En låt jag gillar mer och mer för varje gång jag hör den är "We break the dawn" med den forna Destiny's Child-medlemmen Michelle Williams. Och när passar det väl bättre att ha den än idag, när vi ska ut och ha hur kul som helst!

Nu taggar vi till, people!

Kolla mellan 1:08 och 1:38. Visst är det han? Visst är det allas vår Björn Gustafsson, som raggar upp en tjej, och råhånglar med en annan på slutet?

Det är i den franska filmen "Les Grandes Personnes", där en familj kommer till Sverige för att semestra, och tjejen i familjen träffar en svensk kille (som alltså spelas av Björn). Nu är jag nyfiken på om den här filmen kommer förändra lite av fransmännens syn på Sverige och svenskar. Och om det i så fall blir till det bättre eller det sämre.

Själv vet jag inte vad jag tycker om det här. Efter att ha sett "Ratatouille" till exempel, blev jag mer förtjust i Frankrike och Paris in particular. Men jag vet inte om en skitstövel till svenne kommer ha samma effekt på fransmän, även fast han är söt.

Aja, de får ju se vår fina natur i alla fall.

Det här var på den tiden telefonkiosker inte var utrotningshotade, på den tiden en hel nation gjorde allt de kunde för att vilseleda olika kändisar för att underlätta för sitt favoritrymmarpar. De lät dem sova över hos dem, de ringde in falska tips och de ljög rätt upp i ansiktet på de som försökte få fast de där härliga människorna som spenderade sina fredagskvällar i landets telefonkiosker för att kunna prata med Martin Timell. Mitt favoritpar? Hjalle och Heavy. Såklart. 
 

Vi lekte till och med "På rymmen" på rasterna. Vilket ju var, ja naivt är nog rätta ordet, eftersom vi inte hade några kameror som kunde visa att spårhunden fått rymmarparet på film. Nej, i vår version handlade det istället om att, om man var spårhund, kika igenom trasiga hopprephandtag, som om det var en kikare, och sedan, precis innan rasten var slut, säga ifall han eller hon lyckats få syn på rymmarparet. Visst är det väl lite gulligt att vi var så säkra på att den som var spårhund skulle vara ärlig, och säga att han/hon inte sett rymmarparet om så var fallet? Fast jag minns inte, vi kan ju ha haft särskilda regler angående det där, som underlättade det hela. Som att spårhunden var tvungen att säga exakt var han eller hon sett rymmarna. Eller något liknande. Hur som helst höll leken länge länge, för oj så kul vi hade!

Nostalgi i sin renaste form.

En helt briljant människa har uppfunnit en peppmaskin i internet-form. Den är fantastisk när man är nere. Eller när man är hur som helst faktiskt. Jag använde den gärna under stressiga perioder i skolan, när jag ville ha lite peppningspaus från uppsatsskrivandet. Bäst fungerar den om man låtsas att det den säger är sant.

Och om ni inte har sett den förut så får ni den här av mig i present nu. För att ni är så fina.

Slit den med hälsan vettja!

Ibland händer det att jag kollar på "Extreme Home Makeover", fast då helst i slutet, när familjen kommer hem och blir så glada så glada. Och jag blir lika glad jag. Jag älskar program där man gör världen till en bättre och/eller vackrare plats. Men ändå. Ändå kan jag inte låta bli att tänka på hur det blir för den där killen som fick ett rum helt uppbyggt som ett berg. Eller den lilla killen som fick ett rum inspirerat av sin älsklingsbok "The very hungry caterpillar". Vad händer när de växt upp? Då de inte vill att deras rum ska se ut som ett berg, då de inte vill sova i en säng som ser ut som en larv. Hur gör de då?

Vad jag förstår är familjerna som får vara med i programmet inte direkt rika, så jag undrar om de låter barnens rum vara som de är, så länge barnen bor hemma. För inte har de väl råd att renovera om ett helt rum? Nej, jag tror att det snarare är så att föräldrarna säger "Gillar du inte ditt rum längre? Är du inte tacksam för det fina vi fått? Du vill ha det mer vuxet säger du. Och det tycker du att vi ska ordna. Vad händer sedan då? Nästa gång du inte trivs, för att det är 'för barnsligt'? Ska vi göra om det igen då tycker du? Ska vi det, va?"

Men så kan jag ju ha fel också. Hoppas det.

   

Förra hösten var jag och my fränds på Amazon och såg Björn Gustafsson, Soran Ismail, Özz Nüjen, Jakob Öqvist. Janne Westerlund, Niklas Kristoffer, David Druid och Petra Mede i deras show "Best of Stockholm live". Det var på den tiden inte så många upptäckt varken Björn Gustafsson eller Soran, och just Soran var väldigt ny för mig. Men Björn hade jag hittat på youtube, och mitt intresse för honom spred sig till ma fränds. Jag har på film hur Märd jublar när hon inser att det vi ska på kommer innehålla BG. Efter showen ville både hon och jag gå fram till honom och säga hur bra han var. Och hade vi vågat, hade det inte vara särskilt svårt. För han stod bara en meter från mig. Helt ensam. Med ett glas vatten i handen. Och han såg så blyg, så blyg ut. Hade jag vänt mig om, hade vi stått face to face. Jag tror att jag var så nära att träffa honom som man faktiskt kan bli. Så började de gå mot trappan, han och de andra komikerna, och så vände han sig om, och vi fick ögonkontakt, och sedan var han borta.

Ikväll ska vi se honom och fantastiska Soran tillsammans med Özz Nüjen och Måns Möller på Cirkus i Stockholm. I turnéns sista föreställning. När Maddu fick veta att vi skulle dit, sa hon till mig, att får jag chansen, så ska jag gå fram den här gången. Men för att vara helt säker på att de inte blir besvärade, skickade jag ett mail till Soran. Och han sa att "ser ni oss är det bara att gå fram, inte mig emot". Så vi får se hur det blir, de har ju väldigt många mer fans nu, som vill komma fram och prata. Hur som helst kommer det bli en najs kväll med Proppis, Milli, Derne och Lini. Oavsett om någon av oss går fram för att prata eller inte. För vi är ju där tillsammans. Då kan det inte bli annat än underbart.


Jag filmade honom en bit av hans framträdande när han var på Amazon. Här är, den pretty skakiga, videon: