Hakuna matata - inga bekymmer
Soundtrack just nu: What a wonderful world
För sommaren är vacker, jag är omringad av fina människor och allt är som det ska vara.
Detta är vad som skett och sker under loppet av den veckan som varit och är: Hade Titanic-med-en-massa-extramaterial-maraton med Josefin med vattenmelon och choklad, lekte Titanic på ett tak, pratade om framtiden och himlar och verklighet, förevigade tusen puwsar med mobilkameran, lullade malmköpings gator fram med de två jag mår allra allra bäst med, lekte kameraman på tv 4 Angelica och såg två fina människor fläta samman sina ben som en midsommarkrans. Idag var vi hos fina Karrow, vi åt tårta på en filt och bara njöt av den fina och varma sommarkvällen. Sen deeptalkade vi i Karrows kök. Nyss såg jag ett klipp där Taylor Lautner säger att Stockholm var det vackraste ställe han varit på. Och ett annat där Kristen Stewart tyckte det var lika underbart. Det är ju allt bra fint, att höra att det inte är bara vi svenskar som fått för oss hur bra Sverige är. Imorgon ska jag och världens finaste tjejer på Twilight movie night, och bara nörda ner oss i Edwards fina ord, Jacobs abs och den efterlängtade tältscenen. På onsdag/torsdag ska jag umgås med fina mamma och ligga i hennes trädgård och lyssna på motorljuden som inte hörs.
♥ ♥
♥ ♥
Och Jennie, jag vet inte om du läser det här, men Sverige längtar efter dig! Lyssnar på "Balladen om konsekvenser", "Mattis-Borka-sången" och "The Scientist" och tänker på dig.
Varning för interna referenser!
Hör bara, min vän!
- I förrgår var det exakt två år sedan "Dancing in the moonlight" publicerades i bloggen, och sedan dess har den (i och med personen den påminner om) alltid gjort mig så glad. Värt att fira tycker jag!
- Bland de allra nyaste skivorna på Spotify är en av dem en samlingsskiva med de bästa Håkish-låtarna som du tycker så mycket om. DET betyder tur, jag bara vet det.
- Jag har fått ett nytt batteri till min säkerhetsdosa till mitt internetbank! Och jag slapp någon som bad mig ringa Poolia!
- Vi är 21 år nu. Och i och med det vet jag att vi kommer ha ett superbra år! Bevis: När Kate Winslet var 21 år spelade hon in fina Titanic med världens finaste Leonardo DiCaprio. När Björn Gustafsson var 21 år fick han sin första kyss och flickvän. När Anders Svensson var 21 år lyckades han och resten av Elfsborg göra comeback i allsvenskan. Vilket ju borde varit kul för honom, visst? När Kim Källström var 21 år gjorde han sitt första landslagsmål. När Djurgårdens IF var 21 år (alltså 1912) fick de sitt allra första SM-guld! När Håkan Hellström var 21 hoppade han av som trummis i Broder Daniel, och hade han inte gjort det hade han ju aldrig blivit allas vår Håkish! Och när Kihlen och Danne var 21 år kom de ut med sitt första Snook-album. Ja, du hör ju! Du hör ju vilket bra år vi har framför oss!
- OCH! När det året har gått, kan vi ställa oss bredvid varandra, och säga 22:22! För det är ju vad vi är!! Hur ofta vi vill! Hur jävla ägigt är inte det?!
Skitbra, eller hur?! Visst? Tänker påårej! För allt är bra, det är liksom vad allt pekar på ju! Aja, pöss babe!
"Oj, titta! Det ligger något i Papperskorgen helt plötsligt!"
Det är sjukt det här. Varje gång, VARJE gång jag tar bort något från mitt skrivbord på datorn blir jag förvånad när jag ser att det ligger något i Papperskorgen.
"Nämen! Kolla! Det ligger något i Papperskorgen. Då måste jag skynda mig att tömma! Konstigt, det var ju inget däri förut." tänker jag.
Varje gång. Är det inte underligt? Logiskt sett borde det väl inte ens hända en gång? Logiskt sett borde jag väl vara beredd på, att om jag tar bort något så är det i Papperskorgen det hamnar? Annars måste det väl betyda att jag lider av dåligt närminne, logiskt sett alltså.
Nu dröjer det väl inte lång tid innan jag mitt i en promenad med en kompis börjar titta snett på personen i fråga som om jag inte har en aning om vem det är och jag undrar varför i helvete hon inte slutar följa efter mig så förbannat. Jag ökar stegen för att liksom komma ifrån denna främmande människa, men då ökar hon också stegen. Så jag börjar springa, för herregud, vad vill den här människan egentligen?! "Men vänta, Angelica, vad gör du?" frågar hon mig och springer efter. Och jag inser att herregud, den här människan vet vad jag heter. Och hon måste vara galen, hon slutar ju inte följa efter mig! Så jag börjar springa i sicksack, som för att villa bort henne. Men det fungerar inte. Så jag vänder mig om, spänner blicken i henne, och säger "Men KAN DU LÄGGA AV! Jag försöker njuta av en promenad här! Muckar du med mig eller, vad vill du, va?! Sluta följa efter mig!"
Precis som Doris i "Hitta Nemo" gör i det här klippet. Beware people. Snart är det här jag. Så nu vet ni vad som har hänt om jag beter mig annorlunda. Nämnligen naturens gång. En liten varning sådär bara!
PS. Jag älskar Doris. Och jag älskar Robert Pattinson. Visst är det väl ett sjukt sammanträffande att samtidigt som jag skriver om Doris så är han hos Jay Leno nu på nian?! Inte det.. ne.. he...
Efter ett fan-event på Hovet i Stockholm med 10 000 skrikande Twihards
Kojo Akolor var en helt fantastisk värd, han påminde om Eddie Murphy där på scen. Han anordnade mobilvågar bland publiken, som är precis som det låter - som vågen fast med mobillysen på. Det var roligt! Jag skrattade hela showen! Först för att Kodjo var så jäkla bra, och sen av chock varje gång alla skrek. I början, innan showen började, filmade de ute i entrén, och varje gång någon visade upp en bild på Rob eller Taylor för kameran lyfte taket av alla som skrek i salen. Helt sjukt. De filmade en kille också (som det inte var många av kan jag säga) som hade skrivit "Taylor" i pannan, och alla tjejer ute i entrén ville pussas med honom, vilket han utnyttjade till fullo. Smart kille!
Det var väldigt kul och speciellt, särskilt eftersom vi hade så bra platser. Fast jag tyckte synd om Eric Saade! Det var nog meningen att han liksom skulle avsluta det hela på ett grandiöst sätt, men innan han ens presenterats hade 2 tredjedelar utrymt salen för att antagligen försöka få autografer av Stewart och Lautner när de lämnade byggnaden. Vad gäller frågorna som ställdes och svarades på av stjärnorna var det tyvärr ingen man inte hade hört förut och redan visste svaret på. Hur Taylor och Kristen var? Taylor verkade generad av oklar anledning, men såg lika bra ut in person som på film. Kristen tycker jag mer om nu än innan jag sett henne på riktigt, hon verkade riktigt rar och ödmjuk. Och båda var riktigt bra, gav mycket tid till fansen som ville ha autograf och bild.
Summa sumarum: Jag är riktigt nöjd! Har setat och sjungit hela resan hem till Flen igen, och fortsatte när jag kom hem. Är alltså på ett väldans bra humör. Och väldans uppe i varv som tiiidigare näämnt. Hoppas ni har överseende. Hohohihihahaa.
Snor ett klipp från Elle.se, så att ni ska få ett hum om var det där "varvet" jag tjatar om att jag har kommer ifrån. Det var här Kristen Stewart och Taylor Lautner kom in i salen:
Ni hör ju. Galet.
Tack Jossarna och Soffi för en minnesvärd kväll! Pöss!
Lite tankar såhär på kvällskvisten
Alltid när jag går runt och gör saker nynnar jag. Tror jag har fått det från farmor, för varken mamma eller pappa gör det. Hon nynnar alltid på USA:s nationalsång, men det tror jag inte hon märker, för när jag nynnar med i den så tittar hon på mig som om hon undrar vad i all världen det ska bli av en sån som mig. Häromdagen när jag var i affären med pappa var det en vers ur Oskar Linnros "Din mamma" jag nynnade om och om igen. Paps verkade föga imponerad. Jag började nästan undra om han trodde att det var honom jag kallade tönt hela tiden, det verkade nästan lite så på honom. "För din maamma, borde lärt dig lite graanna, tönt!" sjöng jag, om och om igen. Bara för att jag lyssnade sönder låten innan vi åkte. Inte för att jag tycker någon är en tönt. Jag gillar inte ens det ordet. Bara när Linnros sjunger det. Jag undrar om det är för att jag tycker att han har så himla snygg näsa.
Just idag går jag runt och sjunger rappen i favvis-Justin Biebers "Baby" om och om igen, som jag lärde mig en dag när jag hade tråkigt. Och fnittrar, något jag finner lite underligt, särskilt eftersom jag städar. Inte är man väl en vettig människa om man fnittrar när man städar? Men det gör jag ofta just då, vet inte om det kanske beror på att jag ända sedan jag var liten har sjungit "Helan går" när jag drar runt med skurmoppen. Det blir liksom lite roligare då. Men nu är det roligare att rappa. Och just den här rappen har jag sjungit för alla som velat höra och några fler. Bara för att jag tycker det är så kul. De flesta har varit söta och låtsats vara imponerade. Det är jag mycket tacksam för ska ni veta. Ni är söta.
2:12 kommer det. "LUDA!"
Snubblade över en grupp på Facebook som jag tyckte var fin.
Jaja. Detta om detta.
Okej, jag erkänner
Men så grät Daniel. Eller Prins Daniel kallas han väl nu. Det är som om hans hjärta blev så fyllt av kärlek att det liksom svämmade över, och som att tårarna är den där kärleken som inte riktigt får plats. Och Kronprinsessan Victoria, hon tittade honom i ögonen med en sån tillgivenhet och kärlek, och kysste hans hand. Och hon gjorde det precis så länge att han skulle förstå hur mycket hon älskar honom. Och han grät, för han förstod. Vi förstod.
Då, precis då, smälte mitt hjärta. Det enda jag saknar nu är den där välbekanta och betryggande raden man hört så många gånger som liten;
Och så levde de lyckliga, i alla sina dagar.
"Ja, jag våldtog henne, men inte med flit, hon tvingade mig!"
Det var jag, Jimmy, Josse, Paulina, Lisell och en rutschkana. Vi var 17 år och hade en utekväll som inte inbegrep krogen, mest eftersom vi inte kunde. Vi tyckte att det var jättekul. Varje gång jag sett det här klippet har jag hört saker jag inte hört förut, så jag skrev dit lite undertexter så att ni inte skulle missa vad som sades. Nu hör ni ju på direkten hur virriga och söta Jimmy och Paulina är 0:12-0:18. Och det är väl bra. Annars då? Var det okej att jag gjorde sådär med subtitles, eller blev det för virrigt? Tänkte nämligen greja med lite fler av de gamla gowdingarna! För herregudars vad kul jag hade när grejade, inte visste jag att jag tyckte så mycket om att klippa och dona med videoklipp! Man kan ha det som hobby. Väl?
Här får ni se. Det här gjorde vi 5 maj 2007:
Haha. Gulleplutts är vad de är!
More love means less need
Det var ungefär i samma veva som han kom ut med sin nya bok och jag var hemma hos honom på bloggfrukost och sånt där, för lite mer än ett år sedan. Jag hade beundrat hans hans sätt att skriva länge vid det laget, men det som förändrades var att jag på riktigt började gilla och se upp till honom. Jag blev ett troget fan kan man säga. Som försvarade honom om någon sa något elakt om honom. Det hade jag inte gjort förut.
Och det här kan verka konstigt. Men den här artikeln hade en otroligt stor del i det hela.
Det han gjorde var att göra Jonas Gardell etta i Veckans finaste. Vilket kanske inte verkar speciellt om man inte vet hur det var förut. Iallafall så hade jag alltid tidigare känt att det var något i vägen för min beundran av Alex Schulman. Jag trodde att det var för att han varit taskig mot andra kändisar, och sagt elaka saker om dem. Så var det inte. Det var att han sa elaka saker om Jonas Gardell. Han hade dock inte läst Gardells böcker än, så där har vi kanske en förklaring. Jonas Gardells böcker är nämligen helt fantastiska (Paulina vet vad jag pratar om!). Så när Alex hade Jonas som hatobjekt, och skrev en massa dumt om honom, kunde jag inte riktigt respektera Alex. Här är ett exempel på vad han kunde skriva om Jonas (efter att ha skrivit om att han utstrålar ondska eller vad det nu var): "För att visa hur illa jag tycker om Jonas Gardell och Mikael Håfström kommer jag i kväll klockan 20.30 att släcka SAMTLIGA lampor i min lägenhet. Alla som håller med mig gör detsamma". Det tidslaget den dagen var det Earth Hour, och många släckte lampan för miljön. Ni fattar grejen? Det får mig att tänka på en liten pojke som säger "Alla som hatar tjejbaciller blundar NU!" till sina kompisar när de ligger och sover. Jag.. gillade det inte riktigt.
Och nu, i den här artikeln. Han beskrev Jonas Gardells framträdande i Filip och Fredriks talkshow som "starkt, stort och oerhört sympatiskt". "Jag tror jag älskar honom" avslutade han med. Han vände, från att förakta honom, till att fullkomligt älska honom, och han hade inga problem med att berätta det. Min värld blev plötsligt lite, lite ljusare. ÄNTLIGEN tyckte en av mina skrividoler om den andra av mina skrividoler. Den briljanta och alltid levererande, gillar geniet. Älskar rent utav. Det är konstigt att det alls spelar någon roll, men man vill ju alltid att de man tycker om ska tycka om varandra på nått vis. Se varandras fina sidor. Och nu när Alex SÅG Gardell blev jag liksom glad i hjärtat. Och runt den här tiden blev han faktiskt snäll, den där Alex. Sa inte så mycket elakt längre, liksom. Det var då jag insåg att jag hade haft rätt hela tiden. Alex Schulman ÄR ju faktiskt briljant. Och vad gällde Gardell hade han bara inte läst nån av Jonas böcker förrän nu. Hans ord förut var endast ett tecken på att han bara var en vilsen själ.
Ja gud ja, vilken månad det var, april 2009. Alex slutade vara elak. Han började älska Gardell nästan lika mycket som jag. Han bjöd på en jättegod frukost hemma hos sig, och jag fick vara där! Och trots att han hade en massa främlingar hemma hos sig var han hur trevlig, snäll och rolig som helst. Och hans bok "Skynda att älska" som vi fick var underbart fin. Enligt mig är han den bästa när det gäller att skriva. Han har en så otroligt hög nivå. Jag har aldrig läst en dålig text av honom.
Och Jonas Gardell. Jag är så imponerad av honom. Hans böcker. Tankarna som framkommer i böckerna, som ju från början måste ha kommit från honom. Han är nog den enda som kan bryta ner "Kom Ketchup, så går vi" till en djup och meningsfull historia. Genialisk är nog bästa sättet att beskriva vad han är enligt mig. Hans böcker är som poesi. Insiktsfull, underhållande, hjärtskärande poesi.
Hela den här Peter Jihde-grejen fick mig att tänka på det där. Och det gör mig glad. För jag gillar när personer förändrar sin syn på människor, och går från negativt till positivt. Det visar att de inte är låsta vid sina tankar. Att de har ett öppet hjärta. Och jag tänker att om alla på jorden öppnar sina hjärtan och visar förståelse på det sättet, och är beredda att ta tillbaka det onda för att byta ut det till gott, kommer världen bli en fin plats. Om alla var orädda för att se på saker på nya sätt istället för att klamra sig fast på hur det var förut, skulle allt bli så mycket bättre. Det kan ju annars vara lätt att liksom sätta på sig skygglappar, och blockera sig från att se på saker på ett sätt som skulle förändra ens synsätt. "Nej, jag tänker inte lyssna på den låten, för det är en engelsman som sjunger och jag gillar inte engelsmän, för för fyrtio år sedan så träffade jag en engelsk sångare som hade fula tänder och dålig andedräkt". Och så kanske man missar en låt man egentligen skulle älska! Typ.
Men om folk började öppna sitt hjärta, slutade blockera sig och började visa förståelse och empati för andra, då skulle världen bli så ljus och fin. Gamla gubbar skulle fatta att tjejer faktiskt kan leda ett företag. Rasister skulle inte vara rasister för alltid, för de skulle se att deras föreställningar var fel, och skulle de vara som Alex i det här fallet skulle de heller inte vara rädda för att erkänna det. Konflikter ute i världen skulle minskas när de nya generationerna bildar sina egna åsikter om länder istället för att bara ta över sina föräldrars. Folk som inte kände varandra skulle inte glo snett på varandra och såra varandras känslor, för de skulle vara för upptagna med att lära känna varandra. Sådana saker.
Jag har några vänner som varit med om det där, tyckt illa om en person, för att sedan tycka om dem när de pratat med dem. Och varje gång en sån sak händer, när någon ändrar sin uppfattning till det bättre, får jag liksom en lätt och lycklig känsla i kroppen. För det är som om någon tagit något dåligt i världen, som hat eller ogillande, och med ett trollslag förvandlat det till kärlek. Och det tycker jag är så fint. Om jag fick bestämma skulle hela världen bara vara ljus, fin kärlek. Då skulle ingen må dåligt. För är det en sak Beatles lärt oss så är det detta: All you need is love.
Därför blir jag alltid glad när det liksom blir mer love, och i och med det mindre need.
Gud vad jag ska rocka som 80-åring!
Nu har jag alltså löst vårt lilla hypocrite-problem. Nu är det inte längre det. Det är en profetia. Så, vad bra. Skönt. Jag kan alltså fortsätta sjunga med i låten som om det är något jag varit med om. För om ett antal år kommer det vara just det. Bryan Adams "Summer of '69" handlar nämligen inte om sommaren 1969. Nej, haha, herregud, trodde ni verkligen det? Det är sommaren 2069 det handlar om. Precis.
Och då jäklar!
Viola 4 år vs Mötande båt, 1-0
Tänk er scenariot. Det är en vacker dag. Perfekt för en liten båttur. Bryggbåten i trä glider sakta över den spegellika Valdemaren. Fåglarna kvittrar, solen skiner. Allt frid och fröjd. Barnen fingrar på vattenytan för att känna det friska vattnet brusa kring fingrarna. Men så störs lugnet. Man ser något närma sig några hundra meter bort. Det är en annan båt som är ute på sjön.
Viola börjar ana oråd. Men hon drar till minnes vad folk brukar säga när sånt här händer. Så hon ställer sig upp och skriker över hela sjön:
- "Skepp i sikte! LADDA KANONERNA!"
Och lilla Tom, som man vanligtvis inte skulle säga var en gosse av ord, grips av stunden och skanderar, även han, det ord av dessa han finner mest värde i. "Kanoner!" säger han. "Kanoner!"
Det är nog inte så svårt att lista ut vem det är som är deras inspiration. Tobhias, deras far och tillika min kusin, hade nämligen haft ett litet piratsnack med barnen innan de åkte ut med båten, i vilken han berättade vikten av att ha med sig vapen ombord ifall farliga pirater närmade sig. Det löste de genom att ha med sig små plastknivar och pilbågar på bryggbåten. Pippi Långstrump hade blivit stolt.
Jag älskar det här. Det får mig att tänka på när mamma och jag var ute och letade efter troll i skogen när jag var liten. Och så skulle jag ge mycket för att se minerna på personerna i den andra båten, i det där speciella ögonblicket då de ser en liten tjeja i en båt längre bort skrika ordern om att ladda de obefintliga, men inte desto mindre laddningsbara, kanonerna, för att skjuta ner deras båt.
För en sak är ju säker. Och det är att den båten blev ägd av Viola. Ja?
Den mötande båten. Så. Otroligt. Ägd.
Förlåt, men jag bara måste!
Var vaken till halv sju imorse, och i slutet av galan var jag och Josefine lite döda kan jag meddela! Men jag gillade showen! Några av "The Hangover"-killarna sjöng tigersången, Tom Cruise dansade med J-Lo, Justin Bieber sprängdes, Russel Brand hånglade upp Jonah Hill och lilla Jaden Smith bröt armen på Tompan.
Men mest skrattade när vi såg det här, 1:18-1:47!
Att se Robert Pattinson i en ful mustasch var roligare än man kan tro! Ha!
Och så tackade Twilight-casten Justin Bieber när de vann för bästa film. Det var ju lite random. Något annat som är random är att jag apropå det säger att Tom Cruise popularitet med all säkerhet har höjts som sjutton efter den där galan. För det hade ju inte med saken att göra. Men att det är så är jag övertygad om. Och Katie Holmes såg så stolt och lycklig ut varje gång han stod på scenen att jag inte kunde bli annat än varm i hjärtat. Så fint ändå, med ren och skär kärlek.
"- So what kind of schampoo are you gonna use?" "- D..dirt"
Uppesittarnatt ikväll! Och här har ni den största anledningen:
Bästaste Rob! Det dröjde lite innan jag fattade att den andra var Tom Cruise! Aj lajk!
Och så ett klipp till Proppis:
Jag älskar alla promo-videorna för MTV Movie Awards! Robert Pattinson, Taylor Lautner, Justin Bieber, Tom Cruise, Sarah Silverman och Zac Efron är alla med i varsin, men jag tänkte att det blir tjatigt om jag har med alla. Den här natten ser jag fram emot, gala-nörd som jag är! Och det bästa är att jag har någon som jag kan sitta och nörda med tillsammans.
Inte nog med det så har jag biljetter till eventet med Taylor Lautner och Kristen Stewart på Hovet i Stockholm om två veckor! Folk sov i kön i två nätter för att få biljetter, och det var den längsta rad av människor jag någonsin sett. Trots att vi bara stod i kön i en timme fick vi biljetter. Det var en speciell upplevelse, att stå i en kö där alla som kommer ut ur portarna med gratisbiljetter i händerna hoppar och skriker av lycka. Det var så fint. Och jag är så glad, så glad.
No, there sure is nothing like Australia!
Precis exakt det här är Australien för mig. Och jag är så glad och tacksam över att ha fått uppleva så mycket av allt det där fina. Jag blir så lycklig av att se det här. Det är så mycket jag känner igen, och jag minns känslan jag hade när jag var i närkontakt med platserna, djuren, atmosfären. Ni som vill åka dit och ännu inte varit där - åh, boy you are lucky. När man upplever Australien för allra första gången har man en känsla i kroppen som är helt fantastisk. Och den känslan är yet to come för er. Den har ni kvar att uppleva. Min är redan upplevd.
Men åh vad jag är glad att jag åkte. Det var det liksom värt, skulle jag vilja säga, för att underdriva lite. För de har rätt i det de sjunger. There's nothing like Australia.
