Jag hade just fyllt elva år, och fått en jättesöt sköldpadda av mamma. Och nu skulle vi till Violas katthem, för jag skulle få en liten katt av farmor. Han var så väldigt framåt, stångades med huvudet mot mina vrister och strök sig mot mina ben. Han var så speciell, för när Viola höll fram sitt ansikte mot honom så pussade han henne. Han hade blivit hittad under en lastbil, och kunde då bara gå på tre ben. Viola tog hand om honom, gav honom namnet Gilbert, för att det var Gilbert i kalendern när hon fått honom. Men jag tyckte att han var en Musse. Min Musse.



Jag har varit väldigt orolig för honom i helgen. Han har magrat så väldigt mycket, knappt ätit alls, bara legat hela dagarna. Han har inte kurrpratat, inte tiggit mat, inte försökt öppna badrumsdörren när jag är där inne. Sånt som han annars alltid gör. Så igår åkte vi till veterinären, och det visade sig att han hade njurfel. Min lilla kille. Det var inte ens värt att försöka. 17.17 fanns han inte mer. Och det var så konstigt, för jag såg direkt när Musse slutade finnas till, även fast jag bara såg hans nacke och rygg. Jag ville så gärna att det skulle vara annorlunda, att han skulle få finnas kvar lite till. För mig var han, och har alltid varit, den perfekta katten.



Det finns så mycket med honom jag kommer sakna. Jag kommer sakna att ringa hem till pappa, och innan jag avslutat samtalet fråga vad Musse gör. Jag kommer sakna att fråga vad han varit med om för äventyr när jag varit borta några dagar. Jag kommer sakna att komma hem, och innan jag gör något annat, leta upp var Musse är. Jag kommer sakna att när jag satt mig tillrätta, så är han inte där han var när jag kom hem, utan nu vid mina fötter. Jag kommer sakna hur han luktar på mina fötter, golvet eller vad det nu är han lägger sitt huvud på, innan han lägger sig tillrätta. Hur han nästan alltid låg på rygg och sov, utsträckt och trygg. Hur han alltid lade sin tass på mitt lår när han ville ha bananen jag åt. Hur han ville äta allt vi åt, och slickade sig om munnen när han såg kyckling, skinka och räkor. Hur han alltid låg kvar på precis samma ställe och i samma ställning som vi lagt honom, i i flera timmar, bara vi var i närheten. Hur han utan problem kunde öppna en stängd dörr bara genom att krafsa, och hur han alltid lät så förvånad över hur det gick till. Hur han stångade sin panna mot ens ben när han ville ha mat. Hur han stampade med höger tass mot blomblad, händer, papper och påsar. Hur han allltid kurrhälsade när han såg mig eller kände min hand i hans päls. Hur han alltid nuddade ens mun med nosen, för att han ville lukta på vad man just ätit. Hur mitt pekfinger försvann i hans tjocka päls. Hur hans bakben såg ut som 1700-talsbyxor. Hur han alltid låg vid mina fötter när jag vaknade. Hur han de sista åren slickade på en istället för att bitas när man busade med honom. Hur han var som en ragdoll när man plockade upp honom, och kurrade när man bar runt på honom i huset. Hur han alltid var tvungen att lägga köttet vi gett honom på en matta av alla ställen, och hur han skakade på det innan han åt upp det. Hur hans alla ljud alltid hade kurr i sig, även jamningarna. Hur han lärde sig själv att gå på toa utomhus, och hur han precis som en hund hängde på låset när han kände att det var dags, så vi behövde aldrig rensa kattlådan. Hur han alltid lekte med låtsasmöss om kvällarna och kanske en insekt som förirrat sig in i vardagsrummet, och hur han slängde med huvudet när han höll i bytet med tassen. Hur jag ibland inte kunde sova utan honom under armen, och hur han då låg kvar tills han trodde att jag somnat. Hans trippande steg uppför trappan till mitt rum, och hur han ställde sig som i en krigsherrepose i min dörröppning, innan han kurrade till för att sedan sova hos mig. Hur han började kurra när man borrade ner näsan i hans axel. Hur han alltid kom när man knuggade fingrarna mot varandra. Hur jag gjorde om låtar (som till exempel "Min kära lilla ponny" eller vad den heter) så att de handlade om honom, och hur han alltid såg så glad ut när jag gjorde det. Hur perfekt han var att krama när man var ledsen. Hur rosa hans nos var. Hur mjukast i världen och rosa hans tassar var. Hur jag ibland kände att det enda som behövdes var lite gos med honom. Hur jag aldrig kunde låta bli att pussa på honom, för att han var så väldigt väldigt söt.




Och så idag kom alltså dagen då jag skulle säga farväl. De här bilderna togs när jag sade hejdå till Musse, precis innan han skulle sluta finnas. Han var lite rädd, för sjukhus är allt bra konstiga ställen. Men jag höll honom en sista gång, borrade in min näsa och drog in lukten av honom, och viskade lugnande saker till honom. "Allt är bra gullegos, allt är bra." Men för mig kändes det inte bra alls. Att veta att det här var sista gången. Man ser det inte, men jag gråter. Så höll jag och strök hans tass en sista gång, som föralltid kommer vara den lenaste och vackraste lilla tass jag någonsin sett.




Efteråt. Det var så otroligt konstigt. Att klia honom under hakan utan att han körde fram sina morrhår som en liten valross. Att snusa på hans öra utan att det ryckte till. Att pussa honom på nosen utan att han nosade på min mun. Att inte höra hans hjärtslag ticka längre. Att han inte var han längre, utan bara låg där, som det vackraste lilla gosedjur. Jag grät, så vacker var han, och har alltid varit. Det tog väldigt lång tid för mig att sluta klappa och pussa på honom, men efter ett tag så förstod jag att jag var tvungen att säga hejdå. Så jag gav honom tusen pussar för alla saker som får mig att älska honom så mycket. Och så viskade jag i hans öra: "Sov så gott finaste Musse. Jag älskar dig så."

Och sedan var det inget vi. Bara jag.

Det känns så himla bra. Jag har en bomullskänsla i magen. En såndär varm, glad känsla, som man hade när man var liten och det var vinter och man kom hem och fick varm choklad att värma händerna och magen med. Jag tror att jag vet varför.

Igår pratade vi i flera flera timmar om allt möjligt, och jag insåg saker jag inte insett förut. Att jag kanske har sett på saker på ett sätt som inte var sant. Och att det är vissa saker som jag varit med om som är anledningen till att jag sett det just så. Jag har inte förstått det, vad det är som gjort att jag haft den där spärren. Men nu har jag det, och jag är förvånad över hur stor skillnad det är på hur jag mår.

Jag har varit på ett så bra humör, haft mycket mer energi än jag brukar. Det spritte så mycket i benen att jag drog ut på en promenad, och körde lite intervaller och allt möjligt. Jag vet inte hur, men något har hänt. Och det är bra. Nu vet jag bättre. Och det är lavli.


Tack för popcorn, prat och meteor-spaning igår Josse! Det var både kul och behövligt, visade det sig! Haha.

HAHA! Alltså jag tror jag just slog personligt rekord i att vara blåst. I två dagar nu har det varit helt tyst när jag spelat mina låtar i Spotify. Jag har varit så orolig, för allt annat låter; youtube, spel och sånt. Jag har loggat in och ut från Spotify, och inloggningsljuden funkar, men så fort jag sätter på en låt, men så är det helt tyst. Jag har gjort allt i min makt för att det ska fungera, för utan Spotify äre jö'nte kul! Har inte haft en aning om vad som kan ha hänt.

Så jag var just i färd med att skriva ett mejl till Spotifys support, och sedan ladda ner Spotify igen, ifall det råkade vara typ fel version eller så. Så skulle jag precis skriva "Och jag vet att det inte är ljudknappen, för det har jag kollat", men så kom jag på att så inte var fallet. Så jag kollade, och volymknappen är på noll.


Hahaha! Dra åt pipsvängen vad jag är bakom flötet ibland!

Om en vecka är Jennie i samma land som mig igen. Jag minns hur tryggt jag tyckte det var att veta det där borta i Australien. Att om något händer, så fanns hon där. Hon är den förutom min familj jag bott allra mest med i hela mitt liv, så vi känner varandra väldigt väl, hon och jag. Jag är så väldigt glad att hon finns i mitt liv. Hur fint och roligt Australien var med henne vid min sida. Att veta, att om vi såg en liquorstore skulle hon troligtvis gå in där och köpa sig a little somethin' somethin'. Att veta att om vi åker en karusell, så kommer hon glömma att det finns 16 andra att prova, och bara vilja åka den om och om igen. Att veta att om jag börjar sjunga på något, så finns hon alltid där och sjunger med. Sådana saker.

Men mest av allt - att veta att oavsett hur jag mådde och var, så fanns hon där, och gjorde situationen lättare, vilken situation det än var. Så ovillkorligt generös och solstrålande. Så lätt att prata med om allt i hela världen.

Jag glömmer aldrig när vi kramades hejdå i Surfers paradise, och vi trodde att vi inte skulle få ses på flera månader. Du kramades som om du var på ett skepp som höll på att sjunka, och jag var det enda som flöt. Och jag kände hur otroligt mycket jag skulle sakna dig att jag fick tårar i ögonen och en klump i halsen. Men sen kom du till mig. Och jag var så lycklig. Jag är fortfarande lycklig. För den vi pratade så mycket om, satt och analyserade dagarna i ända, är din nu. Och det gör mig så jäkla glad. Och snart är du här igen!

När jag vill minnas hur du satt och skrev låttexter eller pressade dig mot fönstret i Sydney och skrek på hjälp, brukar jag lyssna på de här, som jag vet att du gillar:



Bra att sjunga i duschen, visst? Haha!



För att jag vet hur mycket den betyder för dig.



Och den här ramlade jag över på youtube när jag kollade lite Brolle-klipp, och direkt kom jag att tänka på dig. För att det aldrig gick att lyssna på den på min mp3 när du så gärna ville, för att det är din favoritlåt av Elvis och för att jag vet att vi tycker väldigt lika om Brolle, du och jag. Och för att jag tycker att den här versionen är så fin.


"Happiness only real when shared" - Alexander Supertramp, Into the Wild


Det var du Jennie, som lärde mig hur mycket sanning det finns i det citatet. Tack för att du finns Jännöh. Du är så bra och fin.

Ibland när det är roligare att vara vaken än att sova kan det vara kul att snoka runt på Twitter. Och för en liten stund sedan gick jag in på en tinychat med de här personerna. Oj, vad förvånad jag blev då, för visst är väl den enda killen där Chris Brown? Där sitter han liksom i webcam, och här sitter jag, och tittar på honom. Om det nu är han. Det ser ju ut som honom, men jag kan liksom inte tro att det är på riktigt om ni förstår? De andra skriver med honom som om det är han, men det verkar för otroligt för att vara sant, att han skulle sitta där helt random. Om det nu är han, är det lite creepy för hans skull tycker jag, eftersom han inte ser mig, men jag ser honom. Och en annan grej, även fast jag frågat honom saker och han svarade på dem, inte sjutton kan det betyda att jag chattat med honom?

Haha nej jag tänkte väl det! Haha såklart inte. Det hade ju varit rätt coolt annars. Att ha chattat med Chris Brown. Eller så är det inte det, eftersom han är en såndär som misshandlar flickvänner. Jag kanske borde fråga honom om det?


.. NOT! Jej voger icke, hihihii. Höhö.