Läste just Alex Schulmans blogg, där han hyllar Peter Jihdes insats nu under VM. Hyllar. Peter Jihde. Alex Schulman hyllar Peter Jihde. Jag vet inte om ni inser hur.. underligt det är. Han har nämligen alltid annars dissat honom så fort han fått chansen. I det här fallet bara några minuter tidigare. Jag satt alltså och gapade när jag läste det här. Nå, det här ändrar inte min syn på Alex. Men det får mig att tänka på en annan gång. En gång som faktiskt ändrade min syn på honom. Och kanske lite på världen i stort.  

Det var ungefär i samma veva som han kom ut med sin nya bok och jag var hemma hos honom på bloggfrukost och sånt där, för lite mer än ett år sedan. Jag hade beundrat hans hans sätt att skriva länge vid det laget, men det som förändrades var att jag på riktigt började gilla och se upp till honom. Jag blev ett troget fan kan man säga. Som försvarade honom om någon sa något elakt om honom. Det hade jag inte gjort förut. 

Och det här kan verka konstigt. Men den här artikeln hade en otroligt stor del i det hela.  



Det han gjorde var att göra Jonas Gardell etta i Veckans finaste. Vilket kanske inte verkar speciellt om man inte vet hur det var förut. Iallafall så hade jag alltid tidigare känt att det var något i vägen för min beundran av Alex Schulman. Jag trodde att det var för att han varit taskig mot andra kändisar, och sagt elaka saker om dem. Så var det inte. Det var att han sa elaka saker om Jonas Gardell. Han hade dock inte läst Gardells böcker än, så där har vi kanske en förklaring. Jonas Gardells böcker är nämligen helt fantastiska (Paulina vet vad jag pratar om!). Så när Alex hade Jonas som hatobjekt, och skrev en massa dumt om honom, kunde jag inte riktigt respektera Alex. Här är ett exempel på vad han kunde skriva om Jonas (efter att ha skrivit om att han utstrålar ondska eller vad det nu var): "För att visa hur illa jag tycker om Jonas Gardell och Mikael Håfström kommer jag i kväll klockan 20.30 att släcka SAMTLIGA lampor i min lägenhet. Alla som håller med mig gör detsamma". Det tidslaget den dagen var det Earth Hour, och många släckte lampan för miljön. Ni fattar grejen? Det får mig att tänka på en liten pojke som säger "Alla som hatar tjejbaciller blundar NU!" till sina kompisar när de ligger och sover. Jag.. gillade det inte riktigt.

Och nu, i den här artikeln. Han beskrev Jonas Gardells framträdande i Filip och Fredriks talkshow som "starkt, stort och oerhört sympatiskt". "Jag tror jag älskar honom" avslutade han med. Han vände, från att förakta honom, till att fullkomligt älska honom, och han hade inga problem med att berätta det. Min värld blev plötsligt lite, lite ljusare. ÄNTLIGEN tyckte en av mina skrividoler om den andra av mina skrividoler. Den briljanta och alltid levererande, gillar geniet. Älskar rent utav. Det är konstigt att det alls spelar någon roll, men man vill ju alltid att de man tycker om ska tycka om varandra på nått vis. Se varandras fina sidor. Och nu när Alex SÅG Gardell blev jag liksom glad i hjärtat. Och runt den här tiden blev han faktiskt snäll, den där Alex. Sa inte så mycket elakt längre, liksom. Det var då jag insåg att jag hade haft rätt hela tiden. Alex Schulman ÄR ju faktiskt briljant. Och vad gällde Gardell hade han bara inte läst nån av Jonas böcker förrän nu. Hans ord förut var endast ett tecken på att han bara var en vilsen själ.

Ja gud ja, vilken månad det var, april 2009. Alex slutade vara elak. Han började älska Gardell nästan lika mycket som jag. Han bjöd på en jättegod frukost hemma hos sig, och jag fick vara där! Och trots att han hade en massa främlingar hemma hos sig var han hur trevlig, snäll och rolig som helst. Och hans bok "Skynda att älska" som vi fick var underbart fin. Enligt mig är han den bästa när det gäller att skriva. Han har en så otroligt hög nivå. Jag har aldrig läst en dålig text av honom.

Och Jonas Gardell. Jag är så imponerad av honom. Hans böcker. Tankarna som framkommer i böckerna, som ju från början måste ha kommit från honom. Han är nog den enda som kan bryta ner "Kom Ketchup, så går vi" till en djup och meningsfull historia. Genialisk är nog bästa sättet att beskriva vad han är enligt mig. Hans böcker är som poesi. Insiktsfull, underhållande, hjärtskärande poesi.  


Hela den här Peter Jihde-grejen fick mig att tänka på det där. Och det gör mig glad. För jag gillar när personer förändrar sin syn på människor, och går från negativt till positivt. Det visar att de inte är låsta vid sina tankar. Att de har ett öppet hjärta. Och jag tänker att om alla på jorden öppnar sina hjärtan och visar förståelse på det sättet, och är beredda att ta tillbaka det onda för att byta ut det till gott, kommer världen bli en fin plats. Om alla var orädda för att se på saker på nya sätt istället för att klamra sig fast på hur det var förut, skulle allt bli så mycket bättre. Det kan ju annars vara lätt att liksom sätta på sig skygglappar, och blockera sig från att se på saker på ett sätt som skulle förändra ens synsätt. "Nej, jag tänker inte lyssna på den låten, för det är en engelsman som sjunger och jag gillar inte engelsmän, för för fyrtio år sedan så träffade jag en engelsk sångare som hade fula tänder och dålig andedräkt". Och så kanske man missar en låt man egentligen skulle älska! Typ.

Men om folk började öppna sitt hjärta, slutade blockera sig och började visa förståelse och empati för andra, då skulle världen bli så ljus och fin. Gamla gubbar skulle fatta att tjejer faktiskt kan leda ett företag. Rasister skulle inte vara rasister för alltid, för de skulle se att deras föreställningar var fel, och skulle de vara som Alex i det här fallet skulle de heller inte vara rädda för att erkänna det. Konflikter ute i världen skulle minskas när de nya generationerna bildar sina egna åsikter om länder istället för att bara ta över sina föräldrars. Folk som inte kände varandra skulle inte glo snett på varandra och såra varandras känslor, för de skulle vara för upptagna med att lära känna varandra. Sådana saker.

Jag har några vänner som varit med om det där, tyckt illa om en person, för att sedan tycka om dem när de pratat med dem. Och varje gång en sån sak händer, när någon ändrar sin uppfattning till det bättre, får jag liksom en lätt och lycklig känsla i kroppen. För det är som om någon tagit något dåligt i världen, som hat eller ogillande, och med ett trollslag förvandlat det till kärlek. Och det tycker jag är så fint. Om jag fick bestämma skulle hela världen bara vara ljus, fin kärlek. Då skulle ingen må dåligt. För är det en sak Beatles lärt oss så är det detta: All you need is love.

Därför blir jag alltid glad när det liksom blir mer love, och i och med det mindre need.