 glassar i ett papper) är påväg ner i kartongerna och dylikt. Lätet har jag inte tänkt på. Men av någon konstig anledning börjar jag allt som oftast sjunga/nynna på "Far jag kan inte få upp min kokosnöt" av Povel Ramel när jag sitter där.
4. Vågen. Här hamnar man när man städat på golvet och fyllt på kartonger på den sista stationen man går på rast. Det som hörs då och då är ett lite sugande ljud. I samma takt som refrängen i "Apologize" av One Republic och Timbaland. Det där sugande ljudet i låten är i samma takt som det sugande ljudet vid vågen när kartongerna med glassarna förflyttas.
Rasten har inget sound. Men jag vet en annan maskin som låter precis som en låt hela den. Men det kan vi ta en annan gång om ni vill.
Att ha en favorit
Nu skriver jag det här som om det inte existerar längre, men det är ju i så fall fel, för jag tror att det visst gör det. Det är som om att är man fan till ett band, så ska man ha en som man tycker lite bättre om än de andra. De som älskar McFly verkar alla ha en favorit, i alla fall om kan kollar på kommentarerna till deras klipp på Youtube. Alla som älskar Tokio Hotel har någon i bandet som de är lite småkära i. Varför är det så, undrar jag?
Samma sak verkar det vara med fotboll. Man ska heja på något lag. Jag skiljer mig lite från majoriteten genom att nöja mig med att heja på Sverige. Ni får ursäkta, men jag pallar inte annat. Tycker att det är onödigt bara. Och inte har jag någon favorit i de banden jag gillar heller.
Men jag får väl trösta mig med att jag i alla fall inte kommer favorisera någon om det visar sig att jag får flera barn. Känns tryggt. Då gör det inte så mycket att jag, så att säga, skiljer mig ganska mycket från mängden.
