Förra veckan, när jag var ledsen, skrev jag ett blogginlägg som jag dagen efter tog bort. Det kändes liksom inte rätt att ha kvar. I det så skrev jag om hur det är när man är just ledsen, bär på en sorg eller kanske är arg. För jag hade inte riktigt insett det på ett tag, eftersom det var så pass länge sedan sist.

I dagsläget sommarvikarierar jag på GB Glace, ett ställe där så gott som alla hälsar en med ett glatt leende och en hälsning, så när det är skiftbyte och man möter alla glada människor man jobbat med tidigare, eller kanske känner på annat vis, kan man liksom inte låta bli att bli lycklig. Det är det som gör arbetsplatsen så bra. Men så finns det några få personer som gör varken eller, och som fått mig att undra.

Men då, när jag skrev blogginlägget, hade jag just insett och förstått dem. Och gör fortfarande. Jag insåg, att när man är riktigt ledsen, bär på en sorg eller är arg, orkar man varken le eller säga hej. Det gör bara ont. Allt känns liksom meningslöst. Helt plötsligt förstod jag alla de där jag tidigare inte förstått.

Så idag, berättade en person något hon bär på, som väl ger sorg sin definition. Men den här personen är den största solstrålen på GB - hon strålar, är glad och ger kramar. Det hade varit helt förståeligt om hon varit en av de som varken ler eller hälsar, men det är hon inte. Jag blev imponerad av hennes styrka. När jag kunde berättade jag för henne att jag tyckte att hon var tuff som gått igenom det hon gjort, och ändå kommit ut strålande. Jag sa att jag beundrade det, och att hon borde vara stolt.

En kvart senare hade jag rast, och för att ta sig från fabriken till matsalen måste man passera några handfat, över vilka det hänger handduksautomater. Man ska nämligen tvätta händerna varje gång man går in i fabriken. När jag passerar en av dessa automater öppnas den, och en massa pappershandukar faller ut. Som en rökmaskin sprutar den ur sig vita, servettliknande saker. Det konstiga är att jag passerade med en meter emellan, det fanns inga andra människor i närheten och jag rörde ingenting alls när jag gick förbi. När jag ser vad som just hände kan jag inte göra annat än att bara glo från pappershanddukarna till automaten, från automaten till pappershandukarna, om och om igen.

Jag fattade inte vad som hände. Jag fattar fortfarande inte. Mamma skulle säga att det var ett tecken. Men på vad? Tyckte kanske automaten att jag skulle ge solstrålen lite blommor gjorda av pappershanddukar?  Tyckte automaten att jag borde snyta mig? Eller ville den straffa mig för att jag sagt något fel? 
 
Handduksautomatens tankar: "I will make it rain paper on you, you terrible, terrible person!"