I torsdags natt var det precis en vecka sedan jag fick reda på det. Då var det precis en vecka sedan jag fick reda på att Michael Jackson är död. Att han inte finns längre. Det var under Peace & Love, Mötley Crüe stod på scen, och det var inte mer än en timme sedan han gått bort. Jag står där i godan ro, och tänker att "Herregud, den där Tommy Lee är ju helt galen". Så hör jag hur någon i närheten säger till någon annan vad som har hänt. "Michael Jackson är död" säger han. Direkt hajar jag till. Till stor del på grund av det hemska beskedet, men också på grund av tonläget på rösten. Killen som berättar det här är inte ledsen, han är glad. Glad för att han har lite spännande nyheter att dela med sig av. Jag tror inte på det först, vill inte tro på det. Dessutom så säger Johannes att det gick ett rykte under förra årets festival om att Britney Spears dött, så det är säkert ljug. Så går vi in på på Aftonbladet på mobilen, och ser att det är sant. Hela mitt jag hamnar i chocktillstånd.

Nyheten spreds fort där på festivalen, men ingen verkade riktigt förstå vad som hänt. För folk brydde sig liksom inte. Det kändes som om jag satt där ensam i vida världen, bland ett folk som inte förstår mitt språk. Jag var tyngd av beskedet, och hade ingen som kunde hjälpa mig att bära den tyngden. Om jag nämnde vad som hänt, om jag sa att "Har ni hört om Michael Jackson?", så sa de på sin höjd: "Ja just, han har dött ja. Synd". Och så var det inte mer med det. Vad jag nu förstår är att majoriteten, om inte så gott som alla, av festivalens besökare, var födda lite för sent för att begripa Michael Jacksons storhet. För så många av den här genererationen är han Wacko Jacko, inte det musikaliska geniet som han ju faktiskt är. För tidningarna har proppat oss fulla med konstigheter han haft för sig, så länge vi kan minnas. Under hans storhetstid i musikbranchen var vi för små för att förstå.
  
Dagen efter kom han på tal i campet, och Frida nämnde att han ju kan vara den som gjort mest bra låtar av alla artister någonsin. Och jag höll med. Andra kontrade med att säga "Men hallå, hört talas om Queen?", och så var det liksom slut på den diskussionen. Nu har jag inte lyssnat tillräckligt mycket på Queen för att uttala mig om dem. Det enda jag vet är att jag, här och nu, kan räkna upp minst 15 fantastiska låtar i högklass som Michael har skrivit. Det gjorde mig ledsen i hjärtat att det inte fanns någon som kände som jag, och hade det inte varit för att min mobil var urladdad hade jag ringt Malla - som gillar Michael lika mycket som jag - på direkten. Jag minns när vi var ute och gick för några år sedan, jag och hon, och hon började nynna på Michael Jackson. "Gillar du Michael Jackson?!" sa jag, med glad och förvånad ton, men som hon råkade förväxla med en ton som var bara förvånad. "Jaa, alltså, jag vet ju att han gjort lite konstiga saker och så, men..", började hon, som för att förklara sig. Av ren vana antar jag.

För har man gillat Michael under 2000-talet har man fått förklara sig rätt så mycket. Det är otroligt när jag tänker på det, men varje gång jag hyllat Michael Jacksons musik har det varit någon som försökt ändra min åsikt, som försökt trycka ner mig genom att inte låta mig tycka om den musik som det är omöjligt för mig att inte gilla. Och det endast på grund av vad de läst i tidningar om Jacksons privatliv. Det tycker jag är underligt. Vilka är vi att döma? Vi vet absolut ingenting om honom, vi vet bara det media förmedlat, och hur mycket av det är sant tror ni? Vi har ingen aning om vad Michael har fått utstå i sitt liv, som gjort honom till den han är, men ändå ger vi oss rätten att stämpla honom som en dålig person. Är det verkligen rätt, det?

Först när Mando Diao stod på scen kvällen efter blev jag glad igen. För Gustaf Norén höll ett tal till Michael Jackson, som var så fint, så fint, och avslutade med att tillägna en låt till honom. Jag blev helt tårögd - äntligen var det någon som förstod vad världen förlorat! Gustaf berättade om vilken inspiration Michael Jackson varit för honom som artist, hur mycket han betytt för honom. Han sa att Michaels dödsbesked som ett av de mörkaste nyheterna i hans liv, och beskrev Jackson som "en man fullproppad med talang". Och visst var han det. Han var en oerhört begåvad låtskrivare och musiker, en otrolig dansare, han hade en röst som ingen annan och var en sann entertainer. Han innehar världsrekordet för mest sålda album med "Thriller" som kom ut 1982. Det sålde i minst 104 miljoner exemplar enligt Guinness rekordbok. På den tiden fanns det 4,690 miljarder människor på jorden. Jag började räkna på det, och insåg att det innebär att minst var 45:e person i hela världen hade hans skiva det året. Mannen var ett fenomen.

Michael har gjort så mycket för musikindustrin. Utan honom hade inte pop varit vad det är idag. Musik hade inte varit vad det är idag. Chris Brown har sagt: "Michael Jackson is the reason why I do music and why I am an entertanier". Och om man ska tro artisterna själva, hade vi inte haft Mando Diao, Chris Brown, Beyonce, Fall Out Boy, Usher, Justin Timberlake, Britney Spears, Timbaktu, Darin, Måns Zelmerlöw och många fler, om det inte vore för honom. Vi hade inte haft moonwalken, vi hade inte haft den fantastiska musik han skapade. Världen hade varit en annan, en värld med mycket färre vackra toner än den har idag.

Under de sista åren var han tidningarnas Wacko Jacko. För tidningarna var han det. Men inte för mig. För mig har han alltid varit - och kommer alltid att vara - Michael Jackson, the King of Pop.


Min favoritlåt av honom, live från början av 90-talet i HQ. Vill ni inte se Macaulay Culkin, hoppa fram till 1:35, där kommer Jackson in. Och underhåller som bara han kan.