Så hur är läget? Jag kan väl börja med en note to self - ha alarm dagen innan OCH minst en timme före en körlektion. Alltid. Det var väl dagens lärdom kan jag tänka. Och så ska man väl helst inte vara uppe särskilt länge kvällen innan heller, om körlektionen börjar tidigare än en lektion i skolan någonsin gjort. Jag märkte det, för det var jag. Uppe lite för länge alltså. Jag satt i en bil i två och en halv timme med min kära Baangi och hade deeptalk. Fast jag känner ändå att det var värt det. Det var ett perfekt avslut på en annars ganska najs kväll, där hon, jag och Derneman bland annat kollade på en massa klipp på min mobile.

Så annars då? Här känns det i alla fall bra. Extra bra mår jag alltid när jag läst ännu ett kapitel av min nyinköpta "The Secret", som Annski tipsade mig om. Då mår jag toppen i knoppen, till och med när jag var förkyld och dann, för det har jag faktiskt varit den här veckan.

Och vet ni vad jag gjorde för första gången på länge igår? Jag ljög. En telefonförsäljare ringde och frågade om jag var Angelica. Jag svarade "Nej, det här är Rebecka", varpå telefonförsäljaren frågar om han kan få tala med Angelica. Då säger jag att hon är på jobbet. Vilket gör att jag faktiskt ljög igenom ett helt telefonsamtal. Grattis till mig. För jag känner ju ingen Angelica som jobbar, och Rebecka har jag då aldrig hetat.

Det enda som grämer mig lite är att jag inte kan komma ihåg om jag svarade "Angelica" när jag plockade upp luren. För det är ju faktiskt så jag svarar. Det förklarar i så fall varför han lät så förvirrad när jag sa att jag hette Rebecka.

För en tid sen den här månaden hade jag och Proppis planerat att dra till Hammarvallen och simma, men när vi kom dit visade det sig att det stängde en timme tidigare än vi trott, och allt var stängt. Så vad gör vi? Efter några minuters grubblande utbrister Proppis "Men du,  nu när vi båda har cyklar kan vi ju cykla till Kohagen och bada!" Sagt och gjort, vi hoppar på våra cyklar och drar i väg till en badplats som ligger en mil bort. Vi pratar och vi sjunger sånger, och har det bara allmänt mysigt. En av låtarna var "Luffarvisan", och när vi sjöng den kändes allt så himla underbart. Det kändes som ett perfekt soundtrack för dagen. Inte för att vi kanske är luffare, utan för att vi så ofta under dagen pratade om hur härligt fria vi kände oss.

Bläddrade förbi kanal 9 och precis när ett avsnitt av "Hollywoodfruar" började. Jag blev chockad över hur otroligt tråkigt, långt och destruktivt introt var. Jag kom på mig själv med att tänka att "Det här måste vara det längsta introt i världshistorien" (fast när jag hittade klippet på YT var det inte ens 3 minuter långt, så egentligen är det ju föga troligt). Jag fick en del bilder i huvudet, av hur kvinnor som läst i TV-bilagan att det går ett tv-program som heter Hollywoodfruar på tv, har bestämt sig för att kolla vad det är för något. De slår på tv:n i den sekund programmet börjar, och möts av detta:

Jag tycker om Sveriges natur. Visst är väl det något alla gör?

Jag är glaaad! Kommer tillbaka snart, ska bara köra järnet med körkortsteorin lite först! Har bestämt att jag ska klara teorin innan månaden är slut, så nu är det bara att köra på!

Pösshej coolingar!

Tills vidare tänker jag bjuda på ett litet youtube-klipp. Ett klipp som visar att det finns otroligt misstänksamma människor. Och att de besitter en liten dumgullighet på samma gång. Det är som om de hört "Vargen kommer"-historien för många gånger i sitt liv, som om de har bestämt sig för att aldrig tro på vad någon annan människa säger. För dem kan ingen lura. Ingen ska någonsin få någon chans att luras. Aldrig någonsin.

Känns konstigt. Att ha så mycket att berätta. Och inte orka berätta det. Hoppas att det bara är tillfälligt. Att det blir bättre snart. Då lovar jag att berätta. Allt.

Om ni typ bryr er. Känner att jag vill att ni ska bry er. Men det är ju inget man kan välja själv om man gör eller inte. Antingen så bryr man sig, eller så bryr man sig inte.


Jorå, bättre har man mått
//Eder AnnG

Idag blev jag kär. Har varit med Annski sen igår, och idag kollade vi på "Alvin och gänget". Väldigt bra film! Humor som passade både små och stora, liksom. Diggade med ganska mycket också om man säger så, kolla till slutet av klippet så förstår ni vad jag menar. Fett najs ju!



Jag blev kär i Theodore, vars röst görs av "Beautiful soul"-Jesse. Jesse McCartney ni vet? Vilken otroligt charmig varelse. Jag dog, allvarligt talat. Flera gånger. Särskilt när han fått mardrömmar. Men framförallt när han säger "This is the greatest day of my life" när han hittar frukostflingor. Pöss på'n.

Skrev om dokusåpor tidigare. Min favoritdokusåpa var Big Brother (efter Robinson då, när det fortfarande gick på svt), och min favoritsäsong var den som gick år 2002, med Marie Picasso, Kitty Jutbring och favoriten Jacob. De hade en minigris som hette Barbro, och Peter och Alex sa "I'm a gubbe!" eller "I'm a gumma!" till någon när de tyckte att de gjort något nämnvärt.

Den mest minnesvärda stunden därifrån måste vara när Peter kissade på mattan (och vid ett senare tillfälle i sin resväska) på fyllan. Att Jacob försökte stoppa honom förändrade ingenting. Själv minns jag att jag särskilt gillade biten när Jacob tar tag i en kudde, som om han behöver ett vapen för att skydda sig, och slår den i huvudet på Peter för att han ska sluta. Dagen efter alltihop berättar Alex för honom vad han gjort, och Peter, stackarn, minns ingenting. "Skojar du med mig? Då måste jag ju döda alla vittnen!"

Igår skrev Alex Schulman en krönika i Metro om hur han inte riktigt förstår hur bloggare som Blondinbella och Kenza kan vara så stora som de faktiskt är. Blondinbella och Kenza svarar genom att kalla Alex Schulman "patetisk" och säga att "hans tid som bloggare är förbi". När jag läser allt det här påminner det mig oerhört mycket om ett annat fenomen som var väldigt stort i början av 2000-talet. 

Jag kan ju åtgå från mig själv här, varför jag läser dem. Jag har läst alla bloggar jag tidigare nämnt i inlägget ett tag nu, och när man har gjort det så har man lärt känna dem så pass att man vill kolla hur det går för dem. Att följa bloggar är ju lite som att följa en dokusåpa, med enda skillnaden att de som bloggar får välja hur de vill framställas, vilket inte dokusåpadeltagarna fick göra. Jag tror att svaret på varför man kollar på dokusåpor är samma svar som man får om man frågar sig varför så många läser dessa tjejers bloggar. Och nu liknar det ju ännu mer en dokusåpa, där några personer vi lärt känna helt plötsligt, tack vare det Alex skrivit, börjar bråka med varandra.

För att jag ska vilja fortsätta läsa en blogg måste mitt första intryck göra mig nyfiken. Nyfiken på vad personen senare kan tänkas skriva, nyfiken på vad det här är för person, och som med Blondinbella - nyfiken på hur hon kunde bli så stor som hon är. För det är just det här som Alex undrar, som jag tror gör att så många läser. Under upplysningstiden fick vi människor reda på väldigt mycket som vi förut inte vetat, som att jorden är rund till exempel. Och sedan dess har fler och fler saker utforskats, och nu finns det inte alls lika många obesvarade frågor. Men här, på internet, har vi ju faktiskt något vi själva kan utforska. Kanske är det just vi som kan förstå varför Blondinbella blivit så stor, bara vi läser hennes blogg tillräckligt länge?

Jag fascineras av hur pass mycket vi människor verkar tycka om att sätta oss in i andra människors liv. Vi kollar på dokusåpor, vi kollar på filmer som handlar om andra människors liv, vi läser skvallerblaskor som berättar om kändisarna. Vi läser böcker och bloggar för att sätta oss in i både verkliga och fiktiva människors liv och vi tar upp andra människor och deras liv i våra samtal med andra människor. Och bloggar har en del gemensamt med en viss genre inom bokvärlden, nämligen biografierna, för båda handlar om verkliga personers liv. Kanske är det därför det finns så pass stora bloggar idag, för enligt en undersökning är det biografiernas storhetstid just nu. Nu vill vi läsa om liven verkliga personer lever.

Om jag bara fick fortsätta läsa en blogg av dessa tre, så skulle jag dock välja Alex Schulman. För i det läget är det kvaliteten som räknas, i det läget tar jag mycket hellre ett säkert kort, som jag vet underhåller mig. Men som det är nu kan man läsa hur många bloggar som helst om man så vill. Och så länge det fortsätter på det viset kommer vi väl antagligen fortsätta följa hur det går för Kenza och Teo, greken hon träffade i Grekland och som hon blev störtfförälskad i. Vi kommer att fortsätta följa Blondinbellas noga ihoppusslade liv, både från hennes och hennes pojkvän Nils perspektiv.

Enligt mig är det en bra egenskap att vara intresserad av en annan persons liv, att leva sig in i det den berättar och märka att det finns olika sätt att se på saker, olika sätt att leva sitt liv på. Samtidigt får man ett bättre perspektiv att se sitt eget liv på, och det går snabbare att få reda på vem man själv är, för alltid när man läst ett inlägg som behandlat ett särskilt ämne så märker man ganska snart vad man själv anser om just det ämnet. Och det är väl mycket den saken det handlar om - att vi ska få ett bättre perspektiv på vilka vi är, vilka liv vi lever. Och det är väl bara bra?

Det blev ingen tripp till Stockholm den här veckan, beställde lite grejer från asos.com istället. Jag beställde det i fredags, och fick hem det idag, trots att det skeppas från England. Härligt! Och frakten gick bara på 60 spänn. Sånt gillar vi.

Blev nöjd med allt jag klickat hem, vilket är skönt, för byte är inte så lätt om man beställer därifrån. Men det är väl det enda dåliga med ASOS. Visar allt jag köpt nu för första gången i bloggen, för ni sa ju att ni ville det! Så here it is, gött folk.

                                                           

Gick in på Christer Björkmans hemsida för att kolla om klippet möjligtvis fanns där. På nästan alla kategorier var det bilder på honom i helprofil. Förutom en kategori. Om man trycker på "Galleri" så kommer en stor bild på hans skrev som bakgrundsbild. Varför tror Björkman att vi vill kolla på hans skrev? På vilket sätt är hans mellanparti något som har att göra med bilder från hans liv? Mikket konstigt. Mikket, mikket konstigt, om du frågar mig. Just ja! Jag höll på att glömma. Det var visst inte bara helkroppsbilder på alla andra kategorier. På "Diskografi" är bakgrundsbilden en inzoomning på Christers ena skinka. Ungefär i samma område alltså. Inte en enda bild på bara hans ansikte, för han vill hellre ha en bild på sitt skrev. Är han inte lite fixerad, den där Christer Björkman?

Jag har, utan resultat, försökt hitta ett klipp innehållandes Kristian Luuk och Christer Björkman. Har några gånger sett en liten snutt på svt, där Kristian och Christer står i duschen, och tipsar om att man nu kan börja skicka in bidrag till Melodifestivalen. De står där, ihopträngda i en liten dusch, och mitt i alltihop säger Christer "Tusan också, nu tappade jag tvålen!", varpå Luuk blixtsnabbt reagerar, och till ljudet av sitt eget "Jag tar upp den", sakta med säkert böjer sig ned (ja, så trångt är det i duschen) för att plocka upp tvålen. Dessa två har i detta klipp pratat lika mycket.

Under hela detta klippet står det ytterligare en människa, misstänkt likt en kvinna, i duschen, som aldrig ger ifrån sig ett knyst. Som bara står där. Hela klippet väntade jag på att personen skulle kika upp och säga något hon med, men det hände aldrig. Så varför stod hon där? Jag fattar inte. Och vem är det? Är det Nour från förra året som står och gömmer sig?


PS. Även om jag inte hittade det klippet jag letade efter kan jag ju inte snylta er på en duschvideo. Så vafan, jag lägger in en med Björn Gustafsson. Då väger det nog upp!

Cyklade förbi Coop idag, och spanade in a-lagarna som satt där. Har aldrig riktigt gjort det förut. De bara finns där, har alltid gjort. Men idag kom jag att tänka på en sak. När jag iakttog gruppen människor som satt på stenbänken på en parkeringen så såg jag något jag inte trodde att jag skulle se. Jag såg tillgivenhet, jag såg gemenskap. Jag såg en samling personer som varje dag väljer att träffa varandra. En grupp personer som fördes samman på grund av att deras livs viktigaste ingrediens är alkohol.

Varje dag går de till samma lilla område i stan för att träffa varandra. De gör det med samma självklarhet som elever går i skolan. Skillnaden här är bara att skolgången är obligatorisk. Jag blev lite varm i hjärtat när jag insåg vad jag såg. Jag tycker det är så fint ändå, att a-lagarna funnit varandra, att de inte bara lever för alkoholen, utan att de lever lite för varandra också.

Okej, nu är jag äntligen klar. Vad tycker ni? Borde jag ändra på något? Själv så skulle jag vilja ha så att de glidande bilderna här ovanför inte får ett stort mellanrum när man sett klart alla bilder, utan att det rullar på mer. Ska fråga killen på designadinblogg.se om han vet hur man gör. Hade aldrig klarat det här utan tipsen på hans sida.

Men kom gärna med lite (konstruktiv) kritik, det är ju ni som ska se den här sidan menar jag, och då vill jag ju att ni ska trivas. Jag vill höra vad du tycker!

Kan meddela att det går hyfsat framåt. Om det inte strular till sig totalt så är jag övertygad om att den här bloggen kommer se annorlunda ut innan dagen är slut. Tills dess, på återseende!

PS. Att lyssna på den här låten medan man grejar med bloggen är inte fy skam!

PS2. Jag har ingen aning om vem killen i klippet är. Tog det för att det var det bästa. Någon av er som vad det är för snubbe?

Okej, nu har jag lärt mig att klona och att grejsimojsa med ljuset. Tänkte visa er hur mina skills är i nuläget, hrm. Jag har tagit en bild där jag gungar, och sedan har jag fixat så att överkroppen är från en inomhusbild. Båda från en och samma kväll. Sedan så lekte jag med ljuset, fast vad jag ville uppnå med det vet jag inte. Men så går det när man försöker lära sig själv, antar jag. Men det är inte utan att jag känner att jag skulle behöva en Photoshop-kung till hands.

Ska fortsätta lite till nu. Vi får se var vi hamnar!

Håller på att försöka lära mig Photoshop. Eller ja, en liten del av den. Vill testa om jag kan fixa till den här bloggen lite, liksom. Men ja, vad ska man säga. Det går framåt, men inte lika fort som jag vill att det ska.

Men jag kämpar på!

Måste bara hylla IKEA lite. Åh så glad jag blev när jag såg detta. Istället för bara en papperskorg så har de behållare för papper och plast också. Har inte sett det här någon annanstans, men detta fanns överallt på IKEA. Det här är något att ta efter för alla andra affärer. För vad är det man brukar säga, "många bäckar små.."

Här har vi alltså skorna jag blev kär i. De är från Hope, och det är så konstigt, för när jag gick förbi dem i affären så liksom ropade de åt mig. Sedan så har de en gömd sula precis under hälen, så det är som en liten klack på 2-3 cm, fast det ser ut som om det inte är någon. Som en kilklack fast ändå inte. Jag gillar't. De är så mycket skönare att gå i än helplatta skor liksom. Jag är så glad att de fanns där i Wingfield, för annars hade de kostat 2 000 :- mer än jag fick dem för. Man kan säga att jag fick 80 % rabatt. Sånt gillar vi!

Det är nog första gången jag visar upp något jag handlat i bloggen, även fast jag handlat mycket mer än så sedan bloggen startades. Och nästa vecka ser det ut att bli en shoppingtur i Stockholm. Ska jag visa det jag köpte i bloggen då tycker ni? Eller ska vi fortsätta på det här spåret, låta bloggen vara shoppingfri (med undantag för skorna förstås)?

Som ni läste i det förra inlägget var det IKEA som gällde idag. Någon gång på slutet så stod pappa och jag vid några koppar som bara kostade 2 :-/styck. Pappa sa att "Billigare än så här blir det ju inte!", och så kommer Maria Möller upp och säger att "Ja, jag ska ha fest och hyran för koppar kostar 4 :-/styck, så det är ju lika bra att gå hit och köpa några istället. Hur bra som helst!" Jag såg direkt vem det var, och blev så glad över att hon var lika trevlig som hon verkar annars också. Sedan fortsatte vi prata om hur det kan komma sig att de var så billiga, och när jag gick därifrån frågade jag pappa (genom att skriva på mobilen) om han sett att det var Maria Möller. "Ja, nu när du säger det" var hans svar.

Nu i efterhand ångrar jag att jag inte berättade hur bra jag tycker att hon är, eller att jag inte bad att få ta ett kort. Det hade hon säkert inte haft något emot menar jag, så öppen och social som hon verkade. Jag hade henne som favorit ett tag, då jag härmade hennes Carola-imitation. Jag är ganska bra på att imitera kändisar när några andra imiterat dem, som Christine Meltzers Silvia ni vet. Or so I've heard.

Första veckan efter att jag sett Maria Möller på tv för första gången gick jag runt där, och sa saker som "Wooahaaa woahaaa, Jag vill tacka Gud, för att han visar, er, att JAG, Carola, finns, andas och ger, ER, min KÄRLEK!" med munnen sådär så att man låter som Carola. Som Maria Möller gör när hon imiterar henne. Jag såg upp till henne. Visst, det förstördes lite när hon var med bland komikerna hos Babben, men det glömmer vi lite nu tycker jag. Och lite kul är det, att igår när vi var på Vingåkers Factory Outlet så var Joe Labero där, och så på IKEA idag så snackar jag med Maria Möller. Fast roligast är väl kanske att jag på något vis tycker att det här är coolt, för de är ju bara vanliga människor, som du och jag. Varken mer eller mindre. Men det är lätt att glömma sånt ibland.

En update bara:

Idag (onsdag): Vingåkers factory outlet

Imorgon (torsdag): IKEA vid kungens kurva

Fredag: Annski 19 år


Känslor: För 5 timmar sedan kände jag mig lite ambivalent, för 2 timmar sedan kände jag mig väldigt glad och uppåt (och kanske lite chockad), och för en halvtimme sedan började jag känna mig olustig.

Fast den sista känslan har inte alls med de andra två att göra. Jag vill inte ha den hos mig. Jag undrar bara en sak; "Why? Why now?"

PS. Blev kär idag. I ett par skor. Kanske visar er snyggingarna senare. DS.

Just ja. I fredags när vi skulle på Kolhusteatern var det väldigt nära att farmor gick så här på teatern. Jag gillar det där, att hon matchade blått med beige. Det är lite wild and crazy, liksom.

Jag ramlade över ett klipp på YT. Visst känner vi igen honom?


Kunde ni komma på var man sett honom förut? När jag upptäckte varifrån jag kände igen honom så kunde jag inte låta bli att fnittra lite för mig själv. Han har ju inte förändrats ett dugg!


Guldstjärna i kanten till de som vet varifrån det andra klippet är. Det är från en av mina favoritserier, men det är väl inte särskilt mycket till ledtråd. Så jag tar en annan; Serien har världens fulaste intro.

Den här helgen har varit en ren och skär underhållningshelg skulle jag vilja säga.

På fredagen så var vi och kollade in Kolhusteaterns uppsättning av "Djungelboken". Jag var dit med paps och farmor, så jag satt där helnöjd mellan dem. Så där som när man var liten, och satt mellan två stycken man kände för att slippa sitta bredvid någon läskig främling. Nåja, tillbaka till teatern. Den var bra, och älskade Jessica var hur duktig som helst! Vilket inte är särskilt förvånande, men ändå. Förutom henne så träffade jag också Karro, Ingela och Patrik, vilket var kul! När jag kom hem kände jag för att kolla på en film, och det blev "Run fatboy, run". Det är en engelsk film som har en såndär typiskt torr humor och som man inte riktigt kommer in i förrän halvvägs in i filmen. I början var den tråkig, men i slutet var den hur spännande som helst. I början tänkte jag att "Åh nej, jag som ville ha en feelgood-film", och i slutet tänkte jag att "Ååh, vilken söt film!" och förvånades över att det faktiskt var en feelgood-film trots allt, även om det var en smyg-feelgood-film.

Lördagen hade jag och Annski planerat att göra till en sola och bada-dag, men eftersom det var spöregn så blev det inte så. Istället åkte vi och kollade på "Mamma mia" med hennes mamma. Den var lika bra den här gången med. Sedan åkte vi hem till mig och pratade, åt mackor och drack oboy. Precis som in the good old days.

I söndags var jag hos mamma och läste järnet. Håller på att läsa en bok skriven av en prostituerad kallad Miss S om hur det är att ha det jobb hon har och den är faktiskt jävligt intressant. Sen snackade mamma och jag ganska mycket om alla våra resor vi ska ha, och det ser ut att bli en hel del. Trevligt trevligt! Och vet ni hur dags helgen slutade? Jo, klockan åtta. Jag gick och lade mig klockan åtta. Är inte det sjukt? Det slutade med att jag sov 13 timmar. Antar att det var alla timmar GB slukat, men vad vet jag. Och vet ni, jag fick för mig att det var söndag idag, och att det därför skulle passa bra om jag nu såg en annan film för att avsluta underhållningshelgen. Men icke, för idag är det måndag! Lätt att glömma när man är ledig från allt. Eller nått.

Den här veckan blev inte riktigt som jag tänkt mig. För det första så slutade jag jobba i torsdags, vilket jag inte visste särskilt lång tid innan. Men så var det också något i måndags som gjorde att jag tänkte att "Åh nej, den här veckan kommer inte att bli rolig". Det visade sig nämligen att jag skulle jobba med Kommandoran, She-Hitlern, ja vad jag nu kallade henne. Jag blev inte glad när jag såg henne alltså. Jag tänkte att "Jahapp, då får jag i alla fall tillfälle att säga ifrån, som de som läste bloggen ville", eftersom jag tänkte att jag skulle följas av skrik och tjat varje dag.

Men så blev det inte. Jag fick aldrig någon chans att säga/skrika ifrån. För hon var aldrig elak, snarare tvärtom. Det började redan i måndags, då hon sa "Jag tycker att diu är jiettediuktig" flera gånger, i olika former. Och det var det inlägget handlade om också, för jag trodde verkligen inte att det kunde vara sant. Tänk vad skönt om hon inte är argbigga, utan tvärtom! tänkte jag. Men eftersom jag inte ville att hon skulle bli She-Hitler igen så kunde jag liksom inte skriva hur det var här, ifall att, liksom.

På tisdagen hade jag mina glasögon, eftersom jag glömt att beställa linser. Och oj, det gillade hon. Förutom att tala om för mig hur duktig jag var, så gav hon mig komplimanger för mina glasses också. Och på onsdagen var det likadant. Hon kombinerade till och med de båda, lite som att hon tyckte att jag var duktig som hade glasögon på mig. Hon sa "Det är pra att diu har glasöggon, det är pra! Det är fint!"

Hon kallade mig hela veckan för "lilla fliika", men på tordagen blev det "min fliika". Jag trodde inte att hon kunde säga mer snälla saker. Men jodå. Vi pratar med en annan som jobbar där, och så säger hon, och pekar på mig: "Det hiär är min favorit, min fliika. Min favorit!" Då blev jag glad. Hon var ju i alla fall inte arg på mig, liksom.

Läs Calles blogg här.